Till minnet av en man som höjde släggan och befriade oss från ljudet ifrån helvetet

Från gårdarna hörs ett konstant tjutande läte som påminner om en tandläkarborr som har letat sig ner en bit genom emaljen och börjat plöja rejält i tandkroppen. Det skär genom benpiporna och in i märgen på mig. Håller fan på att bli tokig. I flera dagar har det pågått. Först kunde jag inte fatta vad det var för läte, men det lät som en batteridriven leksak av den värre sorten, vilket det också visade sig vara. Jag försökte titta ut för att få en glimt av vad det var som plågar kvarteret men kunde inte se något. Började tro att allt hände i huvudet på mig.

Plötsligt utropade Josefine att hon visste vad det var. Jag sprang raskt upp ur soffan och kom fram till fönstret. Där ute såg jag en rik man i min ålder som stod och filmade något med sin mobil. Han log som om det var något gulligt. Men det var hans unge som satt i något så djävulskt som en liten liten eldriven trampbil av märket Audi. Tysk ingenjörskonst i all ära men här har de allt gjort något jävligt ogenomtänkt. Varför tar man fram en leksak som ensam uppbådar ett dubbelt så fasansfullt ljud som tio barn på var sin Bobby Car. Det är ju faktiskt ren ondska. Jag kan gå från totalt lugn till totalt fucking inre kaos på två sekunder.

Nu har ungjäveln farit runt på gårdarna i fem dagar och jag börjar på riktigt leka med tanken på ett nattligt sabotage. Höja släggan och ta en för laget så att säga. Jag misstänker att jag kommer bli hyllad som gårdshjälte. Kanske får jag en staty uppförd till min ära. I Brons helst.