Det här med vinnare och förlorare är rätt intressant egentligen. Livet är som uppdelat i två halvlekar, där första halvlek består av skola och uppväxt, och andra halvlek består av resten. Jag minns att det blev extra tydligt en gång i mellanstadiets slutskede när hela klassen var i simhallen.
Vi var i simhallen ganska ofta under en period, när någon hade täppt igen den vanliga idrottshallens duschbrunnar med pappersservetter och sedan låtit duscharna stå på över helgen. Golvet i gympahallen fick brytas upp och bytas ut, för att inte riskera att varenda glin på skolan skulle begåvas med en invalidiserande mögelallergi under kommunens regi. Fight water with water så att säga.
Varje badpass följde ett strikt mönster:
1. Oro i omklädningsrummet. Vi svaga visste aldrig vad de tuffa killarna hade planerat för kul happening. Oftast var det någon form av näckning, med tillhörande inkastning i tjejernas omklädningsrum. Men ibland kunde det bara vara att alla kläder blev inslängda i duschen. Eller stulna. Kul pranks med andra ord.
2. Badmomentet. En fyrtio minuters anarki i sann Darwinistisk anda med välriktade kanonkulehopp, skendränkningar och annat kul.
3. Bastumomentet. En helig tradition där vi män samlades nakna i det lilla svinvarma trärummet med skum belysning, för att svettas tillsammans och sluta fred.
Den här gången satt vi som vanligt samlade i bastun som alltid hade en liten subtil doft av gubbrunk. På översta bänkraden satt Pea i vanlig ordning, klassens koolaste kille, och beordrade klassens tjockis att skvätta på mer vatten på stenarna. Det var redan så in i helvete varmt att man höll på att svimma, men ingen ville "fitta sig" och vara den förste att ge upp. Så alla väntade in klartecken från Pea. Men det kom inte. Det skulle bli varmare. Hinken tog slut och tjockisen blev tillsagd att hämta påfyllning. Men han återvände inte. Då steppade Pea ner till första bänkraden och tog saken i egna händer, bokstavligt talat, ställde sig till rätta och började pissa i en vid båge, rakt på de glödheta stenarna. Vi skrek av skräckblandad förtjusning. Vad tokig han var ändå, Pea.
Det stank som i en grisstia när urinet ångade sig till en gröttjock dimma. Jag fattade redan där att det skulle bli problem. Någon skulle undra. Någon skulle skvallra. Sedan skulle vedergällningen komma. Och så skedde.
Dagmar som var boss på badhuset, och ungefär lika mild som en tysk lägervakt i sin framtoning, kom och skrek hänsynslöst på klassen i kanske tjugo minuter. Hon skulle inte sluta. De hade fått stänga bastun och skicka iväg aggregatet. Vi darrade. Pea kände pressen och klämde till slut fram ett nervöst erkännande. Som jag njöt. Hans mor och far skulle få betala sanering av bastuaggregatet och Pea själv blev avstängd under resten av terminen. Som om det skulle skada honom. Eftersom hela den svenska grundskolan innehåller exakt samma sorts maktmekanismer som i amerikanska fängelser, spädde det bara på hans rykte och gjorde att han snarare steg i status. Att han var ett äckligt svin gjorde honom inte ens lite mindre attraktiv i tjejernas ögon. Tvärtom. Enligt klassens drottning, Mickan, var det till och med vi andra som var de äckliga, eftersom vi mer eller mindre hade badat i hans piss. Det var en jobbig insikt. På sätt och vis hade hon rätt. Där hade vi suttit i bara mässingen medan hans urin förångades och la sig som ett fuktigt täcke över oss och våra vidöppna porer, och vi hade bara flabbat. Killen kunde inte förlora helt enkelt.
Pea fortsatte att vinna genom hela högstadiet, trots att han inte direkt var det klipskaste gossebarnet den här världen har sett. Vem som helst med Downs Syndrom skulle dribbla bort honom lätt i vilken debatt som helst. Men det spelade ingen roll. Han hade en sexig storasyster som alla äldre killar smörade för. Det gav honom dels den direkta fördelen att han stod under ständigt beskydd, samt en helt unik kontaktyta med alla jämnåriga tjejer. Inget som kunde putta ner honom från hans tron. Jag ljuger inte när jag säger att Peas starkaste förmåga var att komma på kreativa användningsområden för sitt eget snor och spott. Där rymde hans begåvning hur mycket kapacitet som helst. Tusen sätt räcker inte.
