Fifan

EU och övriga västvärldens sanktioner mot Ryssland är hårda och tydliga. Det får vara slut på skit. Men när alla andra sluter upp bakom Ukraina och förkastar det vidriga övergrepp som pågår från ryska regimen och deras papphatt till ledare då kan man ge sig fan på att det finns en genomkorrupt äcklig internationell organisation med så mycket sylt i ryggen att de inte ids annat än att huka för Putin. Fifa. Fifan för Fifa.

The dude bro's: Infantino och Pyttin

Att utesluta Ryssland från VM borde i dagsläget vara gjort i en enklare snytning. Ingen vill spela mot dem. Ingen vill se dem i ett VM. Ingen vill ha ett skit med dem att göra så länge de är inne i Ukraina och vevar. Sanktionerna dundrar över Ryssland på alla fronter. Utan pardon. Det borde vara en självklarhet att bojkotta VM för alla lag som inte vill ha blod på sina händer och fötter i det här läget. Men den korrupta piss-organisationen FIFA med den ryska rövhålsrengöraren Gianni Infantino i spetsen beslutar ändå att låta Ryssland delta i playoff-spelet. Med vissa sanktioner framhåller de malligt. Men eftersom Fifas hårdhandskar är gjorda av jell-o innebär det att de får spela i andra tröjor än de tänkt och och på "neutral mark". Sorry, Infantino, men det finns ingen neutral mark längre. Jag spyr av deras mesighet.

Alla vet att det är skillnad på der ryska folket och den ryska regimen. Men det går inte att låta någonting vara business as usual nu. Genom att isolera Ryssland på alla plan blir hela nationen en tryckkokare som förhoppningsvis hinner briserar inifrån, innan Putin får för sig att faktiskt trycka på den röda knappen och göra game over med världen. 

Därför är Fifas fega beslut extra provocerande. Är det kanske läge att avpolletera det där vidriga roffar-posset en gång för alla? Starta en ny internationell fotbollsorganisation och lämna Fifa-svinen till Ryssland så kan de kicka boll bäst fan de vill. På riktigt. Hade inte fotbollsvärlden varit en finare plats utan dem. Jag förväntar mig att Sverige bojkottar allt som har med fotbollsmästerskap att göra.

Nyvunnen skrivlust och Per Sinding-Larsens nya jacka

Efter varje lite längre uppehåll jag gör i bloggandet så ter det sig allt svårare att komma igång igen. Att skriva ett nytt inlägg. Märkligt. Det är liksom inte brist på berättarlusten egentligen för jag känner större lust än på länge att skriva av mig utanför arbetstid, men det uppstår ett litet skav som hindrar mig från att sätta igång. En obekväm känsla. Något som känns lite lite motigt. Och så skiter jag i det istället.

Men så tittade jag på morgonstudion på SVT som gästades av Per Sinding-Larsen och hans nya jacka. Den var verkligen ny också. Jätteny. PSL såg inte helt bekväm ut där han satt i sin flång nya fräckejacka och det fick mig att ömma något enormt för honom. Han pladdrade på om det svenska rap-undret men jag lyssnade inte överhuvudtaget, jag var som uppslukad av det dåliga samspelet mellan Per Sinding-Larsen och hans nya jeansjacka. Det var som att jackan bar runt på en Per Sinding-Larsen och inte tvärtom. Det syntes att det kändes också. Jag vet för jag talar av egna erfarenheter. Det var ju faktiskt en ny jeansjacka som en gång i tiden förvandlade mig till Kungälvs första somalier.

Med den nyvunna känslan av att INTE vara den som sitter och pratar rap-musik i tv, iklädd en sådan där riktig best till jacka, kändes det plötsligt lätt som en plätt att komma igång och börja skriva ett litet inlägg. Så då var det gjort.    

