Uppfinningsrikedom och hemska upptäkter i forna öst

Nu har jag smält storheten med staden Berlin. Nu ska jag berätta om andra bra samt mindre bra upplevelser från resan...

Vi anlände till staden med stort B och började strassa runt nästan genast efter incheckning. Långt som satan blev det. Jag hade så nära som dagen innan avresa beklagat mig över en blåsa under ena tån som hade gjort jättejätteont och fortfarande hindrade mig från att njuta fullt ut av det hårda underlaget genom mina Converse.

Det skulle dock visa sig ganska snart att jag skulle få större problem.

Redan när vi promenerat från Mitte till Prenzlauer Berg kände jag att allt inte var som det skulle, men efter en kall becks i ena hörnet av Kastanien allé var jag i omåttligt god form (trodde jag) igen. Efter en sjukt lång väg hem kändes det fint att dra av sig sina tajta byxor och ta en dusch.

Först när jag duschat insåg jag vidden av förödelsen. Mina smala Nudie hade med mina boxers grova innersömmar och berlinhettans hjälp skapat ett våldsamt skavsår/brännsår på ett högst oangenämt ställe. Vänster ljumske, eller som J uttrycker det "Så nära röven det går utan att vara röven". Jag undersökte krigsskadan och såg till mig vilda förskräckelse att hud saknades mellan mina ben. Sömmen i kallingarna hade liksom ätit sig igenom huden och skapat ett skavsår som höll på att få mig att tappa tron på framtiden. Hur var det möjligt. Mina lår går ju fan inte ens ihop. Det sved så ögonen tårades och jag började känna viss oro inför följande dags fotmarsch.

När jag vaknade kände jag direkt att det inte var bra. Pretty fucking far from OK som det brukar heta. Men McGyver i mig uppfann snabbt en abrovinsch som skulle göra att sängläge inte blev nödvändigt. Jag stuffade ner en massa bommullspads i kallingarna mellan pungen och skadan och jag måstye erkänna att jag var rätt nöjd med resultatet. J såg inte lika imponerad ut men lät mig hållas. Det kändes långt ifrån bra men bra mycket bättre iallafall.

Och allt gick ganska bra.

Frukost intogs på en "Croissanteria" (vilket jävla koncept med en butik som specialicerat sig på frukost av alla dess slag men med ett gemensamt - en bas av tunn smördeg) nere i Kurfürstendamm där vi fick uppleva stans kanske enda chartertysk (tidigare nämnd). Jag tog just ett bett i min croissant när han kom förbi iklädd ett par klassiska cykelbyxor och en vansinnigt regelvidrig banaväska. Jag höll givetvis på att kräkas direkt som en reflex men alla solresor har trubbat av vissa natrurliga instinkter. Dock skrattade vi självklart hånfullt och drev gäck bakom hans rygg.

Utan för Banhof zoo stod en mycket märklig varelse. En gatumusikant med positiv som instrument. Han hade pedofilmustasch och ganska dålig hy. Jag hade svårt att avgöra ifall han var riktig i huvudet men han faschinerade mig där han stod och vevade sitt positiv i otakt. Sånt ser man inte varje dag. Ingen brydde sig om den stackaren och när vi passerade honom på tillbakavägen såg jag i ögonvrån att han sålde skivor som han spelat in själv. Min shopping hade hittills landat i två stycken pins så jag såg mitt tillfälle att komma över något alldeles unikt och vansinnigt stört att ta med hem till sverige. Jag övertalade J att fråga vad han skulle ha då jag mittänkte att hans engelska var hyfsat begränsad och min tyska sträcker sig till "Ein bier bitte". Stackarn blev alldeles till sig, slutade spela och presenterade ivrigt sin hitsamling innehållande många klassiska stycken, fast i positivtappning. Mäktigt. Han var så glad när vi gick att han inte kunde förmå sig själv att börja spela igen. Troligen hade vi fått honom att tro på sin dröm - vi hade gett honom hopp om det stora breaket.

Konvolutet var urklippt ur ett vitt A4 där han klistrat på ett foto av sig själv och sitt positiv i sitt vulgohem (bara det värt pengarna) och handskrivit med färgade pennor: "Leierkasten musik mit Christian aus Berlin". Rörande och skrattretande på samma gång. Jag måste fägga upp en bild på spektaklet här. Det kommer.

Vi åkte vidare mot Kreutzberg.

Jag övervägde starkt att prova currywurst efter min brors inrådan (han har inte vågat själv ännu efter ett flertal berlinbesök) men avstod efter att ett gulnat foto på korvkoiskens framsida fick mig att dra tydliga paraleller till en mycket motbjudande tillredning av styckad manslem i klibbig sås av obestämbar karaktär. Upplagt på en lessen papperstallrik. Nej tack. Det blev kaffe och öl istället, i en väldigt otippat skitkool park en bit in i Kreutzberg. Aldrig har jag sett sådan pampighet mixas med sådan dekadens. Nästan overklig känsla.

