Majornas cowboy. Nödläge röd.

I veckan som gick satt jag och Josefine och jobbade på ett café. Jag gillar det mycket. Särskilt när jag behöver koncentrera mig och slipper bli avbruten stup i kvarten. Så och denna gång. Ända till en riktigt störig jävel klampade in och tog plats.

Han var runt femtio år, vilket accentuerades extra mycket av hans eklektiska tolkning av begreppet "ungdomlig stil". Cowboyhatt med matchande grova boots, tajt kortärmad topp i funktionsmaterial och någon slags jeansbyxa med många fickor och fack, såna som man vanligen ser på killar som gillar base jumping, hang gliding och eventuellt lite friklättring. Som topping hade han grova silversmycken lite här och var och ett par hörlurar som läckte mer än en brusten damm. Det tog mig en sekund innan jag kände att jag hatade honom. Och ytterligare två innan det brusade i hela huvudet på mig.

För det första så pratade han med personalen som att han pratade på ultradistans med en riktigt skabbig mobiltäckning. Han bräkte högljutt med släpig söderdialekt (så som jag tänker mig att missbrukarna brukade snacka när det kanske med rätta brukade kallas för knivsöder) och hyllade deras mackor, men propsade på att de skulle modda mängden bröd så att pålägget istället får spela huvudrollen och blah blah blahhhh....

Sedan parkerade han röven i en liten fåtölj rakt framför vårt bord så att han verkligen dominerade synfältet med sig själv och sin märkliga aura. Han sket verkligen i alla sociala regler som finns. Satt och sörplade sitt kaffe högljutt och svinade i sig sin macka, samtidigt som han intensivkonsumerade musikvideos på sin iPad och stampade takten, diggade och klappade med händerna som om han befann sig mitt i ett jävligt epileptiskt skov. Jag satt bara och gapade, tittade menande på Josefine och började leta runt med blicken för att se om det var någon slags dolda-kameran-grej som höll på att utspela sig. Det vore det mest rimliga, men så var inte fallet. Det verkade nästan som att han sökte konfrontation, men i ärlighetens namn tyckte han nog bara att han var en sådan där genuint genomhärlig och charmig typ som kan göra lite som man vill. Det enda avbrottet han tog i sin koreografishow var när han ringde upp sin tatueringsstudio och alla i lokalen snart fick väldigt klart för sig att han ämnade tatuera in en outlinad "Playboy-hare" på halsen. Han körde ett resonemang om att han fått den briljanta idén och att han faktiskt inte hade sett någon annan som hade en likadan. Jag vet inte, men om jag skulle tippa vilt så är det kanske inte en jättegod ide att välja just det motivet om syftet är att vara unik. Jävla dåre. Man skulle lätt kunna skriva en c-uppsats i socialantropologi bara om resonemanget bakom det valet. Och med lite forskningsstöd hade man nog haft att göra livet ut ifall man skulle orka kartlägga hans obskyra existens. Han var en jävla pina i röva.

Lika plötsligt som blixten slår ner for han upp ur sin stol och började packa ihop sina grejer. Han lämnade väskan och deklarerade för personalen att han bara skulle hämta sin mountainbike och bad dem hålla lite koll. Sagt och gjort. Alldeles för snabbt var han tillbaka, plockade upp väskan och susade iväg mot horisonten som en ecstasyspeedad science fiction-variant av en Gary Coopers westernfigurer.

Tystnaden som infann sig i mitt huvud var orgasmisk.