Läskigheter

Vi har grävlingar i trädgården. Igår morse var de tre stycken som bökade runt efter mask och skit i rabatterna på baksidan av huset. Vi såg dem genom köksfönstret. Så nära men ändå långt bort. Josefine gick och öppnade altandörren för att schasa bort dem. De brydde sig inte nämnvärt, men flyttade på sig när hon började stampa i trallen. Jag kände puls. De var fascinerande att se på men samtidigt obehagliga. Har hört så många stories om grävlingar. Att de biter tills det knakar osv. När jag var liten hade pappa blivit jagad av en ilsken grävlinghona nere vid fästningen i Kungälv, tidigt en morgon när han cyklade till bussen. Den storyn har etsat sig fast. Jag har också läst att grävlingars hjärnor är upphängda i som små gummiband vilket gör att de typ tål hur mycket stryk som helst. Urban legend kanske. Inte mindre läskigt för det. Särskilt inte när man har trädgården full av de jävlarna. De bor tydligen på berget bakom vårt hus.

Sedan gick vi en morgonpromenad. Vi gick ner från Brunnsbo, över Marieholmsbron via Redbergsplatsen, Örgryte och City. Nästan inget folk ute alls. När vi gick över den lilla bron från Gårda till Valhallabadet såg vi en man som satt skräddare mitt i en parkeringsruta. När han hörde våra fotsteg vände han sig mot oss. Som man gör. Han hade placerat vita kapsyler/plastlock på ögonen. Helt okommenterat. Gjorde inte en min. Som att det var världens mest normala grej. Jag försökte leta efter fysiska tecken på sinnessjukdom, en förklaring, men hittade inget. Mannen vände sig tillbaka och tittade ut över den ödsliga parkeringen. Det var otroligt omskakande. Men också kittlande. Kanske har jag lyssnat på för mycket seriemördarpoddar.

Dagen före det hade vi stött på en man som stod utanför Ticket mittemot NK, iklädd linne, shorts och flip-flops. Han hade rakad skalle och så mycket ansiktstatueringar att hans hudton var minoritet. Hela hans uppsyn andades brittiskt rått underklass-våld. Ändå var hans läskighetsfaktor nästintill noll om man jämför med obehaget kapsylögonmannen frambringade hos mig.

Jag önskar att jag hade modet att plocka upp mobilen och knäppa av en bild (ett tag samlade jag på karaktärer) men är fortfarande traumatiserad från när jag gick snett bakom en pundare som hade ett högljutt och aggressivt vansinnesutbrott mitt i steget under Vasagatans morgonrusning. Han gestikulerade vilt, gjorde utfall och gapade med en röst som kunde höras flera kvarter åt vardera håll. Han hade en otrolig impact på omgivningen. Vet inte varför jag filmade men har alltid varit svag för personer som lever lite utanför den givna ramen, som skakar om tillvaron för ett för oss andra som lever våra liv i vardagens homeostas. I alla fall så upptäckte han mig och han gillade INTE att en kille i med datorväska och konsultknäppt skjorta smygfilmade honom till sitt persongalleri. På en hundradels sekund hade han börjat rikta all sin vrede (och det var mycket vrede) mot mig. Han började gå mot mig och skrek som en dåre. Jag måste sett för rolig ut där jag flydde hals över huvud i mina halkiga skinnskor. Uthållig var han också. Från Vasaplatsen till korsningen Vasa-Viktoriagatan jagade han skrikandes efter mig som en långsam men livsfarlig zombie. När jag kom in på kontoret insåg jag att jag hade glömt att stänga av filmningen. Jag kikade. Rös. Raderade. Jag fick verkligen vad jag förtjänade. Ett gatlopp i skam där alla blickar riktades mot mig och inte den gormande vettvillingen, som hade bränt av varenda synaps med nån fuldrog och fått en snedtändning av guds nåde. Idag med lite distans, kan jag nästan ångra det. Hade varigt kul att se nu. Men det var läskigt då.

Stegjägaren

Jag har promenerat en hel del på sistone. Jag tänker väldigt bra när jag promenerar och det är väldigt skönt att tänka bra. Under föräldraledigheten har jag därför ägnat stor tid till att gå långa promenader. Låter stegräknaren ticka på. Det finns något märkligt tillfredsställande i det. En vanlig dag när jag är på jobbet och jobbar och så går jag kanske 5000 steg. Det är fanimej ingenting. Nu nöjer jag mig inte med promenader på under 15000 steg. Det har blivit som ett gift och har adderat en slags diffus struktur i min annars ganska så strukturlösa tillvaro. Min favoritpromenad är att gå till Eriksberg och köpa lubb. Lubb är en torskfisk som är ganska fast i köttet. Den är väldigt god men allra mest gillar jag namnet. Lubb. Det ligger så bra i munnen.

