Det västtyska paret – Del 1

Det är något speciellt med hotellvänner. Folk som man inte känner och vars enda kontakt egentligen består i att man rör sig i samma utrymmen under en kort och intensiv period. Eventuellt en liten igenkännande nick när man för 376:e gången passerar varandra framåt slutet av veckan. Både jag och Josefine har en förkärlek till att betrakta hotellvänner eller andra ytterst flyktiga bekantskaper och helt utifrån deras utseenden, kläder, rörelsemönster etc bygga deras livs historier. Det har varit allt från knarkkungar, seriemördare och hemliga agenter till belgiska pedofiler och pannkaksbaroner.

På Malta nu senast var där ett par som verkligen slog oss med häpnad. Vi såg dem på exakt samma plats vid poolområdet och vid varje frukost och vi kom att kalla dem för det västtyska paret. Mest för att mannen var så råblonderad, pratade med en bred berlinsk accent och samtidigt hade en falnad aura av att en gång för längesedan ha varit ytterst framgångsrik inom sitt gebit (vad det må ha varit), men att han sedan dess hade upplevt många mörka stunder och shoppade mode som om järnridån fortfarande var högst intakt. Han kanske pushade 60 men på långt håll skulle man snarare gissa 30 just för att det är så ovanligt att se människor på över 50 år gå klädda i t-shirts med vulgära logo-tryck och ljusa pösjeans med omotiverat många fickor, sömmar och hänkor. Han var reslig. Påminde om en extremt oborstad version av Christopher Walkens bondskurkskaraktär Zorin. Hade en bångstyrig frisyr och stelt ansikte. Som om musklerna innanför den skrovliga huden tvingade hans minspel att ständigt hålla ett och samma uttryck – totalt immun mot sinnesintryck. De var hela tiden tillsammans men han gick alltid tre meter framför henne.

Hon var i samma ålder men med oförställt utseende. Hon hade samma unisona anletsdrag som missbrukande människor ofta får efter att ha satt i sig brutala mängder rusmedel. Oavsett om det är alkohol, metamfetamin eller heroin. Jag tyckte mig se en livssorg i hennes ögon. En oro. Men hon kändes inte riktigt så schablonartad som de före detta missbrukare man är van vid att se på 3:ans spårvagn. Inte alls. Vid en första anblick var hon bara en vanlig tant med ovanligt vältränad kropp. En gång i tiden hade hon haft en elegant hållning, det såg man när hon kom gående i bara bikini. Hon hade en skör och lite skygg framtoning men sprack upp i ett leende varje gång hon tittade på Tintin. Hon led av kraftig OCD som byggdes på och eskalerade allt eftersom veckan led. Dels någon sorts ryckning med armen som hon i plötslig ingivelse kastade bakåt eller viftade med framför hans tallrik. Sedan ett tics med tungan, ställa-sig-sätta-sig-sessioner om tre av vardera och det grövsta som alltid utspelade sig när hon reste sig upp och började gå för att hämta mer buffémat. När hon hade gått kanske fem meter så var det som en osynlig kraft slungade henne bakåt. Det var obehagligt att se för hon liksom studsade helt okontrollerat bakåt framåtböjd i någon slags ryckningar. Nästan som om någon hade slagit henne hårt i magen. Det var över på en sekund varpå hon fortsatte att gå som om inget hade hänt. Ibland utspelade sig samma procedur redan efter ytterligare fem steg, ibland efter tjugo eller så uteblev de helt till nästa gång hon reste sig för att gå.

Det mest pikanta karaktärsdraget var dock hennes tvångsmässiga kleptomani som såvitt jag vet bara utspelade sig i matsalen. Det var Josefine som först uppmärksammade skådespelet. Hur kvinnan placerade sin väl tilltagna handväska på en separat stol samtidigt som mannen för femte gången kom gående med en tallrik fylld till både höjden och bredden med brödskivor, pålägg, oststavar och vattenmelon. Plötsligt satt hon vänd bortåt, grävande i väskan och vips så var bordet tomt igen. De trodde nog att de var ganska smidiga men till och med jag kunde se att det var något lurt på gång när hon låg böjd med huvudet ner i väskan under hälften av måltiden. Hennes OCD-anfall hjälpte inte direkt till att kamouflera deras illa regisserade matstölder. Vi såg hur personalen himlade med ögonen åt varandra och hur alla vuxna människor i rummet kastade nyfikna blickar åt det västtyska parets håll. I vårt pusslande med deras story diskuterade vi vad de skulle med all mat till och trots vilda teorier var det den enda gåtan som inte riktigt föll på plats. De åt samtliga av sina måltider på hotellet så alla teorier om ekonomiska skäl föll på sin egen orimlighet.

Vilka var de egentligen? Vad var deras hemlighet?

Det ska jag berätta i nästa inlägg.