tisdag, januari 13, 2015

Dagmar och jag - Del 1: Badmössan

Apropå det här med att försöka boka simskola. Det väckte lite minnen från min egen barndom. Minnen som jag hade gjort ett bra jobb med att lyckas förtränga. Men det var ganska längesedan jag var självutlämnande här på bloggen så jag tänkte passa på att dela med mig av en liten återblick.

Jag tror det var i mellanstadiet vi började gå till Simbadet (badhuset kallades så i Kungälv) med skolan. Det var en ångestladdad idrottsanläggning i kommunal regi som låg nere vid Nordre älv, snett under motorvägsbron, bara en ödetomt ifrån stadens näst mest ångestladdade idrottsanläggning – Bandybanan Skarpe Nord. Båda platserna kändes mer eller mindre medvetet som konstruerade för ett garanterat lidande, i synnerhet om man som jag, rent fysiskt var byggd av lite sprödare virke. Att äntra någon av dessa två platser var som att kliva in på någon av romartidens beryktade arenor för gladiatorspel, men för tomma läktare och med minimal chans till ärofylld överlevnad. Simbadet var dock snäppet värre. I alla fall för mig. Att halka runt på lädret med en Jofa VM-hjälm på huvudet och ett, av sina kupade små barnhänder, egentillverkat suspensoar som enda skydd mot hockey- och bandybufflarnas sadistiskt träffsäkra artillerield och oförutsägbara skottsalvor. Det var som en ljummen sommarbris i jämförelse med att som icke simkunnig, i sällskap med sina klasskamrater, passera spärrarna till Simbadets inre. Man visste liksom med en hundraprocentig säkerhet att något jävligt dåligt strax skulle till att hända. Jackpot varje gång. Och jag minns att jag kunde ta på ångesten som likt en ond ande vilade över hela anläggningen. Förutom vissa träpartier och takplattorna i smuligt material, dominerades ytskikten av brunt och ljusbeige kakel som troligen helt medvetet var ditritat för att bryta ljuset på ett sådant sätt att minsta gnista av livsglädje säkert skulle kvävas i sin linda. Arkitekturen var nästan påminde nästan skrämmande mycket om ett klassiskt förintelseläger med skumma duschrum. Allt annat än en lättjans högborg för hopp och lek.

Första gången minns jag allra tydligast. Vi skulle göra simprov för att se hur det var ställt med simkunnigheten i klassen. Agnarna skulle skiljas från vetet och så vidare. Hela klassen ställdes upp i ett rakt led på skolgården och sedan marscherade vi ledda, av vår totalt empatibefriade idrottsfröken Lena, ner till Simbadet och den slutgiltiga lösningen på problemet med bristande simförmåga. Det skulle tas silverfiskar, guldgrodor, simborgarmärken och allt vad det var. De flesta i klassen kunde redan simma men vi var faktiskt ett litet gött gäng på en handfull som inte riktigt hade lyckats knäcka koden än. Turligt nog tillhörde även en av de lite fränare killarna och en av de tuffa tjejerna den lilla skaran av simoduglingar, vilket bidrog till en väldigt tunn och efter lektionen omgående upphörande gemenskap. Men ändå. En form av gemenskap.

Min puls var nog ganska hög när vi närmade oss målet. Jag minns inte riktigt. Det jag bär med mig av mitt första intryck är den vämjeliga lukten av fotvårtor och överjästa hudavlagringar som svedde flimmerhåren i samma sekund som jag steg in i herrarnas omklädningsrum. Men det fick bero. Det var mitt minsta problem. Jag var fullkomligt skräckslagen och kände mig lika bortkommen och uppstressad som den där älgkalven som bara några veckor tidigare hade setts springa runt i centrum tills dess att den utmattad och på något sätt uppgiven hade accepterat sitt öde och parkerade sig själv i rondellen. Polisen hade kommit efter en stund och de sköt ihjäl älgen på plats. Händelsen rapporterades med stora rubriker i Kungälvsposten och jag minns att jag tyckte det hela var sorgligt. Jag hade tyckt synd om älgen. Men vem tyckte synd om mig nu?