I förrgår gick jag mot Eriksberg i vanlig ordning, men sket i lubben och fortsatte raskt mot Färjenäs, över Älvsborgsbron mot Majorna och genom Slottskogen mot Linné. Känslan av hur värdelös Övre Husargatan är sköljde över mig. Ett ogästvänligt blåshål som trots flera trevliga inslag inte lyckas finna ens en liten grisaplats i mitt hjärta. Kan vara stans sämsta gata. När jag äntligen tillryggalagt den plöjde jag mig raskt genom Vasastan, raka spåret mot Gårda. Vidare tog jag mig mot Örgryte och svängde in på Danska Vägen. Förbi gräddan. Mötte drivor med avmätta överklassyngel. De kom dragandes som i små plutoner. Uniformerade med marinblå quilt-jackor och högpresterande talgkörtlar, samt den där lite förvuxna looken. Som småbarn med lite sådär avstängt direktörsutseende. Perverst nästan. På det dåliga sättet.

Fortsatte ända till jag kom till Redbergsplatsen. Gjorde ett pit stop på ett café i höjd med Östra Kyrkogården, genomförde blöjbyte, köpte surdegsfralla och en generös latte. En läcker toscalängd låg nästan förföriskt upplagd innanför disken och fångade min uppmärksamhet. Visste att jag inte borde men kunde inte låta bli. Väl ute på gatan igen råkade jag styra rakt in i en hundbajskorv med barnvagnens högra bakhjul. Försökte desperat parera trots att skadan redan var skedd och körde istället rakt in i en helt annan hög hundbajs, först med framhjulet och av rena farten vänster bakhjul också. Bingo! I vanliga fall hade en säkring troligen brunnit av i skallen på mig, men nu suckade jag bara. Om det var den fysiska tröttheten eller ett slags zen-mode låter jag vara osagt. Stannade och åt upp mackan och konstaterade att folk i östra Göteborg inte verkar digga att plocka upp efter sina hundar särskilt mycket. Det kan jag ändå förstå. När jag själv hade hund för fjorton femton år sedan undvek jag det notoriskt. Blev en del konfrontationer med brorduktig-patrullen, men jag resonerade som så att hellre en liten utskällning än att tvingas känna den vämjeliga bajsvärmen genom ett mickromillimeter tunt plastskikt. En känsla av total förnedring. Såna som jag ska nog inte ha hund så det är tur att jag inte har det längre, för då hade jag högst troligt varit precis lika värdelös som hundmänniskorna i östra Göteborg. Minst.

Vek av ner för Ånäsvägen mot Gamlestaden. Noterade en liten reklambyrå (?) med det uppiggande namnet Big Mama Media. Tog höger in på Ejdergatan. Mindes att min gamla fotolärare John Ljungqvist hade en ateljé och galleri där. Borta sedan länge nu. Undrade lite över vad han gör nu för tiden men släppte det nästan direkt. Noerade att det låg en slags serietidningsaffär i källarvåningen. Fick pedofilvibbar. Troligen helt felaktigt men rös ändå av obehag. Genade över en stor grusplan och lyckades sladda bort de sista bajsresterna från hjulen. Kände lättnad. Korsade leden och navigerade mig snabbt genom Gamlestaden mot cykelbron som löper över älven mellan Marieholm och Tingstadsvass (?) Mitt på bron ringde jag till min fru och bad henne plocka upp mig på Ingo. Jag kollade stegräknaren och insåg att jag var uppe i över 27.000 steg. En halvmara. Eller ett Göteborgsvarv bokstavligt talat. Medan jag väntade insåg jag att jag just gjort en djupdykning i den göteborgska demografin. Det blir så himla tydligt vilken profil människor har i de olika delarna av stan. Inte oväntat direkt men väldigt intressant. De enda jag inte fick med var bönner och kranskommunsmänniskor. Men de brukar mest hålla till runt centralenområdet och innanför vallgraven.

