Och så blir ministermord folkligt...

Vem hade trott att vägen till att bli en fullblodig melloslampa kan gå via ett ministermord?

Konstigt. Javisst, men tydligen ska Michael Michailoff delta i årets melodifestival. Man beviljas tydligen permis för vad som helst – bara man har Bert K i ryggen.

Tävling avslutad!

Många bra tips har kommit in, det ena äckligare än det andra. Så går det när man håller i en äckeltävling. Matig tandköttsinflammation,, matig upphostning, matig förhud och matig munsvamp till hör nu ett gäng splitt nya sinnesbilder som lagrats i mitt bakhuvud. Bra eller dåligt vet jag inte. Än. Dock har det blivit en samlingsplats för allsköns vidrigheter.

Dåligt vet jag dock att den vinnande kombon från Adam är. Han vinner med mariginal genom sitt pikanta bidrag Matig pensionärprostatatömning. Avancerat och makalöst äckligt. Det var en vinnare bara på prostatatömning skulle jag vilja påstå. Med motiverinegn som brännt in och skadat mitt förhållande till risgrynsgröt och äggmacka om inte för alltid så åtminstone för flera år framöver så befäster han den positionen.

Grattis Adam! Du vann. Och alla ni andra. tack. Ni har starkt bidragit till att göra Bloggfrossa till en lite äckligare plats på det häringa inter-nätt. Jag känner mig hedrad.

Tävling äckeltema!

När jag ändå är inne i äckelsvängen (se förra inlägget)...

Det finns få ord som i sin ensamhet är helt ofarligt men som i kombination med ett "äckligt" ord plötsligt blir dräpande vidrigt. Matig är ett sådant ord.

Känn på det. Matig. Inte så farligt. Ett nästan gulligt litet adjektiv som inte gör någon förnär så länge det får vara ifred. Men om man börjar mucka med det och blanda in en massa bösiga substantiv - då öppnas pandoras ask.

Ta bara snälla exempel som matig pung, matig utlösning och matig bronkithosta. Ja, ni fattar grejen. Och gräver man bara lite lite djupare i sitt ordförråd så märker man snabbt att det finns potential att sätta en fet jävla äckelboll i rullning.

Man kan men behöver inte ens beröra köns- och avföringssegmentet (ex. köttros, flensost och diarré) för att hitta grovt motbjudande kombos. Det är mycket enklare än så:

Matig leverfläck.
Matig moderkaka.
Matig varansamling.

Det i sin tur väckte en tanke att det skulle vara kul att försöka hitta den absolut vidrigaste kombon. Så kom igen. Lets unleash your fuckin' fury. Jag uppmanar er och utmanar er. Låt fantasin äckla till det utav bara... så får vi se vart vi landar.

Bästa kombon belönas med ungefär ett ton kredd.

Spårvagnsodörer

Åka spårvagn säger jag. Kollektivtrafiksträngsel, säger ni. Åka spårvagn säger jag. Miljömedveten kille, säger ni. Åka spårvagn säger jag. Självspäkare där, säger ni.

Fel. Fel. Rätt.

Det handlar om lukter. Fasansfulla och påträngande lukter, som plötsligt bara finns där och kletar av sig på dig när du sitter där svintrött och värnlös påväg till eller från ditt härliga liv som förvärvsarbetare.

På få platser är man så garanterad att utsättas för en otrevlig luktöverraskning som på stadens olika spårvagnar. Jag har svårt att beskriva känslan som alstras inom mig när en odör smyger upp bakom mig och plötsligt gör mig medveten om sin närvaro. Rättslös kanske är det ord som kommer närmast.

Det finns inget socialt accepterat nödvärn mot stank. Gasmask är både obekvämt och opraktiskt. Ändå är behovet av en ett helt naturligt inslag i min och många andras vardag.

Du sitter där och vet att det inte finns någonting du kan göra för att hindra lukten från att ta sig in och våldgästa varenda kroppshåla ner på pornivå. Det är en skum blandning av vanmakt och äckel som uppstår inför det faktum, att allt du kan göra för att behålla lugnet och förhindra att du imploderar av vansinne, är att bita i kudden och låta det ha sin gilla gång. Eller hoppa av vagnen och gå.

Ibland kan man ha tur och klara sig utan att känna luktcellerna krampa sig i panik. Det är ovanligt men det händer. Dock aldrig när det är rusning. Inte en jävla chans i helvetet. Då verkar det vara luktkonferens med obligatorisk närvaro.

Sedan en kort tid tillbaka har jag samlat in luktintryck och härmed följer en best-of-lista som är viktig att ta hänsyn till innan man ens funderar på att lösa månadskort. Att vara kollektivtrafikant är att lida:

1. Klassikern
Är byggd av svett, urin och avföring som med fördel bör vara intorkad och återupphettad ett flertal gånger för att i verkligen efterlämna sig en minnesvärd bouquet i hjärnans luktcentrum. När man utsätts känner man snabbt hur en toppnot av bajs kickar in för att redan efter en kort stund lämna plats för hjärtnoten av svett som ger klassikern sin personlighet. Vanligtvis är det basnoten av kiss som hänger kvar allra kraftigast när luktkällans epicentrum väl avlägsnat sig från vagnen. Klassikern är den lukt som ettrigast hänger sig kvar. Den är frän och vanlig och gör sitt jobb. Ungefär som Dubbeldusch, fast tvärtom.

Vanligt förekommande på samtliga vagnar dygnet runt.

2. Mejeri de toilette
Mild men livsfarlig doft som påminner starkt om rumstempererad mellanmjölk som nästan tangerar den gräns då mjölken är påväg att surna. Lukten är förstadiet till den mer avancerade ostlukten som gjort sig känd för att vara mycket mer distinkt i sin framtoning och därför lättare att värja sig mot. Mejeri de toilette smyger sig på lika lömskt som nervgas och vidrighetsnivån är slående och av såpass allvarlig art att ärrbildning på första hjärnnerven inte hör till ovanligheterna. Har man en gång känt den... Den som utsätts upplever oftast en kväljande känsla som ganska snabbt accelereras och högst troligt ger upphov till andnöd och kräkningar om inte frisk luft får fylla lungorna snarast.

