Note to self

En fis i en höstblöt och vintermörk bil förvandlar vardagsromantik till Norénsemantik på mindre än två sekunder.

Till och med Plura håller flabben.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Vardagsromantik

Sitter i bilen. J kör och juniorette sitter tyst (för en gång skull) där bak. Vi är förresten tysta allihop. Vi lyssnar på Eldkvarns nya, Hunger Hotell, det enda som konkurrerar med Pluras röst är vinterdäcken som ettrigt nöter motorvägen söder ut. Det spöregnar och fast klockan inte ens slagit fyra är det redan helt mörkt. Sommaren har aldrig känts mer avlägsen, men det gör ingenting.

Det är vardagsromantik.


---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Tjejkalas

Imorse vid frukost kom jag och J osökt in på hur snacket började gå när man glömt knäppa gylfen som liten. Då blev det retfest. Alla började jiddra om att man hade varit på "tjejkalas" (alt. killkalas om det var tjej). Tjejkalas. Fy fan, det var inget man ville bli misstänkt att ha deltagit i, även om associationsförmågan som lågstadiekille oftast är förhållandevis oskuldsfull.

Men jag minns att även vuxna kunde använda det för att med vilje försätta en i en prekär situation. Jag minns särskilt en gång när en vikarie som hette Reine ville skoja till det och utbrast "Men Mikael, har du varit på tjejkalas eller?" inför hela klassen. Jag försökte desperat försvara mig och förklara att jag faktiskt bara varit på toa (nähä!?) men hela klassen hade redan börjat gapflabba och vrålade i kör att jag minsann varit på tjejkalas. Då satte hjärnan, min oskuldsfulla ålder till trots, ihop ett bildspel där Reine gick en ond bråd död till mötes. Jag tror inte att jag någonsin förlät honom.

Det är lite konstigt kan man tycka, att en vuxen kom med antydningar om att en nioåring skulle ha varit på kalas och kopulerat som att det inte fanns någon morgondag, bara för att denne glömt knäppa gylfen.

Spaning! (?)

Imorse mailade min gode kollega RW ut ett mail till alla på kontoret:

"Min senaste spaning! Spårvagnarnas reklamplatser har verkligen förvandlats till någon form av scrap heap."

Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska skratta eller be ledningen att ge honom sparken. Vad är det för typ av spaning när man jobbar på en reklambyrå? Det finns dock en mycket förlåtande förklaring. Killen har just börjat begagna sig av kollektivtrafiken och ta del av alla dess våndor. Något han varit förskonad från de senaste tio åren.

Ett tyskt prispaket

Så kom då den efterlängtade presenten till slut. Den som utlovades till vinnaren (moi) i Tyskungens bubblartävling.

Det var med lite nervositet jag lämnade över pappersavin till postombudet på hemköp i Majorna måste jag erkänna. Tillbaka fick jag en fullspäckad XL-påse ur Postens förfrankerade sortiment. Jag skyndade hem. Förväntningarna var redan höga men höjdes ännu lite mer för var steg som tog mig närmade hemmets hank och stör.

Jag hann fundera kring om det skulle finnas obsceniteter i jiffypåsen. Jag rös av tanken att den kanske rymde en gagball de luxe eller kanske Stefan Holms guldtröja. Vilket som hade varit en jävligt otäck present. Men jag kunde pusta ut. I paketet fanns vad vissa skulle kalla för en förrådsrensning men som jag väler att kalla ... nåt annat.

Följande grejer ligger nu på mitt köksbord:

*Game&Watch-spelet Squish (mint condition och om det funkar blir jag faktiskt riktigt glad).
*Jävlaranamma-cd:n Falmskarm (med oskönt goagöbbiga låtnamn som "Lö" och "Boots mot pung")
*En stilig slips anno 73 (Tillverkad på slipsfabriken "Atlas design" ett stenkast från mig, äntligen har den hittat hem igen).
* Wulffmorgenthaler seriestrip (en delfin säger till en liten flicka: "Är det din mamma!? Henne skulle jag jättegärna knulla med! Kan inte du ordna det åt mig? Din pappa behöver inte veta nåt. Jag ska bara fixa henne lite snabbt i alla hål".)
* Teletubbies-dvd.
* Presskopior med avsnitt 4-7 av programserien Hjärnstorm.
* Ett begagnat presspass till Rockbjörnen.
* Diktsamlingen "Kärlek och uppror" (med unikt och snuskigt efterord av Klaus själv).
* Startdiskett till windows 98.
* En blå pokermarker.
* Ett styck kattreflex från vägverket (sitter redan i Juiorettes parkasficka).
* Två välspelade vinylsinglar (Sha Boom och Midi Maxi och Efti)
* Gröngölingsboken (med knattarna, självklart äger jag redan ett ex, så den är det fritt att lägga bud på)
* En halv tub räkost (med tuschbudskapet: "Ollad")

Till sist innehöll paketet en Samsung u700 mobiltelefon. Den ser väldigt fin ut, startar som den ska, men displayen är trasig efter att den i sann tysk vrede blivit kastad i väggen. Det intressanta var löftet om en telefonlista med c:a 200 kändisnummer (varav 50 som jag skändat på ett eller annat sätt i min blogg, tex bröderna Rongedal och Alex Schulman). Dem skulle jag kunna ha riktigt jävla kul med. Jag ser framför mig ett sidoprojekt. Busfrossa.

