På spaning i Halland

I söndags bevistade jag ett halländskt event i form av en stor utomhusloppis. Platsen var Kornhult. Där var fullt av freaks. Folk trängdes som fjortisar på en Darinkonsert. Det var hemskt men samtidigt ett spektakel som var kul att se.

Det första vi såg var en kvinna stor som "50 feet woman" med ett utseende som skulle fått Christer Pettersson att framstå som läcker och het. Härjad är ett grovt understatement i sammanhanget.

Hennes chaufför, en kuvand man i femtioårsåldern, tvärnitade mitt i vägen och släppte av monstret. Hon steg ut med ett par svarta Ray-Ban Wafers (från när det begav sig sist) på snoken, en cigg i mungipan och tuckade ner sitt gråmelerade linne i ett par ruggigt högt skurna jeans som accentuerade både det ena och de andra. Hennes anlete var slitnare än Iggy Pop en dålig dag och hon grinade illa mot oss i bilen bakom. Dessutom hade hon moddat "hyllan" genom att dundra in typ ett ton sillikon i varje tuta. Hon utstrålade dålig attityd och var allmänt skrämmande. Som fan.

Troligen hade hon en gång i tiden varit traktens donna (något som idag inte fanns tillstymmelse till spår av). Jag kunde riktigt se framför mig hur hon formligen ätit män i sina dagar. Frossat i sig mängder av manslem, som en snyltare fyller munnen med kanapéer när det vankas gratisfest. Hemsk bild.

Vi gick runt en stund och jag insåg (som vanligt) snabbt att loppisar inte riktigt är min grej. Det är kul att kolla på dårar och fleppon, men det är också allt.

Ett roligt inslag var när J:s yngre syster E ville köpa en gammal och väldigt fin plåtburk och lyckades få ett avslut på tio kronor. Problemet var bara att den tjocka killen på andra sidan bordet inte hade växel på en hel hundring (affärerna blomstrade uppenbarligen inte direkt). Men E såg att killen var svag för kakaobönan och det man får ut av den. Hon erbjöd honom den växel hon hade (en enkrona) och en liten chokladbit. Han tittade först misstrogen men chokladtarmens sug var allt för starkt. Han sa OK... och så skrattade vi.

Dagen till ära spelade ett gubbrockband en massa dammiga covers på ett lastbilsflak. Ingen lyssnade. Ingen skrattade heller. Det var för lesset. En riktigt gammal man med fladderöron tjoffade demonstrativt in sina korvfingrar i öronen och hans lika surgamla fru gestikulerade att volymen inte tilltalade henne ett smack när de körde sitt huvudnummer "Apache". Keyboardkillen trodde att hon var en groupie och vinkade glatt tillbaka. Då skrattade jag.

E var nöjd med fyndet och ville bjuda på våfflor. Det fick hon.

Man med giraff

När vi stod i kön kom plötsligt en riktigt snajdig rackare och ställde sig bakom oss. Han var lätt inne på sista tredjedelen av ett sekel men gick rakare i ryggen än vilken trettioåring som helst. Solbränd och kalasklädd var han, bar klackringar och guldklocka med läderarmand. Dagen till ära matchade han sin outfit i grönt. Frisyren var en klassisk backslick och byxorna var så mycket hallick man blir i Kornhult.

Jag gissade att gubben troligen hade varit lite utav en häradsbetäckare i sin ungdom. Han var råfrän och jävligt mallig över sitt fynd - en giraff i trä. Jag har aldrig sett en man hålla en giraff med sådan varsamhet innan.

Vi åt upp våra våfflor och stack hem. Det hade varit en bra dag.