Hittepåyrke

Jag satt i soffan i lördags kväll och slötittade på tv. Utan att riktigt förstå varför hamnade jag på "Tittarnas Önskekonsert", ett program bestående av en överskattad programledare, en kör, en symfoniorkester och framförallt en dririgent (Niklas Willén).

Jag tittade och fascinerades av hur fantastiskt mongo man kan se ut om man håller en pinne sådär lite borgerligt, med samma tummen-pekfinger-grepp som man håller en hundbajspåse och dessutom lever sig in i musiken.

Sedan började jag undra vaffan han gjorde där egentligen.

Inte nog med att man får lite dålig smak i munnen av alla inzoomningar på dirigentens övre kroppshalva, mitt i vad för en icke-symfoniker nog närmast ter sig som ett spastiskt anfall. Tillför han någon nytta alls egentligen eller är han där enbart som lite spel för galleriet. För att det alltid varit så. Att en skitnödig gubbe stått framför orkesten och låtsats göra ett vettigt jobb.

Ju mer jag tittade desto mindre förstod jag. I omgångar formligen explodera dirigenten i sina armrörelser utan att minsta reaktion märktes från orkestern. De verkade köra sin skit ändå, utan att ens slänga ett öga på tintinfiguren som stod där framme och bögade sig med sin överdimensionerade tandpetare.

Det slog mig att dirigent kanske bara är ett fantasiyrke. Hittepå.

Världens tråkigaste ord

Jag tror att jag kommit på det. Världens tråkigaste ord.

Administrationsgränssnitt.

Det är fult, det är långt, det är en kombination varje bokstav i alfabetet bävar för att delta i.

Utlösningsord

Så kan jag stolt meddela att jag idag inhadlat ett par Asics löpardojjor. Jag hade sett ut ett par för en slät femhunka på Inter Sport i Nordstan häromdagen och var fast besluten att INTE bli lurad av säljmongot på skoavdelningen den här gången också. Yeah right!

Jag har tamejfan ALDRIG kommit ur en butik med exakt den produkt jag planerat i de köpsituationer man behöver fråga säljaren om hjälp.

Skokillen kollade på min fot, bad mig böja på knäna och höll ett finger under fotsulan innan han konstaterade att jag hade ett ganska rakt steg. Möjligtvis lite pronation... Gudars vrede. Pronation. Jag pronerar lite alltså. Det låter inget bra alls. Hur kan man lösa en sådan åkomma? Går det att lösa?

Javisst, busenkelt också. Man behöver tydligen bara sära på skinnet lite till och plocka fram fler sedlar än man hade tänkt så är problemet löst. Vilken tur.

Så nu sitter jag här lite sur men ändå rätt nöjd, med en skokartong innehållande ett par löpisar reade från 1300 till en jämn tusing. I och för sig lyckades jag lipa ner dem ända till 700 spänn innan jag lämnade butiken, men jag vet ju att jag blev lurad ändå. Det är kundens sura lott.

Pronation är vad jag brukar kalla för ett s.k. klassikt utlösningsord.

Ett utlösningsord är ett ord med nästintill magisk kraft och som används av säljare i säljsituationer för att utlösa impulsfunktionen som finns hos varje levande människa med egen ekonomi. Det finns inget försvar. Det är alla säljsvins motsvarighet till "tranans teknik" som Miyagi lär ut till Daniel san i Karate Kid.

Jag har råkat ut för det så många gånger nu att jag inte ens vågar leka med tanken på att göra ett överslag över hur mycket extrapengar jag lagt ut på grund av det gamla utlösningsordstricket.

Det måste finnas ett sätt att komma undan. Jag behöver komma i kontakt med en Obi-Wan-Kenobi-typ som kan hjälpa mig att parera sånt jidder i fortsättningen.

Skönt

Svaret på kluringen är:
Hon hoppades på att killen skulle dyka upp på systerns begravning också.


Testet är framtaget av en framstående amerikans psykolog för att testa om en person har samma tankesätt/mentalitet som en psykopat. Testet har gjorts på ett stort antal dömda seriemördare och förvånansvärt hög procent av dem har visat sig svara korrekt.

Bara två personer av de som kommenterat hos mig verkar således ha en möjlig psykopatnatur. Skönt. Hade varit lite jobbigt om ALLA hade svarat "rätt" typ.

En psykologisk kluring

Hittade en kluring igår. Skall bli intressant att se vad Ni kan komma upp med. Mycket intressant. Svar och förklaring kommer senare idag.

Ni som redan sett kluringen avslöja inte svaret är ni snälla.


Bakgrundsinfo:
En kvinna är på sin mors begravning och träffar en kille som hon inte kände sedan förut. Hon tyckte att den här killen var helt underbar. Han var så mycket hennes drömkille att hon blev kär i honom men frågade aldrig efter hans telefonnummer innan han försvann och kunde inte hitta honom. Några dagar senare dödade kvinnan sin egen syster.

Fråga:
Vad var hennes motiv för att döda sin egen syster?

