Alltid när vi kör längre sträckor så brukar jag skapa mig själv två tre olika kamrater för en väldigt temporär och inte särskilt djup vänskap. Det är helt slumpvalda personer och det enda som binder oss samman är att vårt körtempo synkar. Man kör om och blir omkörd. Ligger bakom och framför, försvinner ur synhåll och kommer ikapp varandra. Ju längre man följs åt desto roligare. Det är ett väldigt okomplicerat förhållande för det kräver ingen dynamik. Vänskapen kommer bara från ett håll och det är oftast bara en part som vet att man är vägkompisar. Jag kan Mycket väl vara vägkompis med flera stycken utan att veta om det och även skapa mig en handfull vänner utan att någon av dem har en aning om att vi är tajta polare. När vägen skiljs åt upphör också vänskapen, helt utan dramatik och jobbiga känslor, trots att den fyllt en viktig funktion. Att göra resan lite mer intressant.
I söndags fick jag två vägkompisar. Dels en familj i en grön Volvo V70. Vi följdes tätt åt mellan Falkenberg och Varberg. Och så en ung kvinna i en blå halvrisig Ford Mondeo. Vår vägvänskap började med att jag slog upp min förardörr i hennes passagerardörr på Max parkering i Halmstad. Jag tittade skräckslaget på henne men hon tecknade att det inte var någon fara. Jag, J och Juniorette gick in och åt och sedan skiljdes våra vägar ända tills vi var i höjd med Varberg, där vi plockade upp kontakten och sedan följdes åt ända till avfarten vid Frölunda torg.
Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på en före detta vägkompis och plockat upp vänskapen med igen. Men det hade varit kul. Kanske om jag hade en dagsrutin som innefattade pendling. Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis. Allt för ofta har man ju blivit föremål för en missbrukare eller någon annan med tveksamt psykes kontaktbehov.
Sedan händer det ju att man blir vägovän med andra förare på samma premisser som en vägvänskap. Ofta inleds det med att någon kastdåre kör upp i vansinnesfart bakom en medan man kör i vänsterfil och tvingas tränga sig in, med livet som insats, i högerfil för att inte behöva bli första bil i en otäck seriekrock. Den sortens idioti väcker ett högkoncentrerat hat inom mig som under inga omständigheter kan hållas tillbaka. Det måste ut och gör så i form av en dåres svada, ofta innefattande verbal hämndromantik med dignande löften om grovt våld, stympning och helst död.
18 kommentarer:
Haha, ja det sista känner man ju igen, allt för väl. Men vägkompisar har jag nog inte tänkt på, får helt enkelt öka uppmärksamheten verkar det som.
Givet att man har vägkompisar, som man kör lite lika snabbt som. Tar gärna rygg på en lämplig kombi som jag vid väl valda tillfällen kör om så att h*n kan ta rygg på mig.
Relaterar till Tisch. Kör samma grej FRÅN stockholm, konstigt nog aldrig till. Hem till Linkan så känner man av om det finns ett par tre bilar som vill hålla en liite högre hastighet än vad som påbjuds. Funkar alltid.
Så är det. Alltid skönt att hitta en bra wingman.
Mot vägovänner brukar jag köra den italienska öppna handen, den när man för handen från framför ansiktet mot örat medelst böjning av armbåge. Den känns lagom hård.
With love,
Fletch
Johnny: du vet aldrig vilka som gjort dig till vägkompis. Det är det som är det fina.
Tish: exakt. Precis så. Det är äkta vägvänskap.
Thomas: precis.
Fletch: haha. Låter tufft men jag tror inte jag fattar riktigt. Förklara är du snäll. Italienska handen??
Åh, dsessa vägpolare...vissa glömmer jag snabbt bort men andra fastnar lite extra, som den där lilla risiga fiaten vi försökte raeca med när vi hade hyrt en nästan minst lika risig minibuss. Många andra bilister klassar jag snabbt som livsfarliga idioter här nere och tänker propagera för att epa-traktorer (och liknande snigelfordon)har ingenting på allmänna vägar att göra.
Du missade att få in att du har en iPhone.
Känner igen det där, bra uttryck, skall anammas!
Men varför ligga och köra i vänsterfil? Det är nog mitt värsta hatobjekt i trafiken, folk som är ute och finkör i vänsterfil med en helt tom högerfil brevid sig.
Det kallar jag äkta MANLIG trafikvänskap.
Vänsterfil kan man gott ligga och köra i om högerfilen är tom, men absolut inte på motorväg. Det är bara män som ständigt ligger i vänsterfilen trots att bättre alternativ finns.
Jo tjena: javisst är det så. Vissa fastnar och EPA-traktorer borde inte få finnas.
Johansson: fattar inte vad du menar?
Medialomaniac: ameh! Jag ligger inte o h finkör i vänsterfil. Det gör jag när jag kör om bussar lastbilar o husvagnskaravaner såklart:)
Oj, då har jag mest vägovänner - hatar att ligga bakom folk, hatar att hålla hastigheten, avskyr folk som inte använder blinkers och blir tokig på folk som gör så där som du beskrev: kör tätt, tätt bakom en och nästan tvingar en att själv bli en trafikfara.
