2.42

I am the champion my friend.

Igår kväll hände det igen. Jag tävlade. I snabbduschandets ädla konst. Precis som vanligt kände jag att jag hade det i mig. Att jag kunde klå mitt personbästa på 3.23. J:s syster Anna var här och jag kände att jag ville både bevisa och imponera med hur jävla snabb jag kan vara när det väl gäller. Så jag preppade min stass, ställde klockan och körde igång.

Jag formligen flög över gården. Mötte en gubbe som stod och kvällsrökte utanför sin port. Han flyttade ciggen från läpparna och tittade gapande på idioten (mig) som kom farande som om det brann. Jag sket i honom. Ner i duschen knäppte jag upplocket på schampoflaskan samtidigt som jag skruvade på vattnet och sparkade av mig skorna. Sedan vräkte jag av mig t-shirten och började schamponera mig samtidigt som jag krängde av mig mysbrallorna. Jag rasade in i duschen och kände att jag var snabb. Jävligt snabb. Jag tvålade in kroppen hann till och med köra en dubbelvända över skrotum och mellan skinkorna eftersom jag hade åkt andraklass till och från Stockholm samma dag. Sedan snabbtorkade jag mig, vräkte på mig kläderna och rusade som en liten jävla gris tillbaka över gården. Rökmannen hade inte hunnit suga i sig sin giftpinne och gjorde exakt samma oförstående och undrande gest. Jag kände ett sting av irritation skava i mig. Fan, har han aldrig sett en snabbduschare innan, tänkte jag. Det hade han nog inte.

Väl uppe igen blev jag osäker på om jag hade klått min redan extremt slimmade tid. Det kändes så men kunde jag verkligen ha varit så äckligt snabb? Anna som höll i klockan berättade att jag nästan klarat det men hade fått 3.25 två sekunder långsammare. Jag suckade besviket. Två nedriga små sekunder sämre än förra tiden. Attans. Men så vände hon på telefonen och visade räkneverket. 2.42. En halv minut snabbare. Helt sjukt. Jag hade blivit mästare igen. Det kändes sweet.

Idag har jag både bestämt mig för att bräcka rekordet igen och för att låta bli. J:s mamma började nämligen jiddra om att jag kunde bryta ett ben, eller slå ut tänderna om jag trampade fel mitt i hetsen och ramlade med gaddarna mot en stentrappa. Så jag blev nojig. Och så beslutade jag mig för att låta bli. Det skulle liksom bara fattas att jag blev invalidiserad och/eller fick dras med en vanskapt look resten av livet.


Här vill jag passa på att mota bort eventuella bittra och avundsjuka teorier (emster, känn dig träffad, som av en örfil i nacken) om att jag inte skulle ha hunnit bli ren. Men jag blev jävligt ren. Inget att oroa sig för med andra ord.