Fleppo

När ska någon stiga fram och förklara för Johan Hakelius att hans polisonger ser för jävliga ut. Han verkar ju inte förstå det själv och de är inget kul för oss andra att se på. Tvärtom. Det känns jobbigt att se dem. Jag hör aldrig vad han säger, jag ser bara de där sjukt fula hårkotletterna på hans kinder.

Om de var tänkta som ett studentikost skämt så funkade det uppenbarligen inte. Det var ett tråkigt skämt Johan.

Raka av dem nu tack. Det ser helt fleppt ut. Fleppt!

Göteborgssommar

Ostadigt väder.

Nu är det molnigt igen. Nyss sken solen. Det är bara för en stund sedan jag tittade ut genmom fönstret och såg att det regnade i horizontalled. På riktigt. Om inte 90 grader så minst 87. Bara i Göteborg... möjligtvis i Borås också.

Det börjar så sakta dra ihop sig mot Gothiua Cup, vilket innebär att om bara ett par veckor kommer Göteborg våldtas för trettioandra gången, när fotbollskids från hela jordklotet under en kritisk vecka per sommar utökar stadens befolkning med ett par hundra tusen. I år har jag varit smart nog att förlägga den veckan i exil för att slippa dela luft och utrymme med de små asen. Alltid EN ljuspunkt iallafall.

Och så vankas det ju industrisemester förstås, vilket innebär att Carl-Einar Häckner i sedvanlig ordning ockuperar stora scenen på det lokala nöjesfältet under en hel månad. Sex dagar i veckan kör han sin jävla skit. Troligen betalar de honom. Det är för mig helt obegripigt.

Herr Häckner själv kallar sitt uppträdande för varité vilket jag vill påstå är att ta i en smula när det kommer till ett såpass debilt underhållningsformat som det han levererar.

Ingen skrattar - alla lider. Ändå verkar det ha blivit lika mycket tradition att varenda sommar skeppa hem Göteborgs kokainstinne harlekin från hans pundarhåla i Östberlin och låta honom ta plats inför horder av turistmongon på Liseberg, som självaste sillen och nubben på midsommarbordet. Det är smått bisarrt.

Jag känner mig provocerad och skändad de gånger jag haft oturen att behöva se och/eller höra när den jäveln leker dagcenter. Den ultrafrenesi som omger hela hans uppenbarelse får mina tinningar att bulta. Hårt.

Jag uppriktigt hatar Carl-Einar Häckner och hans vederstyggliga hatt.

Nu börjar det bli sommar på riktigt i Göteborg. Härligt!

Legitimationsstress

Det finns ett moment i varje köpsituation jag verkligen bävar för. Att eventuellt behöva visa upp min legitimation. Jag verkligen hatar det.

Det känns som en snudd på olidlig väntan från den sekund jag försiktigt lämnat fram mitt visakort till kassamänniskan till den sekund jag får tillbaka det. Ska jag bli tvingad att visa mitt förbannade körkort ännu en gång eller ska jag lyckas slippa undan. Ibland går det vägen, ibland inte.

Det som gör en så till synes vanlig manöver så extremt jobbig för mig är att jag ser ut som en tvättäkta nynazist och/eller tungt kriminell och sadistisk odygdspåse. Det känns väldigt orättvist att en så oturlig hundratjugofemtedels sekund samt en veckas utebliven rakning, i kombination med de textmässiga våldsorgier jag då och då ger utlopp för här i bloggen, inte skulle tala för särskilda lysande utsikter i en skarp situation. Damn. Jag är ju egentligen en rätt snäll och mesig typ - men jag skulle vara så jävla rökt. Snacka om att leva i arvssynd.

Jag kan se mardrömsscenariot framför mig. Ett brott, vilket som helst, har begåtts. Av en slump blir jag utpekad och mitt körkortsfoto publiceras i kvällspress. Åhh, jag skulle bli så dömd. Jag skulle bli hängd. Det är ett faktum. Inte ens min morsa skulle stå på min sida ifall hon såg mitt körkortsfoto på löpet.

Idag såg jag dock till min stora förtjusning att giltighetstiden strax går ut. Det ska bli så sweet. Jag har planerat allt.

Den här gången blir det en nyrakad, nypolerad, vattenkammad, stomatol-leende och hundögd Mikael som ansöker om uppdaterat förarbevis. Jag ska se så from ut att jag inte ens skulle kunna bli dömd med DNA-bevisföring. Ska bli så skönt att slippa skammen.

Jag är löjligt trött på legitimationsstressen jag upplever så fort jag ska betala med kort.

Vansinnesfärd med SJ

Sitter på x2ooo från Södertälje till Göteborg och är sjösjuk utav bara fan. Lokföraren måste vara sen till middagen eller något för jag har aldrig någonsin varit med om något liknande. Han kör som ett jävla svin. Tåget formligen ligger i kurvorna. Fuglesang hade fan börjat lipa av den här g-kraften.

Först fick jag för mig att det rörde sig om et runaway-train-scenario, men efter att lokföraren stannat i Katrineholm vet jag att det är en fullt medveten vansinnesfärd jag löst biljett till.