Vi strosade runt och tittade på den delen av muren som finns kvar, från östsidan. Jag surade för jag ville se den på nära håll. Klämma på den. J surade av hunger. Vi åt pasta och drack öl. Jag passade på att besöka vattenklosetten och tittade samtidigt till min bommullskonstruktion. Den gjorde jobbet helt klart men på grund av lite handhavandefel föll ett par ut och landade på det smutsiga golvet. Det var inte läge att plocka upp och återinstallera dem. Mina ytterst begränsade fysikkunskaper gjorde klart för mig att sugförmågan inte var till gagn i den situationen.

På hotellet skördade jag frukten av mitt goda bommullstrick. Det hade inte blivit värre iallafall. Enda fläcken på solen var möjligaen att bommullspadsen hade gnidits runt rätt bra och liksom vaporiserats så att pungen var helt täckt i bomullsludd. Ingen vacker syn men jag hade iallafall överlevt.

På kvällen skulle det ätas mat på ett ställe vi hade sett i Prenzlauer Berg dagen innan. Då hade det kännts nära men nu var det mer en dödsmarsch som aldrig ville ta slut. Till slut kom vi fram och åt hos en ryss som var duktigt dryg. Vi la pengar på bordet och stack utan att be om notan. Det kändes spännande. Lite som att ta en springnota fast ändå inte. Jag hatade ryssen intensivt. Han var en kukskalle.

Vi gick tillbaka till Kastanien allé och slog dank en stund samt köpte en flaska fulvin som vi delade på ett semimysigt ställe. Vi avslutade med att köpa varsin ultrafet pommesstrut i en korva av en tysk som såg ut att ha lagt hygienen på hyllan för längesedan.

Följande dag vankades det shopping.

Vi gick upp i tid och beslöt att ta en stadig frukost innan vi satte igång. Vi hittade ett råmysigt ställe och J beställde en Käsefrühsthuck och jag en kött-dito. Efter frukosten var humöret på topp - något som snabbt ändrades när jag besökt herrarnas och gjort generalfelet att ställa mig på vågen som fanns utanför. Varför ända in i helvetet ställer man fram en våg på ett café. Det kan vara det dummaste jag varit med om.

Jag trodde inte mina ögon. Hur mycket vikt jag än la på ville vågen aldrig sluta visa för lite. Den slutade på 83 smällfeta kilon. Jag höll på att brinna upp. Jag insåg att jag gått upp ungefär 10 kg sedan i höstas. Jag var förintad. Jag kände mig som en oljad gris. Min kropp har fyllts med onyttigheter i 30 år utan att reagera. Nu är jag lösare och fetare än jag någonsin varit.

Vi snackar inte någon liten löjlig ölrygg längre. Jag har gått och blivit smalfet - ett spinkigt fetto -värsta sortens fetma. Den fetma som drabbar ryggradslösa bekvämlighetsmongon utan minsta tillstymmelse till karaktär. Jag är en smal kille i en fet kropp, inte bara fet på insidan längre. Det har tagit sig ut och jag känner mig ruggigt obekväm i min nya kropp.

Jag deppade hårt i tio minuter men botade det direkt med ett par timmars shopping. Det gick ganska bra. När butikerna började stänga hade jag glömt eller åtminstone lyckats förtränga mina överviktsproblem och gjorde ett pitstop med drack öl och oliver på ett ställe som fyllt sin uteserveringe med divanliknande soffor. Vi kände oss smått romerska. Ölen följdes upp med ett självklart besök på Ben & Jerry's glassbar där vi svullade i oss belgiska våfflor och milkshake. Jag mixade ihop en magisk kombo av Caramel Chew Chew och Cherry Garcia och mina smaklökar kom i en svårtyglad orgasm.

Vi tog kort på mig i en präktig mjölkmustasch som jag tänkte använda för att tigga mer gratisglass från mina hjältar. Sedan kom verkligheten ikapp och jag förstod att jag förtjänar den där jävla badringen jag har dragit på mig, så jääävla mycket. Jag är svag för livets goda. Fan ta mig själv.

Sedan tjuvåkte vi hem. Det var nästan lika skönt som i Göteborg. På kvällen drack vi Mojitos på ett jättetrevligt ställe där personalen var dryg. Vi började skoja om att det skulle vara gött att ta en springnota. I ett plötsligt infall reste vi oss upp och började sakta promenera iväg ett par meter. Den låga profilen tog slut när vi nästan direkt la benen på ryggen och började lubba som små svin. Vi höll på att bli nermejade av en kille på mc-vespa som tutade och skrek. Vi sprang. Och vi vann. Det var en skön känsla att smita från dålig service. Vi var upprymda när vi varvade ner med ett par kalla på konstnärskollektivet Tacheles innergård vägg i vägg med vårt hotell.

Sista dagen var skavsåret inte längre ett problem. Det var skitväder och vi bestämde oss för att sova länge och rensa kroppen från alkohol. Vi promenerade mellan sevärdheter och landade på hotellet tidigt och lät resten av kvällen gå i läsandets tecken.

Det var en perfekt avslutning.