Fram tills dess var det oron inför själva simmomentet som hade ridit mig dagarna och nätterna under säkerligen en vecka. Två minuter senare skulle det bli något helt annat.

I omklädningsrummet utspelades förloppet enligt ungefär samma dramaturgi som den inför en vanlig gymnastiklektion. De balla höll låda och alla rev ur sina väskor och fiskade världsvant upp sina simkläder. Jag hade precis som majoriteten av de andra ett par illa sittande badbyxor av speedo-modell. Om jag ska vara ärlig kan jag inte förnimma att någon annan överhuvudtaget hade vanliga badshorts på sig och det bidrog på något konstigt sätt till ett visst inre lugn ändå. Ett lugn som bara sekunder senare skulle ersättas av en besinningslös fasa.

Fröken hade skickat hem lappar till alla om att det rådde strikt krav på badmössa. Av hygieniska skäl sades det, vilket jag idag starkt betvivlar eftersom jag av erfarenhet från mina besök på Valhallabadet, i vuxen ålder, rent spontant vågar påstå att en hel skolklass avsöndrar mindre kroppsavfall under ett badhusbesök, än vilket visset pensionärsarsle som helst.  Hur som helst hade mina föräldrar lydigt varit och inhandlat en badmössa som packats ner tillsammans med badbyxan och badhandduken. Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde finnas olika sorters badmössor och därför hade jag heller inte haft någon som helst anledning att kontrollera denna. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. För medan jag såg hur alla (ALLA) andra plockade upp och började kränga på sina trånga små glansiga ballonger (förpreparerade med potatismjöl för att minimera luggning) på huvudet, stod jag själv som förstelnad och stirrade ner i djupet av gympapåsen, på en vanställd tingest som tedde sig nästan utomjordisk där den låg nere på botten av väskan och vegeterade, i väntan på att få sluta sitt otäcka gap kring min skalp.

Som en tjock delfin mot horisonten

Badmössan mina föräldrar så ändamålsenligt hade varit och köpt såg inte alls ut som de andras diton. Min var något annat. Det påminde mer om en bastard bestående av en väldigt väldigt tunn moppehjälm och en ljusblå babymössa täckt med massvis av mjuka bubblor. Det högg till i mig av isande obehag. Jag visste i ärlighetens namn inte vad det var jag tittade på men min instinkt sa mig att det inte var något bra.

Plötsligt rycktes dörren till omklädningsrummet upp. Där stod Dagmar. Föreståndare, badvakt, simlärare och Simbadets onda drottning. Allt i ett. En urban legend, lika fruktad som beryktad bland stadens alla skolbarn. Hennes arbetskläder bestod av en vit t-shirt som var hårt nedstoppad i ett par svinkorta röda shorts och man kunde se hennes lårmuskler spela piano i takt med att hon blåste för allt vad hennes lungor höll i sin polisvisselpipa. Hon hade oxblodsrött hår och en snaggad frisyr som gjorde att hon såg extra livsfarlig ut när hon vrålade med sin dova stämma att nu jävlar vi fick sätta fart om det skulle bli något simprov. Skynda skynda skyndaaa!! Omklädningsrummet började ögonblickligen tömmas helt utan stoj och stim. Men först var man tvungen att duscha kallt. Sådana var reglerna. Det hade med hygien att göra informerade Dagmar torrt.

Alla var rädda för Dagmar. Hon var den sortens stenhårda jävel som troligen hade varit en riktig a-rekrytering till Stasi om inte Fritidsförvaltningen i Kungälvs hade hunnit knipa henne först (snacka om win!) Kvar stod jag, ensam, och jag antar att jag just då högst av allt önskade att hon skulle ha missat mig men Dagmar missade ingen. Jag kände hennes blick bränna i nacken.

– Nå, vad väntar du på? Seså, på med badmössan och kom nu. Skynda skynda skyndaaa!!"

