Cobra

Satt uppe till sent inatt och glodde på lite klassisk 80-talsporr.

Cobra med Syllan Stallone. Alltså hela rullen är ett frosseri i vad som var vidrigt med 80-talet.

Man blir lite chockad för man inser att detta är skapat av vuxna män som tog det på största allvar. Ingen ironi. Vilken elev som helst som läser midiaprogrammet idag hade gjort bättre ifrån sig.

Jag minns att jag ÄLSKADE Cobra. Han var hård som fan med sina spegelpilot, mc-skinnjacka och ein feta beretta med vitt handtag och just cobramotiv nedstoppad i brallan.

Målgruppen måste varit barn. För inte var väl vuxna männiksor så förbannad dopade förr att de inte fattade bättre. Cobra och alla andra rullar i samma segment var motsvarigheten till vår tids Idol. Stallone hade samma status som Swartling har idag. Hade han förstått vidden av det så hade han nog rest i tiden och blåst skägget av Jurybossen med en egenpreppad dumdum-kula. Nåväl...

De kalssiskt stilistiska elakingarna skrämde skiten ur en trots sina psykstörda utstyrslar. Sminkade mongon med accessoarer som ansiktsmålning och bilhandskar, för att inte tala om stilletter och fatasyinspirerade knivar. Där sprang de runt och skar upp folk slumpmässigt för sin egen njutning skull. Jag minns att jag tänkte att fy vad läbbigt, vart är samhället påväg egentligen. Och då var jag kanske tolv år. Det kändes verkligt och var bra kusligt. Välgjort.

Nu kändes det inte lika välgjort längre. Jag gapade och skämdes för Syllans skull. Sceneriet var som klippt direkt ur en porrfilm från den gyllene eran. Troligen hade de bokat in sig direkt efter en inspelning av 24-karat eller nåt i den stilen. Ungefär som när man fick slåss om bokningsbara innebandytider i gympahallen.

hjälten kändes bara så förbannat töntig med sina formlösa ljusa blåjeans uppdragna för kung och fosterland, uppkavlade ärmar på sin Christer-Pettersson-skinnjacka och fuktiga överläpp. För att inte tala om odygdspåsarna. Ok. ledaren såg jävligt otäck ut. Såna har man sett innan. Fast iklädda kostym på nån vidrig avenyklubb. Men resten var ena riktiga losertyper. Klassiska statistfleppon.

Korpulenta och usla karaktärer förvandlas liksom inte till övertygande råskinn bara för att man adderar vansinne i form av dåligt spelad personlighetsstörning och slänger till dem ett knippe dubbelyxor och och andra klassiska tillhyggen. Det vet vi nu, men det gjode de uppenbarligen inte då.

Usch, man blir lite deppig när man för varje återupplevd film, man som liten dyrkade, inser att vissa saker gör sig bättre i ens dåliga minne. Ibland är det klart bättre att minnas eller glömma än att låta ens gamla hjältar dö framför sina ögon.