tisdag, oktober 31, 2017

Ghostbusters of Sweden

Ibland blir man lite ledsen av att läsa nyheter. Ibland blir man lite glad. När jag läste om Tom Gade Olausson och hans lilla grupp med paranormal-entusiaster i Knäred blev jag det senare.

Tom Gade Olausson är grundare och talesperson för Team Swedish Hauntings, ett nätverk som jagar spöken och andeväsen och de har ett enda mål i sikte. Att bevisa att det finns liv efter döden. Nu i halloweentider och allt har den lilla gruppen lyckats hamna i nyhetsflödet med anledning att Laholms kommun just gett avslag på deras ansökan om ett bidrag till avancerad spökjaktsutrustning. Kommunstyrelsen i Laholm verkade helt enkelt inte dela åsikten att de ska stå för finansieringen av värmekameror till den typen av hobbyprojekt. Rimligt kan man tycka. Men sedan kollade jag nyhetsinslaget nedan och känner istället starkt att jag ställer mig bakom det där spökjägarjänget till 100%.



Kom igen nu för fan Laholm! Vad håller ni på med? Krossa spargrisen och slanta upp bara. Who fucking cares att det är mumbojumbo? Jag skulle säga att det är en sjukt billig, enkel och framförallt mycket preventiv insats för att att hålla en lokal grupp tokstollar lugna och stabila ett tag. Hur kan en kommun rimligtvis investera fem tusen kronor bättre än så?

Tom och hans gäng har dessutom redan lagt alla sina egna besparingar för att få ihop en nästan komplett maskinpark. En superspejsad ljudförstärkare, en spirit box (?),  några GoPro-kameror, diverse UV-utrustning, infraröda kameror och andra random grejer. De har till och med kittat upp med en bibel (briljant drag) som ska fungera som "trigger object" när de är i farten och ska fånga in lite mer kristna gengångare. Den sista lilla pusselbiten innan de fått ihop en komplett ghostbusterarsenal är iallafall en värmekamera som kostar runt fem papp. Men Laholms kommun verkar inte se det hela ur riktigt samma perspektiv. I sin motivering skriver kommunen att det inte gagnar övriga medborgare i kommunen. Well let's agree to disagree. Jag skulle säga att det skulle gagna Laholms övriga medborgare bra mycket mindre ifall det här gänget skulle sluta hålla till i olika ödehus och mäta luft med sina fräcka manicker, och börja driva runt som arga innebandykillar på stan istället.


Dessutom verka Tom vara en riktig sköning. På hans LinkedIn-profil kan man läsa att hans intressen innefattar allt från att skriva morbid poesi till skräckfilmsmanus och låt mig citera: "I am also a paranormal investigator and have a complete arsenal of professional tools. Working with one more investigator and my psychic stepdaughter. She truly sees the dead, and together the three of us are trying to find the most haunted locations in Scandinavia. Ask for help and help shall be given."

Hjälp!

Och en jävla slump alltså, att Toms styvdotter råkar vara ett tvättäkta psychic medium dessutom, som kan se de döda. Extrem tillgång när är paranormal utredare skulle jag säga. Men Tom inser att en del inte riktigt tar dem helt på allvar. Därför är en av deras viktigaste tillgångar i gruppen en person vars roll är att agera skeptiker. Sicket jävla vinnargäng ändå. Hade det inte varit för att jag just bränt hundra tusen på att renovera min källare så hade jag lätt kunnat tänka mig att gå in som deras huvudmecenat. Göra dem skyldiga mig evig tacksamhet. Så jävla koolt att i princip närsomhelst kunna skicka över en spökgrupp och deras mätinstrument till någon jävel man stör sig på. Vem skulle inte baja på sig då liksom, om man vaknar av ett ljud och tittar ut och ser att det plötsligt står några besynnerliga filurer med ockult uppsyn på ens tomt, med en stor resväska i aluminium, och att de sedan börjar stryka runt där med sin spirit box och portalöppnande UV-lampor, för att leta efter levande döda?

Jag hoppas att någon av er som läser detta ser fördelarna och ger dem den spons de vill ha. Det kommer bli bra. För alla.

Till sist. En liten blänkare till. Tom skriver att han även skulle älska att hjälpa till att utveckla ett tv-spel, han har nämligen "så många idéer i sitt huvud". Undrar verkligen vad det kan röra sig om? Jag tror att jag har mina aningar.

Heja Tom!

lördag, oktober 28, 2017

En stilla Timell-reflektion

Jag känner mig fryntlig. Inte för att det är fredag utan för att det under veckan har gått upp för mig att vi troligen aldrig mer behöver se Martin Timell på tv. Åh! Känn på den. ALDRIG MER.

En gång för längesedan bloggade jag om en dåre som hade tatuerat in Martin Timells fejs på magen. Undrar hur det valet av motiv känns idag. Själv hade jag utan att behöva tänka i två sekunder valt att låta ett stort saftigt hakkors pryda min halsen före den här:



Vill inte slå mig allt för mycket på bröstet såhär i bakvattnet av #metoo som fick bajskorven Martin Timell att flyta upp till ytan. Med besked också. Men jag stack redan 2006 ut hakan i ett blogginlägg om mannen i fråga och jag måste säga att jag nästan ryser över hur otrolig väl min ryggmärgsfeeling kring TV4:s forne guldgosse ändå skulle visa sig slå ut till sist (ok, inte specifikt wife beater-ryktet som faktiskt känns mindre spekulativt än någonsin nu):

Låt mig citera mig själv lite sådär lagom självgott:

"Martin Timell
Den killen har jag hatat sedan han var med i Bullen. Jag hade för mig att jag köpte honom då men efter ett samtal med brorsan kom vi fram till att jag minsann hatade honom då med. Klart jag gjorde. Det är nåt med den jävelns aura som luktar riktigt brunt. Det gör mig lite illa tillmods att han alltid verkar gå hem i stugorna så att säga. Att ingen verkar vilja syna bluffen. Hans folklighet är nästan uppe i dödliga doser. När någon blir folklig så brukar jag ta det som ett fett varningstecken och i Timells fall ringer det flyglarm om "asshole in the area". 


