Dagmar och jag - Del 1: Badmössan

Apropå det här med att försöka boka simskola. Det väckte lite minnen från min egen barndom. Minnen som jag hade gjort ett bra jobb med att lyckas förtränga. Men det var ganska längesedan jag var självutlämnande här på bloggen så jag tänkte passa på att dela med mig av en liten återblick.

Jag tror det var i mellanstadiet vi började gå till Simbadet (badhuset kallades så i Kungälv) med skolan. Det var en ångestladdad idrottsanläggning i kommunal regi som låg nere vid Nordre älv, snett under motorvägsbron, bara en ödetomt ifrån stadens näst mest ångestladdade idrottsanläggning – Bandybanan Skarpe Nord. Båda platserna kändes mer eller mindre medvetet som konstruerade för ett garanterat lidande, i synnerhet om man som jag, rent fysiskt var byggd av lite sprödare virke. Att äntra någon av dessa två platser var som att kliva in på någon av romartidens beryktade arenor för gladiatorspel, men för tomma läktare och med minimal chans till ärofylld överlevnad. Simbadet var dock snäppet värre. I alla fall för mig. Att halka runt på lädret med en Jofa VM-hjälm på huvudet och ett, av sina kupade små barnhänder, egentillverkat suspensoar som enda skydd mot hockey- och bandybufflarnas sadistiskt träffsäkra artillerield och oförutsägbara skottsalvor. Det var som en ljummen sommarbris i jämförelse med att som icke simkunnig, i sällskap med sina klasskamrater, passera spärrarna till Simbadets inre. Man visste liksom med en hundraprocentig säkerhet att något jävligt dåligt strax skulle till att hända. Jackpot varje gång. Och jag minns att jag kunde ta på ångesten som likt en ond ande vilade över hela anläggningen. Förutom vissa träpartier och takplattorna i smuligt material, dominerades ytskikten av brunt och ljusbeige kakel som troligen helt medvetet var ditritat för att bryta ljuset på ett sådant sätt att minsta gnista av livsglädje säkert skulle kvävas i sin linda. Arkitekturen var nästan påminde nästan skrämmande mycket om ett klassiskt förintelseläger med skumma duschrum. Allt annat än en lättjans högborg för hopp och lek.

Första gången minns jag allra tydligast. Vi skulle göra simprov för att se hur det var ställt med simkunnigheten i klassen. Agnarna skulle skiljas från vetet och så vidare. Hela klassen ställdes upp i ett rakt led på skolgården och sedan marscherade vi ledda, av vår totalt empatibefriade idrottsfröken Lena, ner till Simbadet och den slutgiltiga lösningen på problemet med bristande simförmåga. Det skulle tas silverfiskar, guldgrodor, simborgarmärken och allt vad det var. De flesta i klassen kunde redan simma men vi var faktiskt ett litet gött gäng på en handfull som inte riktigt hade lyckats knäcka koden än. Turligt nog tillhörde även en av de lite fränare killarna och en av de tuffa tjejerna den lilla skaran av simoduglingar, vilket bidrog till en väldigt tunn och efter lektionen omgående upphörande gemenskap. Men ändå. En form av gemenskap.

Min puls var nog ganska hög när vi närmade oss målet. Jag minns inte riktigt. Det jag bär med mig av mitt första intryck är den vämjeliga lukten av fotvårtor och överjästa hudavlagringar som svedde flimmerhåren i samma sekund som jag steg in i herrarnas omklädningsrum. Men det fick bero. Det var mitt minsta problem. Jag var fullkomligt skräckslagen och kände mig lika bortkommen och uppstressad som den där älgkalven som bara några veckor tidigare hade setts springa runt i centrum tills dess att den utmattad och på något sätt uppgiven hade accepterat sitt öde och parkerade sig själv i rondellen. Polisen hade kommit efter en stund och de sköt ihjäl älgen på plats. Händelsen rapporterades med stora rubriker i Kungälvsposten och jag minns att jag tyckte det hela var sorgligt. Jag hade tyckt synd om älgen. Men vem tyckte synd om mig nu?

