Zeb Macahan

Varje söndag kl. 15 bjuder kanal 6 på nostalgifrossa i form av familjen Macahan. Idag är inget undantag.

Trots att trean visat serien varenda sommar så länge jag kan minnas blir jag altid lika trollbunden. Jag nynnar med i signaturmelodin, tittar med fuktig blick på tant Molly, tycker synd om lille Josh och fattar fortfarande inte dealen med Luke. Inte egentligen.

När jag var liten lekte vi alltid familjen Machahan [masa-han]. Min kompis som bestämde ville alltid vara Luke. Jag skattade min smala lycka för att han inte fattade bättre. Att Zeb var bäst. So what att Luke var poppis hos damerna, han hade ändå aldrig en challe mot Vargtass och Vargtass var ju dessutom polare med Zeb.

Brorsan fick alltid vara Josh, vilket innebara att han alltid fick stanna hemma när vi hårda "män" var ute på äventyr (jag tror brorsan fortfarande hatar Josh, fast vi har båda konstaterat att han hade mäktiga polisonger).

Jag kan fortfarande få gåshud så fort Zeb kommer i bild. Ingen annan man genom historien har med värdighet, utan att bli stämplad som ett råskruvat pervo, kunnat klä sig i brun hud med fransar. Inte heller är det lätt att hålla upp en Bowiekniv och få det att te sig lika normalt som att det vore en kopp kaffe. Man vet att det ligger ruff i luften.

I teorin är det väldigt lustigt att man redan som tioårig pojkvasker närde en dröm om att en dag bli en ledbruten, skitsur gubbjävel som ser ut att ha fått uppleva minst två milleniumkiften. Men varje söndag kl 15 går det upp för en.

Visst, han stapplar runt som att han just blivit påkörd av ett godståg. Han ser ungefär lika pigg ut som Ötzi Alpmannen. Men han är alltid livsfarlig. Redo att dra blankstår och fnysa bakom sin mördarmustasch. Zeb talar alltid med sammanbitna tänder och levererar oneliners som får Dirty Harry att lukta mjukglass. Det är ett konststycke bara det. Zeb är hårdheten personifierad. Han är P:et i "pondus".

Vem förstår inte det bekväma i att vara en snubbe som ingen jävlas med. En person självaste döden darrar inför att hämta.