Halvtid

Så har en vecka gått. Vi har det bra. Jävligt bra till och med. Beukar alltid börja längta hem efter en vecka men inte nu. Koh Lanta är inget av det Thailand jag hade förväntat mig. Typ.

Jag har aldrig tidigare varit på ett så oturistigt turistställe. Bortsett från att de turister man möter på är svenskar till en frekvens av c:a 98%. Men ingen trängsel, varken på stranden eller vid poolen. Inga strandförsäljare, inget tjat. Folk är trevliga med inte lismande. Vi har inte sett prostitution och andra sunkigheter (med undantag för igår när vi tror att vi kanske såg ett sånt ställe men inte är säkra). Det är ganska muslimskt och skönt. Det som bäst stämmer in med förväntningarna är stranden och havet. Otroligt fint och harmoniskt. Den totala avkopplingen är ett faktum.

Vi har inte gjort några större utflykter ännu. Bortsett från i fredags när vi hyrde en tuk-tuk och brände upp och ner längs västkusten och åkte in till Saladan – öns största stad... eller nåja, by kanske är en bättre benämning. Det kändes lagom avkopplande med tanke på att det verkar råda någon form av anarki i trafiken här. Att det dessutom är vänstertrafik gör det inte mindre panikartat. Men efter ett tag kändes det rätt soft, ända till Josefine upplyste mig om att alla flabbade åt oss där vi kom åkande som familjen präktig, för att vi hade hjälm. Tydligen riktigt fittigt här.

Innan vi åkte hade jag i förväg redat upp mig på "charterproffsen". Ni vet de som redan vid incheckningen på flygplatsen dressar om till hawaiiskjorta, bananväska och flip-flops och som sedan skränar och dricker sig redlösa innan planet har nått utanför Sveriges gräns. De som vet hur det går till att åka på charter och beter sig på ett sätt som får mig att vilja plocka fram slaktmasken. Jag hade visualiserat dem framför mig och gjort dem till alldeles verkliga hjärnspöken så jag blev nästan besviken när det bara var en fet familj från Skåne som infriade löftet.