Jag känner på mig att han är en riktigt ond jävel. Att han är ett arrogant svin bakom sin klämkäcka tv-yta, det vet väl alla redan. Men ändå verkar ingen bry sig. Man kanske blidkas av den mysige, rolige och händige Martin Timell med sitt bullriga skratt och pojkaktiga uppsyn. Men mig lurar han inte. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han hellre låter fisten tala när "kameran är av" så att säga. Jag skulle däremot bli väldigt förvånad om han INTE representerar röda siffror i domestic violencestatistiken. Värd för TV4 världsföräldergala. Det är ungefär lika taktfullt som att släppa in Mulla Omar i American Top Model-juryn enligt min mening. 

Nä, det luktar praktsvin i TV4-stian. När ska någon göra nåt åt saken?"

Jag skrev mycket dumheter på den tiden, men texten ovan känner jag inte att jag behöver be om ursäkt för. Skönt.

I veckan (tror jag) startades även FB-gruppen "Stå upp för Martin Timell". Jag har väldigt svårt att se logiken, dels i gruppens själva uppkomst men framförallt hur den lyckats få 2000 följare. Vid det här laget är det väl allmängods att en stor del av Sveriges befolkning har håvats upp ur den grunda änden i gen-poolen. Men ändå. Martin Timell själv insåg ju att matchen var över och att det bara var att lägga sig på rygg och bekräfta anklagelserna. Att han i nästa andetag bevisar vilken slapp jävla rövhatt han är, genom att försöka avdramatisera det hela med sitt speciella imbecill-manér och kalla sitt beteende för "klantigt" är en helt annan femma. Så vad är det egentligen de vill stå upp för undrar man ju? Oklart.

Men jag blev nyfiken och gjorde lite research bland medlemmarna i gruppen och kan nu leverera en liten profilering av denna speciella livsform:

Den typiske stå-upp-för-martin-timell-personen är: Kvinnor och män (fifty-fifty typ) som till väldigt stor del har skaffat sig sin trubbiga världsåskådning på "Livets hårda skola", en skola där man strukit retorik från schemat till förmån för specialstudier i arbetslöshet. De tycker väldigt väldigt mycket om den svenska flaggan, folköl och djur. Och Jimmie Åkesson. Något som ofta verkar sammanfalla med valet av omslagsbild. De beundrar människor som kör "raka rör" och "säger som det är" men hyser paradoxalt nog ett vulkanliknande förakt för människor som är "PK". Alla verkar vara överens om att man måste kunna tåla lite skämt här i världen men verkar samtidigt kunna bli superduperkränkta för nästan precis vad som helst. Inte minst människor som utmanar deras lite mer "klassiska" bild av jämställdhet i allmänhet och uppdelning av föräldraledighet i synnerhet. Män ska vara män, kvinnor ska vara kvinnor och en fikus ska fanimej vara en krukväxt. Och där någonstans verkar de nå fram till en slags universell knytpunkt i sin kärlek till den bullriga, oborstade och lite charmigt hetlevrade o-bögen Martin Timell

Det lustiga är att syftet med gruppen verkar vara att visa sitt stöd åt Martin Timell, medan den reella effekten är bara att det blir en ytterligare tyngd på hans axlar. För med en så massiv samling renodlade hjon som håller en om ryggen behöver man sannerligen inga fler ovänner.

Det är en märklig tid vi lever i.

onsdag, september 27, 2017

Varning för starkt material!

Wowouwow!!

Jag måste erkänna att jag trodde att den gamla goa borgarblaskan Svenskan hade pinkat in reviret med sina episka helgreportage för tid och evighet när de lät Johan Lindeberg ratta en egen "min helg-artikel" tidigare i år. Men Metro har ju alltid varit den där lilla uppkäftiga uppstickaren som legat där och bligat mot en i sitt lömska gratisskimmer, på busshållplatser eller i famnen på ynglingar med eventväst och keps. Så man borde ju kunnat ge sig fan på att de skulle ha ett ess i rockärmen och i fredags lyckades de så nå hela vägen fram. Till mig (via min fru). Det låg helg i luften. Det andades fredagsmys. Det vankades helgreportage med Fadde-kingen.



Ba känn på det: Fadde om sin storhetstid. Följt av citatet "Jag skapade begreppet Stureplan" och en tredagarsretusch av Fadde Darwich i stöddig pose. Det är så man tar kommando i mediabruset. Fruktansvärt starkt material. Hela Sverige ställer sig på knä och bugar djupt. En dörrvakt som mer än gärna gärna fabulerar kring sina tokigaste knullhistorier så fort han känner lukten av trycksvärta. Kan knappt tänka mig nåt bättre än att börja min lördagsmorgon med en kopp rykande java, en nygräddad fralla och en spännande historielektion av magister Fadde.



Man ska gå in för det man håller på med. Det är bra. Det är så man blir proffs. Zlatan är duktig på fotboll. Fadde är bra på att släppa in folk genom en dörr. Riktigt bra och rimlig jämförelse för övrigt. Snacka om att maxa begreppet legend med ett sådant rötet värv i ryggan. Att använda begreppet storhetstid för att beskriva ett nattjobb som gick ut på att känna igen a- till ökändisar och stå på ett elskåp på Stureplan och peka på folk som en annan jävla kastdåre. Det kräver kanske inte så himla stort begåvningskapital, men satan vad stark i jaget man måste vara. Det ska han ha, Fadde-kingen.

