Diskussioner rörande yrkesval

Imorse hade jag och J en diskussion kring hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var Batman. Hon skulle göra slut sa hon.

Det hela började i och för sig med att när vi igår kollade på Bourne Identity frågade jag hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var en hemlig agent, eller ännu bättre yrkesmördare. Hon sa att hon skulle ha svårt för de båda yrkena. Att en sådan hemlighet skulle vara svår att smälta. Hon sa att hon skulle finna det svårt att ha ett förhållande med en som livnär sig på att mörda.

Jag försökte med att det bara skulle vara fula fiskar som skulle gå åt, men det hjälpte föga. Hon skulle göra slut. Vi fick pausa filmen och ta ett seriöst snack. Jag tyckte att man kan ju inte döma ut sin partner efter vad denne har för jobb. Efter att stämningen blivit lätt hetsig kom vi fram till att det nog var ganska lungt ändå. Risken för att jag skulle bli hitman är trots allt förhållandevis låg.

Men nu på morgonen frågade jag vad hon skulle säga om jag outtade att det är jag som är Batman. Först skrattade hon, sedan påstod hon okunnigt att Batman inte mördar men jag upplyste henne om att det bara är i barnversionen (den som gick på femman) han nöjer sig med ringa misshandel. Den riktiga Batman har allt låtit folk stryka med på vägen. Då skulle det ta slut sa hon, varpå en ny diskussion tog vid.

Men nu är vi vänner igen.

Det hela slutade med att jag brände mig på kastrullen när vi kokade våra frukostägg. Jag har nämligen gasspis och kastrullen har ett stålhandtag som blir så jävla varmt. Vi tittade på varandra och konstaterade att jag nog ändå inte har vad som krävs för att slå mig fram varken som yrkesmördare eller Batman.