OMG!
Det måste vara det ovärdigaste jag har sett. Då är jag ändå en riktig nostalgisucker som brukar kunna rysa upp en ordentlig gåshud eller två bara av orden återförening och comeback. Men det här var som att titta på en blandning av en zombiekomedi och en Grotesco-sketch om ett sjövilt ålderdomshem. Först var det kul men sedan blev det snabbt tragiskt. I utzoomat läge såg Mick nästan spänstig ut när han sprätte runt på scenen, medan Ronnie och Keith stor i bakgrunden och vaggade lite lätt som animerade pappfigurer.
Det var när kamerorna zoomade in man satte skrattet i halsen... eller om det var redan före konserten när tv-reportern gick runt och frågade en massa fans om vilken bandmedlem de helst skulle ha sex med. Gud så perverst. Är det ens relevant? Att köra en "pest eller kolera" där man tvingas välja vilken gammal mumifierad gubbkuk man skulle föredra att bli penetrerad av. Om man var tvungen att välja. En situation som även rent hypotetiskt är helt absurd.
Alltså, Rolling Stones må vara rockens absoluta ikoner. Och det ÄR imponerande att de faktiskt ens klarar av att stå på benen, särskilt med tanke på att mängden heroin som lär ha pumpats in i de där kropparna troligen inte ens skulle rymmas i en fodersilo. Men. Man kan inte blunda för fakta. De rockar inte längre och de borde inte låtsas som att de gör det heller. Gemensamt för allihop är att de har transformerats till ett gäng utmärglade tanter med "rockiga" frisyrer och allmänt säckiga anletsdrag. I deras blick har allt vad gnista heter slocknat och lämnat plats för tomhet som brukar vara ett typiskt kännetecken på någon form av demens. Det ska dock sägas att bandets trummis, Charlie Watts, är den ende som faktiskt har sin värdighet i behåll. Mick Jagger såg ut som en knotig sprattelgubbe. Det medicinska undret Keith Richards var så klart i absolut sämst skick av alla och endast en frottémorgonrock ifrån ett knivskarpt porträtt av en långvårdspatient i livets absoluta slutskede. Ronnie Wood såg inte riktigt lika senil ut men vägde upp med sin hud som ser ut att ha präglats fram den svåra vägen, med en limpa cigg per dag och levnadsår, tills ett infrastrukturellt kaos av rökrynkor spridit ut sig i ansiktet på honom och tillsammans med en taggig kalufs och en fräsig t-shirt med trycket "party" givit honom samma särpräglade look som själva nidbilden av en klassisk gekås-kvinna från Borås.
Allt gick långsamt. Både deras rörelser och tempot i musiken. De stod liksom och guppade långsamt som bäst men det var otroligt mycket stilltid. Om någon bad mig sammanfatta konsertupplevelsen skulle jag säga att det var som om någon hade placerat hela bandet i en gigantisk snöglob, fyllt den med sirap och satt igång en skiva på 1/3 av originalhastigheten. Det enda som fick mig att förstå att bilden inte laggade var gästartisterna som kom in och påminde mig om att det inte var en slow motion.
11 kommentarer:
Ja ibland känner man verkligen att nej, du skulle lagt ner medan du hade chansen. Det är inte ALLTID bra med comebacks och nostalgishower. Verkligen inte. Kanske skulle satsa på hologram istället?!
Zappade förbi ett par ggr. Stod inte ut.
Se dokumentären Crossfire Hurricane som gått i delar på svt istället, den är verkligen skitbra, med kommentarer av alla nuvarande och fd levande medl, inte bara värdig, ett högklassigt kvalitativt tidsdokument!
De fungerar iaf inte som exempel på hur droger förkortar liv...min pappa (som är 63) tycker att det är så fruktansvärt ovärdigt. Och då är inte han särskilt knusslig.
Tack Micke!
Finns det någonting i musikbranschen som känns mindre rock n´roll än de förbannade jävla Stones? Nej, ni är inte världens bästa rockband... ni VAR världens bästa rockband.
