Det västtyska paret – Del 2

Efter att ha iakttagit det västtyska paret (fr föregående inlägg) i flera dagar började vi lägga vårt pussel.

Vi kom snabbt överens om att mannen hette Klaus och hade varit en av Västtysklands stora friidrottsstjärnor och deras mest prominenta guldhopp i spjutgrenen inför de olympiska sommarspelen i München 1972. Klaus var 18 år och hade mirakulöst gått från habil idrottsman till absolut elitklass, mycket tack vare den tidens generösa dopingpolitik. Elfriede var ett år yngre och var också en del av OS-truppen. Hennes talang var rytmisk gymnastik som hon sysslat med sedan barnsben och bokstavligen hade vigt sitt liv till sedan tolv års ålder, då hon blivit bortlovad av sina föräldrar till landslagstränaren Wolfgang.

Att deras OS-deltagande skulle komma att förändra deras liv hade de redan varit övertygade om. Men på vilket sätt hade de aldrig kunnat ana. De hade sneglat på varandra i OS-byn. Klaus var så ståtlig i hennes ögon. En sådan bringa och så vackert blont hårsvall. Även om det syntes att han hade blekt det till perfektion. Elfriede var gracil och mystisk. Hon verkade skygg och förde sig som den fina sortens flickor med god hållning, när hon spatserade över området. Det eggade Klaus. Men han fick inte chans att komma nära. Reglerna var strikta. Dessutom fick Klaus uppfattningen att hon redan var upptagen. De fanns båda i varandras tankar när de på natten till den femte september låg i sina sängar och försökte somna. Klaus i en sovsal med 15 andra manliga västtyska friidrottare. Elfriede med den tungt snarkande och ganska så hängbukade Wolfgang tätt skedande vid sin rygg.

Drömmen om ett framgångsrikt liv raserades bokstavligen lika snabbt som ett spjutkast. När det var dags för Klaus att göra sitt första kast hade han aldrig känt sig mer förberedd. Han visste att hans kapacitet var såpass mycket större än sina samtliga konkurrenters. De hade mötts förr och även en dålig dag skulle han ta dem. Men det var ändå OS-guld som räknades för att kunna ta steget ut till världselitens alla frodiga sponsorkontrakt. Nu gällde det. Klaus fattade spjutet och gick med blicken i marken framför sig till ansatsen. När han vände sig om för att inta position lät han blicken svepa över publikhavet. I periferin tyckte han sig plötsligt se Elfriede. Långt fram på höger långsida. Han kisade för att kunna urskilja om det verkligen var hon och det var det. Hon hade kommit för att se honom. Han visste det. Han kände det. Nu var det bara att kasta hem guldet så skulle hela hans liv bli underbart.  Han intog position. Blundade. Tänkte på sin far, en brysk polisman på femtiottre år, som gillade att supa och slå sin fru tills hon en dag fick nog av gubbaset, packade väskan och lämnade sin familj för den österrikiske mattläggaren som fadern ironiskt nog hade propsat på att de skulle anlita till att lägga in heltäckningsmatta i sovrummet. Han hade nog lagt betydligt mer än mattan brukade pappan raljera när spriten sjönk in i blodet på honom. Och mamman hade varit borta ur deras liv för alltid. Klaus och pappan hade aldrig haft någon vidare kontakt. Han hatade sin far för att han berövat honom sin mor. Det här kastet skulle frigöra honom från sin fars ekonomiskt skyddande hand för alltid.

Klaus var fullkomligt fokuserad. Andades in djupt tre gånger för att släppa in så mycket luft som möjligt i lungorna. På så vis fick han upp en bra längd på styrkevrålet när han kastade. Det gav honom den där lilla extra puffen som hade tagit honom till den absoluta världstoppen. Klaus räknade till tre och satta iväg. Med spänstiga steg färdades han framåt och i precis rätt läge sänkte han spjutet ytterligare och inledde själva vridmomentet där kraften låg. Precis vid ansatsen låg spjutet i perfekt linje och Klaus tog i för das faterland. Men precis då hände något med axeln. Ett litet skav som snabbt växte till en smärta som fick honom ur balans. Vaffan var det? Spjutet for i väg med full kraft. Men inte som Klaus hade planerat. Det gick högt och drog åt höger. Åt helvete för mycket till höger. När spjutet nådde topphöjd och precis skulle vända nedåt igen började det vobbla kraftigt. Funktionärerna stelnade. Publiken höll handan. Något galet höll på att hända.

Allt var över på några sekunder, ändå kändes det som en evighet. Klaus hade följt spjutets färd som i slow motion. Sett hur det började komma farligt nära läktaren, nära Elfriede och plötsligt satt fast i bröstet på Wolfgang. Spjutet hade borrat sig rakt igenom hjärtat på den västtyske landslagstränaren i gymnastik som avlidit ögonblickligen. Bredvid honom satt Elfriede som på några sekunder hade sett mannen i sina drömmar dräpa mannen som hade fått henne tilldelad sig mot löfte om framgång och pengar. Hon befann sig i chock men visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hennes framträdande skulle det inte bli något av. Hennes framtid var ödelagd. Lika fort som hennes arrangerade förhållande med sin mer än trettio år äldre tränare. Elfriede åkte med i ambulansen. Orörlig. Hon tänkte bara på Klaus. Han hade frigjort henne från sida bojor och förstört hennes framtida ekonomi med ett felkast. Hon visste att hon skulle vara tvungen att älska honom för alltid.