Mejeri de toilette är troligen den värsta av alla spårvagnslukter. Samtidigt en gåta. Ingen vet riktigt hur den uppstår. Dock är den ganska ovanlig på vagnarna mellan Majorna och Centrum då luktbärarna vanligen förknippas med mental ohälsa och därför är absolut mest förekommande på vagn 5 (Hisingen).

3. Talgextravaganza
Talgdoften i sig är ingen särskilt komplex då den bara består av lika delar hårbotten och gammal hud. En smart luktkombo som verkar gynnas av arbetslöshet, blandmissbruk och bristfällig hygien. Doften verkar frodas bäst i miljöer som på människor med flottigt hår, som slående ofta bär dunjacka och mysbrallor med knottrigt skrevområde (vilket gav mig ohyggliga sinnesbilder första gången jag insåg det faktum att hela vagnen är kontaminerad av kletiga fingrar som befunnit sig först "där nere" och sedan på säten, rutor, stänger osv). Utsöndringen av talg skapar en fet lukt som i sitt mest aggressiva utförande nästan lämnar smak i minnen på de som befinner sig i dess närmsta omgivning. Tecken tyder på att talgkötlarna mjölkas ur/dräneras med åldern och hos gamlingar med talglukten uppstår ofta en mer dominerande hudlukt som kan vara nog så påfrestande.

Talgextravaganza tros vara mest förekommande på linje 1,7 och 8 mellan Högsbo och Frölunda samt linje 3 i motsatt riktning.

4. Gammelgäddan

Få saker är så obehagliga som att åka spårvagn och plötsligt känna hur någon eller något avger ett os som stinker fiskeauktion trots att det med hunda procents säkerhet inte finns någon gammal trålare bland medresenärerna. Doften är inte ovanlig som en slags förskräcklig krydda i samtliga av de ovan nämnda dofterna då man kan ibland kan tycka sig urskilja ett sting av otvättat kön. Äckligt javisst, men det är i sin egen prakt den verkligen får ögon att tåras och tvingar folk av vagnen i någon form av genant masssflykt. Den är ganska ovanlig och det måste närmast ses som ett konststycke att lyckas framställa den utan att fånga upp bidofter på vägen.

Könsodören är enligt mina erfarenheter ovanlig på samtliga linjer men det sägs att man bör hålla sig undan spårvagnshållplatsen vid domkyrkan (samt de linjer som passerar där i båda färdriktningarna) på vardagskvällar mellan kl 19-21. Friskis och svettis ligger nämligen där i krokarna och de lite äldre klimakterietanterna som väljer att duscha hemma istället har tydligen en tendens att oblygt sitta och sprida sin könsodör för vinden.

5. Dagen-efter-lukten
En dynamisk duo mellan duschtvål och bakfylla. En ganska snäll men osexig doft som lättast framställs genom ett rikligt vardagskvällssupande. Lukten uppstår dagen efter och utsöndras via kräksaccentuerad andedräkt samt pulserar ut som kondens ur varenda por i huden. Dagen-efter-lukten trotsar envetet grova mängder cologne och alla andra desperata försök till kamouflage som snarare bidrar till mutation än fungerar som stankdämpare. Jag kan i vissa fall känna mig provocerad när en person som härjat hårt kvällen innan inte kan stå för sin äckliga spritgenererade kroppslukt, utan stiger på vagnen efter uppenbara försök att bada bort bakfyllan. I parfym. Jag gissar att känslan påminner om hur det skulle kännas sig ifall man blev ordentligt manhandlad av en brottartyp som först bjuder på en sträng örfil och sedan tar ett stadigt stryptag på en. Trängd och lätt panikslagen.

Dagen-efter-lukten sprids främst av unga till semi-unga män och kvinnor som arbetar på byrå och i liknande arbetsmiljöer, där gratis mingelsprit hör till kvällsrutinen. Den florerar nästan uteslutet under morgontrafiken, främst på vagnar inom stadskärnan och från de närmsta ytterområdena .

Vuxenlego

Lego är bra. När man tröttnat på legoborgar kan man alltid köpa sig en smäcker Stephen Hawking-modell istället.

Vem fan är Britt Ekland?

Jag är inte dummare än att jag fattar grejen med att varje doku-/underhållningskoncept på tv behöver innehålla minst ett riktigt pundhuvud för att göra det intressant.

Men. Kan någon förklara för mig vad i helvete den gamla haggan Britt Ekland har i väskan för att förtjäna en plats som deltagare i "Stärnorna på slottet". Vet någon överhuvudtaget vem hon är? Förutom styggt många kilo konstmassa i en slapp hudpresenning då alltså.

Hennes jidder innehöll inte någon form av substans överhuvudtaget. Jag såg tre av fem program av Stjärnorna på slottet och varenda gång bekräftelsekåta Brittan dök upp i bild satt hon där och såg ut som att någon precis hade väckt upp henne med en defibrillator på maximalt volttal.

Det känns en smula penibelt när en person, ungefär lika respekterad för sin karriär som männen bakom Solstollarna är idag, snackar om sig själv som stjärna och celebritet. Det enda hon har åstadkommit är att spela ett semi-sjysst ligg i en Bondrulle och varit gift med den skojige kokainisten Peter Sellers. Så fort hon öppnar käften uppstår den dåliga sortens gåshud och man tänker att herregud, kan ingen stoppa henne.

Att se någon grovförnedra sig utan att själv förstå det lämnar en så brun smak i munnen. Dessutom verkar hon sjukt osympatisk.

