I en värld där allting bara brusar och gör som det vill står jag i mitten och börjar tröttna...
Om mig
Namn: mikebike
Plats: Göteborg, Sweden
Pessimistisk realist på 32 sura år. Jag gillar verkligheten trots alla dess brister. Gillar att älska den, gillar att hata den. Detta är min ventil som ger min hjärna goda nätters sömn och ett hjärta som kan slappna av. Jag vill beskriva min blogg som en mikroskoptitt på den där näven jag och många andra så ofta knyter i fickan.
Igår rånade en finne till sig 50 papp på en bank. Med armborst. Det är så hårt att det knappast går att förstå. Finnarna kan dom. Bara harpun klår armborst. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller Morgonstjärna. Eller en sådan där fet yxjävel som dvärgen i Sagan om ringen-trilogin har. Eller motorsåg.
Hmmm, plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt känner jag. Floran är så bred... Men vänta lite nu. Slaktmask!!
Tänk att spatsera in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg. Då skulle de nog öppna valvet rätt kvickt.
I veckan var jag, J och vår biblotekariekompis A på forum för poesi och prosa. Tillställningen gick ner på Musikens hus i Majorna och precis som väntat var det såklart en stor överrepresentation av sjalar, hennafärg, pösiga manchesterbyxor och ospec. stickat. En och annan grisskär ballongskjorta kunde också checkas av på publik-ridern. Men där var också många med något mindre kulturpatos, eller bara bättre smak.
Det vankades uppläsning. Inbjudna författare som högläser inför publik. En väldigt underskattad kulturform för när det är bra är det jävligt bra. Jävligt bra var det för övrigt när Anna Jörgensdotter läste ur sin senaste roman, "Bergets döttrar". Och när kvällens huvudnummer Sofi Oksanen läste ur sin purfärska "Utrensning".
Riktigt jävla rövdåligt var det däremot när det var dags för Per-Eric Söder att äntra scenen. Alltså jag kunde inte hålla mig för flabb. Jag var övertygad om att han bara körde ett gag. Att han bara drev lite med den fantastiskt estradpoesi-falangen och när som helst skulle avslöja sitt lilla prank. Men det kom aldrig något avslöjande. Perra var på fullaste allvar, och där i ligger troligen också förklaringen till varför estradpoesi som gengre så välkommet gått och självdött. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Än mindre tycka om. Det finns en enda jävel som kan hantera det och göra det bra. Bruno K. Öijer. Och hade det inte varit för att sabotörer som den där förbannade limsniffarskåningen Bob Hanson lyckats blåst liv i skiten gång på gång, genom att sprida sin könssjuka verbala säd över landets alla missförstådda mini-bobbar, och väcka deras hopp. Ja, då hade vi sluppit eländet för länge sedan.
Till slut fann jag mig och plockade oblygt fram min mobil och började filma. Samtidigt började jag fantiserade om hur kul det skulle vara att se några av mina kollegor i samma situation. De hade fanimej självantänt.
Som den medmänniska jag är vill jag även passa på att utfärda en lite VARNING! Det här är verkligen inget för känsliga hjärnor. Tittning sker på egen risk:
Har just genomlidit första deltävlingen i årets mello. En mellokväll kort och gott. Det är mest skit med melodifestivalen. Börjar bli ett rätt trött format. Men här kommer mina reflektioner.
1. Ola - Unstoppable: Skit.
2. Jenny Silver - A place to stay Borde gått vidare.
3. Linda Pritchard - You're making me hot-hot hot Skit.
4. Pain of Salvation - Road Salt Vad i helvete är grejen med att söka till mellohelvetet som ett fränt "hårdrocksband", och sedan låta sångaren stå och lipa en stund till en ballad som heter "Vägsalt". Jag repeterar: VÄGSALT. Det är dumt på så många plan att jag måste sluta irritera mig nu, innan ett kärl brister i skallen på mig. Jag menar vaffan. Inte en trumtakt spelades, ändå hade de släpat upp en trummis plus ett trumset. Inte ett gitarrackord spelades, ändå satt gitarristen där i bakgrunden som en menlös jävla posör. Fy fan.