Spontant vill jag ta mig fram till lokföraren och knäa honom i ansiktet uprepade gånger samtidigt som jag lugnt förklarar att det är läge att sänka farten nu...

Nu i skrivande stund ropade han ut att korgupphängningen är ur funktion. Det må jag säga. Så in i helvete ur funktion känns det som. Det är ohållbart. Jag sitter med ryggen mot färdriktningen - ingen åksjukemedicin direkt.

Om han inte sänker farten snart kommer det kanske bli tal om tågmord. Det känns överhängande just nu.

Annars är allt som vanligt. Taskigt kaffe, u-landsuppkoppling och medpassagerare av varierande vidrighetsnivå. Just nu sitter en äldre herre snett mittemot mig och snyter ut vad jag uppfattar som extrema mängder snor i en och samma lilla pappersservett (det verkar inte finnas ett slut) för att torka av överflödet på sätet. Yummy.

Vad är det för värld?

Den bästa sommaren

Så var midsommar över och resan mot mörkret är åter påbörjad. Därför hoppas jag att återstoden av sommaren blir den bästa.

Jag kommer inte att närvara vid det stora danskekalaset i Roskilde det här året. Det känns lite ledsamt men samtidigt bra. Det kommer ju ett år till, nästa år. Och för att dämpa angsten brukar jag titta på Bestefar og jeg ett par gånger om dagen. Ett vackert porträtt av en liten liten "draeng".

När jag ser det lilla rödhåriga mongot (Henrik Dorsin) så påminns jag om hur jävla jobbiga de är - danskarna.



Stor kredd till Henrik Dorsin som vann det föraktade karamellopovelpriset för ett par veckor sedan. All heder upprättad.

Update: Dom gör det på gården

Igår kväll skrev jag att de hade någon form av obskyr folkmusiksorgie på min bakgård.

Gosse, om de ändå hade slutat så väl. När skymningens mörker väl höljde sig över grillplatsen tog de med sina felor och skit och flyttade in. I lägenheten ovanför. Sedan ljöd det illavarslande folkmusiktoner över hela gatan. Svinhögt.

Det kändes som att "Styrelsen" (lägenhetsinnehavaren) hade tappat det totalt och blivit knätofsanarkist. Den värsta typen av anarkister. Och de höll på sent.

Först var det nog bara grannen som höll låda och filade. Det var illa nog. Sedan kopplades minst en fiol på och trots de desperat försökte förenas i en vidrig twin-violin session så var baktakten så grov att folk stod i portar, människor hängde ut från fönster för att se var det vansinniga oljudet kom ifrån. Ju längre tiden gick desto fler instrument kom det till. På slutet tjoades det till och med. Tillåt mig repetera, TJOADES!!

Utan minsta ironi och utan minsta antydan till humor kan jag säga att jag tveklöst skulle valt en symfoni av pizzeria-attentat med allt vad det innebär i bombväg och kulregn som vinjett till min onsdagskväll före folkmusik.

Jag blir tokig bara av att tänka på det.

Dom gör det på gården

Alldeles nyss stod jag i mitt kök och öppnade en follis när jag tycker att jag hör ett läte från innergården. Det gnys och ylas lite dämpat för att strax skrikas intensivt. Omvartannat. Jag spanar ut genom mitt fönster för att se vad som försigår.

Där, i buskaget vid grillplatsen ser jag en kvinna och en man. Det är mycket lummigt så sikten är ganska skymd men kvinnan ser jag tydligt. Bakom henne anar jag konturerna av benen samt delar av överkroppen på en man. De rör sig i takt. Kvinnan blundar och njuter oblygt, hennes ansiktsuttryck liksom förvrängs då och då. Plötsligt rör de sig i sidled något så jag får syn på mannens ansikte. Jag inser att det är han som bor rakt ovanför mig. Och som smör på korven verkar de ha åskådare.

Jag tänker att det här kan inte vara sant. Men det är det. I allra högsta grad

Där står de helt ohämmat och spelar levande folkmusik på sina fioler. Mitt på gården. Gud så perverst.

Hur vridet får det bli egentligen?

Vem fan är mikebike?

Hittade en slags namne idag skulle man kunna säga. Någon snubbe som använder sig av mitt bloggalias mikebike och jag odiggar det. Den jävlen har till och med reggat domän. http://www.mikebike.se/. Fucker!

Vem är han egentligen?
Jag är inte han.
Han är INTE jag.
Han bor i Göteborg och håller på.
Dessutom ser han ser ut som T-bag.

För fan. Kom inte här och kom säger jag bara!

This town aint big enough for the booth of us.

Young @ Heart

Ibland ser jag saker som av någon oförklarlig anledning inger en viss känsla om hopp för mänskligheten. Värme och värdighet.

Vet inte vad det är riktigt men Young @ heart's framförande av Coldplays - I fix you framkallar ett bitterljuvt vemod (tänka sig vilken kombo) hos mig. Jag blir både glad och lite deppig samtidigt. Kanske är det bara en sådan dag, men det kniper till lite i den där hjärteroten.