Hon framstår som ett sådant jävla prakt-fleppo att jag faktiskt förvånas hur det är fysiologiskt möjligt. Då har jag ändå vid det här laget börjat vänja mig vid att bli fullständigt peppras med rejält svagsinta karaktärer via alla kabelkanaler.

Om hon nu mot förmodan faktiskt har en hjärna bakom sitt tupperwareanlete, vill jag hävda att det är ett närmast skamlöst slöseri med förvaringsyta.

Etiketter: Britt Ekland, Stjärnorna på slottet

Ärlighet varar längst

Första gången jag blir lite glad av att se toffelmissfostret som Foppa straffat världen med:



Bilden kommer från tjuvtittat

Film och sånt

Jag mår så dåligt de gånger jag låtit mig luras till att se filmer som sedan visar sig vara en väska skit.

Häromdagen slösade jag bort 1.45 minuter när jag såg filmen Death Sentence med Kevin "direkt-till-video" Bacon. Det var fanimej den sämsta film jag någonsin sett. Eller iallafall bra nära. Den innehåller allt en film som görs på medieprogrammets filmlektion, tema action, innehåller.

Kort summering av filmen:
Bacons son blir brutalt machetemördad av tatuerad gängbuse framför bacons ögon. Livet rasar samman. Hämnd skall utkrävas och görs så. Polisen förklarar att nu får herr Bacon skylla sig själv som startat krig mot det tuffa gänget (jävligt troligt) och skiter i att göra någonting åt det. Gänget lackar och slaktar resten av Bacon-familjen. Frun dör, Bacon överlever med nöd och näppe och yngsta sonen kämpar för sitt liv på sjukhuset. Bacon bestämmer sig för att dra det hela ett varv till och rymmer från sjukan skadad så in i helvete och går genom regnet till sitt avspärrade hem. Den scenen har fan allt. Slow motion, ösregn, blåton, hjältemusik och you name it. Hemma rakar Bacon skallen och packar med hagelbrak innan han går på jakt. Igen.

Resten har jag förträngt och då såg jag den för några dagar sedan. Jag minns inte. Vill inte minnas.

Fy fan säger jag bara! Hade recensionspraxis tillåtit hade jag gett denna film minus fem i betyg.... skitsamma, det får den ändå. Allt annat vore en skymf mot minsta menlösa filmskapare världen över. Hela film-crewet borde straffas med gruppstryk och beläggas med filmförbud på livstid.

Jag skäms för att jag har sett den. Jag orkar inte ens formulera försvarstalet om att jag var trött när jag såg en teaser och att den verkade ok i all sin dussinhet. Jag lovar mig själv att aldrig mer se en flick med Kevin Bacon. Han verkar ha gått och blivit en livs levande värdelöshetsgarantistämpel.

Smutsig som jag kände mig blev jag därför glad när min kollega (El Guapo) berättade att han hyrt Irene Huss – Tatuerad torso, ett val han desperat försökte skylla över på sin flickvän. Såklart. Vem hade inte gjort det? Den skammen. Han förklarade att han lyft ner den från hyllan och sett att den fått omdömet: "Det är fanimej den bästa svenska polisfilm jag någonsin sett". Vem som sagt det såg han inte eftersom ett klistermärke med "Ej flerdygnshyra" täckte namnet på gärningskvinnan. Så han hyrde den i ovetskap försökte han bortförklara sig. Trots att han visste att Lasse jävla Brandeby spelar snutchef eller nåt annat. Sånt kan man inte bortförklara. Det blir bara en dåres försvarstal. Men det minskar kanske skuldbördan något... för vem har inte blidkats av recensenternas omdömen någon gång.

Grejen är att det finns en mycket mer tragisk historia bakom. Efter lite research kom det fram att det var f.d. chefsredaktören för City Göteborg, Tina Lagerström som stod för citatet. Dock inte i rollen som filmrecensent utan i sin helt privata blogg på Expressen.

Det hindrade dock inte filmbolaget från att snappa upp det och snabbt som fan pressa upp det på varenda dvd-fodral i landet. Vad gör man inte för att lura till sig folks pengar. De visste såklart att filmen skulle hånas till förintele av alla människor med någonting innanför pannbenet. Med rätta.

Hur i helvete tänkte de förresten när de castade Kurtan till något som skulle likna en badass-roll. Det finns inget som kan förflytta honom från tjôta-facket till något som ens är en promille mer seriöst. Han är så ruggigt körd. Jag kan inte komma på något han skulle passa sämre till än att spela sursnut. Det skulle vara porrskådis då. Fast när jag tänker efter så finns det säkerligen utrymme för honom i någon smal tysk pervo-genre där han skulle kunna ta sig an en roll med bravur.

Först tänkte jag att jag skulle omyndigförklara Tina Lagerström och kände mig extremt provocerad av att hon ens kunde lämna ett sådant omdöme. Hon borde få dagsböter och betala skadestånd till alla som hyrt filmen tänkte jag. Något min kollega också var inne på.

Men när jag hade läst hennes blogg så ville jag inte längre håna henne. Hon har fått lida tillräckligt. Jag tycker på riktigt synd om henne. Hon har ju rätt att vädra en åsikt som privatperson , även om den råkar falla inom klassisk tigga-om-stryk-varning, utan att det ska användas som marknadsföringsmaterial för en film som aldrig borde nått klippningsrummet.

Så high five på dig Tina! Du har med ljusår till näst sämsta filmrecensent lyckats leva upp till det gamla talesättet "ska man göra bort sig så ska man göra bort sig rejält". Personligen hade jag hade hellre ätit bajsbuffé än varit ofrivillig talesman för Irene Huss – Tatuerad torso.

Länk till Tinas blog där man kan följa ångesten >>

Mos special

Det här är Rolles som ligger i Trönninge. De är kända för sitt smarriga mos. Det ryktas att Rolle ligger med moset. Fast det är klart, folk pratar så mycket...