Det hade varit kul att nästa vecka se Metro fronta en parkeringsvakt som står med armarna i kors på en löpsedel och mallar sig med sina fetaste bötningar. Och veckan efter en krum liten ismaskinsförarfarbror från Modo Hockey som hävdar att det var han som skapade begreppet Foppa.


torsdag, september 14, 2017

En go VIP-gäng

Min hjärna klarar sällan mer än noll intellektuell friktion efter en jobbvecka. Så ock i fredags därför öppnade vi en påse chips och tittade lite på Biggest Loser VIP. I know, I know, I know...

Det är svårt att på ett någorlunda nyanserat sätt återge känslorna som sköljer över en medan man ser programmet. För det första så är det ju ett vidrigt och människoföraktande format från början så upphovsmakarna lär nog få smaka skärseld för det vad det lider. För man får väl hoppas att sådan cynism inte kommer att passera obestraffat. Den här gången är det i alla fall inte några vanliga random "tjockisar" som står i centrum för att bli förnedrade när Svensson tittar på, utan några av de mest damtidningskompatibla äggen vi har. Därför är det heller inte övervikten som är det iögonfallande när programmet drar igång. Det är själva personerna som mönstrat på i rollen som ett VIP-crew.

Anna Book, La Camilla, Runar Sögaard, Farmen-Blondie och Ullared-Morgan. Det är tydligen de creddigaste fejsen produktionen kunde komma upp med. Eller är det de mest desperata? Det får i all fall mig att undra om det rör sig om någon slags avancerad dubbelironi från beställarens sida. Jag vågar inte ens spekulera i hur många stenar de egentligen måste ha vänt på innan de till slut landade i årets uppställning och kunde börja låta kameran rulla? Utan att försöka göra mig lustig måste jag säga att det känns som att betydelsen av VIP devalverats ganska kraftigt.

V.I.P.

Maken till dassigt gäng måste man fan leta riktigt länge efter. Kanske inte efter Anna Book då. Hon fastnar väl i trålen varje gång det vankas lite air time. Hela hennes samlade värv består av att hon gjorde ett framträdande i pedofil-barnprogrammet Solstollarna och sedan tävlade i mello med en alfabetsvisa nån gång på 80-talet. Efter det bygger hela hennes fame i princip på deltagande i olika hopp och lek-format, plus en jävla massa besvikelser i Hänt Extra. Det är inte som jag raljerar nu, hon säger det själv i ep3 (om än med en obegriplig stolthet i rösten) att hon varit med som deltagare i princip landets alla underhållningsprogram. Som att det är en bedrift. Men resten av dem? Vilket nummer på listan stod det t.ex. Runar på? En spritfet gammal norsk dissenter som i princip upphörde att existera på nöjeslöpen i samma sekund som Kicken (också en jävla stjärna) började penetrera hans exfru. Inte fan var det topp 100 i alla fall. Möjligtvis om de hade kunnat få med hans polare Thomas Brolin och Dr Alban i ett och samma paket.

Även om Farmen-Blondie verkar vara en rätt skön och lättsam prick så gör inte hans deltagande i en dokusåpa 2002 honom per automatik till en typisk VIP-personlighet och superkändis. Jag vet truckförare som är minst lika sköna och överviktiga som honom. Och Morgan Karlsson, känd från långköraren Ullared (ytterligare ett förnedringsformat). Han kan ju rimligtvis bara ha blivit castad för att vässa lyteskvoten i programmet ytterligare. Är det inte läge att mygga av honom snart? Vad är han föresten för lallare egentligen? Han är ju inte ens särskilt skön. Tvärtom. Han verkar till och med riktigt jävla oskön. För mig är det helt ofattbart att Ullared-Morgan har gått och lyckats bli folkkär som en slags realityfigurernas Måns Zelmerlöw. Det säger ju egentligen mer om det svenska folket än politiska opinionsundersökningar gör.

Tänk om tv-signalerna någon gång i framtiden når ut till en annan galax med intelligent liv och de lyckas avkoda VIP-begreppet för att sedan se den här säsongens loser-liga tituleras så. Då kommer de ju med största sannolikhet att reagera på volley och rikta sina feta laserkanoner åt vårt håll och paniktrycka på den röda knappen. Ok, det var kanske lite av en sci-fi-spaning. Det räcker ju egentligen att föreställa sig hur det skulle kännas om man tog med en iPad till random u-land, klickade sig in i princip var som helst för att mötas av en lipande Anna Book och tvingas förklara att denna brokiga skara kvalar in som VIP-gäng. Stolthet är inte ordet jag letar efter. Sverigedemokraterna skulle ju kunna använda det som avskräckande propaganda. Smälla upp stora digitalskärmar vid gränskontrollerna med med "Biggest Loser VIP" rullande i bakgrunden samtidigt som man matar på med budskapet: "This is Sweden. You are welcome!". Inte en jävel hade velat komma hit. Brrrr.

torsdag, september 07, 2017

Jihde goes Jihad

Idag läste jag det bästa jag läst på länge i Aftonbladet. På riktigt. Det liksom pirrade till i hela kroppen när jag möttes av Peter Jihdes allvarliga blick och den krossande nyheten att Peter Jihde blivit grovt kränkt på Coop i Lidingö. Alltså inte bara lite lätt kränkt utan verkligen helst sinnessjukt mentally raped, och därför kör ett klassiskt kvällstidningsras. Tack Aftis, jag skrattade mig mätt...

Men jag tycker att vi tar det från början.

