Nailbiter

Varje år brukar jag propagera för att vi ska titta på skräckfilm i stugan. Antar att det är masochisten i mig. För det brukar alltid resultera i att jag vaknar i en lamslående terror på natten av att någon har tagit sig in i stugan. Jag hör ett ljud. Men det är inte katterna. Det är nåt annat. Definitivt inte katterna. Någon rör sig i stugan och nu gäller det att handla rationellt. Jag väcker Josefine med väsande röst.

"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"

Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.

När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.

"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."

Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.

Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.

Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.


Uppvaknandet uteblev.