---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Frän kille

Killen på sätet framför mig har fällt bak sitt säte max och somnat. Det får man göra om man är ett svin och den här killen är definitivt ett stort sådant. Han har en luden stekarmössa på sig. Cashmere tror jag. Han tycker nog att han är rejält frän. Jag sitter här bak och hatar honom i smyg.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Fredag

Sitter på grisabussen som ska ta mig till Halland. Det känns som att vad som helst kan hända.


---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Boktips: En jävla helg

Har precis läst ut Helen Zahavis alldeles lysande hämndroman "En jävla helg" (Dirty Weekend). Den knäcker hårt. Det som gör den så speciell är att det är något så ovanligt som en kvinna i huvudrollen som dödens budsförvant. Uppfriskande.

En jävla helg handlar om Bella, en tjej med ett ganska tvivelaktigt förflutet. Hon blir förföljd av ett riktigt as till stalker som utlovar både det ena och andra. Han trackar henne hårt och låter henne veta att han inte planerar att döda henne men göra henne illa. Riktigt illa. Smärta och förnedring deluxe.

Bella bestämmer sig för att nog är nog och utrustar sig med en behändig liten kulhammare, smyger in hos sin plågoande när denne sover och överraskar honom genom att bulta upp svinet som en tjock skiva fläskkarré. Hon lämnar inget åt slumpen – milt uttryckt. Bella har bestämt sig för att hon inte tänker se mellan fingrarna något mer.

Sedan inleds en hämndfestival som får Charles Bronsons rätt så våldsspäckade Death Wish-serie av hämdfilmernas kejsare Michael Winner att framstå som rena pacifistpropagandan. Appropå det så är det han som står för regin i filmversionen av Dirty Weekend.

I alla fall. Bella bestämmer sig för att rensa upp bland Brightons dåliga ägg. Hon använder sig av klassiska tillhyggen som hammare, plastpåse, pickadoll och bil för att eskortera alla män med risig kvinnosyn sex fot under jord.

Detaljerat och med ett språkbruk som skulle få Charles Bukowski att rodna gör Helen Zahavi en kiosklitteraturpastisch av sällan skådat slag. Jag började läsa lite lojt. Tvåhundra sidor senare satt jag med öppen mun och undrade vad fan jag just hade varit med om. Bella sparar inte på krutet när hon wejstar snubbar.

Särskilt väl kommer jag nog minnas en scen när hon kör över en tandläkarjävel med hans egen merca när han står och pissar i ett garage efter att han våldtagit henne. Hon gör det grundligt. Kör över, backar tillbaka, kör över igen och backar tillbaka och på så en stund.

Det var kul att för en gångs skull när det vankas våld så är det ombytta roller.

Etiketter: böcker, feminism, hämnd

Idrottsgalan

En kollega (Den osynlige mannen) eldade upp mig ordentligt angående idrottsgalan som sändes på tv igår. Vi diskuterade det absurda i att de som redan vunnit en gång och fått sin bekräftelse inte nöjer sig med det utan var tvungna att lipa till sig en helt egen gala så att både aktivt och avdankat sportfolk kan få glänsa en gång till. Vem orkar egentligen se Thomas Ravelli en gång till liksom.

Nej jag är inte avis det minsta. Nej ingen Jante. Inget sånt.

När jag såg priserna var det så gräsliga grejer att jag höll på att sätta i halsen. Sportspegelpriset var en bombastisk tallrik som inte ens Ulrica Hydman Vallien hade kunnat sabba upp med sin skit. Fy fan, jag hade börjat grina om jag skulle bli tvungen att stasha en sådan pjäs någonstans i min lägenhet. Och man kan omöjligt ge bort den heller. Det vore som att ta med sig en papperskasse med tidningsreturer när man är bjuden på middag.

Och Zlatan. En fruktskål. Visst visst i kristall och allting men kom igen nu förfan. Inte ens min mormor skulle ha ställt fram en sådan ohygglig sak.

Jag skulle nog kunnat gå loss en bra stund om idrottsgalan och dess standardiserade humorunderhållning men det ska jag inte.

Min kollega mailade mig däremot sin egen bolggtext som han bad mig publicera. Han har nämligen ingen egen blogg och tyckte att det vore onödigt att starta en bara för att förmedla sin avsky för idrottsgalan.

Då jag inte känner mig helt bekväm med att publicera andras texter i mitt namn oavsett och inte heller vill skaffa mig en sidekick, men ändå tycker att han bör premieras för sitt slit, så har jag beslutat att som engångsföreteelse hänvisa till första kommentaren i detta inlägg. Där ligger hans text som en slags blogg i bloggen skulle man kunna säga. Metablogging.

Läs här >>

Etiketter: idrottsgalan

Control

Kom hem från bio för en liten stund sedan. Vi såg Anton Corbijns "Control". En mycket stark och stundtals extremt sorgsam skildring av Joy Divisions sångare Ian Curtis korta och ganska ledsna liv. Det var en mycket fin filmupplevelse. Jag vill ge den en stadig fyra och kan starkt rekommendera alla att passa på att åtnjuta den på stor duk.

Två saker störde min filmupplevelse något och det ena var att killen som satt bredvid mig vräkte ut sig över sitt säte så att hans armar täckte min kopphållare. Jag fick ställa min läsk på golvet istället vilket inte var helt optimalt då det hindrade mig från att kunna sätta upp mina knän mot stolsryggen framför, luta mig tillbaka och samtidigt räkna med biolyxen att på ett avslappnat sätt släcka min popcorngenererade törst. Den jäveln alltså.

Att säga till honom skulle givetvis vara uteslutet då han såg en smula farlig ut. Jag är en sådan förbannad mes och villigt erkänner att jag nästan förtjänade att bli robbad på min rättmätiga kopphållare.