Så om någon fiffig pojke eller flicka vet hur man drar ut data ur en halvtrasig mobil så utlovar jag en finfin kompensation.

P.S.
Tack Klaus! Det var en jättefin present. Verkligen en värdig vinnarpresent. Möjligtvis är jag lite besviken på att du snålade ur med räkosten (vaffan, en halv tub liksom) men annars har den potential. Du är en störd störd man. Jag gillar dig.
D.S.

P.S.
Hoppas du blir riktigt jävla känd någon gång, då vet jag en som kommer göra sig en sjuk hacka på eBay.
D.S.

Baader-Meinhof-ligan och jag

Jag har lyckats skaffa mig ett jävligt konstigt förhållande till Baader-Meihnhof-ligan.

Jag har ända tills ganska nyligen (när jag såg filmen) haft väldigt dålig koll på dem och alla galna händelser omkring Röda armé-fraktionen (RAF). Det enda jag kunnat sammankoppla dem med är egentligen Bo Holmströms legendariska rapportering i samband med ockupationen av den vässttyska ambassaden, i Stockholm 1975. Det och att jag i en diskussion med min flickvän seriöst dryftade ett tankespår kring ifall Baden Baden-stolens ursprung möjligtvis kunde ha någon form av koppling till Baden-Meinhof-ligan (japp, ibland känner jag mig själv våldsamt utvecklingsstörd).

Idag var jag och min arbetsgrupp på ett möte. På det mötet fanns också en mycket märklig man. En udda fågel i reklamsammanhang, eller i alla sammanhang för den delen. Han var allmänt trumpen och negativ under hela mötet, som handlade om att bidra med kreativa inspel. Jag kände att jag hatade honom och jag tror faktiskt att alla i rummet hatade honom. Även hans fru (hon var inte med på mötet men jag är ganska övertygad om att han inte är het skit på hemmaplan heller).

Efter mötet diskuterade vi den märkliga mannen. Plötsligt drar min kollega A i med ett alldeles mästerligt lur, lika kraftfullt och oväntat som idiotiskt, och jag går på en terrorrelaterad nit. Igen.

A: "Men ni vet att han var anhängare till Baader-Meinhof-ligan va?"
M: "Hahaha... ja just det" (fnysning)
A: "Det är sant" (med orubblig seriositet i ansiktsuttryck och röstläge)
M: "Vaaa!? Är det SANT?"
A: "Nä det är klart det inte är. Idiot."

Min medfödda skepsis har utvecklat en slags kondom mot lur i ett första läge. En kondom som spricker så fort någon står på sig i presenterad "fakta" med någon form av WOW-faktor. Där stod jag med öppen mun. Lurad och än en gång förnedrad i den där jävla Baader-Meinhof-ligans fotspår. Det förföljer mig.

Boy George då och nu

Här har vi en kille som uppenbarligen valt fel "slankekur". Det ser fan ut som att den stackarn har blivit pålurad bulkpulver. Tro fan att han känner sig frustrerad med ett sånt före och efter-resultat.

Internetfenomen

I helgen tittade jag och J på det där idolprogrammet för dansband. En del ser riktigt jävla störda ut, vilket påminde mig om allt sjukt som finns i världen, som i sin tur ledde oss in på ämnet "internetfenomen". Jag brukar själv alltid vara hopplöst sist på bollen när det gäller nätfreaks men förr eller senare så råkar de komma i ens väg. Vare sig man vill eller inte. En regel som tydligen inte gäller riktigt alla.

Det visade sig att J aldrig hade varken sett eller hört talas om den sjuka tysken String Emil (jag vägrar länka). Mocklis henne får man väl säga. Samtidigt var det mäkta förvånande. Det brukar alltid vara hon som berättar för mig. Sett allt. Hört allt. Långt före mig. Men inte den här gången. Jag sa till henne att googla och pang så var vi inne på otäckingens egen hemsida. Brrr... fy fan, vi rös i kör.

Första gången jag såg honom satt han på en åkgräsklippare i stringkallingar och jag fattade direkt att den här killen knappas har alla åror i båten. Jag försökte förtränga honom och lyckades ganska bra. Några år senare hamnade jag av misstag på hans sajt igen och nu hade han utvecklat sin nisch och börjat slå mynt av sin paradperversion (att fota sig själv i de mest obskyra stringkallingar som skapats) genom att sälja fan t-shirts, muggar och annan merchandise. Och folk köper. Det är på riktigt stört. Jag antar att det inte blir riktigt lika ball att springa runt med en String Emil-tisha när det väl kommer fram vad han stashar i sin källare. Nu hade han dessutom rakat av sig sin "Manta fahrer" (tysk benämning på hockeyfrillan som är sprunget ur den frisyr som var mest poppis bland ägare till svenneferrarin Opel Manta när det begav sig) och börjat posa framför sitt vapenskåp. OMFG, killen har ett vapenskåp!? Någon mer som får Travis Bickle-vibbar?

