fredag, oktober 10, 2008

Luftgitarrfrossa

Jag vet att jag har sagt det förut men den här gången vet jag att jag inte lovar för mycket när jag säger: Förbered er på det sjukaste fenomenet det mänskliga ögat hittills fått skåda.

Om jag säger "luftgitarr" vet jag att 99,9% av er spontant känner att ni vill dräpa. Försök inte med nåt annat. Jag vet att det är så. Det går inte att trycka undan den jobbiga bilden som dyker upp i huvudet (och ger alla sinnescentrum en synkron hurril) när man ser en drucken pajsare stå och låtsas spela gitarrsolot som strömmar ur högtalarna på ett ölställe.

Höj insatsen och försök föreställa er nyktra människor göra samma sak. På en scen. Med en publik. Jag vet, det är svårt och bara tanken är provocerande nog för att den mest vattenkammade pacifisten åtminstone i teorin ska kunna tappa förståndet. Jag tror på riktigt att det hade kunnat få Gandhi att släppa lite på sin filosofi om det var på riktigt. Och det är det.

Jag talar om innehållet i den fantastiskt underbara dokumentären "Air Guitar Nation" som porträtterar två personers (plus en massa andra idioters) kamp om en (uppenbarligen attraktiv) plats i världsmästerskapen i luftgitarr. Japp ni läste helt rätt. LUFTGITARR. Alltså människor som spelar på en gitarr av luft till en låt som någon annan spelar på riktigt. Precis så sjuk har världen blivit att det numera finns ett VM där människor som helt saknar eller åt minstone har en väldigt begränsad talang här i livet tävlar med sin "talang". Att spela Luftgitarr.

Det otäcka (och någonstans lite fina) med Air Guitar Nation är att det är helt omöjligt att INTE beröras på något sätt och ta alla dårar till sig. Först sitter man och gapar med krubbluckan på vid gavel, helt paralyserad, och bara väntar på att någon ska avslöja att det hela är på låtsas. När man inser att det faktiskt är på riktigt blossar först ett oundvikligt förakt upp som mot slutet, helt mirakulöst, har bytts ut mot ett slags skruvat gillande. Kanske är det för att de brinner på ett sätt jag aldrig sett någon brinna förut. Nästan så att jag känner ett sting avundsjuka på deras totala hängivelse. De verkligen lever för sin skit och bryr sig inte en sekund om att hela världen skrattar ut dem och ifrågasätter deras mentala hälsa.

De kallar det konstform, livsstil och hela faderullan. Och hur orimligt det än är så menar de varenda ord. Någon säger att luftgitarr handlar om frihet, att det fina är att man inte behöver vara en rockstjärna för att vara en rockstjärna. Metaidioti på en nästan andlig nivå. Att världsmästerskapen hålls i Finland varje år adderar på något sätt en extra dimension.

Air Guitar Nation tar en med på en berg-och-dalbanefärd genom alla känslolägen. Det var svårt att hantera att det faktiskt finns något så sjukt som ett träningsläger för luftgitarrister som vill fila på sina uppträdanden och få tips och trick av ett proffs hur man spetsar till sin scennärvaro. Proffs på luftgitarr alltså. Det går knappt att greppa den nivån av galenskap.

För att riktigt toppa väljer de artistnamn som får porrstjärnenamnen från 70-talet att låta svenniga. C Diddy, Bjorn Turoque, Krye Tuff, The Tobinator, Mr Metallizer och Cherry Vanilla är bara några få exempel.

Jag gillar scenen när C Diddy sitter bredbent i en soffa, iklädd sin semi-perversa scenkostym bestående av spandex, mantel och någon konstig bröstplatta med en stor Hello Kitty, inför den amerikanska mästerskapsfinalen och snackar shwkit om sin mest ivriga konkurrent Bjorn Toroque som att det är något medeltida tornerspel de ska mötas i: "Don't get me wrong. I dont wanna hurt him. But if he goes up against me – he may get hurt". Är det någon annan som riktigt kan se hur en massa män i vita rockar åker runt och letar efter innehållet till hispans madrassrum?

Till sist. Här är två klipp som kanske ger en liten liten uppfattning av vansinnet som väntar för den som vill se. Video nummer två är inte med i dokumentären utan är en spoof på en gitarronanistvideo gjord av C Diddy på helt eget bevåg. Sug på det.





Se den. Ni kommer att tacka mig. Jag lovar.

25 kommentarer:

Anonym sa...