Med darrande händer och en växande klump i halsen förde jag långsamt det ljusblå lilla missfostret mot min hjässa. Den formligen slukade skallen på mig, täckte både öron, tinningarna och merparten av min panna. Jag måste verkligen ha sett för ynklig ut när jag tog min lilla pojkkropp, passerade kallduschen och sedan darrande tassade förbi Dagmar, ut i den korta korridoren till 25-metersbassängen där resten av klassen satt och väntade. För jag tyckte mig faktiskt för en hundradels sekund ana en glimt av någon sorts medlidande i hennes hårt kajalinramade ögon. Men det kan lika gärna ha varit av ren självbevarelsedrift jag intalade mig att hon kanske inte var en maskin rätt igenom ändå.

Gapflabbet som mötte mig var lika öronbedövande som publikens jubel på Håkan Hellströms Ullevispelning förra sommaren. Men lite mindre hjärtligt. Jag minns tydligt att klassens kung Pea på manierat vis ramlade ur plaststolen han satt i och låtsades kvävas av den roliga synen som just drabbat hans näthinnor. Idag när jag har fått lite distans till det hela kan jag själv nästan skratta åt hur dubbeldråplig hela situationen var och hur fruktansvärt komisk jag måste sett ut i den där damkrukan till badmössa, men just då är jag ganska säker på att jag mer än någonsin önskade att jag hade haft en storebror som kunde komma till min räddning och stampa framtänderna ur ansiktet på den jäveln. Dagmar tände till på alla cylindrar och vrålade ursinnigt att alla skulle hålla flabben. Men även om hennes avsikt var att dämpa min utsatthet något så var det inte mycket till hjälp. Det var inte mycket att göra. Jag tog plats och lät dem hållas tills skratten hade bedarrat och avtog till ett mer sorlande fniss. Det var några djävulskt jobbiga minuter vill jag lova. På ett sätt kan jag önska att jag hade varit lite rappare i käften på den tiden, men på ett annat sätt kanske det var just bristen på munläder som faktiskt besparade mig extra portioner av skendränkningar och pisksnärtar i duschen den där ödesdigra dagen.

Det allra tydligaste minnet från just den där dagen är nog ändå Dagmars pedagogiska pepptalk inför själva simprovet. Hon spatserade fram och tillbaka som en tysk lägervakt framför gruppen, med ena handen placerad vid midjan och den andra vevandes i luften och med pekfingret hyttandes samtidigt som hon ingående informerade oss om hur lätt det egentligen är att drunkna. Hon illustrerade med tummen och pekfingret att det inte krävdes mer än ett par centimeters djupt vatten, om oturen var framme, för att gå drunkningsdöden till mötes. Att det fanns de som hade DRUNKNAT i en vattenpöl.

Det var säkerligen tänkt att vi verkligen skulle förstå hur viktigt det är att ha respekt för vatten, men för min egen del var det också i det ögonblicket en två års nästan panisk rädsla för vatten grundlades. En rädsla som Dagmar personligen såg till att grundmura bara tio minuter senare, när hon gick längs bassängkanten och höll mig under torson med en "skyddsanordning" (bestående av en pinne fäst i en rockring) samtidigt som hon gapskrek på mig att jag måste slappna av – medan jag skräckslaget låg sprattlande – lika mottaglig för goda råd som en epileptiker i full blom.

Efter lektionen ställdes hela klassen upp på rad och Dagmar började i god ledaranda med att ropa upp namnet på de som fått godkänt och kunde bedömas som simkunniga. En efter en fick de ta ett kliv framåt och avvika för tio minuters fri vattenlek. Ända tills vi bara var fyra kvar. Jag blev tok-underkänd och straffades därför med precis den mardröm som hade hållit mig vaken från det ögonblick jag fick veta att det snart var dags för simprov. Personlig simundervisning en morgon i veckan före träslöjdslektionen. Med Dagmar. Fy fan vad livet pissade mig i ansiktet.

När jag reser tillbaka i mitt känsloliv kan jag på riktigt återskapa en nästan autentisk kopia av den uppgivenhet jag kände precis då. Kvalitetstid med Dagmar. Lika välkommet som ett skott i nacken.

Men här sitter jag nu 28 år senare – som en överlevare – och tänker tillbaka på de fyra terminers tröstlösa morgonbesök på Simbadet och den kvinna jag aldrig lärde mig tycka om. Jag inser att det finns mycket att berätta från de där oljuva åren men nu har det blivit dags att sätta punkt för den här gången.

