Tågterror av bibliska mått
Igår på x2000 påväg hem till Göteborg fick vi det sämsta tänkbara sällskapet i samma vagn. En mamma och hennes son som var ett riktigt vidrigt litet monster.
Det är lätt att säga att barn är barn och att barn inte är onda. Men då har man fan inte upplevt tågterror signerat tåg 443 den 26/5 2008. Här snackar vi om en unge som genererar en bild av Damien i Omen som drömsonen personifierad. Mamman i fråga måste ha missat alla samhällslektioner och inte förstått det där med socialt uppförande. Hade hon bara en gång försökt förklara för den lille att så här kan man inte hålla på. Kanske tagit upp honom och gått till bistrovagnen eller sprida ut helvetet över hela tåget istället för att bara lugnt sitta kvar och låta honom äga världen. Då hade det gått att ta. Då hade en känsla av medlidande uppstått och det hade gått att härda ut utan att dö en stor bit för varje minut. Men den här morsan var en lustig maskin må jag säga.
Ungjäveln var kanske tre år och förde all kommunikation genom högpitchade skrikläten och han sprang fram och tillbaka som att någon pressat upp en tub senap i röven på honom. Han skrek sig igenom alla känslolägen. Så fort han inte fick full uppmärksamhet var det som att det gick 220 volt genom kroppen på honom. Han blev en tokig liten illbatting. Istället för att se det minsta gullig ut i sin vedervärdiga ishockeyfrisyr och bermudashorts, såg han ut som en miniversion av en österrikisk sexturist. Och det hjälpte mig föga att hitta några förlåtande drag.
Där satt jag med ett inre dilemma. Jag kände att jag verkligen, verkligen hatade ett barn. Egentligen var det ju hans mamma som borde få klä skott för hela skiten men när man gråtfärdig av trötthet utsatts för skriktortyr under ett par duktigt sega eftermiddagstimmar är det lätt hänt att ens rationella tankar sätts ur spel tillfälligt.
Efter gårdagens tågresa tycker jag nästan att en avslappningsskiva med 80 minuter ihärdig ljudupptagning av en tandläkarborr är en alldeles utmärkt produkt att investera mina livs besparingar i.
Istället för att säga till den lille bastarden att nu får det fan räcka, så eldade morsjäveln på som att det var en självklarhet att varenda människa på jorden bara toknjuter av att få sina trumhinnor perforerade av illvrål. Plötsligt kom kvittot på att jag inte var ensam. Min projektledare och produktionsledare höll på att sprängas av irritation de med. Det var skönt att höra och det hade faktiskt en något lugnande effekt. Jag var så nära att säga något men var rädd att jag, om mamman hade börjat käfta, skulle bli pinsamt otrevlig. Det har hänt vid ett par tillfällen och då förlorar jag direkt rätten att envägshata och känner mig istället bara kass – om jag har otur.
När vi precis hade passerat Skövde hände något som fick, mig att fundera på om det faktiskt var verklighet vi upplevde eller bara en jävligt störd dröm. Jag blev snabbt varse att det var det förstnämnda. Plötsligt hördes ett tvåtonigt, svinirriterande läte. Mycket högre än allt annat. Mamman tyckte tydligen att det var dags att ta sadismen till en helt ny nivå. Jag hängde mig ut i gången och såg hur hennes avkomma stod i mittgången och tutade järnet i ett rejält Hohner-munspel, som om det vore enda sättet för honom att syresätta sitt blod. Ja det är helt sant. Nej jag skarvar inte. Jag vet att det andas när grisar flyger men icke.
Smärtsamma stön hördes från lite överallt i vagnen. Jag tror, nej jag VET att ALLA hatade den lilla vidriga familjen just då. Hade någon (vem som helst) fått för sig att greppa tag i morsan och slänga henne ut genom rutan, av tåget, i farten, just då. Ja då är jag ganska övertygad om att det hade varit helt omöjligt att få loss ett vittnesmål till mammans fördel. Man har liksom förverkat all sin rätt att vistas bland andra männioskor om man ger sin son ett munspel att leka med när man reser kollektivt.
När jag steg ut på perrongen släppte det. En känsla rusade genom min kropp i idiothastighet. Det var gudomligt. Det måste vara så det är att skjuta heroin för första gången. Jag var fri. Jag kände mig så upprymd att jag bara skrattade hysteriskt när AD:n i sällskapet frågade ifall ungen hade varit jobbig. Han hade nämligen själv suttit med öronen fulla av härlig ipodmusik hela vägen och nanat. Då ville jag nästan ge honom en sträng örfil till svar. Fast det var ju bara mitt eget fel och min egen rena idioti som gjorde att jag inte hade orkat rafsa fram ipoden på morgonen. Ett misstag jag inte kommer att göra om så länge jag lever.
När jag hoppat på vagnen hem och hunnit åka en halv hållplats hörde jag plötsligt ett bekant läte. Det var skrämmande likt det oljud som våldtagit mitt hörselcentrum så brutalt de senaste tre och en halv timmarna. Jag vände mig om och vad fick jag se om inte mor och son i all sin prakt. Min smala lycka hade välsignat mig med mina mardrömsmedresenärer hela vägen hem. Ibland är livet bra sött.
Jag tittade så innehållslöst och avmätt jag bara kunde, rakt i ögonen på henne. Våra blickar möttes och jag kände hur mitt minspel signalerade högoktanigt äckel. Men responsen var noll. Det var då jag insåg att det inte hade varit någon som helst idé att få en verbal falling down över henne på tåget.
Skulle jag glömma min ipod någon gång kommer jag hoppa av och ta en taxi oavsett hur långt det är kvar. Sanna mina ord.
publicerad av mikebike kl 23:59
36 snicksnackare