Fram tills dess var det oron inför själva simmomentet som hade ridit mig dagarna och nätterna under säkerligen en vecka. Två minuter senare skulle det bli något helt annat.

I omklädningsrummet utspelades förloppet enligt ungefär samma dramaturgi som den inför en vanlig gymnastiklektion. De balla höll låda och alla rev ur sina väskor och fiskade världsvant upp sina simkläder. Jag hade precis som majoriteten av de andra ett par illa sittande badbyxor av speedo-modell. Om jag ska vara ärlig kan jag inte förnimma att någon annan överhuvudtaget hade vanliga badshorts på sig och det bidrog på något konstigt sätt till ett visst inre lugn ändå. Ett lugn som bara sekunder senare skulle ersättas av en besinningslös fasa.

Fröken hade skickat hem lappar till alla om att det rådde strikt krav på badmössa. Av hygieniska skäl sades det, vilket jag idag starkt betvivlar eftersom jag av erfarenhet från mina besök på Valhallabadet, i vuxen ålder, rent spontant vågar påstå att en hel skolklass avsöndrar mindre kroppsavfall under ett badhusbesök, än vilket visset pensionärsarsle som helst.  Hur som helst hade mina föräldrar lydigt varit och inhandlat en badmössa som packats ner tillsammans med badbyxan och badhandduken. Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde finnas olika sorters badmössor och därför hade jag heller inte haft någon som helst anledning att kontrollera denna. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. För medan jag såg hur alla (ALLA) andra plockade upp och började kränga på sina trånga små glansiga ballonger (förpreparerade med potatismjöl för att minimera luggning) på huvudet, stod jag själv som förstelnad och stirrade ner i djupet av gympapåsen, på en vanställd tingest som tedde sig nästan utomjordisk där den låg nere på botten av väskan och vegeterade, i väntan på att få sluta sitt otäcka gap kring min skalp.

Som en tjock delfin mot horisonten

Badmössan mina föräldrar så ändamålsenligt hade varit och köpt såg inte alls ut som de andras diton. Min var något annat. Det påminde mer om en bastard bestående av en väldigt väldigt tunn moppehjälm och en ljusblå babymössa täckt med massvis av mjuka bubblor. Det högg till i mig av isande obehag. Jag visste i ärlighetens namn inte vad det var jag tittade på men min instinkt sa mig att det inte var något bra.

Plötsligt rycktes dörren till omklädningsrummet upp. Där stod Dagmar. Föreståndare, badvakt, simlärare och Simbadets onda drottning. Allt i ett. En urban legend, lika fruktad som beryktad bland stadens alla skolbarn. Hennes arbetskläder bestod av en vit t-shirt som var hårt nedstoppad i ett par svinkorta röda shorts och man kunde se hennes lårmuskler spela piano i takt med att hon blåste för allt vad hennes lungor höll i sin polisvisselpipa. Hon hade oxblodsrött hår och en snaggad frisyr som gjorde att hon såg extra livsfarlig ut när hon vrålade med sin dova stämma att nu jävlar vi fick sätta fart om det skulle bli något simprov. Skynda skynda skyndaaa!! Omklädningsrummet började ögonblickligen tömmas helt utan stoj och stim. Men först var man tvungen att duscha kallt. Sådana var reglerna. Det hade med hygien att göra informerade Dagmar torrt.

Alla var rädda för Dagmar. Hon var den sortens stenhårda jävel som troligen hade varit en riktig a-rekrytering till Stasi om inte Fritidsförvaltningen i Kungälvs hade hunnit knipa henne först (snacka om win!) Kvar stod jag, ensam, och jag antar att jag just då högst av allt önskade att hon skulle ha missat mig men Dagmar missade ingen. Jag kände hennes blick bränna i nacken.

– Nå, vad väntar du på? Seså, på med badmössan och kom nu. Skynda skynda skyndaaa!!"

