Mellanstopp på Backaplan

Alla vet att vid ett besök på Backaplan (Hisingen) lossnar en liten bit av ens själ och hamnar i helvetet. En bra dag.

Jag måste ha varit bedövad, alternativt hög, av ledighetens sötma för på väg hem från en trevlig bilutflykt gjorde min hjärna det regelvidriga misstaget att föreslå ett snabbstopp på Elgiganten där mitt på satans bakgård. Fy fan!

Det var så längesedan så jag måste ha glömt hur mycket jag hatar det stället. Allting är lite fulare och lite deppigare där. Peka ut EN plats på jorden som är mer deprimerande och jag vet att du har fel. Gulag känns nästan kittlande i jämförelse med Backaplan. Man får lätt intrycket att stadsplanerarna var inspirerade av bombningarna av Dresden när Backaplan skulle bli till.

Iallafall. Jag skulle köpa mig en kaffekvarn och tänkte att kanske, kanske kan jag hitta en till ett rimligt pris där. På mellandagsrean. Jag vet. Dumt. Idiotiskt. Efterblivet. Jag ville ge mig själv duktigt mycket stryk efteråt.

Så här i efterhand kan jag konstatera att de som jobbar på hemelektronikvaruhusen på Hisingen nog inte var bäst i klassen när det begav sig. Inget kunde de svara på. De bara gapade och tittade uttryckslöst på mig som att de såg mina läppar röra sig men inte kunde uppfatta vad jag sa. De skulle säkert bli jävligt fräsiga fågelholkar men make till menlös butikspersonal har jag sällan stött på. Det gjorde mig irriterad. Men inte i närheten av hur förbannad jag skulle vara när jag kom ut från OnOff. Sista stoppet.

Lätt vredgad av all inkompetens gick jag kanske inte in med bästa inställning. Men. Ärligt talat, här har de verkligen lyckats samla alla dåliga ägg i en korg. Servicefrånvaron var slående. Butiken var fullspäckad med köpstinna hisingsbor i full färd med julklappsbyten. Personalen hanterade anstormningen genom att slå ihop samtliga produktområden till ett enda och samma sak med kön till dessa. Det innebar att när jag faktiskt hittade en kvarn som jag ville ha men som inte fanns på hyllan skulle bli tvungen att vänta på att trettiotvå as framför mig skulle få en genomgång av samtliga funktioner i en Sony Ericsson K850i, fem olika dammsugare demonstrerade och avbetalningsplaner förklarade in i minsta detalj innan jag kunde förmå någon att hämta en kvarn på lagret. Jag kan förstå att man blir lite avmätt till livet när man arbetar på Backaplan men det finns väl gränser på hur jävla ineffektiv man kan vara och komma undan med det.

Jag försökte mig på en fuling och högg en kille som kom ut från lagret. Han slingrade sig med att svara väldigt konstigt på min fråga ifall han kunde vara en käck pojk och plocka fram en Isomac-kvarn eftersom de var slut på hyllan.

”Jag har det inte i huvudet”, svarade han.
”Nej det fattar jag, men kanske på lagret?”, sa jag med en något ansträngd ton som lät avslöja en viss missbelåtenhet.
”Du får ta en nummerlapp”
”Men det är trettiotvå nummer före mig och jag vet vad jag ska ha men det är slut på hyllan”
”Ja men det är enda sättet”

Eller så kunde det jävla hjonet bara vara pyttelite serviceminded och frångå deras idiotsystem (eftersom han ändå inte hjälpte någon) så att jag kunde försvinna ur hans åsyn och lämna butiken per omgående med ett stycke kvarn i famnen. Men icke. Jag kände att han måste vara ultra-efterbliven och försökte mig på samma trick med ett annat säljaras som inte verkade göra något vettigt. Samma dialog uppstod. De verkade nästan otäckt programmerade.

Jag fick ge mig. Jag skulle få vänta i två och en halv timma för att lyckas få någon att hämta en kartong på lagret. Det kändes orimligt. Jag var så förbannad när jag gick ut ur butiken att jag nästan började lipa. Jag hade kastat bort ett par timmar på Backaplan utan att få med mig ett skit hem igen. Ångesten visste ingen gräns.

Det slog mig att det är märkligt hur en och samma butik klarar av konststycket att hitta så brutalt låg kvalité på sina anställda, men antog att det är som det gamla ordspråket säger: när bajset träffar fläkten...

Eller så har de helt enkelt masssrekryterat direkt från Nettos fryslager.