Malta, douze points

Jag hade inga förväntningar när jag bokade resan. Malta var bara en forntida språkresedestination och ett pikant inslag i Eurovision Song Contest för mig. Förutom någon slags minnesbild av torrt berglandskap som jag fått via Mästarnas mästare. Thats it.

Vi brände mycket pengar på Thailandsresan i julas så lyx fick stryka på foten denna gång. Kul också att resa någonstans lite på vinst och förlust. Och de flesta verkade ändå positivt inställda till Malta. Landet som är mindre än Gotland till yta.

Det hade kunnat gå käpprätt åt helvete.
När jag bokade hotell kollade jag bara på poolbilder och punktlistan över närliggande bekvämligheter. St Juliens, det lät bra. Blue Sea Lavalette, det lät också bra. En snabb koll på omdömena gav mig bilden av ett enkelt hotell. Inget fancy men som "gör jobbet". Dessutom verkade poolen hyllad, för att inte tala om läget. Alla älskade läget. Vad kunde rimligtvis gå fel?

Allt kändes väldigt kul inför resan. Vi var peppade. Ända till Josefine gick in på Tripadvisor strax innan vi skulle lägga oss på onsdagskvällen (flyget gick fredag morgon) och ropade med en viss oro till mig att hotellet inte fått så bra omdömen... snarare ganska så dåliga... eller rättare sagt helt katastrofala. Jag kände en liten tyngd över axlarna. Bet ihop och svalde hårt. När jag kom ner för att ta del av sanningen insåg jag snabbt att Josefine hade försökt frisera sanningen en aning för min skull. Hon vidhöll att poolen tydligen var bra. Det hade hon sett någon skriva. Någon i havet av alla helvetesskildringar.

Kommentarerna vällde in och jag har nog aldrig läst så många kreativa beskrivningar av misär tidigare. Det "värsta hotellet i världen" var dock en återkommande formulering som skapade en liten klump av oro i magen. Det vittnades om mögel i duschar, skräp och smuts överallt, trasig elektronik och sladdar som hängde ut ur hålen, ohyra, spyor i korridorerna, spyor vid poolen, fruktansvärd service och en bokstavligt talat rämnad fasad. Det var en aningen mer detaljerad information än den jag lyckats få ut av hotellets hemsida. När vi tittade på gästernas egna bilder blev ångesten mer påtaglig. Mosade kackerlackor och alla ovan nämnda minusfaktorer trängdes med bilder på tonårsfylla i alla dess former. Det gick även via kommentarerna upp för mig att hotellet låg i partyområdets epicentrum. Som lök på laxen skulle man bara glömma sömn före kl 4 på morgonen. Jag hade bokat ett helveteshotell i Maltas Magaluf.

Bilden av ett fullskaligt katharsis tornade upp sig och vid lite research via olika hashtags på instagram befästes sanningen. Rent viusellt påminde det om brittiska fylledokumentärer där ett kamerateam följer ungdomarnas bröliga råfyllor och första sexuella trevanden. Inte en jävel var över 18-årsåldern. Och dit skulle vi med barnen.

Vi satt tysta. Försökte intala oss att det säkert skulle bli bra. Försökte hålla ett sansat tonläge och inte stressa upp varandra mer (som om det ens var möjligt). Jag sa att jag skulle försöka boka om och att det säkert skulle ordna sig även om det var så in i helvete kort varsel. Jag skämtade om att ställa resan och det hade fan varit ett alternativ om det inte hade varit för att Stella var så överlycklig över att vi skulle på sol-och-bad-semester. Så vi höll oss lugna utåt. Men inuti våra huvuden rasade paniken som en gräsbrand. Vi sov inte bra den natten.

Dagen efter hann jag knappt komma till jobbet innan jag ringde för att försöka boka om. Jag hade inte många procents hopp om att lyckas utan hade mer eller mindre ställt in mig på att få släppa de pengarna och boka ett nytt ställe. Aningen nervöst eftersom det var under stress jag hade bokat resan till hotellvärldens hades från första början. Men det gick. Hon som svarade i telefon lyssnade lugnt på min panik-rambling och sa sedan att hon skulle se vad hon kunde göra. I 40 minuter höll vi på innan jag valde Paradise Beach Resort, dunkade upp några tusen till och sedan slappnade av som en jävla bebis. Hade jag rökt hade jag nog inhalerat en limpa njut-cigg av bara farten. En liten oro låg dock kvar. Helt i onödan skulle det dock visa sig.

Hotellet vi bor på är en gammal jetset-resort från början av 70-talet. Det ligger allra längst norr ut på Malta. På klipporna som vetter ut mot den så kallade paradisbukten. Man kan till och med hoppa ner i havet och ta sig ett dopp direkt från hotellet. Så jävla koolt. Det känns i väggarna att det här har varit ett ställe för hednisk lyx och vällust. Den tiden är sedan länge borta. Nu är det ett hotell som slitits med värdighet. Det känns så äkta som ett hotell kan antar jag. I alla fall när det kommer till rummen, korridorerna och poolområdena. Allt bär på en naturlig patina. Betong och metall. Så långt ifrån moderna resorters plastighet. Det är lite skavanker här och var. Lite flagor och på vissa ställen mindre bra. Men det är som en tidskapsel och det känns fullkomligt rimligt att Don Draper plötsligt skulle komma spankulerande längs poolkanten, ledigt klädd i skjorta och kostymbyxor med en Old Fashioned i ett stadigt grepp.

Men på det stora hela är Malta helt jävla fantastiskt trevligt att semestra i. Klimatmässigt som den mytomspunna perfekta svenska sommaren. Den utan regn. Inte den där tryckande hettan som aldrig ger med sig. Aslätt att ta sig runt hela landet på egen hand. Supersoft. Kanske är det annorlunda i St Juliens och Valetta men trots att det nog måste klassas som högsäsong har jag inte märkt av de där vidriga Gothia Cup-vibbarna som Göteborgarna tvingas utstå varje sommar när ungdomar från hela världen intar byn.

Malta känns överlag inte sönderturistat. Snarare tvärtom. Ingen språkförbistring och inte ett uns av det dåliga samvetet som i alla fall jag alltid känner när jag är och svinar loss i ett u-land. Det hade inte varit svårt att anpassa sig till ett liv här.

Annars då? Maten är inget att hurra för och folket... folket får bli ett separat inlägg.