Vi tankade och åkte till Ikea. Gick säkert ett par tusen steg bara där. Det har gått från att vara bland det värsta jag vet till att vara bland det bästa jag vet. Inget folk där i princip. Ett gigantiskt varuhus för sig själv. Går inte att förklara känslan. Måste upplevas.

När jag kom hem så kollade jag stegräknaren igen. Över 30.000 steg. Nytt rekord. Meningslöst men fyllde mig med en märklig känsla av tillfredställelse.  

Mjukisjeansen

Appropå det här med algorim-terrosism som jag berörde lite löst i förra inlägget, så har jag fått upp den här annonsen i mina sociala flöden minst tusen gånger på bara några veckor. Känns aggressivt nästan. Om nu de här algoritmerna är så jävla finurliga så är det någon som verkligen verkligen är övertygad om att jag är den epicentrala målgruppen för mjukisjeans. Eller vad man nu ska kalla det. Själv tror jag att tekniken är lika simpel som taktiken. De har valt uttröttning som säljstrategi.

Personligen vill jag gärna tro att min hjärna kräver lite bättre säljargument än de dukar upp för att jag ska bli sugen på att vädra plånkan.

De ba': Stramande jeans. Attans. 
Jag ba': Mhm...
De ba': Känner du igen det?
Jag ba': Eh ja! 
De ba': Vi har löst problemet med: [Plats för förväntningar] "Perfect Jeans".  
Jag ba': Visste inte att det var ett problem. Trodde att det var lite grejen med jeans i smal passform?
De ba': Men de känns ju som mjukisbyxor ju...

Jag vet inte men något säger mig att Perfect Jeans inte alls är särskilt perfekta. Det finns väl kanske en anledning att det inte finns något varumärke som heter Perfect Car? Är det inte så att ett företag som vill låta påskina att deras produkt är helt revolutionerande och därför väljer att använda ett förstärkande prefix som till exempel "perfect", i själva verket saluför en rätt bedrövlig produkt? Som i det här fallet – en riktig bajsbyxa.

För mig är det hela mycket enkelt. Jag gillar jeans. Att köpa ett par jeans som känns som mjukisbyxor låter i mina öron precis lika dumt som att köpa ett par mjukisbyxor som känns som jeans. Det normala torde väl vara att om man vill ha ett par byxor som känns som mjukisbyxor så köper man ett par mjukisbyxor. Punkt.      

Men jag tror absolut att de har en målgrupp: Män vars fruar köper deras kläder ur katalog samt alla lönnfeta mellanchefer vars enda intresse är att ligga på sofflocket vareviga helg, samtidigt som de fistar sin chipspåse med ena handen och häller i sig burköl med den andra. Livet ut. För dem som gillar att glo på sport nonstop, men själva gett upp och heller inte har för avsikt att anstränga sig ett piss mer i livet, men ändå vill kunna röra sig ledigt i tajta jeans på arbetstid. En djävulsk chimär. För dem är de här brallorna verkligen perfekta. Det håller jag med om. Men det är inte jag och därför stör jag mig på att jag får den här annonsen i mitt flöde precis HELA TIDEN.

Men eftersom jag inte kan göra något som helst åt den där lilla grisalgoritmen så får jag helt enkelt gilla läget. Mitt vapen blir istället att viga all min tid online till att klicka och på och interagera med annonsen. Riktigt läska den lilla algoritmjäveln till att pusha annonsen till mig gång på gång på gång, i en ändlös ström, på ett nästan självskadeaktikt beteende. Och jag kommer njuta av det. För jag vet att på andra sidan sitter ett gäng som har investerat riktiga pengar ur sin marknadsföringsbudget och jag ska bli den dyraste kund de aldrig fått.  

