Jag har alltid varit hypokondrisk av mig. Jag har fått för mig att jag drabbbats av diverse svåra och mindre svåra krämpor genom åren. Många i min bekantskapskrets talar fortfarande med förtjusning i rösten om när jag blåste ett viktigt möte på jobbet för att jag på lunchen fått för mig att jag var i förstadiet till en allvarlig hjärnhinneinflammation.
När en kollega sa att det kan ta år att komma tillbaka. Om man ens kommer tillbaka. Man kan fastna i femårsstadiet etc. Jag satt på Cityakuten resten av den eftermiddagen och när jag kom därifrån hade jag med mig ett rör Citadon och en uppmaning att gå till en massör.
Jag har lugnat mig de senaste åren och snarare antagit en anti-inställning. Nu är det inget fel på mig förrän jag ser blodet rinna.
Så idag när jag skulle packa upp min bärbara dator kände jag hur det stack till i en fingerled på höger hand. Jag tittade och såg att det var lite blått. Jag började svettas och drog snabbt som satan upp ett scenario, att det var en blodpropp i fingret och att jag var tokrökt. Jag såg framför mig hur de skulle komma att avlägsna fingertoppen eller kanske hela handen i värsta fall. Hypokondrin har återuppstått. Fan vilken ångest.
Jag började söka febrilt efter blodproppssyndrom men kom efter en stund fram till att det troligen "bara" var ett kärl som brustit. Kan bli så ibland. Jag gillar inte att sätta diagnosen "troligen". Jag vill veta på riktigt.
Kroppen är ömtålig. Så mycket som kan hända med ens kropp att jag inte ens orkar tänka på det. Fan vad jag hatar kroppar och deras skit. Generellt alltså.
Det finns ju alltid undantag.
19 kommentarer:
det är ju hjärnan du skall hata eftersom det är den som skapar detta "tillstånd".
det är inte kul att kämpa emot sin egen hjärna för att överkomma en massa fåniga ideér.
du är en klok man pedro!
Jag hade varit oroligare för drömmen än för lillfingret...
16000pix kan du nog få om de knycker fingret för dig. Hugger du själv av det e det riktigt illa, då e drömmarna rena sammeten...
Men shit vad det e otrevligt när det pirrar i kroppen, fast då har du en fungerande hjärna som testar dig iaf... *blink*
www.infomedica.se
först tror man att man har alla farliga sjukdomar, men sedan läser man lite mer och blir lite sansad och inser att det nog inte är så farligt ändå. Som ett tips, från en hypokondriker till en annan.
Massör... Då kom jag på en rolig grej från ett tag tillbaka. Min polare MK kom hem och berättade att han ville bli sjukgymnast/massör. Hans farsa var inte nöjd kan jag säga.
MK: "Men jag vill hjälpa folk pappa..."
MKs farsa: "Du vill ta på kvennor ä' va du vill, pöjk!"
Kroppen ja, det gamla aset. Opålitlig och lynnig. Gjorde en slags genomgång eller försök till summering för ett tag sedan.
Fan vad jag kände igen mig i det !
Jag har regelbundna hjärntumörer och är det sol och jag har gått med bar överkropp så brukar jag få hudcancer. Ibland (dock inte så ofta längre) får jag även en propp p.g.a. ett abnormalt högt blodtryck. *s*
MikeBike, ibland tror jag du är en motsvarighet av moi, men med otroligt mer testosteron än jag. Jag förstår dig precis, horror! Och ja, jag hatar diagnoser med ordet "troligen" eller "högst troligt" eller "kan vara".
haha jag hade en kompis som är värre.. han var helt säker på att han hade AIDS när han var 15 och oskuld. Började med blodgiveri för att bli testad, när han där fick ett negativt svar var han säker på att han fått ett sorts Aidsvirus som inte syntes i blodet.. HAn har även byggt en egen EKG maskin.
Åh, en fellow hypokondriker!
Jag är född hypokondriker.
Sen gör ju inte alla mina riktiga problem saken bättre.