...och mot slutet är jag alldeles gråtmild.


Till videon >>

PS. Fy fan, vilka mäktiga brillbågar den mannen (Fred Knittle) siter inne på. D.S

Parfymhaggan

Idag hade jag oturen att komma fram till hissen samtidigt som den äldre damen som arbetar på advokatbyrån på våningen under. Hon är glad och käck men formligen våldsparfymerar sig. Man blir sträv i halsen bara av att befinna sig i samma byggnad. Andnöden är ett faktum när man kommer nära. Att dela hiss med henne hade lett till en säker död för en allergiker.

Överparfymering verkar vara ett fenomen som främst drabbar äldre damer. Blingblingdamer. Varför är det så? När tappar de fingertoppskänslan?

Vad är det för hemskt hon försöker dölja?

Viraleffekt

I reklambranschen är det fräsigaste man kan skapa just nu en lyckad "viral". Hög viraleffekt. Eftersträvansvärt men ack så svårt att garantera.

Det är svårt att leva upp mot material med sådan brutal viralability som: http://www.lemonparty.org/

Nettos utomhuskampanj

Jag känner avoghet inför Netto. Det är ingen hemlighet. Det är däremot en underdrift inser jag nu i skrivandes stund. Jag H A T A R Netto är en mer rättvis beskrivning.

Jag hatar de som jobbar på Netto och de som handlar där. Jag hatar mig själv för att jag en gång gjorde generalfelet att gå dit för att köpa kaffe till kontoret.

Inget de tar sig för blir rätt. Jag kan inte förstå hur så många människor låter sig blidkas för att det finns en slät tjuga att tjäna vid en storhandling. Framförallt kan jag inte förstå att återbesök ens existerar. Så mycket lidande så lite värdihghet.

Det är nåt visst med livsmedelsbutiker som tillhandahåller ett sortiment som gör det helt omöjligt för en människa att hitta ingredienser för att lyckas komponera ihop en fullständig måltid. Inga ägg, men en våtdräkt för bara 499 kr, sjyrre. Inga grönsaker, men en "konsertgitarr" (vad ända in i... är en konsertgitarr?) för 299 kr. Mäktigt värre.

Är inköpschefen på Netto svårt debil måhända?

Nyligen fick jag syn på Nettos utomhuskampanj och började verkligen undra vad de anställer för folk på beslutsfattande nivå. På stortavlor runt omkring på stan skyltar de med gallskrikande ungjävlar. Kampanjtexten lyder: "Börja småhandla istället - Du behöver inte åka långt för att handla billigt. Spar pengar, tid och tårar. Kom till Netto."

Smart kampanj. Danskjävlar. Ju mer jag tittar på det lilla tandlösa monstret får jag lust att ge honom en örfil.


Ungen ser ju bara vidrig ut för alla som inte har en relation till honom, kanske även för de som har det. Fan, alla vet ju att det är renaste formen av terror att ha med en gallskrikande unge i affären. Det enda annonsen gör är att dels påminna föräldrar om hur jävla jobbigt det är att handla och dels påminna barnlösa om varför man under inga omständigheter besöker stormarknader och lågprisbutiker.

Plötsligt känns det sjuk värt pengarna att lägga upp en femtilapp för ett paket mjölk och en banan på seveneleven.

Om syftet är att locka folk till Netto lär de bita i sten.

Möjligtvis skulle den annonsen funka sjukt bra vid marknadsföring av preventivmedel.

Klippning

Ska klippa mig idag. Känns nervöst. Jag ska prova en ny frisör igen efter att min förra "nya" bestämde sig för att plötsligt börja utöva ocker och min gamla bestämde sig för att flytta hem till värmland.

När jag kom in för att boka tiden så hälsade hon mig med ett "Tjabba!". Det oroar mig.

Kan man använda tjabba som hälsningsfras fortfarande 2007?

En kniv i mitt hjärta

I hate to say it. Men igår skämdes jag nästan för Majorna för första gången i hela mitt liv. En svart dag i kalendern.

Hoppade på vagn elva vid grönsakstoget efter jobbet. Det första jag möttes av var två alkisar som satt på sätena vid stämpelmaskinen. Den ena svalkade sig i med starköl. På riktigt. Han hällde upp öl i ena handen och vaskade av sitt solbrända läderansikte så ölen skvätte åt alla håll och rann ner i skrevet på honom. Han stank öl, piss och svett och skrek otrevligheter till sina medresenärer, främst de av kvinnligt kön. Han välsignade sin omgivning med att helt taget ur luften skrika "Sarajevo" och skratta ett bullrigt vansinnesskratt med påhängd rökhosta, inte utav denna värld. Rosslandet tog liksom aldrig slut. Lite som en bil med taskig tändspole och jag som hatar hostljud med passion.

Jag kände direkt att jag ville döda honom. Han var den typen av alkoholist man inte känner någon empati för, bara förakt. Med sig hade han en något mer lågmäld kumpan som liknade Paul Giamattis rollkaraktär i sideways - fast på dubbeldekis. Det där föraktet för hela mänskligheten tog fart inom mig.