Data-Jesus

Läste att regeringen tagit initiativ till Hack the Crisis, ett slags LAN-party för kodfolk, som går av stapeln till helgen. Kul. Gissa om det blev hårt i brallan på många programmerare när de nåddes av den nyheten. Jag vet ingen annan grupp människor som älskar att samlas i stora grupper för att göra exakt det de gör på jobbet varje dag – men helt gratis och i maratonformat. Varje gång ett problem uppstår så poppar det som på volley upp grossvis med så kallade hackathon-event, där horder av snabbfingrade introverter med lite för seriöst Star Trek-intresse ställer sig i givakt, gladeligen redo att offra sin helg till att hamra if-satser och hålla på med ettor och nollor och annat jox. Är det inte olika klimat- eller flyktingkriser som utlyser dessa storskaliga engagemang så kan det lika gärna vara något mer allvarligt. Som ett initiativ för att kartlägga ALLA indiska restaurangmenyer och en gång för alla skapa ett plattformsoberoende digitalt verktyg, med det högre syftet att stilla IT-konsulters akuta sug efter butter chicken alla dagar i veckan. Alltid redo som små självgoda binär-scouter. Och så nu detta. Ett gyllene tillfälle att få dygna i rikets tjänst. Koda för kung och fosterland så att säga.

Jag vill helst inte bli missförstådd den här gången. Jag har alltså inget emot programmerare som folkgrupp. Alls. Tvärtom. Jag känner och gillar flera stycken. Duktiga jävlar. Riktiga magiker. Jag har heller inget emot att de organiserar sig på ett nästan fackmannamässigt sätt och dressar om till, för oss vanliga dödliga, osynliga superhjältedräkter och hackar satan på sin fritid. Vi har dem att tacka för mycket fint. Helt ärligt. Det råder heller knappast någon tvekan om att den här krisen redan har lagt grunden för en autobahn till fortsatt digitalisering av samhället. Inte ens de mest inbitna kontantkramarna lär väl argumentera mot det när vi kommer ut på andra sidan Corona. Men det är samtidigt något infernaliskt mallgrodigt över hela den här Data-Jesus-grejen. Därför vill jag i sann jante-anda påpeka att även om vi har systemutvecklare att tacka för samhällsviktiga tjänster såsom Swish och Netflix får vi inte glömma att det faktisk är samma gäng som också ligger bakom algoritmerna som varje dag i ett år, ser till att vi blir påminda om skorna vi just har köpt, samt terroriserar oss med tips om ultra-stretchiga jeans med 86% elastan i tyget, bara för att vi råkat ladda ner en träningsapp. Och en massa annan skit. För att inte tala om att det faktiskt är deras fel att Jeff Bezos lyckats bli e-handelsvärldens Tengil.  

Men visst, för all del, gör ett försök att koda oss ur den här jävla krisen någon gång då. Själv tänker jag fortsätta testa det här med hemmakarantän och social distansering ett tag till. Det är också viktigt.

Klappekonomi

Det är rörande hur svenska folket nu sluter upp bakom all vårdpersonal som bokstavligen går på knäna dessa dagar. Kallar dem hjältar. Plötsligt har det gått upp för gemene man hur viktig den yrkeskategori vi som samhälle i alla tider har valt att pissa i ansiktet (rent ekonomiskt då alltså) faktiskt är. Så nu vänder det. Nu får de betalt i applåder och tacksamhet istället. Mycket trevligare tycker jag. Nu måtte de väl ändå bli nöjda?

Paying my dues.

Gillar det här nya tidens med klappekonomi. Smidigt och klasslöst. Väldigt sympatiskt också. Lite synd om de som har tvingats amputera en hand eller två såklart, som nu står helt utan monetära medel. Men det finns väl inga lösningar där precis alla blir nöjda? Tänkte i alla fall att jag skulle åka en sväng till Mediamarkt idag och plocka upp en ny tv, kanske komplettera med nåt maffigt ljudsystem och kanske lite annat plock. Vikten av bra ljud och bild har aldrig varit större än nu i isoleringsåldern. Frågan är om det räcker med en riktigt distinkt applåd och hur lång den isåfall måste vara. Behöver den vara hjärtlig?Någon som vet? Det är ju krångligt med växelkurser när man lanserar helt nya valutor. Hur funkade det med bitcoin egentligen?