Diabetikerförbundets egen Tom Cruise besökte alltså Coop i Lidingö för att handla. Men när han kom till fruktdisken brann en säkring av och han blev plötsligt rasande. De hade placerat en låda apelsin-daim mitt bland den riktiga frukten. Vad i helvetes satans jävlar, tänkte Jihde, plockade upp sin mobil och lät helvetet regna på instagram: "Fy fan COOP. Choklad i fruktdisken är något av det lägsta jag varit med om. Gör om! Gör rätt!". För få lite extra tryck i den socialmediala riskokaren sände han av det hela med en otroligt kraftfulla hashtagen #jihdesdiabetes. Nu skulle de där små coop-svinen allt få veta hut. Nu skulle de dras med näsorna i smutsen. För när Jihde ser rött, då ser han banne mig rött.

Cowboy Bob nödläge röd: En låda apelsin-daim har placerats bland apelsinerna på Coop Lidingö!!

Mycket riktigt. Efter två sekunder gick larmet på Aftonbladets hotline: "Jihde Kränkt. Agera! Nu!"

När Aftonbladet pratar med Peter Jihde så menar han att det gamla talesättet "Frukt är godis" minsann inte är en ursäkt för att placera ut choklad på fruktavdelningen. Läska och locka sådär oprovocerat. Snacka om att känga in ansiktet på alla diabetiker. Som att skänka utgångna sedlar till barncancerfonden, lägga ut en låda rent heroin i metadondisken eller nåla sönder alla kondomer i AIDS-disken. Fatta!!

Som tur är fick han massivt stöd från sina insulin-kompisar (ett riktigt rövgäng):

"Håller med! Inte ok!", kommenterade en.
"Så märkligt!?? Undrar vad de motiverar det med?", undrade en annan.
"Håller verkligen med som diabetiker", skrev en tredje.
"Verkar som att Coop tyckte de var fyndiga när de gjorde en sådan sambandsexponering, men den var ack så malplacerad!", funderade en fjärde.

Alltså, det är ju inte som att butikspersonalen sondmatar alla diabetiker men krispig knäckkola bara för att den råkar ligga i närheten av frukt. Om man konstant väljer att bli kränkt borde det väl räcka att Coop säljer Daim överhuvudtaget. Det är en rätt tunn kreativ linje man får balansera på som butiksansvarig om man ska behöva ta hänsyn till lipsillar och tråkmånsar precis hela tiden.

Hursomhelst tog det skruv. Boom! Butikschefen på Coop Lidingö tvingas snabbt dra ner byxorna och ställa sig på alla fyra och be om ursäkt. Boom! Jihde was here. Boom! Jihde är nöjd och plockar ner sin sociala brandfackla och ersätter den med en bild på en banan där han skrivit ett glatt och uppmuntrande budskap till sina såta fiender: "Snyggt hanterat Coop. Tack /P".

Åhh jag skulle kunna bli en Patreon här och nu för att få tillgång till skitsnacket om Peter Jihde i Coop Lidingös lunchrum idag. De måste ju tycka att han är en sådan löjlig människa och vilja köra honom i kartongpressen.

Mest av allt börjar jag ändå undra hur välmående en nation egentligen kan bli? När ett gäng diabetiker inte bara gaddar ihop sig som en aggressiv hatmobb så fort de ser en felplacerad chokladkaka eller annan valfri oförrätt, utan verkar ha lyckats uppnå en slags diplomatisk minoritetsstatus med rätt att bli kränkta. Och när den fria pressen används till att ständigt publicera mer buskisartad farshumor än faktiska nyheter. Då mår vi nog allt rätt bra ändå.

måndag, augusti 28, 2017

Det pågår något vansinnigt riskabelt på Djurgården

Var på en studieresa i Stockholm förra veckan. Gick på olika utställningar och museer för att blah blah blah... Bland annat var jag på Abba-museet och fick mig "en upplevelse fylld av musik", som taglinen man möts av en vid en snabb googling utlovar. Besöket gav mig också en nästan läskig teori som jag bara inte kan sluta tänka på.

Classic

Hela bygget är ett massivt minnesmärke på Djurgårdsvägen 68. Det rymmer inte bara ett museum i källaren utan även ett hotell på samma tema. För att inte tala om flera klassiska fotoväggar med hål för ansiktena där man kan fota sig själv och skapa illusionen av att vara en av Abba-medlemmarna. Jag hade kunnat välja Björn eller Benny men valde Agneta för att det skulle bli ett riktigt riktigt rolig bild. Humorgeni jag vet. Men handen på hjärtat, jag var nog inte först på den bollen. Sammantaget kan man beskriva det hela som en memorabilia-fest tillägnad ett band med endast tio års musikkarriär men nästan fyrtio års kraftigt ihållande nostalgikarriär. Klart där spelas deras musik. Man förväntar sig såklart inget annat och när man står där och trängs i den ringlande kön känns det faktiskt lite göttigt. Det är ändå ju ändå ett av våra verkliga musikunder. Kanske en av Sveriges viktigaste exporter efter Ikea och Volvo? Men kön går bra långsamt och eftersom det bara spelas snuttar av varje låt hinner man få sig en hel del Abba innanför västen innan man ens hunnit lösa biljett.

Tuschpenna, really Bjorn and Benny?