Jaaa, kroppar suger svullen purjo!
Och jo, hjärnan också.
Jag har nog både hjärntumörer och magsår just nu... Enligt min hjärna
Äh det är bara kul att vara hypokondriker, eller det kan vara kul. Själv har jag fått minst 50 hjärnblödningar, hjärtstillestånd, cancer, AIDS, diverse psykiska sjukdomar osv, osv. Tillvaron blir lite mer spännande då. Det är vad jag iaf försöker trösta mig med ;)
jockepocke: det där lät creepy helt klart. sedan var det faktiskt långfingret. en jävla skillnad;)
lisa: den är bookmarkad sedan länge men tack ändå;)
maela: härlig genomgång av kroppen där hörru. underlivet var mycket roande. hahaha
peek-a-boo: ahh skönt att veta att vi är några stycken. hypo-svin. det gör allt lite lättare.
nino: se ovan. det är så skönt att få sån bekräftelse. då känner man sig stuntals helt normal.
ullton: phew om jag skulle lista allt jag haft skulle jag bli tvungen att göra ett låååångt inlägg.
plattkatt: hahaha det verkar inte bättre än att det hänger ett helt jävla posse med hypokondriker på bloggfrossa. sweet!
ivana: se ovan, jag orkar inte repetera igen;) kul att se dig här igen iallafall.
Ni,
det är mig de ringer till. hypokondrikerna. mig. ni är jobbiga. doktorsvännerna också. suck. jag är ju inte ens doktor ju. är nog bara bra på att låta som om jag bryr mig.
suck..
/mb
Sökte på ordet "hypokondrisk" och hamna här. Söker lite info om det eftersom jag märkt att min son är lite hypokondrisk av sig. Kanske fel forum o söka. Går på lisas förslag.
Jahaja... känns som det är typ "inne" att vara hypokondrisk och att det är en kul grej?
Jag är förvisso raka motsatsen, anser i stort sett aldrig att jag är sjuk, vilket väl knappast heller är så jävla lyckat...
Men fan Mike, inte är kroppen ömtålig, den pallar ju med sjukt mycket saker!
http://www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,877732,00.html
läser och minns att jag fick talstörningar en gång efter en träning. Tänk om jag haft en liten stroke? Nu blir jag så där hypokondrisk att det känns i hela kroppen.. fingrarna domnar och det värker i huden... fan.
Börja jobba på sjukhus, som jag, så är du botad från hypokondri för alltid! Ibland har jag lust att vrida om näsan på nån å väsa: "Skärp dej för helvete!!!", när de kommer med sina gnälliga, fjantiga önske-symptom... Oj, förlåt vad stygg jag låter... Är ju hemskat snäll egentligen.
/Lilla T
PS: Det heter citodon.
Ha ha ha ha! Helt f*cking obegripligt att ni som känner till ordet hypokondri även praktiserar det. Knäppt och obegripligt men väldigt roligt att läsa om. Och det roliga är att ingen hypokondriker tror att problemet är vårtor, hemorojder eller vax i örat, utan det är istället hudcancer, sprödiserad tjocktarm eller hjärntumör! Helfestligt, verkligen!
Gahaha *hostar och hackar och skrattar*, så gott det var att se att du är tillbaka. Nåväl, nog lismat, det ä-r små proppar o kärlbristningar. Har fått några sådana och stirrat förfärat på ett blått finger som ser döende ut.
Morsan tog det med ro och meddelade att det går i släkten. Jaså och tack. Tror jag. Med tanke på att vi är generellt neurotiska men till kroppen tämligen robusta har jag dock slutat oroa mig för dessa blåfingrar. Så ta det kallt. Det är helt i sin ordning.
Numera är jag mest förkyld nån gång om året och dement året om.
Arrggh jag råkade ut för exakt samma sak idag i tummen och det har aldrig hänt förut, var helt säker på att nu dör jag....men hänger med ån var det ofarligt sa ni??? =))
Skicka en kommentar