Jag tror att String Emil är en farlig jävel. Utöver ovan nämnda detaljer så har han något riktigt galet i blicken. Något som instinktivt gör att jag i ett parti pest eller kolera lätt skulle föredra att sova över hos Fritzl före en SWAT-teamsbevakad fika med Emil. På en av bilderna halvligger den jäveln och äter äppelmos direkt från sin thong. Det toppar det mesta skulle jag vilja påstå.

J blev så blixtförbannad att hon nästan vrålade att hon spontant fick lust att avliva honom. Ganska stora ord för en tjej som duktigt betalar in medlemsavgift till Amnesty.

Blogg SM

Jag fick ett mail om att jag är nominerad i Blogg SM på Rix FM. Kul antar jag. Har ingen aning om vad det faktiskt innebär men man kan rösta på de nominerade där. Dock tänker jag inte frångå mitt löfte om att sluta hora efter röster på ett tag. Så det här inlägget skriver jag bara i informationssyfte.

Vi får se hur det går.

Fortsatt slimline

Om man bortser från vinet och en hemmagjorda lyx-pizzan J överraskade mig med igår så går min slimline helt enligt plan. Idag var det tung-gung på schemat. Inga konstiga upplevelser i duschrummet förutom en überkäck kille som gick in med träningskläder i bastun och informerade om att han skulle köra en s.k. "norsk uppvärmning".

Sedan var det sushi på schemat. Efter träningen var jag helt urlakad i armarna. Det kändes som om jag hade flyttat piano (hur fan böjer man piano egentligen? Pianon? Pianos?) hela dagen. När sushimannen pekade på självserveringen av misosoppa kunde jag inte med att tacka nej. Trots att jag knappt kunde lyfta på armarna. Jag är en sådan jävla nötpåse ibland.

Där stod jag halvt lam i armarna och försöker mig på konststycket att i axelhöjd hälla skållhet soppa i en liten liten pappmugg. Darrhänt började jag såklart fippla men försökte i klassisk idiotanda rädda situationen genom att hälla fortare. Resultatet var givetvis ett faktum. Jag skrek till svinhögt när jag brände mig på fingrarna så att en tjej som satt med ryggen till satte i halsen (hon hostade iallafall till) men slutade inte där. Jag fortsatte fylla på, men inte i pappmuggen, utan i min handske som jag höll i samma hand.

Sushimannen tittade misstroget på mig och önskade trevlig helg. Han var inte imponerad. Inte jag heller.

Christer Petterson ringde från andra sidan...

...och ville sälja sin gamla skinnpaj!


Jag brukar alltid hitta något kul när jag lökar runt Tradera. Särskilt jackor. De kan säga så mycket om en person. Igår hittade jag en norsk "Leather Man" (signerad och allt tydligen). Jag satte kaffet i halsen. Jag får så fruktansvärt många dåliga vibbar av den här bilden. I det här fallet säger jackan nog mer om den som köper den, även om jag tycker att det verkar helt vansinnigt att ens försöka göra sig av med en sådan pjäs på laglig väg.

Vad har man egentligen för preferenser om man tycker att en Leather Man är ett attraktivt ytterplagg. Att vi har med någon form av avvikare att göra står helt klart.

Slimline med en rivstart

Idag tog jag upp lunchträningen (igen) efter världshistoriens mest efterhängsna förkylning. Jag är så jävla trött på att se alla krigförbrytelser kring ekvatorområdet på min gubbkropp. Inatt drömde jag dessutom att jag hade börjat utveckla manboobs, så nu gäller det att slå till med hårt mot hårt (eller hårt mot löst för att vara bokstavlig). Därför har jag tagit fram ett sanktionspaket som innefattar allt från träning till nyttolunch och indragna kvällsfikor med totalt snacksförbud. En klassisk slimline helt enkelt.

Det låter som ett ganska trögstartat projekt men tack vare en vedervärdig iakttagelse i duschrummet direkt efter träningen känner jag att det hela fick sig en välbehövlig kickstart.

När jag som bäst stod och duschade kom en snubbe in i samma ärende. Han ställde sig längst bort i längan mittemot. När jag vände mig om såg jag han "höll på" med något i sina nedre regioner. Jag frös till. Står den jävlen och ruskar tupp i duschen, tänkte jag. Detta händer inte.

Och det gjorde det inte heller.

Han sysslade med något så oskyldigt som att tvätta sina genitalier. Dock var det illa nog för att toksabba min lunchaptit. Minst veckan ut, kanske för resten av livet. I sin hand höll han sin väldiga pung och balanserade kulorna som när man klämmer och känner på ett mozarellapaket i mataffären. Samtidigt stod han lätt krum i ryggen och riktigt gnuggade den. Vi snackar inte tvätta nu alltså, utan en tvagning, av episka mått. Det såg mer ut som att han stod och skrubbade färskpotatis i duschen än ägnade sig åt vanlig könstvätt.