17 kommentarer:

Karin sa...

Å Micke, Micke! Jag vet inte var jag ska börja kommentera kring det här inlägget!
Minnena! Lena! Dagmar! SIMBADET (där ser ni, det är inte jag som hittar på, det HETER faktiskt så)!
Mitt minne är ju väldigt långt ifrån så knivskarpt som ditt, men jag gissar att jag var en av de som fick fri simstund efter simprovet. Fast jag minns att Dagmar inte var nöjd med mina bentag, jag tog i mer med ena benet än det andra och så kunde man inte hålla på och hålla på, det var Dagmar väldigt tydlig med. För att inte tala om det här med dykning. Jag vågar nog påstå att Dagmar är the one and only anledning faktiskt till att jag aldrig lärt mig att behärska den ädla dykningskonsten, eftersom hon totalsågade mitt första (och i stort sett enda) försök med att högt och ljudligt hånfullt basunera ut att "Du sjunker ju som en gråsten!" Ja herregud, det var tider det...

lisakristin sa...

Huvva, jag föreställer mig Dagmar som hon den ryska i Orange is the new black.

David sa...

Fy fan vilken ångest...

Johanna sa...

Å, jag hade en EXAKT likadan badmössa, fast cerise, och minns de andras ballongversioner. Haha fy fan. Hemskt. Älskade dock själva vattnet.

Annan grej: du måste skriva en bok!

Markattan sa...

Ja fy faen vad de ställde till med, de där badjävlarna!

I övrigt håller jag med Johanna.

Markattan

Larsson i Majorna sa...

Ja, lukten av bassängklor fick min ångest och magknip att explodera långt upp i 30-årsåldern.

Min mormor och morfar skulle ta mig till simskolan i Askim. De var (som vanligt) försenade, oempatiska och oengagerade, varför de vid ankomst bara föste in mig i omklädningsrummet och sen gick och satte sig i cafeterian. Kvar stod jag, ensam, livrädd och helt utan kunskap om hur man betedde sig i ett badhus.

Sagt och gjort, jag gjorde mig i ordning så gott jag kunde och gick ut till klassen, precis lika stressad som älgkalven, fast iförd min nya badrock.
Simfröken tog emot mig med en missnöjd rynka och gnälligt tonfall som om det vore en 8-årings eget fel att denne kom försent till en simskolelektion. "Jaha, det passa sig att komma nu. Ja, du kan ta av dig morgonrocken och komma i bassängen med de andra barnen så du inte hamnar ALLT för långt efter."
Hela simklassen, samt (givetvis) alla andras föräldrar som sitter utefter bassängkanten första gången, tittar på mig.

Vid uppknytandet av badrocken visar det sig att jag i min absoluta totalstress glömt att ta på mig mina badbyxor...

Efter den gången grät jag varenda simskoletisdagseftermiddag på väg hem från skolan under lång tid framöver.

Än i dag har jag en viss kvardröjande stress i okända badhus via nån omärkt dörr som jag tror leder till bastun eller toaletten, naken råka kliva rakt ut i bassängsalen.

Karin R sa...

Hahaha!!! Jag är ledsen att skratta åt ditt ångestminnes, men jag dog nästan när jag läste om mössan! jag vet precis vilken mössa det är - nopprigt rutmönster och fadd lukt. Mumma.

Anonym sa...

Det är mycket svårt att vara rolig. Det är långt mycket svårare att vara rolig i skriven form. Jag tycker att du har en fantastisk talang och jag tycker definitivt att du bör skriva en roman. Vill du inte det så kan du väl i alla fall ge ut dina kåserier i bokform. Den röda tråden hoppas jag i sådana fall är killen vars föräldrars handlande så ofta råkade försätta honom i pinsamma situationer.

Jag skrattade så att jag grät när jag läste det här. Samtidigt som jag ömmade så att jag grät för killen i badmössan (för övrigt samma badmössa som jag själv har).

/Ginny

adde sa...

Underbart, Mike!

Claes sa...

