Me and my army

Jag ska bli pappa igen. Japp så är det. Min älskade Josefine bär på ett lillasyskon till Stella och Tintin och det känns fantastiskt kul – men lika overkligt den här gången. Det är väl knappast något man vänjer sig vid. Barnen tar det med ro och tycker att det ska bli väldigt kul. Tintin började dock storgråta när Stella sa att det inte alls är säkert att det blir en lillebror för att det är "magen som bestämmer" det. Tintin är så säker på att det är en lillebror. När vi frågade varför hon är så säker sa hon att bebisen har snopp på bilden (?). Det tog en stund innan vi fattade att det var bilden på gravidappen hon syftade på och banne mig. Den har snopp (vilket är lite märkligt). Uppmärksamt av henne dock.

För egen del spelar det ingen roll och jag vill inte veta innan. Det är ju ett extra spänningsmoment att se fram emot. Appropå se fram emot så råkade jag, en kväll när Josefine mådde riktigt illa och kände sig uppgiven och tyckte att hon inte hade något kul att se fram emot, haspla ur mig att hon hade förlossningen att se fram emot. Ni skulle varit med. Tiden liksom stannade. På riktigt. Jag kände hur jag rörde mig utanför min kropp i en slags ultrarapid. Jag såg i hennes blick att jag hade exakt en millisekund på mig att korrigera mitt misstag. Jag menade ju givetvis inte själva förlossningen. Utan resultatet av den. Jag fattade mig och hann i rättan tid.

Josefin har mått väldigt dåligt med det börjar bli bättre nu och det känns väldigt bra. Snart kanske vi kan börja njuta av den här tiden båda två. Det är en väldigt spännande tid. Det händer så jävla mycket nu. Vi har flyttat till ett hus på ett berg, vi renoverar som små svin och vi väntar på ett barn till. Jag känner mig väldigt lycklig just nu.