tisdag, oktober 25, 2011

Den antiklimaxladdade historien om mina allra första Converse

När jag var kanske 11-12 år var det hett med skejtboard. Alla skejtade. Jag med. Så var det bara. En direkt följd av trenden var att det blev ännu viktigare att hänga med i modet än att ha en mäktig bräda. Särskilt skorna var viktiga. Converse eller Vans var det som gällde – allt annat var piss. Det var hundra gånger (minst) kreddigare att ha ett par äkta cons och halka runt som en kastlös på sin paketprisbräda med hjul av hårdplast, än att susa fram på en dunderfrän Steve Caballero, kittad med riktiga Tracker Trucks och vita Kryptonics, i särskoledojor. Dessvärre var min lott den senare.

Både jag och min bror hade blivit utrustade med varsitt par grovsulade tennisskor som inte lämnade mycket utrymme till rörlighet och finess. Jag gnydde ömkande och tiggde dagligen om ett par äkta Converse. Mina föräldrar förklarade oförtrutligt att de under inga omständigheter tänkte lägga en förmögenhet (ja, de var överprisade redan då) på sådana där simpla tygskor. Särskilt inte med tanke på att jag redan hade ett par rejäla skor, som därtill var knappt ingångna. Jag vägrade fatta och drömde om att en dag få uppleva känslan av Chuck Taylors gudomliga skapelser runt mina fötter. Samtidigt visste jag att det var ungefär lika troligt som att farsan skulle peppa mig till att börja röka hasch, i alla fall så länge mina nuvarande skodon var intakta.

Envist som en polsk byggjobbare sprang jag hem efter skolan och hämtade brädan. Varje dag. Sedan begav jag mig till områdets längsta backe och åkte sittandes nerför. När jag uppnått maximal hastighet, satte jag helt sonika ner hälarna i marken, för att liksom hjälpa den råtjocka sulans utnötning på traven. Ett ungefär lika långsiktigt projekt som att sitta och vänta på att en klump titan ska erodera av enbart frisk luft.

På rasterna stirrade jag avundsjukt på de andras Converse och suktade efter ett par egna, i turkos. Jag hade nästan gett upp hoppet när hysteri plötsligt utbröt i området. Ryktet sa att "Mats Sport" på Backaplan sålde ut zebramönstrade Converse för 79 spänn styck. Och det bästa av allt var att de vita ränderna lös i mörkret. Folk blev som tokiga. I en tid när allt självlysande var lika poppis som skägg i Pakistan, väcktes habegäret till orimliga proportioner. Tjatluckan öppnades på vid gavel och min prepubertala stämma måste ha gett mina päron elaka skavsår i hörselgångarna för plötsligt hände det. Pappa vrålade: MEN, ÅKEEEEJ DÅ FÖR HELVETEEE!! Han lovade att svänga förbi Mats Sport efter jobbet dagen därpå och köpa varsitt par till mig och min bror.

Jag minns den väntan. Den var lika helvetisk som underbar och jag hade svårt att somna den kvällen. Jag var troligen rädd att om jag gjorde det skulle jag vakna och upptäcka att det bara var en dröm. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få mitt första alldeles eget par Converse. När jag vaknade dagen efter var pappa redan på jobbet. Timmarna släpade sig fram i skolan. Tiden gick osant långsamt och jag kunde nog ha gett både en hand och en arm för att klockan skulle bli kvart över tre någon gång. Till slut blev den det ändå och jag sprang, med kvickare steg än Forrest Gump, över skolgården och hem mot den lilla trerumslägenheten på Trekungagatan 23 i Kungälv.

Jag slet upp dörren och rusade in i köket och mycket riktigt, där på köksbordet stod den svullna påsen från Mats jävla Sport och väntade på att bli vittjad på sitt innehåll. Jag var så ivrig att jag inte hörde på när mina föräldrar försökte prata med mig. Min lillebror kom in i köket. Han skulle såklart också få sig ett par. Pappa tog fram de båda kartongerna och vi slängde oss över dem som hyenor. I ögonvrån såg jag min bror öppna lådan och lyfta upp sitt zebramönstrade byte. Han höll dem över huvudet som en slags jakttrofé och jag rös till av dess fulländade läckerhet.