Ska nog ringa takläggaren också. Det var ju lite otur att jag hann betala den där fakturan och nu sitter med ett helt onödigt lån på banken. Han kanske kan skicka en kreditfaktura i utbyte mot att jag ger honom och gubbarna en stående ovation. Kan försöka få Josefine och barnen att hjälpa till lite också för att skapa lite mer drag under galoscherna. Samtidigt vill man ju inte betala överpris bara för att man går över till en annan valuta.

Frågan är hur man betalar för enklare saker som man köper rakt över disk. Typ en kaffe. Då känns ju applåder och hejarop plötsligt lite dyrt. Borde räcka med en tumme upp eller ett enklare bifall kan jag tycka. Möjligtvis en slow clap. Ett jubelrop är i alla fall knappast att tänka på. Likadant men tvärtom blir det ju när man vill safta till med en flång ny Tesla eller kanske en ny segelbåt. Då blir det ju ett väldans handklappande tänker jag. Som att komma dragandes med en säck växelpengar i den gamla tidens ekonomi. De kanske föredrar större sedlar. Som en stormande hyllning eller ett riktigt riktigt ystert fröjderop.

Proaktiv hemmakarantän

För ett par veckor sedan låg nästan hela familjen här hemma förkylda och smårisiga. Covid-19? Vem vet. Troligen inte men jag hoppas såklart det så att man har löst guldpasset till det härliga flockimunnitetsgänget 2020. Men sån tur har jag väl ändå inte? Dessutom kändes det verkligen mer exakt som en vanlig bonnaförkylning, men något lindrigare och mycket mer utdragen.

I alla fall så har jag roat mig lite i hemmakarantänen med att tänka på hur handlingen i olika filmer skulle  kunna komma att se ut i en post Corona-framtid:

Filmscen 1: Slagsmålsklubben

Vi befinner oss i en smådunkel källarlokal full av medelålders män som står i en stor ring. Mitt i ringen står två män i bar överkropp redo att göra upp med sina bara händer. Den ene har kostymbyxor kotlettfrisyr och ett klassiskt hockeyflin. Han är mäklare och har varit med förr. Den andre är överviktig, har ostbågshy och ofräscht skägg. Han gör en star trek-hälsning mot publiken som börjar bua. Han jobbar med IT och är ny för kvällen. På en tom ölback står en gammal räv med ena handen på gonggongen och en mikrofon i den andra, där han med en agiterande ton drar regelverket:

Mina herrar, välkomna till Slagsmålsklubben. Första regeln i Slagsmålsklubben är: Tvätta alltid händerna i minst 30 sekunder med tvål och vatten innan en fight. Andra regeln i Slagsmålsklubben är: Tvätta alltid händerna i minst 30 sekunder med tvål och vatten innan en fight. Tredje regeln i Slagsmålsklubben är: Om någon hostar, nyser eller snörvlar så avbryts fighten. Och den fjärde och sista regeln: Om det är ditt första besök på Slagsmålsklubben måste du bära munskydd...

Filmscen 2: Rånet

En maskerad bankrånare kliver in på ett bankkontor. Väl innan för dörren harklar han sig och vrålar: "Lyssna nu jävligt noga era jävlar, det här är ett rån!!" Sedan rullar han blixtsnabbt upp sin balaklava till strax under näsan och avfyrar några distinkta hostsalvor rakt upp i luften. Bankkunderna slänger sig skrikande ner på golvet. Någon tar darrande på sig ett munskydd. Kassa personalen paralyseras av skräck. Någon försöker spela hjälte och sträcker sig diskret under skrivbordskanten och trycker upprepade gånger på alcogelens pumphandtag. Bankdirektören öppnar dörren till valvet och kommer personligen utdragandes med handtruck fullastad med guldtackor...

Filmscen 3: Delikatessen
En svart komedi om en fattig framtid med stor matbrist. Filmen kretsar kring ett gäng nihilistiska pensionärer i Sveriges huvudstads mer välbärgade stadsdelar som bland annat huserar ett vattenhål i form av en anrik men också helt nyrenoverad saluhall.

