3.23

I fredags kväll var det dags igen. Efter några dagars vila från tävlandet och lätt dopad på rödvin, peppars jag mig själv att försöka klå mitt stående duschrekord på 3.49. Jag kände att jag hade det i mig. Det bubblade av spänning i mig.

Så jag väntade ut sambastarna. Förberedde mig minutiöst med att skala bort onödig ballast i form av kalsonger och strumpor som är extremt sinkande tidstjuvar i sammanhanget. Hemligheten är att bara ha ett skal av pösiga mysbrallor, en t-shirt och Bluntstones på fötterna. Sedan packade jag min badhanduk enligt fallskärmsmodellen med shampoo och duschtvål i mitten. På så vis kan jag sätta igång vattnet med ena handen, packa upp mitt lilla duschkit med den andra, samtidigt som jag sparkar av mig mina skor. Vi snackar från påklädd till naken i duschen på sju-åtta sekunder.

Jag kände att jag låg bra till så jag kostade till och med på mig en extra vända med duschtvålen (hey, it's friday) och fem sekunders omotiverad njutning. Jag var på topp och mycket riktigt, när jag vräkte upp min ytterdörr och klev in i hallen stoppade J (tidtagare) klockan på 3.23.

Den känslan. Snabbduscharnas Usain Bolt. Gunde svan kan dra åt helvete med sitt pissrekord. Det är inte ens samma sport när den utförs inom hemmets fyra väggar. Lite som att jämföra triathlon med vårruset.