En grej till som gjorde att jag inte kunde koppla av fullt ut. Samma kille satt med handen nedstucken i en påse Indianpopcorn. Det prasslade inte. Tvärtom. Men jag kom att fundera kring hur Estrella resonerade när de kom på att Indianpopcorn är ett bra produktnamn. Jag fattar det inte. Det är ett retligt namn. Vad i helvete har popcorn med indianer att göra? Eller vice versa.

Annars var det som sagt en riktig höjdare till biobesök. Spring och se.

En introduktion till Bloggfrossa

För någon vecka sedan "utmanade" den goda Ulrika några bloggare och däribland mig. Det handlade om att lista sina fem bästa inlägg.

Brrr, jag ryser av bara tanken (man är oftast själv sin hårdaste kritiker) och utmaningar är jag ruggigt trött på. Men det slog mig att jag snart har hållt på med den här skiten i tre år och då vore det väl fan om jag inte kunde hitta fem inlägg jag själv tycker riktigt bra om. En slags självrannsakan. Så jag har funderat och det är fan svårt. Hur väljer man ut fem bland nästan tusen inlägg. Mycket är dåligt och mycket är bra men man vill ju åt några av de som är över medel.

Jag har scannat igenom lite och insett att många av dem jag faktiskt trodde var kul nu är rätt trista och rent av kassa. De kanske var roliga just när de skrevs för att de anspelade på någon händelse som var aktuell just då men som är bortglömd nu. Andra kan fortfarande vara roliga men kanske bara för den som följt bloggfrossa länge. För en ny läsare kanske det roliga/smarta/fyndiga/bra inte framgår och då vore det löjligt att lista det.

Så jag har resonerat mig fram till att jag tänker lista fem inlägg som har betytt mycket för mig själ. Fem inlägg som jag hade jävligt roligt medan jag skrev dem. Fem inlägg som på något underligt sätt kanske ger en liten bild av hur jag är. Fem inlägg som representerar det bästa från Bloggfrossa.

Det gjorde ont att välja bort mitt brandtal till alla sittkissare, mitt klagogram till Comviq, min uppgörelse med livet som handyman, mina utläggningar om ångeste inför köp av toapapper och handhavandet av dem för att inte tala om redogörelsen av när en vän och hennes vän provade vuxenblöja och många många fler. Det finns flera Det kunde lika gärna blivit de inläggen. Kanske borde det till och med det

Det var svårt att välja. Tio hade varit lite lättare, men här kommer fem.

1. Historier från Hisingen 1-3:
En serie berättelser från Hisingen. En plats - inte för mig. Jag vet att jag här frångår regeln om fem inlägg men det är en trilogi. Minst. Så jag länkar in alla tre delarna. Del 1, Del2 & Del 3.

2. Bajskontakt av tredje graden:
En inblick i en småbarnsförälders vedermödor. Rockstjärnor i all ära. Jag har insett att man har inte levt hårt förrän man har uppfostrat ett barn. Fy fan vad det ärrar ens psykiska hälsa ibland. Här är iallafall den korta historian om när jag badade med min då ettåriga dotter i badkaret och plötsligt inser att hon lagt en kabel samt hunnit provsmaka den medan jag shamponerade håret på mig själv.

3. Netto:
Ett inlägg som skrevs i totalt och givetvis överdimensionerat vredesmod (som så mycket annat) efter att fått utså vänt-terror inne på en matvarubutik så undermålig att länder från tredje världen framstår allmänt kinkiga. Även det mest kommenterade tror jag.

4. När Tage föll ner:
En hjältesaga från den mest verkliga av verkligheter. Min. En blandning av industriromantik och hämndhistoria. Den handlar om när en gammal arbetskamrat till mig en dag fick nog och försökte dräpa vår chef med sin plocktruck.

5. EMD:
Ett av mina nyaste inlägg. Det var riktigt skönt att skriva mig lugn efter att ha hetsat upp mig under nästan två dagar över detta vederstyggliga pojkband.

Phew!

Håll till godo.

Feberdrömmar

Igår skrev jag ett förlösande inlägg där jag begabbade den nya skivbolagsfabricerade trion EMD.

Jag skrev att jag hellre skulle lyssna på Smurfhits 1-7 resten av mitt liv är att behöva befläcka mina sinnen med deras singel en enda gång. Det måste ha väckt något inom mig. Den lille självspäkaren kanske. För inatt gick en dröm på repeat inne i min skalle.

Jag låg fastspänd på en brits i en konstig antimiljö och hög musik spelades ur osynliga högtalare. Det var smurfhits 8 - fast den här gången spelade de små smurfasen bara EMD-låtar. Det värsta av två världar. Usch vad jag mådde illa. Det gör jag fortfarande när jag tänker på det.

Nu är klockan en bit in på dygnets andra timma och jag vågar inte gå och nana. Jag är rädd för vad som ska hemsöka mig i natt. Jag kan iofs inte på rak arm komma på något som skulle toppa nattens feberdröm.

EMD - tack för kaffet, nu kan ni dra åt helvete!

Jag tänkte först att jag skulle låta de tre käcka idolgossarna vara, trots att det inte finns mycket här i världen jag blir så beklämd över och mår så dåligt av att se som när en skivbolagsjätte och något äckligt talangprogram lyckas lyfta fram och forma fram ett missfoster till popstjärna. Särskilt när de är riktigt jävla talanglösa. Usch, usch, usch. Allt de har är varsitt pretty face och en sångröst.

Nu har de bildat EMD (Ungefär lika originellt som GES), en blasfemisk sammansättning pojkbandskloner som ska marknadsföras som en "supergrupp" (c'mon, finns det ingen sans alls i vansinnet). HUR kan detta vara sant? HUR kan folk gilla det?