Precis i entrén möttes man av ett stort vitrinskåp med en massa barbiedockor i olika outfits som föreställer olika artister och programledare vi minns genom Eurovision Song Contests historia. Det är schlagerdrottningarna Carola Häggkvist, Charlotte Perrelli etc. Det är Lill Lindfors precis efter sin troskupp, en nöjeshändelse som gjort sitt avtryck med skärbrännare i den svenska folksjälen och blivit en lika självklar referens som självaste Palmemordet. Och Conchita Wurst såklart. Det verkade inte bättre än att den skäggiga damens skägg var ditmålat med Det vilade en tafflighet över hela det där skåpet som får dockorna i Minimello att framstå som ett slutprojekt från konstfack och jag började känna en viss oro. Med 250 spänns inträde tycker jag faktiskt att man kan förvänta sig en viss nivå. Det hela blev inte bättre av att första rummet bestod av en superpinig karaoke-station, en tv vägg och en av Roger Pontares gamla svettiga outfits. Det började kännas extremt olovande. Men sedan blev det lite bättre... men skitsamma, det var inte en recension av Abba-museet det här var tänkt att bli utan en sylvass spaning.

Det som slog mig under besöket var att det inte fanns en tyst yta. Det där fragmentariska medleypumpandet man fick en försmak av ute i kön, fyller rummen inte bara med mono eller stereo. Vi snackar fucking 7.1 dolby surround mother of all hemmabioentusiaster-ljud. Men de sju kanalerna spelar varsitt medley samtidigt på fullt blås och jag är övertygad att en och annan klaustrofobiker har dragit sin sista suck där nere i de diskospäckade katakomberna.

Bara för att klargöra. Jag gillar Abba. Björn, Benny, Frida och Agneta verkar fan toppen allihop. Var och en på sitt sätt. Men det går inte att bortse från att de hade ett rätt speciellt sound. Lite ettrigt och uppskruvat sådär. Inget band jag personligen njuter av 50-70 låtar med ett glas vin i soffan. Då måste jag då måste jag nog svälja ner det med en halv burk rohypnol för att inte stressa upp mig. Nu är ju alla olika men jag bara har på känn att ni förstår vad jag menar. Jag undrar om det inte kan vara så att just det är en ganska rimlig anledning till att de aldrig har återförenats på riktigt?

Vax. 2017. Nice.

I alla fall.

Jag kanske överdriver en liten smula för effekten. Och självklart klarar de flesta ett besök på museet helt utan att drabbas av stressrelaterade eksem. Den absoluta majoriteten av besökarna är ju trots allt en massa Britt-Marie och Kjell som just hade byggt gillestuga, drack grogg och var precis i början av sina heydays när Ring Ring dundrade in i landets alla radioapparater och frälste fölket. Klart att de har en tolerans som vida krossar MTV-generationens bensköra offer, och alla som är födda senare med för den delen. Att jämföra deras Abba-tolerans är lite som att matcha The Mauler mot Gummi-Tarzan. Glöm heller inte att jag sa att jag faktiskt gillar Abba.

Britt-Marie och Kjell x 5000.

Det som slog ner som en klar blixt från min himmel var att jag kände hur jag verkligen verkligen led med alla de som faktiskt tjänar sin lön där. De som gör sina 40 timmar i veckan nere i pop-mörkret. Men inte bara led. Ju längre in vi kom i utställningen respekterade jag dem. Djurgårdens gruvarbetare. Många av dem tillhör dessutom den av alla Britt-Marie och Kjell:s ofta så bespottade generationen nittiotalister. Snacka om att täppa till truten. Men inte bara led och respekterade. När jag hade lyckats ta mig genom allt och ända ut på andra sidan (museishoppen). Då kände jag ren och skär fruktan för den till synes supertrevliga tjejen i kassan som sålde mig en flaska Abba-vatten som jag halsade bixtsnabbt för att återställa kroppens termostat.

Det gick upp för mig att Abba-museet mycket väl skulle kunna vara en inkubator för framtida Breiviktyper. Ni tror att jag skämtar. Men på riktigt. Försök föreställa er själva att komma där, visslande med nyckelknippan påväg till jobbet, ta en kopp kaffe, låsa upp portarna och sedan få era hörselreceptorer tokpenetrerade med exakt samma medleyslinga femhundra gånger innan hemgång. Föreställ er nu att detta scenario upprepas 250 gånger på ett år. Ahhhh.... Just det!! Risken för att ett par viktiga kärl i det limbiska systemet, förr eller senare brister och orsakar typ kronisk empatibedövning och andra tråkigheter måste vara minst sagt överhängande.

Det är säkert både oansvarigt och lite för tidigt att dra några slutsatser i nuläget. Museet öppnade ju i mitten av 2013, men om Säters sjukhus skulle börsintroduceras skulle jag vara snabb med att investera i framtiden. Nä usch. Jag vill inte ha rätt den här gången. Glöm var ni hörde det först. Gonatt.

torsdag, augusti 17, 2017

Med Luffartåg genom Europa

Jag var lika delar förväntansfull och neurotisk inför årets semester. Tågluffa med tre barn i Centraleuropa. Var det en så jävla bra idé egentligen? I fantasin kändes det briljant. På pappret aningen vågat. Ekonomiskt hamnade prislappen på ungefär samma som en grisacharter och med en extremt flygrädd fru lät tåg som ett briljant alternativ eftersom vi då skulle vara två som hade ansvar med barnen. Men med Sammie (3 år) i sin hittills mest explosiva och starka viljefas samtidigt som en känslomässigt spröd Tintin och hennes hormonstyrda storasyrra Stella, som latent ligger ett nålsöga från att brisera i en storm av tweenie-humör. För att inte tala om undertecknads för året helt utarbetade psyke/tålamod som en fräsch Joker i leken. Då hamnade oddsen för en semester paradiso plötsligt en bit under 50 procent chans.

Mannen på bilden tillhör inte familjen utan var bara en konduktör som gärna ville vara med på bild.

Men det gick bra. Väldigt bra.