De hoppade av vid Järntorget. Vagnen hade inte hunnit lämna hållplatsen förrän "den vidrige" (han med hostan) började antasta en ung tjej. Hon såg rädd ut. När vi kom upp på Stigberget kände jag en viss lättnad över att de inte hörde hemma i Majorna. En lättnad som skulle dö så snart jag bytte vagn och hoppade på trean.

Jag fick rusa för att hinna med. När jag kom på vagnen satt en platinablonderad trailerpark-kvinna med sjukt ärrigt ansikte, klädd i alldeles för korta jeansshorts och bandana och log misstroget. Hon såg kemskadad ut vilket gjorde mig lite ledsen, jag såg att hon bar på sorg. Jag ställde mig i mitten av vagnen vilket gav mig full utsikt. Vagnen var halvtom vilket är ovanligt vid den tiden på dygnet.

Sätet längst bak i vagnen ockuperades av en till synes helt vanlig man. Tillsynes helt vanlig om det inte vore för att han låg avdäckad i horizontalläge iklädd GAIS-T-shirt med en burköl i ena handen.

Framför mig satt ett par vars största hobby var piercing. De såg ytterst ofräscha ut. Som om de gjort ansiktshål i polisens bombvagn och stått och tjuvkikat när en splitterbomb briserade. I öronen hade de gjort hål som de preppat med uttöjningsringar. Jag har aldrig fattat uttöjningsdealen. Varför vill en människa tänja ut hål i sina öronsnibbar, stora nog att rymma en medelgrov penis.

Som lök på laxen bar tjejen mysbrallor med texten "Juicy" tryckt på röven. Killen hade en till hälften fylld Nettopåse i knät.

För första gången kände jag att jag nästan skämdes för Majorna. En kniv i mitt hjärta. Jag hoppade av och gick modstulet upp mot Gråberget. Plötsligt kom jag på det. Trean. Såklart. De måste givetvis varit på genomresa, destination Högsbo såklart.

Jag kände mig lättad.

Saker jag blir trött av

Det finns massor av hinder i vardagen som gör mig trött. Sådär trött att jag får lust att agera på något sätt, inte låta irritationsmomentet passera obemärkt.

Ett typiskt sådant vardagshinder är när när den rumänske gatumusikanten rakt nedanför kontoret under en och samma dag spelat sin våldsamt talanglösa version av ledmotivet till "Gudfadern" femtio gånger. På ett sjukt lesset dragspel dessutom.

Det har han gjort idag. Jag fick lust att öppna fönstret och slänga ner något jävligt tungt på honom. Alternativt gå ner och ge honom ett erbjudande han inte kan motstå - betala honom för att dra åt helvete. Men jag orkar bara inte.

Min hjärna är trött idag. Jag ber om nå. Jag orkar inte höra Gudfadern en gång till.

Utökad läskrets

Visst är det kul som bloggare när man inser att ens läskrets växer. Det är en väldigt stor del av drivkraften bakom en blogg.

Idag när loggade jag i på min statitsiktjänst och såg att jag får många besök från ett helt nytt ställe. Plötsligt ser jag att jag ett gäng träffar från en mycket suspekt url: http://www.diaper.nu/.

Jag scrollade ner i listan och när jag räknat till tjugo så konstaterar jag att min bajshumor och dess relaterade texter dragit till sig en helt ny målgrupp. Bloggfrossa sprids nu som aska för vinden i ett community för infantilister och blöjfetischister. Har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska smälta den informationen.

Jaja, vad ska man säga liksom?

Vissa blir stora i Japan... andra i ABDL-kretsar (Adult Baby och Diaper Lover). Dags att byta spår nu känner jag.

Bögbomben

Jag och de flesta med mig har vid det här laget blivit ganska härdade när det kommer till all idioti som frodas i världen. Men då och då kan jag nästan ramla i backen av häpnad över hur illa den mänskliga hjärnan kan fungera under fel omständigheter.

Var nyss inne på CBS channel fives hemsida som rapporterade att Pentagon nu bekräftat att de faktiskt övervägt att utveckla en s.k. "Gay Bomb" - ett kemiskt stridsmedel vars kärna skulle bestå av ett starkt afrodisiskt hormon som vid träff skulle spridas för vinden och plötsligt förvandla alla heterosexuella fiendesoldater till sjukt knullsugna homosexuella.

JA, ni hörde rätt!!

USA:s militär har alltså seriöst lekt med tanken att skapa bomber som ska slå ut hela stridsförband genom att göra dem så oemotståndligt kåta på varanda att de slänger sina vapen åt sidan och istället börjar böga med varandra. Strålande. Vilken enastående hjärna som kom på den idén. Bara i USA, bara i USA.

Min fantasi är alldeles för begränsad för att kunna utforska hur det måste gått till på det mötet då idén till bögbomben presenterades.

De måste varit sanslöst malliga över det faktum att de skulle ta fram en kembomb som inte dödar människor utan på sig höjd skulle leda till skador på diverse kroppsöppningar.

