Tre lookalikes, en Pagga och så Charles Bronson såklart

Brorsan ringde nyss. Han hade sett Leif Pagrotsky på stan idag. Han hade promenerat på korta ben iklädd sin grå vardagskostym och talat i headset. Kul med Paggan alltså. Jag vet inte varför men jag gillar Paggan.

I Göteborg har vi inga egna kändisar så fenomenet kändisspotting finns liksom inte i vår begreppssfär. Vi hade ju Klabbarparn och Kent Andersson en gång i tiden. Annars är det tunt på den fronten. Och skulle vi få syn på en kändis så är det oftast någon dokusåpakändis eller Joe Labero typ. Då och då kan man få syn på bröderna Birro och kanske Karl Einar Häckner och har man riktigt tur kan man få syn på Thomas von Brömsen (då stoppas pressarna typ).

Däremot är Göteborg en smältdegel för lookalikes av alla dess slag, vilket enligt min mening är bra mycket roligare.

Härom dagen såg jag Peps Perssons lookie komma cyklande på Nordhemsgatan. Han var så ruggigt lik att jag var tvungen att stanna och verkligen dumglo på honom.

Har du adrig sett ett skägg förut, frågade han medan han susade förbi. Jag skämdes.

Dagen innan det var en dörrnasare och klingade på dörren hemma hos mig. Jag kikade ut och såg en snubbe i blåställ och tänkte att det nog är vicevärden som kommer med någon sjukt viktig info om avstängning av v-vatten eller liknande. Så jag öppnade.

Utanför stod en exakt kopia av Peter Stormares rollkaraktär John Abruzzi i Prison Break. Ironiskt nog visade det sig att han sålde säkerhetsutrustning. Trovärdigt.

Demonstrativt höll han fram en presentationsfolder med tidningsurklipp om lägenhetsinbrott. Det är en halvsidesbild med bildtexten: "Det tar bara 15 sekunder att bryta upp din ytterdörr"

- Hej jag heter Mike (coolt namn, det måste jag ge honom) och kommer från X. Får jag fråga om du vet hur lång tid det tar att ta sig igenom din dörr, frågar killen torrt.
- Jag skulle gissa att det tar 15 sekunder, svarade jag och flinade lite.

Mike hajjade till och fnös skrattadne till, precis som Stormare. Ja faktum var att hela hans rörelsemönster, mimik, skäggstubb och frisyr var närmast identiska med Stormare. Jag tänkte att detta kan inte vara en slump. Han måste veta om det. Klart att han gjorde men vem bryr sig.

Jag brukar bli närmast otrevlig mot dörrnasare. Jag skyr dem som pesten. Har man väl öppnat för en sådan lirare så är man tokkörd den närmsta halvtimman. Det finns liksom inget försvar. Och det visade sig vara riktigt denna gången med. Innan jag hade hunnit öppna käften stod jag med famnen full av stålbläck, förankrings utrustning och annan shit. Hela tiden pladdrade han på i hög hastighet. Han hade sålt ett och annat stålbleck i sina dagar. Det märktes. Plötsligt stod han i min hall och monterade demonsrativt en bygelanordning på min dörr.

Till slut fick jag det rabbaterade priset 3800kr och sa att jag skulle tänka på det. Han skulle komma tillbaka igen sa han och jag vet att han menade det.

Efter sådana sessioner brukar jag hata hela världen i några dagar. Välkommna en kometjävel som kan ta oss ur kurs och köra världen rätt åt helvete. Men denna gången log jag inombrods. Det kändes nästan lite koolt att ha snackat inbrottsskydd med Peter Stormare.

Annars är den säkraste lookalike-spottingen i Götet en riktigt pundig kille som sitter utanför Cafe 3 på Tredje Lång varje dag. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit säker på att han bodde där. Han är där precis jämt. Hur som helst så är han olagligt lik Bruno K. Öijer.

Det måste verkligen vara världens tråkigaste person att var lookalike till. Ett personligt trauma.

Den absolut roligaste lookaliken jag har någonsin spottat var en spansk Charles Bronson-lookie som jag såg i Barcelona för några årsedan. Snabbt fick jag fram kameran och låtsades ta kort på min fru och min kollega P. Jag fick en perfekt bild som påminde om en klassisk bild på Bronson. Jag minns att jag var glad i en vecka efter det.

Visst är han sjukt lik?