Jag skäms för att vara människa. De ligger för i helvete etta på hitlistan. Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig byta lott med dvärgbältan, näsapan eller något annat risigt djur för att inte behöva förknippas med samma eländiga släkte som Idolkillarna och deras fans. Jag såg videon och tänkte "skit skit, helvetes jävla skit". Men mer upprörd än så blev jag inte. Först. Jag har ju fått min hjärna löjligt blästrad genom åren och byggt upp ett slags imunförsvar av all påtvingad förbrukningsvara från mtv.

Men så ser jag dem på Gomorron Sverige i SVT och hajjar till när en av gruppens två frontpojkar Danny Saucedo får frågan av programledaren vilka svenska artister de ser upp till. Och då kan jag inte hålla tillbaka längre.

Programledaren (PL): Vad har ni själva för svenska favoriter?

Danny: Eh alltså... jag jag... ehhh Admire, vad heter det...

PL: Beundrar!

Danny: Eh eh... beundrar alla dom här... eh... alla som är med i Idol och dom här duktiga som kommer fram och och du vet och över en natt blir popstjärnor och hanterar det. Det är stort. Men även dom här som jobbar stenhårt på att skriva sitt material, producera det själv och eh... släppa eget... det är stor eloge liksom.

PL: Mmm... (och ja vaffan ska han säga).

Jag känner hur det stökas och bökas under mitt skinn. Något väller liksom sakta upp inom mig. Det är den där känslan man får när man har ett par splitt nya skor på sig, genar över en gräsmatta och plötsligt inser att man trampat i en rejäl paj med hundbajs. Så jävla lack.

Två av medlemmarna skiter jag i. Erik (eller Snygg-Erik som skvallerpress envisas med att kalla den kortväxte gossen från Uddevalla) och han som står för bokstaven M i den vederstyggliga pakten, även om min hand grips av en plötslig lust att utöva lite klassisk lavettage när jag ser honom. De står sig slätt mot den tredje medlemmen.

Danny Saucedo som verkar ha satt alla Sveriges fnissmödisars hjärtan i brand. Jag vågar knappt spåna kring hur frän kissdoften måste vara i främsta ledet när han ramlar upp på scen under deras massiva köpcenterturné. Danny är så självgod och samtidigt så jävla blåst att man måste vara svårt emotionellt stympad för att INTE hata honom. En klassisk luftskalle som framstår så retarderad att man gapar som att man just sett skäggiga damen på nån smutsig kringresande freak-show. Hans hybris verkar inte ha något tak. Hela hans kroppsspråk signalerar haha, kolla på mitt skeva flin, jag får ändå knulla hur mycket jag vill, vilket troligen är den sorgliga sanningen.

Killen är ju för fan en vandrande gen-tombola. Jag önskar nästan att det hade funnits en specialenhet inom polisen, typ gen-roteln, då hade Danny varit deras lättaste case. Men nu gör det tyvärr inte det. Fan!

Dannys största idol är han själv. För att han är en sådan talang som kommit fram från att ha varit en helt vanlig grabb, som har kämpat och lyckats slå sig fram och blivit popstjärna över en natt, men ändå hanterar det. Det är fan stort. Kanske det största man kan göra som artist. Han är en gigant nu. Men det är klart, det finns ju grabbar som Tom Waits, Bob Dylan och Bruce Springsteen också och de ska ju såklart ha en eloge för att de orkar streta surt med sitt egna material liksom.

Fan ta Danny om jag hade varit programledaren. Jag hade nog fan av ren reflex nitat honom på käften och sedan försökt kväva honom med en soffkudde, mitt i dirkektsändning. Jag skulle inte kunna stå ut med mig själv annars.

Så vad är då så stort med dem?

Jo, det är att de helt medvetet väljer att göra en fräsch cover på "All for love". För att det är en fantastisk låt med ett fantastisk budskap... och så är de ju tre också. Perfa! OK, killarna låg troligen och blev ammade när den låten var het senast, för de verkar inte ha uppfattat att det var Bryan Adams, Rod Steewart och Sting som avlade fram den då och att det är en stor hög med skit till låt. Med stort SKIT bör tilläggas.

Jag undrar vem som faktiskt kom på att de skulle ta "All for love" för inte en chadde att de har ett smack att säga till om. Vilken klåpare alltså. Det leder mig osökt in på att jag vet en gammal avdankad musikproducent som skulle passa alldeles perfekt till EMD-killarna. Han har säkert både tid och lust eftersom det enda han lyckats med de senaste femton åren är att göra rättshaveri till en konstform.

Fan, jag hade lätt valt att lyssna på smurfhits 1-7 resten av mitt liv före att behöva genomlida EMD:s första singel en enda gång. Men den lyxen lär jag inte få. Det är så jag får lust att runkläsa senaste nummret av Guns 'n Ammo när jag tänker på det.

Det enda jag kan glädjas åt när Danny står där och mallar sig för att ett av världens största hor-skivbolag (Sony/BMG) signat dem är ett härligt kittlande framtidsscenario. Jag vågar nämligen sätta en tjock bunt med pengar på att de kommer vara listetta ett tag, sedan kommer de börja fnaska i underhållningsprogram (vilket minst en av dem redan gör) och så småningom börja blekna bort. Om ett par år kommer de vara borta och då är de så jävla borta. Ingen kommer minnas dem och det kommer göra väldigt ont.

För det är inte fallet som gör ont - det är när man träffar marken.


Länk till intervjun: http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37591&a=260064


Ettiketter:EMD, Danny Saucedo

Att göra en pudel

Ibland får jag en stark lust att hissa istället för att dissa.

Fredrik Strage måste vara en av landets bästa journalister, iallafall enligt min mening. En mycket begåvad man. Jag skrattar ofta så att jag får andnöd och träningsvärk i mitt struphuvud när jag läser hans texter. Man brukar tala om och hylla "vassa pennor". Strage har en "smart penna". Han är en av de få och kanske den enda jag kan komma på som bemästrar konststycket att sakligt göra en textuell dish-dish-dish, utan att för den delen passera gränsen och bli för raljant. När han dissar gör han det med lyxfiness.