Jag känner mig nu normal. Tack :)

mikebike sa...

janson: varsågod hörru.

Gus sa...

Såg den för ett tag sedan. Kan bara hålla med, den är ju grym.

Anonym sa...

Tack Mike för att du hittade orden. Jag gör det inte.

mikebike sa...

gus: ja fan en av de roligaste dokumentärer jag sett. helt sjukt fenomen.

åsa: vassego :)

Anonym sa...

Att Micke Dubois ("Svullo") tävlat i luftgitarr höjer ju inte direkt statusen på sporten heller:-)

Anonym sa...

Jag och brorsan min letar jämt efter sjuka dokumentärer, nästan som i en tävling där vi försöker bräcka varandra. Jag tror jag precis fick upp ett ess i rockärmen... :D Danke Schön!

Nemo sa...

Han, Sumowannabeen C Diddy, med Hello Kitty som ett skruvat harnesk på sin slippriga bringa... ja, ja. Det är väl helt i sin ordning?

Han hade ju iaf hittat ett gott stycke bredbent gitarronk att tagga upp sig på.

Förstår bara inte den osynkade outfiten. Vad är meningen?

Skall det vara skall det vara hårigt.

Ingen kan tas på allvar om man ser ut som en blandning av Kurosawas samurajer, Captain America och Elvis sista dagar...

Men, Mike, jag tackar dig av flera skäl.

Bl a för att jag har ordning på de flesta hamstrarna i hyllan - i jämförelse med dessa männsikor som täljer guld av luft

Anonym sa...

"Att Micke Dubois ("Svullo") tävlat i luftgitarr höjer ju inte direkt statusen på sporten heller:-)"

Jo det gör det faktiskt

Anonym sa...

hade du inte slutat skoja om inavel?

Anonym sa...

"Att Micke Dubois ("Svullo") tävlat i luftgitarr höjer ju inte direkt statusen på sporten heller:-)"

Han spelade faktiskt luftbas, vilket tyder på viss distans, haha.

Anonym sa...

Mike, det är meningar som Att världsmästerskapen hålls i Finland varje år adderar på något sätt en extra dimension som gör att jag älskar ditt sätt att forumulera dig. Det tyder inte bara på ett fantastikt språkbruk utan också på en humor utöver det vanliga. Tack!

Anonym sa...

"I have one motto keep it real."

"It's totally about freedom, you don't have to be a rockstar to be a rockstar".

Vem är sektledaren?

-Luca

Anonym sa...

Tack för tipset. Jag har också ett roligt klipp på min sida idag:)

Anonym sa...

hallå, jag "bor" faktiskt numera i finland och det är ett fullkomligt normalt land. och luftgitarr är den bästa dansmoven man kan göra. väl...?

Anonym sa...

Hahahaha!! Vilka sjuka människor det finns... riktigt jävla sjuka!

Medelklassman sa...

Svullo på sin tid spelade ju luftbas, inte luftgitarr. Det var fränt, det kommer man inte ifrån.

Blygisens betraktelser sa...

Hahaha....Äntligen har man hittat en hobby där ingen dyr utrustning ingår då. Ja...ingen utrusting alls. genialiskt.

Satt och undrade hur det skulle låta om han fick en riktig gitarr i handen.

Anonym sa...

ähum...*host* undertecknad har jobbat på luftgitarr...

*duckar*

Anonym sa...

Herre Jesus...
Men musiken var ju bra :/

Anonym sa...

im speechless alltså xD
vilka genier.

Här är ett sjysst klipp:
http://www.youtube.com/watch?v=dKd1Ao4LiP8

Anonym sa...

Jag tror att jag kan toppa den andliga meta-idiotin i dina bifogade filmklipp.

Det är nämligen inte bara på tokroliga amerikanska dokumentärer som nyktra människor ägnar sig åt luftgitarr-onani. Det händer i en annan verklighet också.

Länken nedan visar The Grand Finale på Stora Annonsördagen 2008.

Plats: Ett stort och glassigt hotell i Stockholm.

Upphovsmakare: Sveriges Annonsörers VD Anders Ericson

http://www.youtube.com/watch?v=NdT0s99KC2Y

Madelen sa...

Är det fusk att använda plektrum?

Anonym sa...

Brukade jobba med att tillverka luftgitarrer.
Lukrativ industri - billiga tillverkningsmaterial och lättlurade kunder.

/Belz

Anonym sa...

Jag drar av ett spontant lufttrumsolo till "They're Coming To Take Me Away, Ha-Haaa!"