På besök i ingenmansland

I fredags efter lunch hölls jag gisslan av två kollegor som bara var tvungna att besöka MM Sports för att inhandla proteinpulver. Redan från utsidan kunde jag konstatera att MM Sports är den typ av butik som ligger jävligt långt utanför min komfortzon. Skyltfönstren täcks helt av svartvita foton på stelt leende män med mycket kantiga former och en och annan lättklädd kvinna med till exempel läder-bh och ett pilkoger över axeln. Generellt mycket fuktig hud, som trots det monokroma uttrycket, vittnade om både plikttrogna solarietimmar och en distinkt air av linement. Så vi äntrade lokalen.

Väl innanför dörrarna hejade en blond amasonkvinna med stort hårsvall artigt på oss. Jag kände direkt att hon undrade vad fan jag hade där att göra, så jag vek snabbt ner blicken och tog några raska steg in mot konfektionsvdelningen där jag med ens hamnade under radarn och således kunde pusta ut. Men bara en aning.

Det kändes lite märkligt att gå runt och titta på byxor som är gjorda för män med lår som är grövre än midjemåttet hos en medeltjock gubbe. Det problemet har liksom inte jag och mina kycklingben. Sedan är det en viss stil också. Baggy-stilen. Vi snackar generellt mycket kamouflagemönstrade byxor i grovtextil, ofta prydda med vertikaltryckta, nästan läteslika, budskap som GASP (och olika bodybuilding-märkens logotyper) över byxbenen. För att inte tala om jeansbyxor med en massa omotiverade fickor på märkliga ställen och för mig fullständigt obegripliga säljargument som "Pre shaped knees" och "Special crotch-enforcement". Mina hjärnceller började som hastigast visualisera hur det kan komma sig att just kroppsbyggare möjligen skulle vara i större behov av en slittåligare byxgren än vi andra, men bländades snabbt av starkt obehag och yrsel. Vidare fanns där t-shirts, linnen och hoodies från "Throwdown" och andra agressivt laddade varumärken. Om någon undrar var alla tribalmönster tog vägen så är det bara att fråga mig för jag vet var de bor. Distinktionen var också tydlig. Inget simmigt genuslager vare sig mellan avdelningar eller på kläderna. Det rådde knappast någon tvekan om ifall man tittade på ett plagg som var avsett för en kvinna eller en man. John Gray hade varit stolt över MM Sports. Sanna mina ord.

Provhytternas väggar bestod av djurhudar som i sin tur var upphängda i rejäla kättingar (bara en sådan sak). Även det stora displaybordet i mitten av lokalen var pyntat med en grov metallkedja som ringlade sig runt piller- och pulverburkarna på ett rått och lagom oavskalat vis. Jag vill minnas att belysningen var dämpad men med många inslag av starka spottar. Sammantaget fick jag lite grottfeeling och egentligen ser jag bara två rimliga alternativ till hur inredningen blivit som den har blivit:

1. Manowar har köpt in sig i koncernen och tagit fram inredningskonceptet på volley.
2. Inredaren har kommit över en smärre kontainerlast med Manowar-memorabilia och gått bananas.

Allt annat känns helt enkelt för långsökt.

Längst in i lokalen kom vi till en skimrande grön avdelning med olika pulversäckar från väggar till tak, blandat med stora kärl och mindre burkar med kosttillskott och vad jag förmodar fullt lagligt innehåll – om än med en kraftigt olaglig aura. Efter att ha letat runt bland påsarna hittade mina kollegor sitt protein. De vägde försiktigt mellan chokladsmak och päronsplit, vilket jag tyckte var lite gulligt, med tanke på att den spontana känslan är att det är sådant där som tuffa killar skulle dricka om det så smakade bajs.

Det var längesedan jag kände mig så fullkomligt apart i ett sammanhang och mina ögon har nog aldrig tidigare exponerats för så många kraftuttryck på en och samma gång. Massbuilder, Testopump, Power up, Crush the weights, Brutal Pump, Testo Booster, Body Science och en rad märkliga produktbenämningar som EAA-XX och 3-PH-CM USOBOL. Överallt skyltades med versala utrop och det kändes som att förekomsten av konsonanten x var mer än lovligt frekvent. Här och där hängde drösar med lyftarbälten. Lyftarbälten! När vi kom till kassan såg jag hur en enorm man stod och nickade gillande medan han kände på någon slags läderrem (tror jag). Ja, den samlade testosteronhalten i butiken var så kopiös att mina pungkulor flydde fältet. Som på given signal drog de sig undan likt rädda sköldpaddshuvuden och tog skydd inuti kroppen och min penis hanterade det hela med att krympa ihop och förvandlas till en pytteliten klitoris.

Det är svårt att göra situationen rättvisa men det var i alla fall en för mig totalt väsensskild upplevelse att vistas i en sådan butiksmiljö. Min enda kontakt med kroppsbyggarvärlden är de få gånger jag smuttat i mig en gainomax efter ett träningspass, eller möjligen stått och fingrat lite osäkert på en powerbar vid receptionsdisken på mitt gym. Ett gym som för övrigt är extremt svennebanankompatibelt, eftersom dålig hållning är mer förekommande än muskler, och som på inga sätt påminner om 80-talets klassiska lyftarklubbar. Där brukade männen enligt legenden skrika och frusta när de lyfte sina jättetunga fria vikter (och då snackar vi alltså ingalunda om dagens bögiga kettlebells). På mitt gym flåsas det som mest. Kvids på sin höjd.

Att som en lösfet spinkis, som bara sett muskler på film, plötsligt kliva in på ett ställe vars hela existens framstår som en katedral till ära för dagens versioner av Dave Draper, Lou Ferrigno och Arnold Schwarzenegger – det blir en kulturkrock av guds nåde. Jag ville bara därifrån. Så när mina kollegor äntligen skulle betala men istället för att ta grejerna och gå istället började prata proteinpannkakor (?) med hon i kassan var jag nära att bryta ihop. Då var panikångesten nära vill jag lova. Sedan blev det svart. Och plötsligt var vi äntligen tillbaka i bilen på väg mot kontoret igen.

Aldrig förr har jag längtat så efter Hisingen.