Jag var hög på adrenalin så jag hörde bara pappas röst som ett dovt mumlande i bakgrunden: Bla bla bla zebra bla bla bla inte i din storlek bla bla bla. Jag lyfte på locket, sprickfärdig av förväntan. Bla bla bla fick ta ett par andra bla bla bla fina de med bla bla bla giraffmönster. PANG!! Giraff!? Glitchen som uppstod när mina ögon mötte innehållet i den lilla skokartongen skulle lika gärna ha kunnat utlösa ett kraftigt epilepsianfall. Där låg förvisso ett par äkta Converse. Men det var inte de förväntade svartvita zebraränderna som fastnade på min näthinna. Istället var det något bajsbrunt med en slags ljusgula linjer i, som tillsammans bildade ett mönster av assymetriskt formade fläckar. Jag trodde inte det var sant. Vad var det för något jag stod och tittade på egentligen? Inte fan var det savannens koolaste hästdjur i alla fall (med samma mönster som Nikki Sixx hade på sina spandex) utan en bastard från samma bostadsområde. Ett lytesdjur. GIRAFF. Varför i helvete skulle någon göra ett par Converse i Giraffmönster. Jag var förstummad. Förstod ingenting. Tiden stannade och jag bara stirrade på skorna i ett slags vakuum. Leopard, tiger, vad som helst hade hade jag kunnat ta in. Men giraff. Jag kände hur en tjock klump började fickparkera i min hals.


Pappa förstod att jag var besviken. Men vad skulle han ha gjort? Djungeltrumman hade gått och varenda litet glin i hela Göteborgsregionen skulle plötsligt ha självlysande zebracons. När han hade kommit till Mats Sport efter jobbet, hade butiken sett ut som om ett plundrargäng från någon apokalypsfilm hade dragit fram. Kvar i min storlek hade bara giraffmönstrade skor funnits och bättre giraffconverse än inga converse alls hade pappa tänkt. Det var bra tänkt.

För när jag efter några dagar till slut vågade mig ut på mina sälla skejtmarker. När jag hade tagit mina första trevande steg bland horden av identitetslösa zebror. När jag hade vant mig vid nakenheten och flabben slutligen hade klingat ut. Då var de inte så jäkla dumt att vara stans enda giraff ändå.

Stans enda självlysande giraff dessutom (de gula linjerna visade sig nämligen vara självlysande).

23 kommentarer:

Krek sa...

Jag hade en liknande upplevelse med en jacka när jag var samma ålder. Helt plötsligt blev det inne att ha jackor som bara hade en kort dragkedja i halsen. Efter mycket tjat fick jag med mina föräldrar till nåt köpcentrum och en jacka inköptes för 600 kr (mycket pengar för en jacka på den tiden).

Färgerna för året var neonaktiga och den här jackan gick i gult och orange. Kände mig som en kung de första dagarna, Ingen annan hade en likadan jacka. Nån vecka senare började dock flera likadana jackor dyka upp, men bara på tjejer. Jag hade lyckats tjata till mig en TJEJJACKA!!!! Ridå!

Då svor jag att aldrig mer låta mig styras av modet och än idag kan jag med gott samvete hånskratta för mig själv när jag ser vuxna män klä sig i kortbyxor som slutar på halva vaden och dessutom har snörning i byxbenen och liknande styggelser

Den hemska tvillingen sa...

Åååå jag har skrattat och jag har lipat en skvätt!

bananprojektet.se sa...

MikeBike;

Mike, mike, mike - man skejtade inte i Converse. Då var man ju en "punk-skejtare". Det ju ju för fan inte alls för sig. Det vara bara esteterna som gjorde det.

Converse gick inte att ha till de stora och feta byxor man blev tvungen att ha om man skulle kalla sig skejtare.

Möjligen (utan att lägga någon vikt vid ålder) så kan det ha och göra med någon sorts amerikanisering ett par år efter den allra värsta Converse-plågan drog fram.

Närheten till London/England kanske bidrog till att göra det "legit" att skejta runt i tajta jeans och converse i Göteborg? Jag tänker mer Ramones-vibbar än "Refused"?

Vans. Vans var det som gällde. Vans och så feta byxor att de kunde rymma 12-15 festivalbesökare vid behov. Plus en t-shirt av "Du är vad du äter" -modell.

Jag hittade en gammal gömma i ett förråd för något år sedan. Av någon anledning hade de sparats. Byxorna från förr. Nästan 20 år senare var de fortfarande så stora att jag utan vidare skulle kunna trolla bort USA:s statsskuld i dem.

Vackert skrivet. Och lite kul tajming eftersom jag igår drabbades av ett alldeles eget habegär.

adde sa...

En fröjd att läsa!