De där galningarna som kör en halvmeter bakom alltså ... i värsta fall BLINKAR de med helljuset också och tycker att jag är en snigel som kör om i 30 km/h över hastighetsbegränsning och har två långtradare bredvid mig.
Och nej, inte blinka med blåljus. Helljus. Förarna brukar inte vara extremt barnafödande eller så heller, det är inte helt sällan synnerligen unga män i pappas bil.
Helt djävla underbart inlägg du gjort här, har läst från och till ett tag nu i din blogg och så här ska det se ut. Ser att du härdat ut ett tag nu i bloggträsket, funderar själv på att radera hela skiten jag gjort, är inte alls nöjd med resultat på något sett av mitt bloggande. Startade kanske upp bloggandet av fel orsaker, försöker starta upp en ny lite "tufare" smärt och patientförening med inriktning på vårdproblematik. Fast det skiter vi i nu, 32 bast och redan "trött" vänta tills du är 45 som jag (ler).
Nu till dagens inlägg, ser att du ofta blir förbannad precis som jag, trevligt, fast du måste "förlösa dig själv" när det dyker upp ett riktigt hetsarschel i trafiken (sådan som du beskriver sist i inlägget) såda personer ska inte klara sig undan med fula ord och gester. Jag är normalt sett en ganska lugn 3 barns farsa, men om någon kör så att det hotar mina barn då har de skrivit under i prnicip sin "dödsdom". Hade för en liten tid sedan en lirare som låg bakom mig i cirka 120 knutar, en meter bakom medans jag själv gjorde en omkörning på 3 filig 110 väg, 120 är fort nog så då ska ingen djävel ligga bakom och blinka med sina extra ljusramp på sin leasing crosscountry. Hade jag inte haft barnen i bilen hade jag jagat den här fan till vägens ende om det så hade behövts, men det löste sig så djävla fint att fanskapet skulle dig jag skulle (gud hör bön). Vi hamnade alltså brevid varandra i en dubbelfil, hissade helt sonika ner min ruta och fråga vänligt om han tyckte det var okej att köra på det visset?
Han var inte bara dum den här fan han var ful också. Hans svar blev helt enkelt: -Dra åt helvete!
Allt som skrivs kan användas i mot dig så jag "nyanserar" nu min text lite. Man kan säga att jag hade lite svårt att höra vad han sa så jag klev ut ur bilen för att höra lite bättre. Efter att ha "pratat" lite med honom så kanske han funderar i framtiden på vilka bilar han väljer att försöka "preja av vägen" i framtiden. Eller annars kanske han tyckter att han ska ha fler nya tänder och fortsätter att bete sig helt djävla livsfarligt i trafiken.
Nu är aldrig "denna samtalsform" något att rekommendera, det finns många riktiga galningar(ler) i trafien som kan vara beväpnade så man får se upp, så jag har alltid en riktigt fin golfklubba liggandes i bilen. Absolut inte ett basebollsträ, då kan det sedan i rätten betäcknas som "förberedels av våld" men golf är ju en "fin" och "etablerad" hedersmanna sport. Öppningsfrasen är enkel: -Du verkar så spänd och arg i trafiken så jag vill gärna passa på att ge dig denna fina golfklubba och hjälpa dig in på en underbar avslappnade motionsform. Räck över klubban med handtaget först, personen ifråga kommer då att bli lite änglslig och hugga tag i handtaget, då har du själv bästa greppet i klubbans under del och kan snabbt rycka tillbaka för att sedan av ren "skräck" och "rädsla" snabbt "klubba" till med utslagsdelen, köper du en komposit klubba så kan det bli en riktig fin snärt, särskilt över en knäskål så fanskapet inte riskerar livet på fler i trafiken på riktigt länge.
Mem usch och fy, vad jag fantiserar så kan man väl inte göra, det är ju olagligt. Nej verkligen inte, sa ju att jag var "trött", ja faktiskt riktigt, riktigt trött, så nu avslutar jag denna mastodont kommentar!
Trevlig helg!
Mvh ifrån Peter Olofsson!
PS: Mitt filmtips idag blir helt klart Falling Down med Michael Douglas i huvudrollen, en film för oss riktigt, riktigt trötta!
Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis.
Du kan inte förstå hur mycket jag skrattade åt den underbara meningen, Mike! Tack och tack igen!
Det är såååå skönt när du får till kombon verbal dominans med torrhet i nivå med snus från stenåldern.
Den här texten gjorde tydligen ett ouplånligt intryck på någon, för i mitt kommentatorsbås igår, frågades det efter den. Kände någon igen "bilkompisar", har någon läst, vet ni var den är?
Svaret kom snabbt -- så idag kommer denna text att besökas av ett gäng kommentatorer från andra sidan staketet liksom.
Ja det var jag som mindes att jag läst den här texten när jag igår läste den här nya.
Skicka en kommentar