Ja, jag är avundsjuk på honom!!

Igår gjorde han en storslagen pudel på DN:s kultursidor. Han berättar om hur han våndats och känt sig som en filmbolagshora sedan han gav ARN en trea i sin recension. För att göra bot utrustar han sig med en bunte hundralappar och ställer sig utanför Rigoletto och Filmstaden Sergel i Stockholm och ger tillbaka biljettpengar till de besökare som kommer ut besvikna från filmen. Det är så jävla bra. Stort upp!

Dessutom kastar han in ett boktips som jag måste införskaffa å det snaraste. "Confessions of a Cinema Heckler" av den amerikanske filmjournalisten Joe Queenan. Bara titeln. Jag älskar häcklarböcker. Om någon annan har tips som ryms inom häcklar-genren så snälla upplys mig.

Länk:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=731586

Tito Beltran

Nu går Tito till attack mot Sverige!

Han är svinlack och hotar att bränna sitt svenska pass så fort han lämnat det här jävla rasistlandet. Herregud vilket hot. Det är så man darrar. Frågan är bara vilket land han ska dra till ifall han blir fälld. Såvitt jag vet så diggar inte chilenare våldtäkt och pedofili mer än den genomsnittlige svensken.

Om det är sant som det är sagt kommer han med största sannolikhet att få knulla sin hand till leda och förbannelse under några sura år. Så kan det gå.

Scener ur ett förhållande

Söndag, klockan är 20.56. Vi sitter i köket och fikar:

J: Åh, jag är så sugen på en riktig cowboystång!
M: ...?
J: Ja, cowboystång du vet!

Diskussioner rörande yrkesval

Imorse hade jag och J en diskussion kring hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var Batman. Hon skulle göra slut sa hon.

Det hela började i och för sig med att när vi igår kollade på Bourne Identity frågade jag hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var en hemlig agent, eller ännu bättre yrkesmördare. Hon sa att hon skulle ha svårt för de båda yrkena. Att en sådan hemlighet skulle vara svår att smälta. Hon sa att hon skulle finna det svårt att ha ett förhållande med en som livnär sig på att mörda.

Jag försökte med att det bara skulle vara fula fiskar som skulle gå åt, men det hjälpte föga. Hon skulle göra slut. Vi fick pausa filmen och ta ett seriöst snack. Jag tyckte att man kan ju inte döma ut sin partner efter vad denne har för jobb. Efter att stämningen blivit lätt hetsig kom vi fram till att det nog var ganska lungt ändå. Risken för att jag skulle bli hitman är trots allt förhållandevis låg.

Men nu på morgonen frågade jag vad hon skulle säga om jag outtade att det är jag som är Batman. Först skrattade hon, sedan påstod hon okunnigt att Batman inte mördar men jag upplyste henne om att det bara är i barnversionen (den som gick på femman) han nöjer sig med ringa misshandel. Den riktiga Batman har allt låtit folk stryka med på vägen. Då skulle det ta slut sa hon, varpå en ny diskussion tog vid.

Men nu är vi vänner igen.

Det hela slutade med att jag brände mig på kastrullen när vi kokade våra frukostägg. Jag har nämligen gasspis och kastrullen har ett stålhandtag som blir så jävla varmt. Vi tittade på varandra och konstaterade att jag nog ändå inte har vad som krävs för att slå mig fram varken som yrkesmördare eller Batman.

Mellanstopp på Backaplan

Alla vet att vid ett besök på Backaplan (Hisingen) lossnar en liten bit av ens själ och hamnar i helvetet. En bra dag.

Jag måste ha varit bedövad, alternativt hög, av ledighetens sötma för på väg hem från en trevlig bilutflykt gjorde min hjärna det regelvidriga misstaget att föreslå ett snabbstopp på Elgiganten där mitt på satans bakgård. Fy fan!

Det var så längesedan så jag måste ha glömt hur mycket jag hatar det stället. Allting är lite fulare och lite deppigare där. Peka ut EN plats på jorden som är mer deprimerande och jag vet att du har fel. Gulag känns nästan kittlande i jämförelse med Backaplan. Man får lätt intrycket att stadsplanerarna var inspirerade av bombningarna av Dresden när Backaplan skulle bli till.

Iallafall. Jag skulle köpa mig en kaffekvarn och tänkte att kanske, kanske kan jag hitta en till ett rimligt pris där. På mellandagsrean. Jag vet. Dumt. Idiotiskt. Efterblivet. Jag ville ge mig själv duktigt mycket stryk efteråt.

Så här i efterhand kan jag konstatera att de som jobbar på hemelektronikvaruhusen på Hisingen nog inte var bäst i klassen när det begav sig. Inget kunde de svara på. De bara gapade och tittade uttryckslöst på mig som att de såg mina läppar röra sig men inte kunde uppfatta vad jag sa. De skulle säkert bli jävligt fräsiga fågelholkar men make till menlös butikspersonal har jag sällan stött på. Det gjorde mig irriterad. Men inte i närheten av hur förbannad jag skulle vara när jag kom ut från OnOff. Sista stoppet.

Lätt vredgad av all inkompetens gick jag kanske inte in med bästa inställning. Men. Ärligt talat, här har de verkligen lyckats samla alla dåliga ägg i en korg. Servicefrånvaron var slående. Butiken var fullspäckad med köpstinna hisingsbor i full färd med julklappsbyten. Personalen hanterade anstormningen genom att slå ihop samtliga produktområden till ett enda och samma sak med kön till dessa. Det innebar att när jag faktiskt hittade en kvarn som jag ville ha men som inte fanns på hyllan skulle bli tvungen att vänta på att trettiotvå as framför mig skulle få en genomgång av samtliga funktioner i en Sony Ericsson K850i, fem olika dammsugare demonstrerade och avbetalningsplaner förklarade in i minsta detalj innan jag kunde förmå någon att hämta en kvarn på lagret. Jag kan förstå att man blir lite avmätt till livet när man arbetar på Backaplan men det finns väl gränser på hur jävla ineffektiv man kan vara och komma undan med det.