Speciellt "..var lika poppis som skägg i Pakistan", jag skrattar så jag måste blunda!

Fröken K sa...

Micke, plis, plis, pliiiis kan du inte skriva en bok. Om den fula lilla skolan i gul plåt, om mytomanen som påstod sig nästintill vara ihop med Rickard Herrey och om hennes galna morsa, om diktator Eva (eller var det Ewa?) och om att vara en självlysande giraff. Plis. Det var bara det.

Oscar sa...

Ha ha, jag var där den dagen och kom över ett par Zebra!
Likt för dig så var Converse lite grann ett ouppnåeligt mål som Mats Sport den där dan förändrade. Jag såg annonsen i GP på morgonen och tog bussen in (6 mil enkel väg) vid första möjliga tillfälle & fann dem!

Anonym sa...

Mycket underhållande text, Mike!
Jag råkade faktiskt att fantisera lite kring "somalijackan" igår och så kom som på beställning en ny pärla inom denna självhäcklande tradition. Kul!

Mvh

Arisk förortssosse

Anonym sa...

Mycket underhållande text, Mike!
Jag råkade faktiskt att fantisera lite kring "somalijackan" igår och så kom som på beställning en ny pärla inom denna självhäcklande tradition. Kul!

Mvh

Arisk förortssosse

SE sa...

Fan asså. Jag kan nog dra exakt samma historia om ett par Vision-byxor, dom med trycket längs med hela byxbenet.

Anonym sa...

Mycket bra.

Eftersom du jobbar med reklam antar jag att du också säljer dig till det som behövs så att förlaget kan kränga dina böcker. Själva boken/texten skulle bli riktigt bra om du får tid/att jobba med den (AKA förskott på royalty)så det är bara att sälja ut all stothet för Mammon Mike!

Jag vill se gudidade turer på Hissingen inom 5-10 år så skriv inte allt i första boken.

-Luca

Dansar Med Vargar sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Hej, underbar läsning! Nostalgiläsning för min del.
Bra att du påminde mig om det "klippet" för det hade jag glömt av att vi hade köpt in, kommer ihåg de flesta andra (tror jag).

Härligt att läsa att vårt familjeföretag fortfarande lever kvar i folks medvetande:)

//Mats-Ola

ps Mats jävla Sport, har jag inte hört förut, den var bra;) ds

da bomb sa...

Underbar story o fan vad jag känner igen mig.

Anna sa...

Åh nu tänker jag på när de coola tjejerna i klassen skulle ha vit och lila vinterjacka, och jag också fick vit och lila.... overall. Det var som en skiljelinje mellan barn och vuxna, vilka som hade gått över till jacka + täckbyxor, och vilka som var kvar i onepiece-träsket. Tror vi var 9-10 år.

Fifi sa...

Ah, föräldrarna ville så väl, men det blev lite fel. Jag känner igen mig såååå mycket, precis som i ditt inlägg om jeansjackan.

Dr A.Gosskropp sa...

"Ett lytesdjur" Underbart!

EnglandsNina sa...

Jag alskar dina barn- och ungdoms minnen berattelser! Sa jakla bra och sa jakla mycket igenkanningsfaktor!

Anonym sa...

Åh, vad jag älskar dina barndomshistorier! Skratt, gråt, lite kramp och igenkänning och dessutom ett underbart språk. /Bellaciao

Johanna sa...

Ååh Mats Sport! Vilken nostalgitripp!

Ella sa...

För mig har det varit tvärtom, jag har letat efter de där giraffskorna i flera år sedan jag såg en kille på festival ha dem. Jag har väl nämnt det för folk men inte tänkt att någon kom ihåg det. Så i julas fick jag ett par converse av mina föräldrar med orden "Jaa...vi åkte till Stockholm och letade efter de med giraffmönster men de fanns ingenstans, inte i din storlek". Jag blir helt rörd av att tänka på hur de gick där och letade.

Anonym sa...

Skriv. en. bok. Jag lovar att köpa en till alla jag brukar köpa julklappar till (utom ungarna).

Jani

Anonym sa...

Nu är jag torsk på denna blogg och din sambos - (frus?) blogg..
Såå jävla sköna så jkat tror jag döör av skratt!!

Släpp böcker i parti och minut så ska jag läsa tills "ögena blöö"

/Söndsvall

buy cialis sa...

När jag uppnått maximal hastighet, satte jag helt sonika ner hälarna i marken, för att liksom hjälpa den råtjocka sulans utnötning på traven.