Wow. Så smart. Alla vet ju hur homosexuella är. Tänka då att knäcka Den lede Fi genom att göra fiendsoldaterna sådär alldeles galet och farligt homosexuella.

Jag fattar inte att de inte kommit på det innan. Tänk, då hade Vietnamkrigen kunnat gå under parollen Ett massivt Woodstock och hur sjysst hade inte det varit att förvandla Irak-kriget till värsta pridefestivalen. Säkert inte mindre stökig men krig i fredens och kärlekens namn.

Ja, det är snudd på Nobels fredspris här känner jag.

JÄVLA IDIOTER!!

Tvåårsjubileum - tiden går

Tiden går är ett uttryck som jag blir lite deppig av. Tittade just i min kalender. Det är den elfte juni, vilket betyder att jag igår missade Bloggfrossas tvåårsdag. Japp så är det. Igår för två årsedan började jag trevande ge mig in i bloggsfären.

Jag tänker tillbaka och minns faktiskt den dagen tydligt. Det var sol och hett som idag när jag på min cykel (det blå skottet) tog mig hemåt. Jag reflekterade över det starka blodsband som verkar väva samman asiatisk mat och alkoholism och så kollade på en klassisk Bronsonrulle (breakout). Jag minns att det var roligt att skriva om hur filmens bad boy gick sönder som en pinjata mot en flygplanspropeller. Det var en bra bloggdag - min första.

Mycket har hänt, både bra och dåligt.

En del läsare från dag ett är kvar. Andra har slutat läsa och nya har kommit till. Läskretsen har ökat (återkommer till det). Det gör mig glad. Som fan. Jag får mycket kommentarer och ibland återvänder gamla läsare. Då blir också jag glad. Som fan.

Det är inte utan att jag blir nostalgisk.

Två år är en respektabel tid...

Kärt barn har många...

Det är lite lustigt att en kroppsfunktion som alla har och använder nästan dagligen kan ha blivit så mytomspunnet.

Nyligen blev jag tipsad om en lista med synonymer för toalettbestyr nummer två: http://susning.nu/Bajsa/synonym

Där ryms en diger lista över alternativa namn till ordet "Bajsa". Jag blev glad när jag såg att min favorit "Bygga en björn" tagit sig in på listan.

Där är många fyndiga, några roliga och en massa konstiga.

Brumma, Fräsa en kloss, Göra stort, Klossa, Klubba, Kröka en märla, Lassa, Offra till porslinsguden, Ringa Glenn, Sjösätta brungäddan, Snyta sig i röven, Tömma tvåan, Urinera hårt bakifrån, Värpa brunägg.

Visst visst... Men inget sådär klockrent. Inte som Bajsa. Dessutom saknade jag "Tömma rumpan".

Det fina med Wiktionaries är ju att man får fylla på själv. Så ös på med tips tack. Sedan skickar jag in en fet uppdateringslista till susning.nu och gör "bajsa" till det synonymtätaste ordet på jorden.

Stort tack också till Alex Schulmans mamma som precis bidrog med: "Dajma"

Skrynklarkamrater - låt om oss icke falla för frestelsen

Nu är den här.

En automatisk pappersvikarmaskin som underlättar viknings-/lindningsprocessen inför en redig torkning. Smidigt värre. Om man är vikare.

Det är bara att gratulera. Jag gläds med dem. Verkligen.

Men allt är inte guld och gröna. Jag anar oråd och kan inte låta bli att känna mig en smula provocerad. När kommer en likvärdig produkt för oss skrynklare isåfall. Varför ska vi alltid behöva stå åt sidan och se på? Det kan knappast vara så förbannat svårt att bygga in en skrynklingsfunktion och på så vis göra maskinen komplett.

Nä, det är nog knappast kunskapen som brister utan ambitionen. En ovilja att integrera oss skrynklare i samhället (vilket är lite lustigt eftersom vi inte är en minoritet då vi svarar för nästintill hälften av befolkningen - ja, så många är vi faktiskt).

Vi skrynklare är härdade som stål och är historiskt sett ett förföljt folk. Segregerade och bespottade i tysthet, enkom för att de som föredrar att vika sitt papper avundas vårt lite ledigare och mer avslappnade förhållande till själva torkningsmomentet vid toalettbesök. Så till den milda grad att de verkar beredda att gå hur långt som helst för att förgöra oss.

Det ganska uppenbart att vikningsmaskinen är framtagen i allians mellan vikare och lindare. En svart pakt med syftet att locka över en massa skrynklare med svag självkänsla. Att skapa en produkt med så högt "cockteasing value" att skrynklarlägret skakas om och sekulariseras genom massflykt och orationella sidbyten.

Så jag vill bara säga till alla skrynklarkamrater. Var stolta, stå på er. Låt inte era sinnen förgiftas av vikarnas fula frestelsekampanj.

Blommor och bin

Lite UR fast på amerikanskt 70-tals-liberalt och härligt vis.

Om det var en verklig situation skulle killen ALDRIGIHELVETET fått ett normalt förhållande till något som ens tangerar ämnet sexualitet under sin resterande livstid.