I öppningsscenen presenteras en seniormaffia vars medlemmar alla vet att de snart ska till att duka under i hemska sviter av den vilt härjande lungpesten som rasar över hela världen. De har ställt in sitt orubbliga sikte på att aktivt bidra till utplåningen av en annan utrotningshotad art, och väljer därför att ägna sina livs sista andetag till att dagligen länsa delikatessdiskarna i saluhallen på rökt ål. För i den saluhallen råder det aldrig någon brist på ål...

Stockholmssyndromet

Efter att i dagarna ha bevittnat mängder av svenska seniorers iskalla dödsförakt, kan jag tycka att det är på sin plats att uppdatera betydelsen av det klassiska begreppet Stockholmssyndromet:

Stockholmssyndromet (eller Östermalmssyndromet), är ett psykologiskt tillstånd där privilegierade riskgruppsstofiler som uppmanats att stanna hemma för sitt eget och samhällets bästa (t.ex. vid händelse av en skenande dödspandemi) trotsar allmänna rekommendationer och ger sig ut i klungor för att svina på stan och/eller fjällvärldens after ski-ställen. Ofta syns de trängandes kring delikatessdiskarna i Östermalmshallen dit de mest förtappade själarna vallfärdar för att bunkra rökt ål, för att de ÄLSKAR smaken av rökt och utrotningshotad ål. Mot bättre vetande, men helt i linje med sin uppkäftigt hyperegoistiska läggning, uppvisar de en extremt provocerande oförståelse inför såväl epidemiologers som myndigheters vädjan om deras bidrag till att minska smittspridning och risken för en världsekonomisk kollaps. Detta är ett uttryck för identifikation med Satan.

Kill em all!

En dasspappersdystopi

Det är Sverige 2020 och Covid-19 härjar för fullt:

Hårdvalutan i Covid-19-tider.

Jag fattar att folk blir nerviga när landet, ja världen, utlyser fler och fler nödåtgärder. Ingen har hittills varit med om något liknande och det är klart att det blir lite rörigt, att folk köper på sig lite extra konserver, pasta och andra torrvaror. Jag har verkligen full förståelse för det. Att man fixar lite grejer så att man klarar sig ett par veckor i det här värdelösa karantänläget vi befinner oss i just nu. Men seriöst. Dasspappersbunkring, vem hade sett det komma. Det är ju helt sinnessjuk. Tre dagar i rad har jag varit ute för att försöka få tag i ett paket rullar, FÖR ATT MITT BLYGSAMMA SEXPACK börjar ta slut här hemma. Noll jaktlycka. De första dagarna var det som att stiga in i 30-talets Ryssland när jag kom till Willys. Igår verkade allt vara som vanligt ungefär i butikerna. Allt verkade finnas igen. Utom toalettpapper. Jag har ju läst om fenomenet på sociala medier och skrattat för mig själv åt idioterna som roffat åt sig Lambi och Serla likt abstinensstinna heroinpundare som suger av gamla gubbar för en kabbe. Fast för en luftig rulle oblekt skithuspapper från Lidl istället. Men det var lättare att hålla sig för skratt när man möter tomma hyllmetrar i butik efter butik och vet att det bara finns två rullar kvar hemma i badrumsskåpet.

Ryssen kommer?

Det är som att toalettpapper som produkt har råkat ut för en existensiell uppryckning av högre makter, totalt raderats ut från vårt solsystem och endast lämnat oss med glada minnen av sötebrödsdagarna då man kunde torka stjärten med bländvita bommullsmjuka pappersark, en masse, som man kunde vika eller skrynkla efter behag. Jag försöker tänka lite så för att hålla tillbaka mitt avgrundsdjupa människoförakt. Dessutom hade det varit en mer rimlig förklaring än det tragiska faktum att det enda folk verkar bry sig om mitt i denna kris är att oavsett hur det hela kommer att utveckla sig, hur många som än kommer att drabbas och dö i sviterna av Coronapandemin – så ska de jävlarimej vara helgarderade så att de kan sitta och lyxskita in i all oändlighet. Kanske lika bra att ställa in OS nu när bajsa plötsligt verkar ha blivit den bredaste folksporten vi har. Globalt dessutom.