Hela incidenten väckte två frågor hos mig. Ett; hur i helvete man kan lyckas smutsa ner sin pung så till den milda grad att man tvingas köra motsvarigheten till besninstationernas lyx-tvätt-program för bilen. Det var bara vax och polering som saknades. Två; varför man isåfall väljer att göra det inför publik. Det är för mig ett mysterium.


Etiketter: pung, pungsmuts, pungtvätt, pungdusch, gnugga pung

06.42 Ggb–Sthlm

Imorse hamnade jag snett mittemot två män, troligen kollegor, som satt och förde en av de absolut dummaste och mest påfrestande konversationer jag någonsin hört. Och de pratade högt så det var omöjligt att inte höra dem (ja jag glömde min iPod hemma som den idiot jag är). De var som jävla Bill och Bull. Det gick knappt att urskilja när de löste av varandra.

…Ja, jag brukar ju ta sextåget annars, så detta känns ju som en mer normal tid. Ja visst, fyrtio viktiga minuter vettö. Höhöhö. Ja man är ju inte människa vid den tiden. Nä på sextåget sitter man som i koma. Ja då är man trött. Nädå, så jag föredrar tåg. Ja tåg är trevligare. Ja och man förlorar ju inte så mycket tid heller. Nä det gör man inte. Ska man flyga så måste man ju vara där minst tjugo minuter innan. Ja man kan ju chansa men helst tjugo minuter. Jag bor ju i Härryda så… Ja och för dig som bor i Kungälv blir det ju två trafikrusningar. Ja och tar man sextåget så kan man ju vara i Stockholm vid niosnåret. Ja någonstans centralt. Ja. Så nä flyg… ja det skulle vara om man flyger från Säve då. Ja från Säve är en annan femma. Men då har man ändå taxi in till stan. Ja och till flygplatsen. Nä så jag föredrar tåg. Ja tåg är mycket bättre. Fast de är ju väldigt mycket förseningar. Ja det är ju alltid förseningar med SJ. Särskilt hem. Precis, dit brukar gå bra. Ja det brukar det. Fast ibland är det ju sent upp ocskå. Ja det är sant. Men det är oftare sent på eftermiddagen. Ja absolut. Där är flyget bättre. Ja, mycket bättre…

Unt so weiter. Efter en kvart kände jag mig hjälplös. Efter en halvtimme kände jag ett ansträngande tryck ifrån venerna i min panna. Efter en timme kom jag på mig själv med att sitta och psykoblänga på dem. Ungefär som när Jack Nickholson står och glor ut genom fönstret i The Shining. I Katrineholm steg de av och gav mig äntligen lite sinnesfrid. Det var bra för oss alla. Jag tror jag hade vridit nacken av minst en av de båda innan Stockholm annars.

Artister för IPRED

Nu sluter svenska artister upp i ett upprop mot den illegala nedladdning och annat nätofog. De tycker att det är fel att människor ser deras verk som plockmat i en gigantisk gratisbuffé. De vill ha betalt för sina verk. Gott så. Jag kan förstå dem.

Samtidigt så har det historiskt fungerat sådär att försöka kväsa teknikens framfart. Jag kan tycka att det kanske är läge för musik- och filmbranschen att hitta något sätt att göra det mer attraktivt att köpa än sälja. Det kan låta krasst men så har det ju alltid funkat i alla branscher. Det är bara artister som är sådana jävla primadonnor att de börjar lipa när de måste börja planera för sin pension som alla andra. Men men, jag skiter i vilket.

Det jag stör mig på är Rongedal. Henrik jävla Rongedal och hans beklämda uppsyn. Han går ut och passar på att göra sig själv till ett slags språkrör för artister mot nedladdning. Det är rent kriminell verksamhet, säger han. Det är möjligt, men ärligt talat. Hur skadlig inverkan kan egentligen den illegala nedladdningen ha på de båda klon-brödernas pisskarriär? Vad har de åstadkommit (utöver trum- och näthinneskador i gross)? EN låt?

Dessutom finns det väl inte en jävel som är så störd att de faktiskt har laddat ner den. I så fall håller jag med. De borde omedelbart jagas ur sina hålor och spikas upp på torget för allmän bespottning. Rongedal. Två köttiga ollon med reklamarbrillor och missbildad skäggväxt. Fy fan. De väcker det fula i mig.

Det är väl ganska uppenbart att Rongedal ser IPRED-debatten som gratis PR. Det borde fanimej också vara illegalt.


Etiketter: IPRED-lagen, Rongedal, Grinpellar

Att välja en låt

Jag har blivit inbjuden att göra ett gästspel hos En låt om dagen imorgon lördag. En väldigt rolig och ärofylld förfrågan.