Jag undrar om uppdragsgivaren kände sig tillfreds med resultatet:

Den nya ekonomin

Var på lunch nyss.

Efter lunchen bar det iväg till Nordea på "ärende". Det skulle sättas in pengar eftersom jag inte kan hantera kontanter på fickan (jag bränner dem närmast tvångsmässigt). Inne på banken är det kö. Två kassor var öppna och de höll till min stora lycka på att lära upp ett par ytterst färska sommarjobbare vilket borgar för extra lång väntan. Den ena var en kille som var så provocerande långsam att jag funderade på om han verkligen klarar sig på egen hand när jobbet är slut. Han bara satt där och det kliade i hela min kropp när jag såg på honom. jag fick lust att spontanråna honom. Våldsamt.

Jag hatar verkligen att vänta. Jag blir mörk inombords när jag köar på apoteket och liknande ställen. På den gamla goda tiden då postkontoren fortfarande fanns kvar drabbades min hjärna nästan av härdsmälta varenda gång det vankades paketuthämtning.

En person vars könstillhörighet jag efter stora svårigheter lyckades fastställa till kvinna adderade extra irritation.

Hon var klädd i klassisk hisingsoutfit (pölsig T-shirt från Jula, joggingbrallor, ring i örat, snaggad frisyr, grov hals- och armkedja etc) och hade ett mycket debilt ansiktsuttryck, för att inte tala om en ruggigt bösig attityd som charmbonus. Hon försökte först knö sig före i kön cirka tio nummer vilket snabbt genomskådades av kassatjejen som tur var.

Sedan försökte hon aktivt och på fullaste allvar byta till sig mitt nummer som var tre nummer bättre. Rakt av ville hon byta vilket kändes udda. Jag blev sugen på att tipsa idioten om en kurs i grundläggande samhällskunskap för att hon skulle få en liten inblick i hur ett samhälle faktiskt fungerar.

Påväg tillbaka passerade jag en rumänsk proffstiggare som amatörmässigt valt NK som sin tiggbas. Jag tror inte att utanför NK är en så smart plats. Folk som kommer ut därifrån har redan bränt fett mycket deg och de har ingen vidre lust att strö växelpengar omkring sig på en stund. Utanför Netto är nog ett säkrare kort skulle jag tro. Enkel matematik liksom.

Iallafall.

Han satt på knä och höll trovärdigt fram en hatt samtidigt som hans ansikte signalerade tjockt mycket armod. Allt stämde in i bilden utom en liten detalj. Vid sin sida hade han ställt en oöppnad flaska Evian källvatten. Vad ska man säga. Så jävla synd kan det inte vara om en kille som tigger knäna av sig och sedan väljer att lyxa till med dyrvatten. Då är det bluffvarning. Alltså en "äkta" tiggare hade hellre hämtat vatten i kanalen än att wejsta en slät tjuga på en flaska Evian. Så är det bara.

Eller är det jag som inte hänger med längre?

Kanske är det helt naturligt att försöka hustla till sig fördelar (t.ex. köfördelar) utan att skjuta till något själv nuförtiden. Kanske är det också så att tiggarna gått och blivit varumärkeskänsliga och lite mer blingbling av sig generellt.

Kanske är det bara en del av den nya ekonomin.

Bakfull av ledighet

Igår var det röd dag vilket var riktigt skönt. Utflykt och softande hela dagen på årets hittills soligaste dag. Jag trodde jag skulle känna mig utvilad idag, men det är precis tvärtom.

Det var svårare än vanligt att vakna idag. Sjukt seg i huvudet. Känner mig ofräsch. Luften kändes kladdig och jag går runt hålögd, sur och lite deppig.

Jag tror banne mig att jag har gått och blivit bakfull av ledighet.

Jag dödade inte Povel

Ibland slås man av hur dumma vissa kommentarer är.

Häromdagen skrev jag att jag har svårt som fan för Povel Ramel eftersom han massproducerat en massa klämkäck humor som jag inte pallar alls. Jag pratade om ett stipendie han instiftat som är lika käckt som Povel själv. Jag stör mig på det.

Nu är han död.

Då ramlar det in kommentarer om att jag fått som jag ville, att jag dödat Povel etc. Andra snackar om tajming. Det är vid sådana tillfällen jag blir riktigt trött.

En kurs i svensk läsförståelse någon??

För det första så ville jag inte att Povel skulle dö, jag tycker bara att hans typ av humor är svintråkig. För det andra så tror jag att ett blogginläggs makt över liv och död är något mer begränsad. Snararde är det väl rätt känt att pacemakeroperationer på nittotaggare har en tendens att strula ibland. Vad gäller tajming så tycker jag inte att det var dålig tajming. Varför skulle det vara dålig tajming att säga att jag inte sympatiserar med rickitickiticki-ramelsk humor medan han lever. Det hade varit sämre tajming att såga honom idag precis när han dött.

Men jag kan hålla med om att det är ironiskt att jag ondgjorde mig över hans käcketikäcka humor för bara ett par dagar sedan eftersom jag nu kommer tvångsfödas med just den varan. Gissa om SVT kommer duka upp en fet kavalkad av minnesprogram och hyllningsgalor.