5. Anders Ekborg - The Saviour Jämntjockt.
6. Jessica Andersson - I did it for love Låter likadant varenda gång. Skit.
7. Frispråkarn - Singel Töntjävel. Den här killen ville jag fan bara slå ner. En fet knogmacka på hans rövhaka. En ghettobanansvenne som borde fortsatt med steroiderna istället för att experimentera med "musik". Det kan bli så väldigt fel ibland.
8. Salem Al Fakir - Keep on walking Värdig vinnare.
Programledarna: Jag kan fatta Meltzer. Jag kan fatta Zelmerlöv. Men Dolph Lundgren? Hur fan kom de på att anlita honom? Och hans gnäll om att svenskarna inte skulle gilla honom tillräckligt mycket. Det finns väl fan inte en svensk som har någon åsikt alls om honom. Enda kontakten med Dolph sedan Rocky IV är väl om man råkat gå förbi b-hyllan i nån videobutik och nostalgiflabbat.
Jag skulle behöva lite inspirationshjälp. Jag håller på med ett projekt där jag kommer ha väldigt stor användning för den ädla konsten "låtsasdanska". Alltså, svenska som man helt dialektalt svänger om till danska genom att efterlikna deras sluddriga uttal och för den autentiska känslan skull; slänga in ett fyr helvede, fö faen, fullkomligt, det aer godt, bestefar, draeng, pige och så vidare lite här och där.
Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.
Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).
Det finns nästan inget bättre än att i rusningstrafik råka sätta sig på spårvagnens enda tomma plats och för sent inse att man satt sig bredvid en explosiv dansk alkis. Inget går upp mot att bli verbalt antastad av ett ambivalent importfyllo, och under tjugofem minuter bli ömsom aggressivt utskälld och smädad, ömsom kallad kompis och bra kille.
Innan jag började träna igen undrade jag seriöst hur det skulle gå den här gången. Min skamfyllda kropp har haft en graverande romans med transfetter och andra dåligheter under alldeles för lång tid. Jag har haft hyst vissa dubier kring om den ens är möjligt att bli kvitt en kontorskropp som gjort sig så hemmastadd som min. Men igår fick min motivation sig en kickstart som hette duga.
Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".
Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.
Cliffhangern under "Dagens bästa merläsning" i gårdagens Aftonbladet var något utöver det vanliga.
1. En gråtbild på Loffe. 2. En rubrik: "Jag var fast på metadon". 3. En locktext: Janne "Loffe" Karlsson om knarket och Göta Kanal-floppen. 4. En uppmaning: Köp PLUS här och få tillgång till hela Aftonbladet för 29 kr i månaden.
Ja, jag kan fan knappt bärga mig... Jag måste verkligen lösa ett PLUS-abonnemang pronto, så jag får ta del av när Loffe lipar ut om sitt rock n' roll-liv, men framförallt hur dåligt han mår över att den senaste kanalfilmen inte lyckats lura svennebanansverige in i biomörkret en gång till. Lätt att jag betalar 29 kr i månaden för sån het skit. Eller också inte.
Hur fan tänker de? Jag hade blivit provocerad om jag tvingades läsa skiten gratis.
Phew. Veckan har snart gått till ända. Mycket har hänt, men inte på bloggen. Träningsvärken har hunnit släppa och ersättas av lättare magsjuka, som i sin tur har hunnit gå över. Sedan har jag hunnit byta jobb på jobbet (ny arbetsgrupp), fått en jävligt ilsken vagel på ögonlocket och så har jag anlagt en mustasch. Japp, en riktigt präktig mustasch. Inte en poängplockare hemma direkt, men jag gillar'n.