Uppdraget var att välja ut en låt och presentera den. Men hur fan gör man det? Hur väljer man ut EN låt av alla låtar man har älskat eller hatat under hela sitt 32-åriga liv? Efter mer eller misslyckade försök att hitta en låt valde jag att gå i barndom och börja om från början (en kortversion dock). Jag resonerade så att mitt val borde representera ett ögonblick där mitt liv tog någon form av vändning … eller för att låta mindre bajsnödig; jag ville välja en låt som förändrat min värld på något sätt.

Följ med mig på en musikalisk resa från "Köppebävisan" via "Fuck like a beast" och "Thunder Road" till mitt slutliga låtval. Fast först imorgon som sagt. Här >>

Nu ölkväll!

Carpe diem

Status kolon huvudvärk. Idag har jag haft en sådan jävla huvudvärk att det känns som skallen ska spricka isär. På riktigt. Spricka som en bakpotatis. Hela dagen. Jag sitter och försöker koppla av med lite planlös slösurfning. Funkar sådär. Det skavde inte direkt mindre när jag nyss landade på en blogg som hette Thezzan's blogg med underrubriken "Carpe Diem".

Det är något visst med människor som använder carpe diem som sitt livs motto. Jag vet inte varför men jag tycker att det känns … tacky.

Jag får bilden av en hårt sminkad och platinablonderad brud med Restylane-läppar, som suger i sig två pack Marlboro light om dagen. Minst. Hon brukar pölsa omkring på Backaplan i sina gråmelerade mysbrallor med hängröv medan hon diggar till Katie Perry och Rihanna i sin musikmobil. Hon hoppade av gymnasiet och började dela ut .SE. Nu är hon arbetslös men det är lugnt, hon hann i alla fall spara ihop penagr till en exakt likadan svanktatuering som sin mamma – Carpe diem – i kinesiska tecken.

Fan, jag tror att jag ska ta en treo till och slökolla lite på tv istället. Det gäller att fånga dagen.

Juniorettes nya insikt

På väg till dagis imorse delade jag och Juniorette spårvagn med ett fullödigt missbrukarpar i morse bestående av en vattenkammad Christer Pettersson-lookie och ett kvinnligt dito i stentvättad jeansjacka av baggy modell med resår i muddar och midja. Båda dundrade in i vagnen och navigerade sig fram till dubbelsätet tvärs över gången, på samma sätt jag misstänker att det ser ut när någon blir inkastade i en snutpikét.

Paret stank gammal fylla och anisktsuttrycken vittnade om att det inte bara var sprit som varit med och plöjt i tandraderna. De skränade och skrek med rådistade röster. Det lät som att de försökte sig på en seriös a capellaversion av AC/DC:s Thunderstruck men egentligen var det bara en dispyt där han anklagade henne för att inte kunna passa tider och vara dålig på att ta ansvar. Cynikern i mig undrade vad de egentligen hade avtalat för viktigt tid före kl 08.00 och om det inte var lite stora krav att som räv ställa på sin rävhona. Samtidigt var det lite fint.

Juniorette tittade glosögt på paret och jag kände hur paniken rusade upp inom mig. Dels för att det vanligtvis räcker med att svepa med blicken förbi en alkis för att etablera ofrivillig kontakt, dels för att jag vet vad som komma skall när Juniorette väl börjat fundera kring något. Utredning!

Jag har hittills haft den stora förmånen att slippa nästan alla jobbiga situationer av den typen. Istället har min kära flickvän mången gång fått utstå den skam och förnedring det innebär när Juniorette väl vill ha en förklaring till diverse attribut hos människor omkring henne. Det kan röra allt från hudfärg och utseende till olika handikapp eller ett beteende som bryter mot gängse samhällsnormer. Frånvaron av förståelsen för ordet diskret brukar bli plågsamt närvarande just då.

Hur som helst så försökte jag med alla medel att få Juniorette att titta ut genom fönstret istället. Inget hjälpte. Hon var begeistrad. Och tro fan det jag hade med velat frossa i deras show om jag visste att det inte var förenat med dödligt stor risk att fånga deras intressse. De gestikulerade yvigt och betonade varje ord med en intensitet som hos ett överagerande amatörskeådespelarpar som kör sitt rep med livet som insats. Än så länge hade de inte sett att en liten unge satt och hade glofest en meter ifrån dem, men jag visste att det handlade om sekunder.

"Pappa!"
"Ja, vad ska ni göra på dagis idag då"
"Pappa ... varför pratar dom så högt?"
"Titta på hunden där ute"
"Varför har hon så konstig mun?"

Juniorette sträckte ut armen och började peka. Min hjärna pulserade och jag kände hur en hjärnblödning annalkades. Jag fick tunghäfta. Alkisparet tystnade och riktade sin uppmärksamhet mot oss istället. Vi skulle av på nästa hållplats men jag kände mig mer än redo att rycka i nödbromsen och vräka mig ut och lämna ungjäveln. De tittade. Jag tittade. Alla tittade. Jag kom inte på något att säga och samtidigt vet jag att Juniorette snart kommer utlösa den där hjärnblödningen med ännu en fråga.

