På liv och död

Nu spelas det Helloween på kontoret igen. Det får mig att tänka på en liten episod från när jag var tio eller elva år och bodde i en liten stad ett par mil norr om Göteborg.

Musikutbudet var rätt begränsat på den tiden och det fanns egentligen bara två läger man kunde tillhöra. Hårdrockare eller synthare, thats it. Jag var "hårdrockare" utan tvekan.

Min egen hårdrocksamling fanns samlad på ett fåtal kasettband som jag fått köpa till mig dyrt av en kompis vars äldre broder satt på ett våldsamt tjockt hårdrocksbibliotek. Betalningen skedde givetvis i form av den tidens hårdvaluta - "krigare".

Jag tror jag avverkade en tredjedel av min stora gedigna krigararmé för att komma mina långhåriga, nitbeklädda och sminkade hjältar lite närmre. Men det var det värt.

Blandband var inte på långa vägar som äkta vinylskivor men med min strama veckopeng var den svarta plasten blott en våt dröm. Knappt det. De enda vinylskivorna jag själv ägde var en singel med Bengt Pegefelts landsplåga "Köppäbävisan" samt Deep Purples - "Deep Purple In Rock". Den förstnämnda hade jag spelat så mina egna och framför allt mina föräldrars öron blödde och jag tror att de i smyg förbannade den dagen min farmor hade gett mig den i present. Den sista skulle jag idag klassa som sjukt kreddig men DÅ när Blackie Lawless som bäst höll på att dricka blod på scen och sjunga "I wanna be somebody", då var hammondorgel och lätt distade elgitarrer så jävla fel det bara kunde bli.

I brist på en gedigen skivsamling som kunde vittna om att det var 100% hårdrockarblod som pumpades runt i min späda kropp var jag tvungen att väga upp på andra sätt.

Jag älskade Kiss, Iron Maiden och framförallt W.A.S.P. Jag hade till och med klippt ut helfräna bilder ur mina OKEJ-tidningar där Gene Simmons stod och räckte ut tungan sådär gränslöst mäktig ut. Jag hade klistrat in dem i en liten anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan. Det var gött att kunna visa att man var med i matchen.

Det var en skön känsla att stå på gården och utbyta historier om hur Gene Simmons hade klippt av strängen under tungan för att kunna sträcka ut den extra svinlångt och avslöja bluffar som att det faktiskt inte var människoblod han i W.A.S.P drack ur den där döskallen. Det var "bara" grisblod. Att de dessutom fick se nakna tjejer var så stort information att det inte ens gick att ta in.

Dessutom var hårdrocken en rätt bra försäkring. Det spelade inte så stor roll vilka band som diggades sålänge det var elgitarrer och spandex inblandat. Gillade man hårdrock låg man bra till hos de äldre killarna. Syntharna hade förtur på stryk. Det var skönt. Hårdrockare var bäst, synthare var pest. Så enkelt var det.

Men allt var inte guld och gröna. Det fanns ett par riktigt farliga synthargäng på granngårdarna. Man fick hålla sig i skinnet och se till att inte hamna i deras väg. Annars var man rökt. Det visste alla. Det var på fullaste allvar. Det var på liv och död.

I synnerhet en var farlig och det var min kompis Jockes storebror Alvar (han hette egentligen Fredrik men kallades Alvar för att de hette Alvarsson i efternamn). Han var lurig för han hade långt hår och lite krulligt, ungefär som Dee Snider i Twisted Sister, fast han var synthare. Oberäknelig var han också. Det var alltid förenat med total livsfara att besöka Jocke ifall hans föräldrar inte var hemma. Man höll sig undan. Annars.

En dag när jag kom cyklande helt i mina egna tankar och därför var något ouppmärksam såg jag att Alvar satt på trappan till en uppgång lite längre bort och filmrökte. Han såg ordentligt arg ut men det var försent att vända. Jag hade en svart T-shirt på mig där jag med silverpenna kalkerat Iron Maidens logga snyggt. Målmedvetet och så osynligt det bara gick försökte jag cykla förbi.

Precis när jag tror att jag lyckas passera utan något fuzz så hör jag Alvar dominanta målbrottsstämma: Öhh... och vart fan tror du att du är påväg??

Det var bara att stanna. Alvar hade en gammal damcykel med ballongdäck. Jag skulle inte ha en janne mot honom i en fartduell. Strax hade Alvar tagit mig i kragen. Jag visste vad som väntade. Om jag inte skötte tugget så skulle det vankas rejält med stryk.

Första frågan var om jag var hårdrockare eller synthare. Det var ganska uppenbart men han ville kanske ge mig chansen att förnedra mig ur situationen. Jag svarade darrande att jag var synthare såklart. Den direkta följdfrågan var vilket som var mitt favoritband. Tricky. Men jag hade hört namnet Depeche Mode nämnas ofta i sythsammanhang.

Så jag svarade att Depeche Mode var mitt absoluta favoritband. Han tittade misstroget på mig. Det var för basic. Det sa alla. Han ville ha fler namn på mina favoritsynthband. Men jag hade inga fler. Jag hade notoriskt bläddrat förbi allt som hade med synth att göra i mina OKEJ-tidningar. Fan också. Jag hade inte lärt mig begreppet "You must know your enemy".

Alvar väntade och jag riktigt såg hur sadisten i honom njöt av min vånda. Jag hummade och låtsades fundera trotsa att det var helt tomt. Då gav han mig en sista chans och frågade vilken som var min favoritlåt med Depeche. Mitt i terrorn kände jag plötsligt ett litet hopp. Min klasskamrat hade kommit dragandes med en depeche mode-kassett och spelat en låt upprepade gånger på musiklektionerna...

Master in the seven, svarade jag blixtsnabbt, säker på min sak. Alvar log ondskefullt. Han fick nåt otäckt i blicken. Du menar "Master and servant"?

Sedan fick jag stryk. Rätt ordentligt med stryk faktiskt.