Efter ett par dagars skör terrorbalans infann sig den bästa semesterfeeling vi haft på länge. Det visade sig nämligen funka skitbra att tåga sig fram. Som svensk, med statens järnvägar som enda referens, har man ju kanske inte ett jättestort grundförtroende för färdmedlet som sådant. Men det visade sig att de vet vad de håller på med ute i Europa. Kanske beror det till viss del på att tågtrafiken har typ hundra år mer erfarenhet än flygtrafiken. Vad vet jag. Rörelseutrymmet på ett tåg är ju också något som man som förälder vet att uppskatta. Personligen älskade jag tryggheten i att bara veta att det fanns en restaurangvagn till hands om man behövde fylla på med något, eller bara behövde andas. Och utöver att komforten i ett östeuropeeiskt andraklassäte vida övertrumfar den i en splitter ny jumbojet så var det också rätt nice att glida rätt in i centrum på alla resmål. Inget meck med transfer, ingen checkin-stress, inga security-köer och inget håglöst strollande bland tax-free-sprithyllor. Framförallt ingen jävla Joe & The Juice. Så vi fann snabbt att vi verkligen diggar detta och kommer att göra det igen. Vi kommer kanske aldrig mer resa på ett annat sätt om sommaren. Eller så gör vi det. Vi får se.



Resan gick från Hamburg till München till Salzburg till Ljubljana till Piran till Budapest till Wien och sedan hem igen.

Bäst var utan tvekan Slovenien. Salzburg var fint men vi var bara där en dag. På vägen ner fungerade Österrike mest (tyvärr) som transportsträcka och smäktande vacker fond och vi enades om att det är värt en helt egen semester. Sommar i alperna måste vara något alldeles speciellt. Sloveniens otroligt vackra huvudstad Ljubljana, den magiska lilla kuststaden Piran och de vidunderliga alplandskapen i norr. Wow! Vi gjorde en dagsutflykt till Lake Bled (google it) som bjöd på regelrätt landskapspornografi och fick veta att det bara var en försmak till nationalparken som låg precis i närheten. Överlag gick allt i det här landet smooth. Bortsett från ett bråk med en ytterst folkilsken busschaufför gällande ett missförstånd om vår returbiljett från Bled. Det var ingen trevlig upplevelse om än väldigt spektakulär. Jag trängde mig paniskt på bussen med tre ongar i släptåg. Den vansinnige slovenen flaxade med armarna och skrek med samma inlevelse som en statist i Braveheart. I ögonvrån såg jag hur Josefine stod i folkmassan utanför och låtsades att hon inte tillhörde sällskapet. Jag förklarade lugnt och metodiskt att de sagt att jag skulle lösa returbiljett till barnen på bussen. Busschauffören som var rasande från start blev allt mer aggressiv. Det gick inte att få ögonkontakt med honom. Det gick inte att lugna honom. Han påminde om en desillusionerad bänkalkis som supit sig blind och fått ett riktigt utbrott. Till slut fick jag bara skrika åt Josefine att hoppa på busen. Jag slängde fram lite kontanta medel och vi började gå inåt i bussen. En slovensk tant (älskar slovenska tanter) tog till orda och väste nåt som äntligen hade lite lugnande effekt på dåren som skulle köra oss tillbaka till Ljubljana. Det blev en finsk busstur genom den slovenska landsbygden. I övrigt var Slovenien underbart. Det landet vill och kommer jag återvända till många gånger.

Det sämsta med resan som helhet var att åka nattåg. Det kommer jag endast att göra i nödfall igen. För det första var det mycket dyrare än att åka dagtid. För det andra var det hett som i Satans röv. Jag vaknade i panik flera gånger, genomsvettig som en glaserad gris. Krängandet och lutandet som på ett dagtåg bidrar till atmosfären, skapade med de gamla nattvagnarnas hjärtskärande skrikgnissel en närmast surrealistisk upplevelse. Jag sov dåligt den natten. Kanske så dåligt jag någonsin har sovit. Tintin proklamerade dock glatt att hon ALDRIG hade sovit bättre i hela sitt liv.  Morgonstunden förbättrades inte av att en ungersk konduktör klippte två resdagar på våra interrailkort på grund av att jag fyllt i det datum när resan påbörjades istället för datumet när vi anlände. Klipp klipp. End of discussion. Det var vårt första möte med det ungerska folket.

Det näst sämsta med resan var just det ungerska folket. Alltså, man ska ju vara försiktig med att generalisera kring hela folkslag, men efter fyra dagar av konstant pissbemötande av ungrare i alla sorts befattning och åldersgrupp kan man nog ändå tala om ett typiskt karaktärsdrag. Shit, där har vi ett folk som kollektivt vaknar på fel sida varje dag. Himlande ögon, nonchalans, fnysande och rent sura avsnäsningar var det bästa de hade att bjuda i personlighetsväg. När vi var på restaurang och kom till själva beställningen var det som att man verkligen förstörde deras dag. Ju mer man beställde desto jävligare var man kändes det som. "THATS IT?", "THATS IT?", "THATS IT", var responsen på varje beställd enhet. På ett ställe antog hatet nästan fast form när vi beställde mat och dryck åt fem personer samtidigt. En så vardaglig sak som att köpa frukost i mataffären resulterade i samma sorts knarriga bemötande. När man skulle betala så kvittade det om det var sedlar, jämna pengar eller kort man räckte fram. Oavsett så fick man en så djup suck och ett nästan äcklat ansiktsuttryck i utbyte. Som att man just försökt betala med en bajskorv. Herregud, jag skulle kunna prata om det ungerska folkets snedvridna lynne i flera spaltmeter känner jag men det skulle bli väldigt tjatigt. Jag fattar bara inte vad problemet är. Att de hatar utlänningar står klart. Alla utlänningar. Det är kanske också det enda förmildrande i deras beteende. Att de troligen inte gör skillnad på syrianska båtflyktingar och välbeställda turister. De bemöter helt urskiljningslöst precis alla med samma klasslösa vresighet. Möjligtvis hatar de romer lite mer än andra. Huuu. Jag som tryckte att de köldpryglade ryssarna var strama när jag var i Mockba. Ha! De har inte ett skit att komma med jämfört med ungrare kan jag säga.