"Alla är olika va?"

Phew!! Helt otippat och med hård innötning från alla vuxna i hennes omgivning har hon alltså fattat. Alla människor ser olika ut. Inget mer med det. Situationen var fortfarande konstig men hon räddade den själv. Allt jag behövde var att bekräfta.

"Ja"

Kvarteret Negern

Igår mailade en spjuver till exkollega en länk innehållande ett idéförslag för nybyggnad och utveckling av ett kvarter i Karlstad. Kvarteret "Negern" närmare bestämt.

Först trodde jag att han försökte sig på ett klassikt lur, men efter att först ha verifierat det med en säker källa och kompletterande googling, kan jag bara konstatera att det faktiskt finns ett bostadsområde som på riktigt heter Negern (ironiskt nog ligger det längs Herrgårdsgatan). Fastigheterna har namn som Negern 1, Negern 2 och Negern 3 unt so weiter. Kolonialromantik de luxe. Fräscht!

Läste en intervju med någon stadsarkitekt i Karlstad som fick frågan om det fanns planer på att byta namn. Det fanns det inte. Argumentet att vissa kan uppfatta namnet en smula kränkande bet inte heller. Stadsakritekten kunde verkligen inte förstå vad som skulle vara så kränkande. Det är nämligen ett historiskt namn, förklarade han. Ehh... ja och historiska namn är ju alltid jättefint.

Kanske borde den där stadsarkitekten och hans ryggkliare på stadsbyggnadskontoret ta och gå om sina samhällslektioner. Eller så kan de ju fortsätta enligt sin gamla goda historiska anda och Namnge alla kommande bostadskvarter med namn som Kvarteret Plantageägaren, Bordellmamman, Kvarteret Juden, Kvarteret Rasbiologen, Kvarteret Hottentotten. Idiotjävlar!!

Näe, solen lyser tydligen inte alltid i Karlstad.

Fars dag

Igår firade jag min dag i egenskap av fader, med att åka till Ikea tillsammans med min egen fader, dotter och älskade flickvän. Vi köpte garderobsstommar med inredning. När vi såg summan (sju papp) bet vi ihop och log. Självklart köpte vi lite värmeljus. Folk trängdes som att det var en evakuering på gång och utanför stod regnet som spö så dagens dos av socialrealism var redan ganska hög.

Plötsligt meddelar Ikeas kundradio: Idag är det fars dag och det firar vi med benfri kotlett, pommes och bearnaise för endast 59 kronor. Välkommen till restaurangen!

Fy, vad deppigt. Norén hade inte kunnat göra det bättre. Det minsta uns av nedstämdhet hade troligen fått mig att av ren reflex slänga mig framför en truck eller välta något jävligt tungt över mig själv bland lagerhyllorna.

Det är oansvarigt Ikea. För helvete!!

Man kan inte fira landets fäder med billig bambamat.

Tysk recension

Idag publicerade Tyskungens sin minst sagt gedigna recension av Bloggfrossa.

Jag måste säga att jag känner mig både stolt och lite illamående. Han lyckas pricka in många punkter så spot on att jag ryser. Bortsett från att han tror att jag åker femmans spårvagn och att jag skulle ha något emot mina bröder och systrar i Masthugget så har jag egentligen ingenting att tillägga. Kanskemöjligtvis en uppmaning att inte läsa allt så bokstavligt. Det blir roligare då.

Det faktum att Klaus faktiskt den senaste veckan har plöjt igenom min blogg från början till nu är bara det värt en applåd. Samtidigt är jag lite rädd för den bild han måste ha fått av mig. Jag framstår inte som en så bra person. Med all rätta. Jag har inget bra försvar.

Samtidigt har han förstått att man inte ska läsa min blogg i ett svep. Sånt får man ha romaner till. Jag vill att min blogg läsas som en mikroskoptitt på den där näven som de flesta av oss brukar knyta i fickan då och då.

Till sist vill jag passa på att välkomna alla nya läsare. Hoppas några av er stannar kvar.

Över och ut

Linda Rosing is getting on my tits

Jag har in i det längsta försökt att inte hata Linda Rosing. Jag har försökt att hålla irritationen som uppstår så fort jag ser eller hör henne stången. Men nu går det bara inte längre. Den rusar genom hela min kropp och förgiftar mig. Jag kan inte stå emot längre. Nu kommer det.

Det kvittar verkligen hur mycket offer hon må vara. Jag skiter högblankt i att hon bara är naiv och kanske innerst inne är en snäll tjej. Nu får det fanimej vara nog. Hon är ett riktigt stort jävla pundhuvud som genom sin blotta existens sandblästrar mig mentalt. Varje gång mina ögon möts av hennes tomma blick och det letargiska leendet som bara kan formas av ett par soggiga isterbandsläppar vet jag att jag kommer få ligga och bita i kudden för att kunna somna bort från den smutsiga känslan som fyller mig. Det är lika påfrestande som att i morgonrusningen bli antastad av en riktigt fladdrig bajsnarkoman på treans spårvagn.

