Skrivkrampen

Jag tror att jag har fått en släng av den där beryktade och förbannade skrivkrampen som skrivande människor brukar tala om. Och jag inser att jag nog aldrig tidigare har upplevt det problemet. Inte på riktigt.

När jag gick hem på pappaledighet hade jag storvulna planer på att ägna mig åt skrivande så fort jag fick en stund över till mig själv. Jag inbillade mig att det skulle bli rätt många sådana stunder nu när jag tog den första delen av föräldraledigheten. Kanske har det också blivit många sådana stunder då jag i teorin bara borde fällt upp locket och börjat hamra. Men det har suttit hårt inne. De få rader som jag faktiskt fått ur mig har jag fått kämpa fram. Jag har haft svårt att motivera mig och kommit på tusen anledningar till varför jag inte hittar flytet och knäppt på en tv-serie istället. Skönt för stunden men det har stressat mig. Gjort mig på pissigt humör och snudd på deprimerad. Vilket egentligen är helt sinnessjukt. Jag är ju inte ledig för att få mer tid att skriva. Men ändå. Den där känslan har kommit krypande som en slemmig liten mördarsnigel (om det nu kallas krypa det de gör) och tagit över all min tankekraft. Ju mer jag har försökt blockera den och desto mer förlamad har jag känt mig och desto svårare har det varit att få ner en endaste liten rad.

För varje dag som går mellan det senaste blogginlägget höjs insatsen för att komma upp med något nytt. Inget känns vettigt och istället blir det just ingenting. Vilket formligen äter på mig. Det värsta av allt är att viljan finns. Jag är skitsugen på att skriva av mig men kan bara inte. Jag hatar det. Det är som ett skrivklådans Locked-in Syndrome. Jag blir en fjäril i glaskupan. Är det verkligen min lott? Bo fucking hoo, jag vet, men skrivkramp är fanimej en hund från helvetet.

Jag undrar om det finns några smarta trix för att bli av med skiten och komma loss. Jag tror inte på universallösningar men om någon som läser här har den perfekta metoden så skjut. Däremot tror jag att jag har börjat förstå sambandet. Med den inbillade ledigheten fick jag för mig att historierna skulle flöda. Men det gör de inte och kanske är det inte så konstigt. Plötsligt har min vanliga vardag ersatts av 100% marktjänst i hemmet med ett logistikpussel av hämtningar, lämningar, matning, blöjbyten och rena projektuppstarter bara för att lyckas komma utanför husets väggar. Jag säger inte att det inte är underbart. För det är det. Att vara föräldraledig är till 99% mumma för själen (och relationen till sina barn). Men alla intryck som det vanliga livet dagligen serverar hårdbantas till nästan anorektiska nivåer. Häromveckan var det mest intressanta när jag såg en Brunnsboversion av Bob Geldof på bussen. Det väckte förvisso ett inre fniss, men i övrigt, vad fan ska jag med det till.

Hur som helst. Nu har jag bestämt mig för att rycka plåstret. Det får bli lite mekaniskt och konstlat ibland och konstiga nivåskiften mellan mina inlägg. Inte bry mig om att kvalitén blir lidande ibland utan bara börja skriva det som faller mig in.

Nu ska jag ut och springa. Det är första gången på extremt länge. Det är inget jag ser fram emot. Bara ännu ett plåster som måste ryckas för att bota ännu ett Locked-in Syndrome. För jag är egentligen en sjukt smärt kille, tillfälligt inlåst i en slags gubbhydda med ofrivilligt mycket rondör. Och så kan vi fan inte ha det.