Konditori Kampanilen

Jag har i bloggform dömt ut många ställen som jag anser verkar ha öppnat franchise i ockerdjävulens imperium. Ihärdigt för jag mitt enmanskorståg mot dessa as, en ganska verkningslös kamp i det stora hela, men viktig för mig. För mitt eget samvetes skull.

Den här gången är det Konditori Kampanilen i självaste Majorna som gjort sig förtjänt av en dissning av grov modell.

Kampanilen ligger i backen ner mot hängmattan, precis i höjd med Sjöfartsmuséet. Det är ett gammalt anrikt ställe som säljer bröd och bakverk och som har en från utsidan sett liten trevlig servering. Det känns som ett klassiskt småstadsfik från femtiotalets Sverige. Sparsmakad inredning. Tårt- och bakelsereklam på väggarna och ett slags altare i teak där bryggkaffet serveras. Ett sådant ställe man ofta säger att man borde gå till men alltid väljer bort. Och det med rätta.

Härom dagen gjorde jag J och Juniorette iallafall slag i saken och gick dit för att ta en fika.

I kassan stod en äldre dam. Hon hade lagt hår och såg ganska trevlig ut. Jag tänkte mig att det måste vara exakt hon det gamla goda uttrycket parant baseras på i kvällstidningarnas kontaktannonser. Vi beställde varsin semla och svart kaffe av fulaste modell. Juniorette ville ha en liten tetra-MER och ett havreflarn. PANG!

127 spänn.

Att handla med sig är billigt, att fika på plats ger istället en stark bismak av utsugeri då prisskillnaden plötsligt är tripplad – helt utan varning.

Jag mådde illa. Jag tittade på kärringjäveln som inte såg ett dugg parant ut längre. Ondskan lös ur hennes ögon. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att hon antingen tog ut en rätt så bred procent i serveringsavgift eller så kostade bryggkaffet närmare trettiofem kronor koppen. Det kanske hade varit ok ifall hennes lilla kondis var beläget i St.Tropéz eller om det åtminstone hade varit ett någorlunda anständigt kafé. Men nu råkar det ligga i Majorna och vara mer likt en ledsen vänthall någonstans i baltikum. Min första impuls var att bara säga glöm det och lämna bygget men den lilla gnutta självrespekt jag trots allt har hindrade mig. Jag fick svälja hårt och flasha kortet. Då kom nästa käftsmäll.

Det lilla kärringaset tog inte kort. Jag frågade vad Juniorettes MER kostade och hon svarade helt ogenerat att den kostade sexton kronor. Det var så abnormt att jag av ren reflex höll på att svälja min egen tunga. Även om vi skulle rycka den skulle vi alltså ändå hamna en krona kort och tant verkade inte direkt vara den bjussiga typen. Dessutom verkade Juniorette extremt oimponerad av den snilleblixten. Min hjärna gick i baklås. Jag bara tittade tyst på haggan och kännde hur det mullrade inombords. En falling down var påväg. Jag ville verkligen fucka upp hela stället för henne men jag gjorde som jag alltid gör och svalde hårt igen. Jag tittade med tom blick på satans fru, på andra sidan disken, utan att säga pip. Jag väntade. På vad kan man undra. Kanske på att hon skulle säga förlåt... jag vet faktiskt inte.

Till slut stack hon iallafall hål på den finska stämningen genom att tipsa om en bankomat längre upp i backen. Vid Bengans (stans största skivbutik). Hon och undrade om jag visste vad Bengans var för något. Hon ville verkligen inte sluta förnedra mig/oss.

Med en dålig känsla i magen gick jag och hämtade ut kontanter och kom tillbaka. Vi betalade och surfikade. Juniorette var svinnöjd och jag kände att jag ville försöka förklara för henne hur osolidariskt det var mot hennes far som bokstavligt talat just hade blivit rånad. Men det skulle inte vara någon idé. I hennes lilla värld är hela livet en "..så-mycket-du-vill-buffé".

Varje gång kärringen passerade tittade jag brunt på henne. Fy fan vad jag tyckte illa om henne då. Hade jag haft en konkursknapp i fickan hade jag tryckt på den minst tusen gånger.

På Konditori Kampanilen verkar tiden ha stått helt still i minst femtio år. Ingen espressobryggare, ingen visakortsbetalning, ingenting. Det enda som verkar ha följt med i tiden, passerat nutid, rusat långt in i framtiden och slutligen gått bananas är inflationen. Det finns kanske inga statligt instiftade lagar mot våldsöverpriser men visst finns det moraliska lagar.

Nej, besök aldrig Konditori Kampanilen. Det är dåligt för hjärtat – på fler än ett sätt.