Det stör mig så in i helvete att jag ens vet vem hon är. Att hon tar så många hjärnsceller i anspråk av mig utan att fråga är bara det så kränkande att jag nästan flippar loss. Hur är det möjligt att en person vars hela livsgärning består i att ha knullat i tv dagligen under flera månader, för att sedan bli ihop med en dassig och crew cut-klippt grindpojke. Och tillråga på allt tvångsinformera ett helt folk om varenda tjafs de har.

Visst, jag höll på att glömma hennes sunkiga utvik, hennes fantastiskt talanglösa musiksatsning och hennes korta men naggande goda partiledarskap i Unika partiet (bra namn eftersom partiet hade ett mindre seriöst partiprogram än Kalle Anka-partiet), som sa sig vilja värna om utsatta människor, precis före förra valet. När det inte blev en skrällseger som väntat gav hon sig på konststycket att göra en inverterad Cicciolina – en karriärsförflyttning från politiken till porren. Klassigt. I sist nämnda yrkesval måste jag dock erkänna att jag faktiskt trodde att hon skulle ha en framtid.

Det som gör att jag känner mig så jävla arg nu är att det aldrig riktigt har varit tyst om henne. Det har alltid funnits nåt viktigt att berätta om henne. Hon har ju för i helvete haft fler löp i Svensk press än 11:e septemberdramat har haft internationellt. Hade det inte varit för att hon verkar så exklusivt lågbegåvad skulle jag kanske kunna skratta åt det och uppskatta det komiska i det hela – på något sinnessjukt sätt.

I dagarna har hon kallats för succébloggare vilket bara det är så dumt att jag nästan får pungbråck. Det är obegripligt att en 34-åring med så låg språkbegåvning och grammatiskt handikapp klarar sig på egen hand i samhället. Fast DET är banne mig värt en applåd ändå. Helt uppriktigt.

Jag skulle nog kunna gå loss med en kilometerlång sågning av Linda Rosing och ändå inte känna mig i närheten av uttömd. För det som egentligen gör mig förbannad är inte Linda själv. Hon gör ju bara som hon blir tillsagd. Det är det faktum att det finns så många perverterade människor ute i vårt avlånga land som hungrar efter allt det sjuka. Linda Rosing är deras ät-så-mycket-du-vill-buffé och frosseriet skapar en marknad som inte minst Kanal 5, den oheligaste av alla kanaler, kommer fortsätta att profitera på i all evighet. Jag hoppas verkligen att kanalchefen kommer få brinna bredvid Hitler, Fritzl och alla andra as genom tiderna, när tiden är inne. För på grund av dem, på deras smutsiga arena, dog min sköna fina ovetskap om fenomenet BB-linda.

Senaste nytt är ialla fall att Kanal 5-svinen ska göra en dokusåpaserie kring Linda. "Den rätte för Rosing". Jag sväljer hårt och läser programbeskrivningen: Nu startar vi jakten på män i hela landet som vill få chansen att lära känna ”den riktiga Linda” - bortom alla tidningsrubriker.

Ehh... vänta nu. Den riktiga Linda? Finns hon?

På frågan vad det är för en snubbe Linda vill träffa säger hon: "Han måste ha humor och självdistans, vara självständig och framförallt vara en bra förebild för mina barn." Wow, det var ingen dålig raider. Killen behöver bara ha allt som hon själv inte har. Lycka till.

I samband med satsningen har Kanal 5 även gjort en undersökning som visar resultatet att var tredje man i sverige säger sig vilja ha en relation med Linda Rosing. Statistiken baseras på närmare 700 djupintervjuer. Jag försöker men min hjärna kan verkligen inte få det att gå ihop. Det låter så jävla rubbat. Och då har tycker jag ändå att jag hört talas om en hel del sjuka prylar i mina dagar. Det finns gott om sjuka snubbar fast jag kan inte tänka mig att det handlar om riktigt sådana mängder dökött. Att isåfall lyckas pricka in och välja ut Fadde av en miljon intressenter måste väl räcka till ett Darwin Award i sig.

Jag är tämligen övertygad om att hundra procent av den manliga delen i min bekantskapskrets hellre skulle bränna upp sin lem än vilja leka humhum-leken med fröken Rosing. Och hade det kommit fram att någon av dem var så sned i skallen så hade jag blivit tvungen att säga upp kontakten omedelbums.

Ska jag verkligen behöva flytta till en annan galax för att slippa se mer av Linda Rosing?


Ettiketter: linda rosing, kanal 5

Obama

Precis som alla andra är jag väldigt glad över USA:s valresultat. Jag kan dessutom inte låta bli att tycka att det är extra festligt att amerikanernas nya chef heter Hussein i mellannamn.

Gruppmassage

Jag var iväg på ett möte nyligen och det första jag möttes av innanför entrédörren var en halvskrynklig utprintad A4 uppsatt i en plastficka på väggen.