Men hans verkliga specialitet var ändå att pissa på grejer. Det hade det varit ända sedan bastukissandet. En gång tömde han blåsan i en halv folköl och bjöd några intet ont anade tjejer. Verkligen lajbans. Och på en av friluftsdagarna när vi var ute och vandrade bland åkrar och himmel, greps han plötsligt av det briljanta infallet att pissa på ett elstängsel. Inte en hjärncell gjorde motstånd när han drog fram sin snale och satte igång. Det tog en halv sekund innan han låg skrikande i dikeskanten med pisset sprutandes över sig själv. Jag ryser när jag tänker på vilken socialt självmord det skulle varit för mig själv. Men inte för Pea. Ingen skugga föll över honom för det. Han var bara en kul crazy kille.
Åh, vad jag hatade Pea under många år, och brukade tänka att livet allt var lite väl orättvist ändå. Men så någon gång efter gymnasiet kom äntligen den där andra halvleken och ändrade spelreglerna en aning. Tydligen arbetar han sedan typ femton år tillbaka med att bära hem möbler åt folk hela dagarna. När helgen kommer ska de sura slantarna räcka till fredagsmys, något göttigt att lägga på gasolgrillen och amorteringar på radhuset i det gamla nazistfästet Kode. Det är som bekant inte själva fallet som gör ont, utan när man träffar marken.
Jag hoppas ändå innerligt att han får återuppleva sina dagars fulla glans ibland. På någon sporadisk herrmiddag, kvarterets årliga kräftskiva, företagets julfest eller så. Kanske är hans livs verkliga höjdpunkt fortfarande när han får tillfälle att showa lite med någon form av pisstrix. Bra jobbat i så fall.
26 kommentarer:
Den svenska folksjälen lever på sådana här revanschhistorier. Tack för att jag fick läsa din.
Skönt att det kommer en revansch för oss som "inte pissade på bastuaggregatet".
Vilken fantastisk historia.
Vi hade en kille i min klass som också hade som signum att använda snor och spott på innovativa sätt (dock höll han sig i från pissandet). Han hade dock ingen attraktiv storasyster så istället var han den ende mobbade killen i en väldigt fredlig klass och skola.
Förhoppningsvis kom den där andr halvleken som en räddningsplanka åt honom även om inte det inte känns särskilt sannolikt.
Något av det bästa du skrivit här på bloggen. Stilistiskt briljant.
Bra öppningskapitel om du nån gång skriver bok.
Ooh så bra skrivet, en eller två Peas har nog många (alla) svenska män haft som klasskamrater nån gång under uppväxten.
Vänta lite.... är du från KODE???!!!
Ah, det finns inget bättre balsam för själen än insikten att högstadiets plågoandar är nerknarkade, misslyckade white trash-exemplar. Jag pissar gärna på hela högstadiet, stående på två ben och bägge händerna i luften. Win!
Hämden är ljuv, så ljuv. Fast futtig, vem vet hur Pea hade det egentligen? (å jisses vilken präktig kommentar då...)
30+: Hahaha... varsågod hörru. Vet inte hur mycket revansch det var i den dock:)
Wysiwyg: haha ja när du säger det så.
Caravaggio: ja hoppas han blev räddad, men huaaa vad grisäckligt det där beteendet är.
Nonsensakuten: tack så mycket. vad kul att du gillade den. Jag blir verkligen asglad när de inlägg jag lägger lite extra tid på blir så uppskattade.
Jesper: ja, vi kan typen :) vi får inte glömma att de även existerar fortfarande.
anonym: nej för i helvete. vad fick du det ifrån? jag skrev ju att han bor i kode. Inte att jag kommer därifrån.
Jenny: hahaha, ja det är rätta takter :) visst är det win!
tvillingen: det gick ingen nöd på honom hemma. jag lovar. han hade en snäll och fin familj. Hans pappa spelade i dansband i och för sig men jag tror inte det var det som var grejen.