Jag försökte mig på en fuling och högg en kille som kom ut från lagret. Han slingrade sig med att svara väldigt konstigt på min fråga ifall han kunde vara en käck pojk och plocka fram en Isomac-kvarn eftersom de var slut på hyllan.

”Jag har det inte i huvudet”, svarade han.
”Nej det fattar jag, men kanske på lagret?”, sa jag med en något ansträngd ton som lät avslöja en viss missbelåtenhet.
”Du får ta en nummerlapp”
”Men det är trettiotvå nummer före mig och jag vet vad jag ska ha men det är slut på hyllan”
”Ja men det är enda sättet”

Eller så kunde det jävla hjonet bara vara pyttelite serviceminded och frångå deras idiotsystem (eftersom han ändå inte hjälpte någon) så att jag kunde försvinna ur hans åsyn och lämna butiken per omgående med ett stycke kvarn i famnen. Men icke. Jag kände att han måste vara ultra-efterbliven och försökte mig på samma trick med ett annat säljaras som inte verkade göra något vettigt. Samma dialog uppstod. De verkade nästan otäckt programmerade.

Jag fick ge mig. Jag skulle få vänta i två och en halv timma för att lyckas få någon att hämta en kartong på lagret. Det kändes orimligt. Jag var så förbannad när jag gick ut ur butiken att jag nästan började lipa. Jag hade kastat bort ett par timmar på Backaplan utan att få med mig ett skit hem igen. Ångesten visste ingen gräns.

Det slog mig att det är märkligt hur en och samma butik klarar av konststycket att hitta så brutalt låg kvalité på sina anställda, men antog att det är som det gamla ordspråket säger: när bajset träffar fläkten...

Eller så har de helt enkelt masssrekryterat direkt från Nettos fryslager.

Det nya Värmland

Glöm allt vad hajkbananer heter. Det bild vi har av det gamla Värmland är lenstämda män och kvinnor som gillar dansband. Tusentals små Bengt Alsterlindar, alltid utrustade med den där solen i sinne.

Fuck that!

Det nya Värmland är här. Och där hugger man vilt med samurajsvärd.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1556919.ab

Pizzaprocenteri

Igår var det som bekant den stora pizzadagen. Den dag då pizzan står mer obligatorisk på menyn än julskinka på julafton.

Dagen efter årets sista och första blandfylla (hur man nu väljer att se på det) brukar alltid bygga på ett ohemult fettintag. Ett nödvändigt livselixir för att hjärnan ska börja fungera igen, iallafall på halvfart, och det enda vetenskapligt erkända botemedlet mot svår spritrelaterad ledvärk och "söndagsångest". Det i sin tur borgar såklart för vansinniga pizzaköer efter som ALLA ska ha sig en kaloriomgång som heter duga. Det annars vedertagna begreppt "tio minoot" kan man bara tokglömma.

Igår drog jag och J benen efter oss, iklädda husvagnscampingklädsel, ner till favoritpizzerian. Efter en dryg timma hade vi iallafall den magiska degplattan med tomat- och ostbas i vår ägo. Det var ok att vänta och jag kostade till och med på mig ett stramt leende när pizzabagaren skojade om att hans lilla sunkhak var som en akutmottagning och han doktor pizza. Metadonklinik torde väl egentligen vara en mer korrekt beskrivning.

Något jag hade lite svårare att flabba åt var att de valde just den dagen till att utöva procenteri. Plötsligt var prislistan inte giltig längre utan individuell och godtycklig prissättning rådde. Plötsligt fick jag böja upp 70 spänn för samma pizza jag annars betalar 55 för. En jävla stil.

När den jäveln på andra sidan disken önskade mig god fortsättning svarade jag såklart gott nytt på dig med, helt i linje med den mesige Svensson jag är. Innerst inne ville jag helst boxa in en pizzabulle i trynet på honom och önska honom oväl. Jag ville att hans 2008 blir en öken, jag ville fördriva hans smutsiga affärer från majorna. Ska man hålla på med ful business hör man bättre hemma i Linné eller Vasa där folk generellt är mer dästa, blaserade och inte bryr sig. Det enda positiva med Hisingen är väl att om någon degpajas skulle försöka sig på ett liknande trick där hade det inneburit omedelbar avlägsning av knäskål och eller annan vital led. Minst. Skulle samma innehavare begå ännu ett brott mot samhället hade permanent dirt nap varit ett faktum.

Det handlar inte om pengar utan om vissa principer. Vi lever trots allt i ett samhälle med lagar sprungna ur tio guds bud. Det handlar om det fula i att utnyttja sina medmänniskors svaghet. De hade kunnat välja en annan dag att börja bedriva ockerverksamhet på. Det hade varit helt ok och då hade de kommit undan med att bara vaa en svindyr pizzeria. Nu har de istället valt att axla rollen som satans bröder. Igår av alla dagar hade de lika gärna kunnat svina upp priset till 300 spänn för en vanlig ful-calzone utan att losa en enda kund. Jag skulle personligen kunna rånmörda en granne för pengar till pizza igår om det knep. Och min pizzakille visste det så väl.

Jag ondgjorde mig lite över dem påväg hem igen och sa att nu hade de åkallat hämndens ängel, nu skulle de fan inte se röken av mig något mer. De asen.

J stöttade mig såklart och sa att hon verkligen förstod det bibliska i att se dem på fall nu när de plötsligt ska klara sig utan mina cirka 100 spänn i månaden. Hur ska det gå liksom? Jag vet inte säkert men jag tror att där fanns ett viss mått hån i hennes röst.