Budskapet var tydligt. Sånt gillar jag. Och eftersom pilen pekade mot källartrappan fick jag uppfattningen att det vankades någon form av massage i källaren. Skönt.

Samtidigt förbryllades jag en smula av den fantastiskt överfyndiga undertexten. Det var något läskigt över det hela. Uppenbarligen fanns någon form av massagegäng där nere, härförda av en man som med stor sannolikhet hette Lars. Jag fick en känsla av att det inte rörde sig om vanlig avslappningsmassage direkt. Det verkade ju inte bättre än att det försiggick någon form av gruppmassage i källaren. Jag rös och började tänka på ett program jag såg på tv3 för länge sedan som handlade om prostatamassage. Tur att vi skulle till översta våningen.

Fy fan. Massörer har rätt starka nypor alltså. Tänk att bli gängpullad i baken av ett helt massage-team. Brrr. Ingen bra tanke.

Kepsen bak och fram

Jag gillar verkligen när myndigheter försöker nå ut till ungdomar. Det finns något perverst inom mig som inte kan få nog av att se när de försiktigt trevar sig fram på minerad mark. De vill så mycket och försöker så hårt men det blir aldrig riktigt bra.

På nyheterna såg jag att Finansinspektionen, Konsumentverket och Kronofogden har idkat trekant och gnuggat sina gråa i hopp om att hitta en form för att informera gymnasiekidsen om det här med privatekonomi. Jag ryser. Det andas allt det jobbiga i The Office.

De har fattat att grejen med att skicka ut ett skinntorrt tjänstemannasvin till skolorna bara skulle vara slöseri med chinos och polyesterslipsar. Istället krystade de mycket hårt och av resultatet att döma tror jag mig faktiskt ana att det kom lite bajs på kuppen. Deras arbtete mynnade nämligen ut i en pedagogisk och tillrättalagd DVD-film (och en tillhörande skolturné) med det fantastiska namnet "Koll på cashen". Hahaha... jag älskar hur de vänder på kepsen. Det måste gå som högoktanig porr på ett myndighetskontor misstänker jag.

Tack!

Först vill jag bara tacka alla som röstade på mig hos Tyskungen oh alla som kampanjade för mig. Jag vann tack vare er. Vad vet jag inte riktigt, men det känns spännande.

Sedan vill jag passa på att tacka Mymlan som på sin bloggs ettårsdag och min födelsedag gav mig en present i form av en Spotifyinbjudan. Det var väldigt uppskattat. Jag är mycket tacksam.

Jag fick flera inbjudningar som jag returnerade som den goda medmänniska jag är men även en bonusinbjudan från en person som brukar kommentera under namnet Luca. Han sa att jag fick ge bort den till vem jag ville med det lilla förbehållet att det inte fick vara till en värmlänning. Eftersom jag är en man av mitt ord så gav jag den till en prima halläning istället.

Och nu efter en vecka av krypande, krälande, tiggande och bloggbaserad självbefläckelse vill jag även lova er att det är slut på såna fasoner. I alla fall för ett tag framöver.

Back to basics.

Brun på näsan

Röstningen pågår för fullt hos Tyskungen.

Det som såg ut att gå bra i morse ser det inte alls bra ut nu. Kampen står mellan mig och en 17-årig trebarnsmamma. Hennes röstantal har börjat stiga i en rasande takt. Jag inser att om jag bara sitter passiv kommer jag förlora. Det skulle kännas lite snopet.

Därför tar jag på mig brunnäsan ännu en gång och tigger och ber. Gå in och rösta på mig och har ni redan gjort det så töm cachen, rensa ut alla gamla kakor och rösta igen, med alla webbläsare ni har installerade. Skicka ett massmail, ring era mammor och knacka på hos grannen. Gör vad ni vill. Jag behöver verkligen varenda röst jag kan få nu.

Trebarnsmamman är säkert en jättefin person men jag vill att ni ska tänka att i den här kampanjen är det fanimej jag som är Obama och hon som är McCain.

Rösta här >>

Usch vad ledsamt.

Kolla bilden. Visst är tragiken beklämmande?



Killen har inte råd att byta ut sin gamla tjock-tv och VHS. Ska det behöva vara så i dagens samhälle undrar jag?

Hjälp mig!

Jag har blivit nominerad till en bubblarplats hos Tyskungen.

Den av de tio bloggarna som får flest röster kommer att bli synad i sömmarna av Klaus-Peter, tysken med den vassaste pennan i bloggtrakterna. Han har tidigare recenserat 10 av sveriges mest välbesökta bloggar och han har inte varit snäll. Men rättvis. Jag gillar grejen och känner att jag är mogen att bli utvärderad av en hårdför tysk. Jag tror det kan bli kul.

Det jag behöver hjälp med är att så många som möjligt går in på hans blogg och röstar på mig. Sprid ordet till alla ni känner att hjälpa mig att knäcka mitt motstånd. Det kan jag verkligen behöva. Och jag skulle bli väldigt glad om jag vann. Tror jag.

Till röstningen >>