Först på sjukhuset när Klaus kom för att ta farväl av sitt offer hade han förstått att Elfriede varit gift med Wolfgang. Hon hade sett hur dåligt han lyckades kamouflera sin äcklade min. Klaus var ändå svårt chockad. Hans framtid var ödelagd och han hade varit dåligt förberedd på att se sitt spjut borra in i en annan man. Men nu var det gjort och han visste att han skulle vara tvungen att älska henne för alltid.

De åkte tillbaka till OS-byn för att samla ihop sina saker och annonsera att de ämnade lämna spelen och sina karriärer. Sedan skulle de fly på obestämd tid till en nyöppnad lyxresort på Malta där Klaus hade kontakter. Där skulle de få tid att i lugn och ro bearbeta sina trauman. Vad de inte visste var att Münchenmassakern skulle komma emellan. När Klaus och Elfriede precis lämnat området och kom gående med sin packning kom en främmande man fram mot dem. Han presenterade sig som funktionär och sa att han tappat sitt passerkort och bad därför att Klaus skulle låsa upp för honom. Klaus gav honom sitt passerkort och vände sig om för att gå. Plötsligt var de omringade av en grupp maskerade män som gav Klaus och Elfriede var sitt kraftigt kolvslag i ansiktet. Klaus näsa bröts och två framtänder slogs av, han svimmade och föll samman till en blodig hög. Elfriedes käke höll inte för slaget och gick av på fem ställen. De hade tur.

Återigen befann de sig på sjukhuset där de bara några timmar tidigare hade enats om att komma bort ett tag från allting. Under stora mängder morfin tillbringade de sedan de nästkommande två dagarna och missade därför helt det stora debaklet där åtta palestinier i organisationen Svart september tog livet av totalt 11 israeliska idrottsmän och en västtysk polis. Spelen hade avbrutits och Klaus blev informerad om att männen som överfallit dem var terrorister och att hans far var den polisman som blev dödad i striderna som följde gisslandramat. Inte nog med att fadern hade lämnat Klaus ensam i världen, han hade också lämnat efter sig en stor spelskuld som Klaus fick ta över, vilket i sin tur ledde till att Klaus hamnade på gatan. Elfriedes föräldrar hatade Klaus för att han så nesligt spetsat Wolfgang till döds och därmed utplånade deras framtida ekonomiska välstånd. De hatade Klaus så mycket att de gav sin dotter ett ultimatum. Lämna idioten eller ut ur huset. Elfriede valde Klaus och därmed förpassades även hon till ett liv på gatan.

Yada yada yada...

Efter decennier av methrökning och självömkan fick Klaus en plötslig ingivelse. De var ruiner av sina forna jag. Men nu skulle de bli rena. De skulle spara ihop pengar och åka till Malta, precis som de tänkt innan allt det dåliga hade hänt. De kämpade med drog avvänjning och började delta i återanpassningsprogram för människor som hamnat utanför samhället. Det gick bra för Klaus. Han fick börja som lärling på ett glasmästeri och snart var han anställd. Det gick sämre för Elfriede. Hon blev visserligen av med sitt drogberoende, men hennes psykiska besvär satte käppar i hjulen för all framtida yrkesverksamhet. Hon led av OCD som med mediciner dämpades ganska bra, men om i sociala sammanhang hade en tendens att stegras. Allt från ryckningar i armar ben och ansiktsmuskulatur, till regelrätta bakåtslungningar medan hon gick. De hårda åren hade också gjort att hon tvångsmässigt stal buffémat så fort tillfälle gavs. Hon ville inte och ångrade sig alltid direkt efteråt, men kunde inte stå emot sin drift, vilket resulterade i att hon låste in sig länge på toaletten och gjorde sig av med förplägnadsbyten som knarklangare snabbt gjorde sig av med sina stasch när polisen knackade på.

Trots att Klaus skämdes för Elfriede och försökte hålla sig på avstånd när hon hade sina skov, så hade han ändå lärt sig förstå och acceptera hennes syndrom. Istället för att försöka stoppa henne med tillsägelser som enligt hennes psykologer skulle vara helt verkningslöst gjorde han vad han kunde för att underlätta hennes anfall. Till hennes 50-årsdag hade Klaus låtit specialtillverka en väska i Cordovanläder med galon-laminerad insida. med särskilda fack för att effektivt separera allt från torrvaror till kött-, mejeriprodukter och sås.

2013 hade de samlat ihop tillräckligt för att resa iväg till Malta i två veckor. Till samma hotell de en gång planerat att påbörja sitt nya liv tillsammans. Nu var det dags. Äntligen skulle de komma bort till platsen i sina drömmar. Kanske skulle det lösa alla deras problem, inklusive få bukt med Elfriedes OCD. Kanske skulle det bli en nystart.

Kanske inte.