Contagion

Sitter och peppar för min spårvagnstur hem. I morse var jag med om det mest oangenäma kollektivtrafikstraumat på länge.

På hållplatsen innan min passade ett vidrigt as i rött pannband och John Lennon-brillor på att trycka ut sin invärtes förruttnelse i gasform, precis innan vagnen skulle till att fortsätta. Han satt i sätet framför mig så när han reste sig upp var det som att få hans tarmröta insmälld med ett basebollträ i näsborrarna. Hela vagnen stank plötsligt massgrav. Stanken kändes hälsovådlig på riktigt. Hade man fått röka på vagnen hade vagnen förvandlats till ett flera ton tungt fyrverkeri på räls.

Jag såg att folk omkring mig stirrade förvirrat för att lokalisera smittans epi-centrum men gärningsmannen hade redan lämnat brottsplatsen och jag kunde se honom spankulera på lätta ben uppför avenyn. Kunde han verkligen inte hålla inne den i tre sekunder till? Jag kände att allt övervåld i världen vore befogat i den situationen. Jag började fantisera om att en antiterrorinsatsstyrka punktmarkerat honom i månader och hade full kontroll över händelseförloppet. Krypskyttar skulle vara placerade på taken och på given signal skulle avfyra en projektil som sprängde skallen av honom som en övermogen jävla frukt. Så arg och skändad kände jag mig.

Jag var illamående när jag steg av vagnen. Och nu ska jag åka hem igen. Så till ödet, slumpen eller dig som bestämmer. Jag vet att jag har jobbat upp en dålig karma på sistone, men snälla låt aldrig våra vägar korsas igen. Min och gasmannens alltså.