Med darrande händer och en växande klump i halsen förde jag långsamt det ljusblå lilla missfostret mot min hjässa. Den formligen slukade skallen på mig, täckte både öron, tinningarna och merparten av min panna. Jag måste verkligen ha sett för ynklig ut när jag tog min lilla pojkkropp, passerade kallduschen och sedan darrande tassade förbi Dagmar, ut i den korta korridoren till 25-metersbassängen där resten av klassen satt och väntade. För jag tyckte mig faktiskt för en hundradels sekund ana en glimt av någon sorts medlidande i hennes hårt kajalinramade ögon. Men det kan lika gärna ha varit av ren självbevarelsedrift jag intalade mig att hon kanske inte var en maskin rätt igenom ändå.

Gapflabbet som mötte mig var lika öronbedövande som publikens jubel på Håkan Hellströms Ullevispelning förra sommaren. Men lite mindre hjärtligt. Jag minns tydligt att klassens kung Pea på manierat vis ramlade ur plaststolen han satt i och låtsades kvävas av den roliga synen som just drabbat hans näthinnor. Idag när jag har fått lite distans till det hela kan jag själv nästan skratta åt hur dubbeldråplig hela situationen var och hur fruktansvärt komisk jag måste sett ut i den där damkrukan till badmössa, men just då är jag ganska säker på att jag mer än någonsin önskade att jag hade haft en storebror som kunde komma till min räddning och stampa framtänderna ur ansiktet på den jäveln. Dagmar tände till på alla cylindrar och vrålade ursinnigt att alla skulle hålla flabben. Men även om hennes avsikt var att dämpa min utsatthet något så var det inte mycket till hjälp. Det var inte mycket att göra. Jag tog plats och lät dem hållas tills skratten hade bedarrat och avtog till ett mer sorlande fniss. Det var några djävulskt jobbiga minuter vill jag lova. På ett sätt kan jag önska att jag hade varit lite rappare i käften på den tiden, men på ett annat sätt kanske det var just bristen på munläder som faktiskt besparade mig extra portioner av skendränkningar och pisksnärtar i duschen den där ödesdigra dagen.

Det allra tydligaste minnet från just den där dagen är nog ändå Dagmars pedagogiska pepptalk inför själva simprovet. Hon spatserade fram och tillbaka som en tysk lägervakt framför gruppen, med ena handen placerad vid midjan och den andra vevandes i luften och med pekfingret hyttandes samtidigt som hon ingående informerade oss om hur lätt det egentligen är att drunkna. Hon illustrerade med tummen och pekfingret att det inte krävdes mer än ett par centimeters djupt vatten, om oturen var framme, för att gå drunkningsdöden till mötes. Att det fanns de som hade DRUNKNAT i en vattenpöl.

Det var säkerligen tänkt att vi verkligen skulle förstå hur viktigt det är att ha respekt för vatten, men för min egen del var det också i det ögonblicket en två års nästan panisk rädsla för vatten grundlades. En rädsla som Dagmar personligen såg till att grundmura bara tio minuter senare, när hon gick längs bassängkanten och höll mig under torson med en "skyddsanordning" (bestående av en pinne fäst i en rockring) samtidigt som hon gapskrek på mig att jag måste slappna av – medan jag skräckslaget låg sprattlande – lika mottaglig för goda råd som en epileptiker i full blom.

Efter lektionen ställdes hela klassen upp på rad och Dagmar började i god ledaranda med att ropa upp namnet på de som fått godkänt och kunde bedömas som simkunniga. En efter en fick de ta ett kliv framåt och avvika för tio minuters fri vattenlek. Ända tills vi bara var fyra kvar. Jag blev tok-underkänd och straffades därför med precis den mardröm som hade hållit mig vaken från det ögonblick jag fick veta att det snart var dags för simprov. Personlig simundervisning en morgon i veckan före träslöjdslektionen. Med Dagmar. Fy fan vad livet pissade mig i ansiktet.

När jag reser tillbaka i mitt känsloliv kan jag på riktigt återskapa en nästan autentisk kopia av den uppgivenhet jag kände precis då. Kvalitetstid med Dagmar. Lika välkommet som ett skott i nacken.

Men här sitter jag nu 28 år senare – som en överlevare – och tänker tillbaka på de fyra terminers tröstlösa morgonbesök på Simbadet och den kvinna jag aldrig lärde mig tycka om. Jag inser att det finns mycket att berätta från de där oljuva åren men nu har det blivit dags att sätta punkt för den här gången.