Både jag och Josefine ägnade ett par kvällar åt att samtalsvägen komma underfund med hur de lyckats formas till världens ogästvänligaste folk. Vår bästa gissning var att det på något sätt måste ha med den oheliga mixen av gamla tiders stenhård old-school kommunism och en fullt blommande nynazism att göra. När jag ondgjorde mig via instagram fick jag en kommentar som sa att deras kärva (gravt underdrivet) personlighet har med det finska släktskapet att göra. Och att man måste lära känna dem och komma innanför skinnet på dem. Då skulle de tydligen gå genom eld för mig. Det kändes inte rimligt att behöva bjuda hem kärringen på Lidl för att slippa bli smädad när man köper en påse frallor. Det blir en rätt stor apparat att bli accepterad i det ungerska samhället då. Jag fick mig även en liten försmak av deras hardcore-byråkrati när jag försökte mig på att köpa frimärken. Det var en fars som slutade med att vi exporterade vykorten och skickade dem från Wien istället.

För att nyansera vår Budapestvistelse lite bör jag ändå nämna att vi verkligen gillade att vara där. Budapest är en sjukt vacker stad med sin burleska mix av överdådiga lyxbyggen och förfallna fastigheter huller om buller. Det skapar en extrem mysig stad att vara i. Vår lägenhet slog allt annat vi hyrt via Airbnb tidigare (och då var lägenheten i Piran rätt så spektakulär med tre våningar och privat takterass). Den var sådär mysig som lägenheter tillhörande akademiker i Brooklyn ofta är på film och för första gången spenderade vi faktiskt en hel del tid i vårt boende. Mat och dryck till rena Thailandspriser. Massor av roliga ställen och lätt att ta sig runt. I grund och botten är det en perfekt stad för en riktigt nice weekend. Bara man ignorerar det ungerska kynnet. Och det kan man. Dessutom träffade vi minst tre ungrare, kanske fem som faktiskt var supertrevliga, varma och precis sådär lagom service minded. Hon vi hyrde lägenheten av var också jättebra. Jag tror att vi hamnar bra nära sanningen i vår gissning om att den gemensamma nämnaren hos de som var genuint trevliga är att de var invandrare.

Det var ändå med viss glädje vi lämnade Europas armhåla, som min kollega så fyndigt kallade Budapest, häromdagen. Vi drog till Wien och slogs av att poliserna vid gränskontrollen var lika mysiga som Sammies pedagoger på förskolan jämfört med majoriteten av ungrarna. Wien var fantastiskt fint. Rent och fint. Mycket yta och spektakulär arkitektur nästan var man än befann sig. Alla var också trevliga och hela stan hade en väldigt gemytlig lyxpensionärsaura över sig. Har aldrig sett en stad med så många konditorier och caféer. Samtliga hade dessutom den goda smaken att servera vin. Josefine förälskade sig i en liten sekt-bar som serverade vulgärt många olika sorters bubbel på glas, för nästan inga pengar alls. Så dit kommer vi göra en separat vuxenresa inom kort.

Vi började känna av att vi varit ute och rest i två veckor och om vi tidigare hade försökt tillfredsställa barnens viljor tog vi det mest lugnt här och lät barnen haka på. Men When in Vienna, som det gamla ordspråket lyder, så passade vi såklart även på att går till ett av stans mer klassiska Schnitzelställen – Schnitzelwirt. Det var ett duktigt inrökt ställe med "genuin" inredning och bullrig personal. Stället osade av rök och det var helt smockfullt av folk. I baren stod två stammisar och duellerade i vem som kunde få längst aska på sin cigg. En äldre herre som såg ut att ha tackat ja till ett par schnitzlar för mycket i sina dagar. Han hade ishockeyfrisyr och väldigt casual klädsel i form av fläckig t-tröja och mysbrallor med neonfärgad snörning. Hans kombattant var en långsmal vessla som verkade gilla denim väldigt mycket. Ingen askade. Vesslan vann. Han hade en lite farlig aura över sig så jag vågade inte ta upp mobilen och fota. Josefine och barnen stannade utanför medan mannen i familjen (jag) gick in för att skaffa ett bord. Jag kände mig väldigt liten där inne. Det gapades och skreks på ett väldigt glatt men lite stressande tyskt sätt. En mustig servitris i 60-årsåldern som visade sig vara direktören för det hele kom springande och lovade att fixa ett bord samtidigt som hon dubbeldaskade mig på stjärten och skrattade sitt riviga skratt. Väldigt oproblematiskt. Sedan vankades det äntligen schnitzel. Jag skojar inte när jag säger att det serverades Stenbecksportioner av delikat Cordon Bleu och tillhörande tartarsås. Har aldrig sett något liknande. Storleksmässigt var det som att de hade planhyvlat en stor galt på långsidan, panerat, stekt och sedan serverade den på en XL-tallrik. Jag och Stella tävlade om att lyckas äta upp våra portioner vilket var ett kul påhitt ända tills dess att vi faktiskt hade klarat det. Alla mådde illa och vi började långsamt rulla hemåt. Några i familjen vill aldrig mer äta schnitzel men jag älskar banne mig Schnitzelwirt. Inte minst för att den manlige hovmästaren var en sådan sjuk karaktär. Han går inte att göra rättvisa i ord. Honom måste man uppleva på plats.