Jag håller med Ginny, gör en bok av Bloggfrossa! Netto-butiken, jeansjackan, boka simskola, badmössan, finns hur många roliga som helst i ditt arkiv!

Jonas sa...

Åh man ser framemot del 2, vilken cliff-hanger! För övrigt inser jag nu vilken lycka det var att man åtminstone slapp badmössa på badhuset i Norrland där jag växte upp. Skulle gott tänka mig att min praktiskt lagda och ekonomiskt sinnade mamma skulle kunna ha köpt ngt liknande... Men speedos hade man iaf!

Jonas sa...

Ja fast jag växte inte upp i badhuset... Ibland går det lite för snabbt :-)

Ebba D sa...

Vilken historia! Så träffsäkert och tragikomiskt. Underbart inlägg!

Anonym sa...

Fantastisk text! Kan verkligen känna igen känslan av maktlöshet och utsatthet som barn och samtidigt lyckas du få det att bli underhållande att läsa. Grymt.
FdEnglands Nina

mikebike sa...

Karin: Ja jag minns att du var liksom de flesta redan kunde simma sedan länge. Haha helt sjukt att Dagmar Tyrann fick hållas under alla deesa år. Hon måste ha satt spår i ganska mångas liv.

Lisakristin: Som red. ja fan inte helt olikt men dagmar var mer vältränad och snudd på reslig. som en östtysk häcklöperska från ddr-eran.

David: ja det var ren ångest men inte detta tillfället i sig bara utan alla de terminer jag vecka efter vecka skulle ner på morgonen innan skolan en dag i veckan och traggla bröstsim med en ilsken dagmar.

Johanna: ja jag har alltid gillat att bada och det var skönt när jag väl slappnade av och lärde mig simma. det var dock inte dagmars förtjänst utan några kompisar jag var och baddade med sommaren mellan åk 5 och 6. /late bloomer.

Markattan: ja det gjorde de. tack.

Larsson: hahaha hur orimlig historia det än låter som så förstår jag verkligen till 100% hur det måste ha gått till. nåt händer med hjärnan när man äntrar ett badhus.

Karin R: haha ja full av mjuka noppror och luktar som en uttorkad kondom :)

Ginny: tack för medkänslan och roligt att du gillade berättelsen. Tack tack. Men du, har du en sådan badmössa idag? De kanske inte är så tokiga ändå om man inte heter mikael och är 10 år ;)

Adde: haha tack.

Claes: Jo det går nog att få ihop till en bok rent tekniskt, textmängdsmässigt. frågan är vem som skulle köpa den. Texten är ju redan publicerad om än digitalt. Men jag tar det som god kritik och blir glad att du/ni säger det. Skulle vara jättekul att skriva en bok.

Jonas: haha. ja vi får se när del två kommer. det får nog dröja lite.

ebba d: Tack så mycket. Roligt att du tycker det.

Fd englandsNina: hej kul att se dig här. tack så mycket för dina fina ord. en annan sak. vet du att du kommer ofta på tal här hemma. kommer du ihåg när du försåg oss med parfymerade blöjpåsar när tintin var liten? Det gör vi. särskilt nu när vi är inne i blöjsvängen igen med Sammie. Det är fan helt omöjligt att hitta sådana i Sverige. De från Tesco var så delikata, tunna och väldoftande att det nästan kändes fräscht. Nu har vi bara liberos lila luktfria och ganska snåla rullar att tillgå. Hoppas allt är prima med er. var är det ni bor nu? Tjörn eller Orust var det va?

Anonym sa...

Hej, hej! Klart jag minns! Jag tror banne mig jag såg ett paket med blöjpåsar i tvättstugan nyligen, de var nog inte från tesco utan asda men de kanske är bättre liberos. Ska kolla igen, om de är i hyfsat skick o med lite tantparfym kvar så skickar jag gärna. Tjörn var det vi hamnade på så jag passar på att byta till TjörnNina nu. ��

Baronessan sa...

Du är så galet rolig med dina träffsäkra kommentarer! Galet rolig fast jag samtidigt med en rysning minns mina egna ångestbad i skolan. Fast utan badmössa.