I efterskott

Glad midsommar på er allihopa. I efterskott. Orkade inte skriva igår. Jag har gått och blivit en riktigt lat bloggarjävel. Antar att jag haft för mycket annat omkring mig på sistone för att överhuvudtaget orka reflektera över saker. Så ock igår.

Vi var med några vänner i deras kolonistuga. Det var mysigt. På området finns också den gemensamma toaletten och i direkt anslutning ligger även den gemensamma paviljongen. För varje gång man var tvungen att pinka var man också tvungen att bevittna den medelålders förödelse som pågick på dansgolvet. Det var inte lika mysigt. Ett tvåmannadansband uppträdde och spelade gamla godingar från 20 till midnatt. Sista gången jag var på toa stod en stadigt berusad man i de närmare sextio, helt draperad i denim, och blev förförd av en riktig sprithagga i samma ålder. De dansade i slowmotion till en svängig bit. Det såg lustigt och otäckt ut på samma gång. J tyckte att det såg ut som någon experimentell födslodans. Jag fattade inte vad födsel hade med det hela att göra överhuvudtaget. Det såg snarare ut som en slags bisarr parningslek där de stod och krängde och ålade sig i alla möjliga och omöjliga ställningar. Som ett avancerat gymnastikprogram för reumatiker med stark sexuell underton. Eller underton är fan att censurera. Det fanns knappast någon mystik i deras kroppspråk. Runt omkring satt par i olika åldrar och beskådade spektaklet. Alla fattade att det bara var en fråga innan skulle komma att idkas en synnerligen skabrös samlagsrit i en av kolonistugorna. Fy fan!

Jag blev klar före J eftersom det var kö på damernas och tvingades således stå och vänta utanför och följa det otäcka som utspelades bara några meter bort. Det var tydligt att de inte kände varandra sedan innan men fattat tycke och nu utövade sin helt egna raggningsteknik. Jag funderade på hur analysen hade sett ut om Magdalena Ribbing och Neil Strauss fått slå sina huvuden ihop. Det här var något helt nytt. Utomjordiskt.

Jag blev stressad av väntan för jag insåg snabbt att det troligen såg ut som jag stod och hängde. Det kändes som att varje person som passerade för att gå på toa tittade på mig och tänkte att jag tillhörde dansfolket. Jag skämdes och ville desperat deklarera att jag bara väntade, att jag inte hade något med det sjuka att göra men insåg att det skulle bli väldigt konstigt. Istället tittade jag ned i backen och undvek deras blickar. Det var inte bra, men det var det bästa jag kunde göra.

Vaknade utan bakfylla och idag firade med att boka in dubbla pass i tvättstugan. Sedan ska jag spackla och fixa det sista i vårt hem. Det tar emot något alldeles fruktansvärt. Skulle bara vilja läsa, spela tv-spel, kolla på film och softa men vi har dragit ut på den sista biten renovering alldeles för länge och kan inte ens försvara uteblivet fix med bakfylla eftersom varken J eller jag har någon. Jag skulle inte tro att någon av parterna i det dansanta paret kan säga samma sak idag.