Redogörelse: Ett aningen blodtryckshöjande debakel vid i VM i blodtryck

Förklaring till bilden kommer längre ner. 

Många har efterfrågat resultatet i helgens stora event – VM i blodtryck – mellan mig och Josefine. Många tolkar min tystnad som ett slags kvitto på förlust, men sanningen är den att det blev en mer dramatisk tävling än väntat, som slutade under väldigt finska former med ett (lokalt sett) väldigt omtvistat resultat.

Det började redan på fredag kväll i samma sekund som jag steg innanför dörren hemma. Josefine hade bloggat. Jag hade bloggat. Båda med en stark övertygelse om vår egen förträfflighet. Jag hade förvisso ett expertutlåtande i ryggen som bottnade i diagnosen "Perfekt blodtryck" medan hon i väldigt luddiga ordalag slängde sig med något i stil med: "Jag har alltid haft ett lågt och fint blodtryck". Det blev en verbal maktkamp som fortlöpte under resten av kvällen.

En gemensam vän Christina hörde av sig på Facebook och meddelade att hennes mamma som är sjuksköterska och har en blodtrycksmottagning troligen kunde vara ett ganska trovärdigt bollplank och expertutlåtare. Efter en lång dialog med ett virrvarr av vetenskapliga redogörelser och avancerade resonemang enades vi på rekommendation av Christinas mamma om att vi för enkelhetens skull borde avgöra tvisten baserat på lägst uppmätta blodtryck. Fine. Trots att jag egentligen ville ha reda på mina exakta siffror från tidigare i veckan och basera utopi-värdet på det (just för att det trots allt blivit proffsrecenserat med orden: "Perfekt! Det kunde inte vara bättre").

Vi gick och la oss tidigt den kvällen.

På lördag morgon började Josefine med sin allra retligaste sida att psykterra mig redan vid frukostbordet. Hon kände sig lugn och fin och jag gick rätt i fällan och brusade upp. Hon skrattade förtjust och sa att hon riktigt kunde se hur mitt blodtryck höjdes. Ok, hon ville alltså köra fultrick. Visst, visst. Den fredliga tävlingen intensifierades och gick in i ett så kallat i-krig-och-kärlek-mode där alla medel plötsligt blev tillåtna. Efter en långdragen diskussion enades vi i alla fall om att avgöra mästerskapet enligt ett klassiskt bäst av tre-upplägg, där mätning skulle ske vid tre separata tillfällen under helgen, trots att jag personligen förespråkade en mätning vid egen vald tidpunkt. Jag hade nämligen planerat att sova med blodtrycksmätaren runt armen, ställa klockan på halv fyra på morgonen och på reflex trycka igång mätningen cirka en sekund efter att jag vaknat ur en rejäl djupsömn. En vinnarstrategi enligt mig. En sinnessjuk idé enligt min motpart.

När vi satt i bilen mot tävlingsdestinationen och skulle till att passera Shell i Sandsjöbacka erbjöd jag mig att bjuda på en kopp bensinmacks-kaffe. Dessutom passade jag på att köpa en Kick och en påse Djungelvrål som jag sedan villigt bjöd på utan att själv äta. Jag hade medelst toa-googling fått lärdom om att lakrits kan ha en blodtryckshöjande effekt. Frukostfällan jag hade gått i jämnades nu ut i och med att jag i tyst förtjusning bevittnade hur Josefine först slukade sin Kick och sedan girig grävde runt i Djungelvrålspåsen. Ett lugn spred sig i bilen som räckte ända fram till Laholm. Enda misstaget var att jag innan vi skulle till att kliva ur bilen utmanade ödet (vilket jag aldrig borde göra) och propsade lite för ivrigt på att hon skulle ta några salta pastiller till. Josefine anade oråd och till slut föll myntet ner och mitt trick var avslöjat.

Efter lunchen var det så dags för första mätning. På inget sätt optimalt eftersom lunchen bestod av en ganska så kolhydratsspäckad och förrädiskt god pasta (carbs = blodtryckshöjande). Jag vill påpeka att jag nu dessutom befann mig i, om inte fiendeland, så i alla fall i ett psykologiskt underläge. Något som till exempel en chackmästare aldrig någonsin skulle godta. Men jag är större än så. Trots att Josefine nu tävlade på hemmaplan med en ganska trogen supporterskara i form av sin moder, fader och syster där förstnämnda dessutom ägde mätutrustningen så krånglade jag inte utan kavlade stoiskt upp ärmen.

Josefine var först ut och mätte upp ett ganska klassiskt blodtryck på 123/79. Därefter var de min tur och den första omgången resulterade i 138/67. Mitt snabbanalyserande öga noterade att Josefine låg lägre i sitt övertryck medan jag låg bättre till på undertrycket och jag drog slutsatsen att mitt höga övertryck berodde på att Josefine hetsade mig vilt under mina förberedelser, en teori som stämde väl överens med Josefines mammas förklaring att övertrycket är det som pendlar mest och är lättast att påverka. Hon hävdade till min fördel att ett stabilt undertryck är viktigast. Något som skulle få avgörande konsekvenser lite längre fram i tävlingen.

Andra mätningen skedde, som jag minns det, under en större andakt. Josefine mätte upp 122/71 vilket var en marginell sänkning av övertrycket men en ganska stadig sänkning av undertrycket men trots det högre än mitt första. Jag andades djupt och försökte meditera mig in till mitt chakra. Boom! 117/67. Ett drömvärde för många men jag tog det med ro. Denna gången rådde inget tvivel om vem som tog ledningen. Men vi hade den viktiga och avgörande omgången kvar och enligt Josefine kunde allt hända. Hon började fabulera fram siffror och gamla värden som hon levererat vid olika tillfällen och jag måste erkänna att hon hade ett iskallt lugn över sig. Vi beslöt att skjuta upp finalomgången till dagen därpå så att vi fick en natt på oss att verkligen komma i form.

Före frukost på söndag satte vi oss till rätta i soffan. Stämningen var tät i rummet. Spänningen var olidlig. Josefine bad mig hålla käften medan hon kopplade mätkragen kring sin överarm. Jag kontrollerade och spände den något då jag tyckte att den kändes lite löst sittande. Jag såg mörkret i hennes blick. Hon spetsade mig med den. När hon satte igång så släppte kardborrbandet och maskinen rapporterade ett error-värde. Hon fäste återigen apparaten och gjorde sig redo för omtagning. Jag kunde ana en liten irritation. Mitt i spänningen kom jag dessutom på att jag glömt att dokumentera det hela och halade fram mobilen för att kunna fota och filma. Det skulle jag inte ha gjort. Josefine vrålade på mig att "ge fan i det där" och "lägg undan den där jävla mobilen". Sedan slet hon i vredesmod av sig apparaten varpå jag frågade med balsamröst om hon trodde att det där utbrottet var bra för blodtrycket. Och det satt spiken i kistan för den tävlingen. Jag har inte vågat lyfta det än men jag undrar lite när vi ska ta och göra upp en sista gång. Tills vidare kan ni se mig som blodtrycksmästare.

Ps. Mitt i kaoset hann jag bara ta en bild och det är den ni ser i början av inlägget. Den föreställer rörelseoskärpan som kan uppstå när man försöker parera ett ilsket utfall mot sin iPhone. Ds.