Att ens behöva läsa om hur folk turnerat runt som små autonoma bajspatruller och länsat butiker på dasspapper. Hur de köpt balar i plural, hetsfyllt sina vagnar och bilar och till och med släpkärror, med precis allt papper de kunnat få tag i. Hur det till och med har uppstått slagsmål om toapapper i matbutiker butiker. Det är sannerligen ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia som skrivs i detta nu. Är den nordkoreanska modellen verkligen så dum? Förtjänar vi bättre? Förtjänar vi ens en framtid?

Det är nog inte ens det djupt osolidariska i vansinneshamstringen jag upprörs över. Det är väl mänskligt antar jag, att man känner oro för utvecklingen och kanske lyckas finna en liten slags tröst genom att fylla ladorna med lite extra så att säga. Det är för att det visar hur sorgliga vi människor är. Jag hoppas verkligen att alla nyfrälsta hobbypreppers kommer njuta av att käka sina krigsförråd av ravioli och konserverad burkkorv ända till nästnästa midsommar. Jag hoppas också att alla toalettrullsgourmander, när allt det här är över, kommer att känna skam när de torkar sig i röven. I all framtid. För det känns mer än tragiskt att den gemensamma markören för vår samtid högst troligt kommer bli hur till synes vettiga människor drabbades av en total masspsykos och isolerat valde att börja panikköpa dassrullar – som att det var den respiratorluft de behöver för att kunna andas.

Jag antar att det även är ganska naturligt att alla andra samhällsfrågor tillfälligt hamnar på paus i sådana här lägen. Det har till exempel varit ovanligt tyst på den blåbruna flanken vilket känns skönt som omväxling. Regeringen och alla myndighetspersoner får också beröm för sin balanserade information, till och med från självaste familjen Wallenberg, för hur de hanterar det pågående samhällshaveriet. Jag är benägen att hålla med. Och då flyger ju inte grisarna ännu. Vem vet. Kanske kommer sossesverige att komma ut större och starkare på andra sidan. Man kan ju alltid hoppas att en och annan dasspappersbunkrare och alla andra egoistiska dyngrövar faktiskt kommer att reflektera lite och börjar uppskatta värdet av lite skattetryck ändå. Kanske kommer opinionen kräva att vi förbjuder våra största bolag att skatteplanera bort mångmiljardbelopp från statskassan varje år så kanske kommer vi också stå bättre rustade nästa gång vi ställs inför en världsomspännande nödsituation. Men det är såklart för tidigt att sia om. Jag misstänker att den blekingebördiga Lill-Hitler och hans fakta- och kunskapsföraktande rövgäng säkerligen kan komma upp med nån ny kreativ vinkel på hur vi kan lasta invandringen för för detta också.

Jag läste förresten också att man via satellitbilder kan se hur utsläppen har minskat drastiskt sedan Corona kom till stan. En bra grej i alla fall. Vi kan alltså ställa om. Om vi verkligen vill. Det slog mig att vi kanske borde fatta galoppen nu och se Coronaviruset som ett stort fuck you-finger från moder jord till hela mänskligheten. En liten påminnelse om att vi prövat naturens tålamod länge nog och en hint om att den inte behöver oss utan snarare skulle må mycket bättre helt utan fölk. Smältande isar, rasande skogsbränder och kraftfulla orkaner har ju inte bitit på kapitalismen hittills. Har inte varit tydligt nog. Men alla som sett Outbreak i Farozonen vet att ett nytt virus alltid är klasslöst vilket blir väldigt väldigt obehagligt. Nästa gång kanske det inte blir en jobbig förkylning som raserar ekonomin tillfälligt och dömer våra äldre och sjuka till döden. Det kanske är vanilj jämfört med vad som komma skall. Nästa gång kanske det blir lite mer pang i bössan om vi inte skärper oss. För det finns nog inga vaccin som biter på ett bottenkört klimat och då är ett privat mobiliseringsförråd med dasspapper en rätt klen tröst ändå.