Fantastisk berättelse. Får mig osökt att tänka på ett exemplar från mig egna högstadietid.. han var iofs aldrig ansedd som speciellt cool egentligen, men han trodde det i sin egna lilla välrd (killen har aldrig varit någon raketforskare om man säger så). Idag så jobbar han som rörmokare eller nåt, och det händer att man springer på honom på krogen. Det fascinerande är att han fortfarande lever kvar i högstadietidens världsbild och värderingar.. som när han häromåret skulle börja tjafsa med mig på fyllan med utgångspunkt att jag inte var den coolaste på högstadiet. Vi är nu över 30, och människan inleder sitt tänkta provocerande med att kalla mig för "glasögonorm". Jag skojar inte. Tydligen skulle detta vara grovt förlöjligande och tjäna som uppstart till bråk. Jag började mest gapskratta kan jag säga.
Det där med att pissa på elstängsel? Jag har alltid trott att det är en skröna.. har du sett det hända IRL alltså?
Bra text btw
Ah shit, "pissa på elstängsel och få stöt" är CONFIRMED av Mythbusters ser jag, så nevermind... ;)
Andreas: haha ja det är fantastiskt med de som fortfarande lever mitt i högstadietiden. jag var faktiskt på tioårsjubileet (förbannar mig själv fortfarande att jag gick) och tro fan att det blir matkrig på initiativ av Pea och ett par störiga jävlar till :)
Klas: det är definitivt ingen myt. man kan inte fejka ett sånt spasmanfall, isåfall ska min inte jobba på möbellager utan dramaten :)
Vill som alla andra också stämma in i hyllningskören! Det är som är så kul med din blogg är dina välskrivna, bittra, satiriska och ärliga texter. En av favoriterna!
/karin
Karin: Tack. Det blir jag väldigt glad för att du säger. Jag tycker det är sjukt häftigt att ni orkar läsa mina förhållandevis pladdriga inlägg. Det är stort för mig.
Alltid lika roligt att se föraktet för all form av kroppsarbete i/efter den här typen av blogginlägg. Jävla losers det där som inte sitter framför en dator 40+ timmar / vecka.
Huuuuuuuuuuuuur många Pea har det inte funnits och kommer att finnas i Världen!!??? Skolgångens alla Pea´r (det har funnits fler i min värld) flashade förbi när jag läste inlägget! Spot on - as usual.
Och:
Det finns en Gud...! Typ.
Eva dahlgnr: inte alls, men har man själv börjat i samma ända så vet man hur jävla ball det skulle vara att vara kvar fortfarande.
Annapanna: i alla fall någon form av rättvisa:)
Sjukt bra, Mike :) Högstadieångesten kom tillbaka som en käftsmäll.
Det jag gillar så mycket med dina uppväxt-storys är att du inte berättar om just din bakgrund som speciell och exotisk (jfr de som skriver för att skildra sin tragiska uppväxt i arbetarklassen t ex) utan det är mer bara så som det var för de allra flesta i Sverige på 80-90-talet. Klart att man har haft en Pea i sin klass, men inte kunde man ana hur jobbigt det var för de andra killarna för de slöt ju upp bakom honom och skrattade åt allt han tog sig för. Kul att läsa storyn "från den andra sidan"!
Usch! Jag vill aldrig, aldrig, aldrig tillbaka till högstadiet och den jag var då. Detta har egentligen inget med Pea att göra iofs. Men fy fan, alla var väl rätt uppfuckade i högstadiet. Alltid när jag är i min hemstad och möter nån gammal högstadieklassis så skäms jag. För allas skull på nåt sätt. Och fy fan för att vara högstadielärare. Min mardröm.
Förresten har jag bloggat igen :)
Sofia: åh vad roligt att du tycker det. tack!
Anna: tack. det var en väldigt väldigt fin kommentar. jag blir väldigt glad för den ska du veta.
Ida: haha ja lite samma här. fast jag umgås och är nära vän med några från den tiden och dem gillar jag som fan. men resten. bläk. gött att du tagit dig i kragen igen. hoppasfå se lite inlägg från dig nu :)
Fan vad du skriver bra.
Det finns en bastukissare i varenda klass tror jag.
själva höll vi oss till att förutom vatten, hälla bira på aggregatet, nån gång även billig whisky, det kunde slutat illa ett par gånger men det brann upp så fort att det aldrig hann ta sig i panelen. mvh/exilväschötten
Roligt inlägg men framför allt väldigt bra skrivet! Du blir bara bättre och bättre.
Jag hoppas verkligen att du inte smyger ut din första bok utan marknadsför dig här på din blogg så att jag inte missar den.
Grymt bra skrivet. Förgyllde min fredag eftermiddag på jobbet.
Skicka en kommentar