Kamerasvepningen under det pinsamma brassetrumintrot (som bara slutade abrupt utan att kopplas till "showen" och därmed kändes totalt meningslöst) visade festligt upp den superhärliga rockpubliken bestående av rika 50-talister, mormors och morfars klädda i glitter-t-shirts och uttråkade 90-talskändisar som Sarah Jessica P och Chris Rock.
Paint it Black är den enda låt med Stenåldern & Stanley som jag faktiskt Spotifyat då och då, men när de invalidojazzar fram den i taskig Bingolotto-dansbands-version på det här sättet så var jag fan tvungen att fråga farsan vad han tyckte. Jimi Hendrix hade aldrig förnedrat sig till detta, enades vi om.
Nu är det ju naturligtvis inte bara Skrynkly Richards fel att hans rockorkester inte svänger längre. Det är ju de jävla gubbjournalisterna, rövslickarna och Martin Scorsese-zombiesarna som fortsätter tuta i gubbfan att han är med i "the only real rock n´roll band".
Jag tror och hoppas att Stones får den brist på uppmärksamhet de förtjänar om cirkus 5 år. Då måste de sista manliga rock n´roll journalisterna på GP och dylikt väl ändå gått i pension? Har vi riktig tur drar de med sig Springsteen-hyllningshelvetet ut genom dörren. Då kanske något "nytt" och "ungt" band som Black Sabbath eller AC/DC får lite kärlek.
Om inte de hinner dö innan Stones vill säga.
Får mig osökt att tänka på Jerry Williams.. har alltid haft den inställningen till honom att han är en löjlig föredetting som inte fattat när det är dags att lägga av. Såg dock en dokumentär om honom på SVT nyligen som fick mig att ändra inställning helt.. tvärtom verkar han vara en rätt skön snubbe som livet igenom bara kört på med det han gillar. Skillnaden är väl att Jerka inte verkar ha Stones hybris.. han har mer av en fuck you-attityd och kör på sin grej oavsett vad resten av världen tycker. Stones verkar ju ärligt tro att de fortfarande är världens bästa rockband..
Men du vad hände med dig tropiska sjukdom? Var det dengue?!
Jag fick iaf denna härliga sjukdom just i västra Thailand för några år sedan. Blev smal som en pinne, fick lila ben och hade dropp i en vecka med order om att inte röra på mig över huvud taget, för då kunde organen i kroppen gå sönder typ. Rekommenderar ej.
Nu var ju konserten inte en "cat walk" utan en musikkonsert vars ändamål var att förmedla musik. Att angripa på deras rynkiga hyar och dåliga hållning känns inte särskilt träffsäkert på personer som är födda på 1940-talet. Givetvis är ju Stones inte var de en gång var. Jag kommer dock vara glad om jag har en tiondel av deras energi när jag är 70 bast, om jag ens lever. Du har dock rätt i en sak, och det är alla musikrecensenters gullande med vissa utvalda artister.
Hahaha, så jäkla bra skrivet. Var tvungen att ha högläsning med sambon.
Det var en pinsam bedrövlig konsert.
-Luca
Ellet: Haha ja då hade de varit evigt unga.
Molly: ja den måste jag se.
Klara: ja ovärdigt var ordet.
el Guapo: Word!
andreas: brrr jag har inte sett dokumentären menjag har ochså en förutfattad mening ang honom.
Johanna: det var ingen tropisk skit. *phew* detgick över men det var en jävla feberresa.
zwen: nä nu var den ju inte det och det var inget jag kommenterade heller. jag angrep inte heller deras skrynkliga hud, det var bara ett konstaterande i sammanhanget att det kändes ovärdigt. Just för att de inte är vad de en gång var, men låtsas som att de är det. energin du pratar om är just den jag saknar. det var ju ingen energi. Det var en påkostad slo-mo-show. Och viktigt att påpeka. jag tycker inte att det är något konstigt. De ÄR gamla nu och det är gott så. Jag tycker bara att det kändes jobbigt att se dem låtsas rocka järnet när de uppenbarligen inte har någon vigör att tala om. Ibland är det bara dags att lägga ner och ibland för stones var för mycket längesedan.
ida: hahaha
luca: ja, skönt att höra det från dig.
Skicka en kommentar