Jag kan inte låta bli att skratta. Snacka om att bli biten i röven av självaste Povel. Somliga straffar gud genast - resten tar Povel hand om...

Belgiska chokladanus

Det här med utveckling. Är det så bra egentligen?

Hittade en länk nyss som fick mig att fundera på om det inte är så att vi kommit LITE för långt nu.

Det är ju rätt sweet att vi kan bära med oss färkt nedladdad musik, bota sjukdomar och kunna förflytta sig från en plats på jorden till en annan genom att sätta sig i en liten konservburk och bara flyga dit. Wow liksom. Imponerande.

Rätt grym utveckling om man jämför hur värdelöst livet måste varit på den tid då man ständigt gled runt smutsig som en bajspunkare i dåligt sittande djurhudskläder och fränaste killen i stan var han som kunde göra upp eld.

Men någonstans har det gått överstyr. När uppfinningsrikedomen börjar generera produkter som belgiska praliner formade som anus, då är det kanske dags att bromsa utvecklingen något.

Hålla i ponnyn så att säga.

Hopplös och hatad av alla

Jag fick låna en bok i helgen. Toby Youngs själbiografi - Hopplös och hatad av alla. En slags modern klassiker som alla läst. Utom jag.

Har bara läst två sidor än så länge men den verkar fantastisk lovande måste jag säga. Titeln för dessutom mina tankar till danskjäveln som hoppade in på fotbollsplanen i lördags.

Brrr... jag riktigt ryser när jag tänker på hur lätt det är att förstöra ett liv.

Karamelodiktstipendiet

Jag har generellt sett väldigt svårt för "käckness". Därför tycker jag att Povel Ramel är en jävla mupp.

Min kollega A delar åsikt eller sanningen är nog snarare att han är drivande i Povel-frågan. Han hatar Povel och när man frågar varför så svarar han genom att gnugga sina handleder och säga: "ricki-ticki-ticki-tick", vilket jag tycker är rätt träffande. Han har uppviglat mig. För jag stör mig som fan nu.

Ok, Povel är en gammal oförargerlig gubbjävel och jag borde låta honom vara. Kan man tycka. Men han har instiftat ett Stipendie med det rickitickiroliga namnet "Karamelodiktstipendiet" som givetvis pulserar av klassisk Povelsk rolighet. Usch.

När årets stipendiat Henrik Dorsin blev utfrågad av en tv-reporter om vad Povel Ramel betytt för honom blev det jobbigt. Han blev tvungen att vika isär skinkorna och förlora all värdighet genom att tvångssvara att Povel har betytt massor. Skitsnack. Sådant uppenbart ljug.

Ingen under 60 år kan helt ärligt säga att de diggar Povel Ramel och hans vulgoflin. Det är snarare nåt perverst över honom och käckt, visst, men inte roligt. Aldrig roligt.

Varje år förs en hemlig person in i en park under ett polkarandigt fodral som under en avtäckningscermoni åker av till en fyndig Povellåt, vanligvis framförd av Povel (dock ej i år eftersom den rackarn gåt och kittat upp med pacemaker i dagarna). Vidare är ett stående inslag att frugan Susanna står i ett hörn av parken och ropar "Stekt svan! Stekt svan! Kom och smaka stekt svan!". Sedan får den som har haft otur att väljas en strut karameller och 25 papp . Det är så dumt att vartenda kroppshår först får bonge och sedan rullar ihop sig när jag läser om det.

Jag förstår inte varför det nödvändigtvis måste vara så jävla käckt. Varför kan de inte bara kalla in stipendiaten, ta i hand, ge honom en check och en dunk i ryggen. Lite värdigt sådär.

Kan ingen sätta stopp för vansinnet?

Tänk om en turist hade gått förbi. Han/hon hade ju bara haft ont att säga om Sverige efter det. Kungens Brunei-tal har ju ingen pinsamhgetsfaktor alls i jämförlse och Friggans "We shall overcome-incident" på nittiotalet står sig sjukt platt.

Ikväll blir det raj-raj

Vi ska ha fest på jobbet. Modell stor.

Vi har tänkt på allt. Allt från ohemula mängder sprit, liveband och stans fräsigaste DJ till bartenderproffs, catering-foder och ståbord. Ståbord, ja jag säger då det. Vi har till och med pimpat hissen med röttljus och ett mäktigt soundsystem som kommer att ösa på med ännu mäktigare rysk partymusik.

Appropå Ryssland som gått och blivit mitt favoritland på många sätt hittade jag en video som visar hur det ska gå till när det är fest. Filmens huvudperson håller sig i bakgrunden men dominerar totalt med sina råheta och ganska egna dansmoves. Det går inte att bli annat än impad av en kille som dansar så uthålligt, nästan stoiskt, på en och samma plats hela kvällen.

Vi får hoppas att det blir lika mycket raj-raj här ikväll. Det blir det nog.



Kanske att vi ska hoppas på något mindre "Torsk på Tallin-vibbar". Det är nog allt.