Vi gjorde en märklig iakttagelse. Trots att staden känns väldigt modern och uppdaterad så tog nästan inga ställen kort. Det var helt sjukt. Kontanter var kung och kanske är det långsökt, men jag misstänker starkt att det är för att stan verkligen ska vara 100 procent pensionärskompatibel.

Sedan åkte vi hem.

Ännu ett nattåg men den här gången hade vi en medpassagerare i hytten. Jag hoppades på att det inte skulle bli en äcklig gubbe som luktade svett och vi alla bad nog samma stilla bön. Det visade sig vara Jochen. En självgod tysk som varit i södra delen av Österrike och deltagit i en shacktävling. Med ganska gott resultat påminde han oss om ganska många gånger. Han hade rest i sträck och stank verkligen svett. Han hade ett unikt sätt att verka oproblematisk samtidigt som han lyckades ställa en massa krav. Vi släckte snabbt och jag försökte motivera mig att somna så att det snabbt skulle bli morgon.

Någonstans måste jag ha lyckats somna för när jag vaknade med ett ryck var klockan sex på morgonen och Jochen borta. Tyvärr var hans gigantiska väska som han behövt min hjälp att baxa upp på bagagehyllan kvällen före kvar. Jag kände att min kissblåsa var stor som en luftballong och jag kände hur mina njurar var på gränsen att börja svikta. Jag var tvungen att gå på toa. Ute i gången stod Jochen och tittade ut. Jag morsade och gick på toa. På tillbakavägen frågade jag artigt om han sovit gott. Det hade han. Han ville heller inte stressa upp oss. Men på sitt unika sätt att kravlöst ställa krav lyckades han förmedla att han gärna skulle vilja sitta lite. När vi vaknat. Absolut ingen brådska. Men ändå jättegärna sitta.

Jag väckte Josefine och barnen. Vi rafsade ihop sängkläderna och gjorde plats för vår mycket tyske reskamrat. Han berättade än en gång hur han anmält sig till en schacktävling trots att han inte är speciellt bra (humble brag) och inte heller spelar särskilt mycket, men lyckades väldigt bra och var väldigt glad för det. Han berättade för femte gången att han vunnit 100 Euro och en väldigt fin klocka som han givetvis rotade fram ur sitt bagage och tvingade oss var och en att ta en ordentlig titt på. Josefine lyckades ge sken av att inte prata särskilt mycket engelska så bördan hamnade på mig. Jag kände att jag ville gilla Jochen. Men han var en besserwisser av guds nåde. Dessutom luktade han jättemycket svett. Han sa att han gillade barn men att han inte ville comitta sig så och förlora den frihet han hade. För att exemplifiera friheten drog han hela berättelsen om schackturneringen en gång till och menade på att såna grejer skulle vara svårt om man skaffade barn. Jag höll med. Han hade också sagt upp sig från sitt jobb som nån slags stödperson åt ungdomar med knarkrelaterade psykproblem. Det berörde honom för mycket. Han hade sparat pengar så han skulle klara sig ett halvår till. När jag frågade vad han ville göra svarade han inte superduperoväntat att han skulle skriva en bok. Jag frågade vad för typ av bok och han svarade snabbt att fiktion var hans grej. Det skulle nog gå bra sa han och drog en bevisande anekdot som påminde ganska mycket om hans schacktävlingsberättelse. Det visade sig nämligen att han skickat in lite texter till olika tävlingar och faktiskt lyckats vinna en hel del. Om inte annat så hade han dubbla akademiska examen och var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Han var inte orolig. Jag var däremot orolig att vi aldrig skulle komma fram till Berlin. Men det gjorde vi till slut. Vi sa adjö och önskade varandra lycka till.

Det var så skönt att vara kvitt Jochen att jag inte ens led av hur fruktansvärt sunkigt det känns att sova på tåg och gå upp i samma kläder man gick och lade sig i. Josefine var mycket nöjd att jag tagit den kulan och socialiserat så fint med vår medresenär. Jag kände mig utnyttjad.

Resten av dagen spenderade vi på olika tåg och till slut stod vi äntligen på Göteborgs terminal. Det var en märklig känsla. Vemod blandat med seger. Vi hade gjort det. Vi hade fanimej rott det som på pappret var destillerat vansinne i land. Och vi sa till varandra medan vi vandrade längs perrongen att det här gör vi nästa år igen.  

onsdag, augusti 16, 2017

Hallå hallå... hallå!?

Fy satan vilket långt blogguppehåll jag haft nu. Det sjuka är att jag är mer skrivsugen än på länge men jag har bara inte idits (heter det ens så?) inte sätta mig. Men nu tänker jag göra det ändå. Vet inte ens om någon tittar in här längre. Men men. Ur askan in i... ja glöden kan vi väl i alla fall enas om.

Vet inte vad jag vill säga med det här meningslösa inlägget egentligen mer än att bryta tystnaden, tömma slagget, rensa luften och sila snacket. Men det är nog så viktigt. Och nu är det gjort. Joråsåatte... och bilen går bra?

Phew. Plåtstret avdraget.

tisdag, maj 09, 2017

Janne

Mötte just Janne Josefsson i Vasaallén. Han kisade mot solen och såg ut att lida. Hade munnen öppen och såg allmänt flåsig ut. Tror att han höll på med någon slags motionerande för han hade kortbyxor och en t-tröja i dri-fit-material. Jag blev lite besviken för plötsligt blev han så mänsklig och inte alls sådär tuff och hård som man är van att se honom. Kort var han också. Nä, det var inget kul avslut på arbetsdagen. En sån jävla paffpunka.

Inte för att jag ser ut som en miljon dollar när jag tränar, men jag har ju heller inte byggt upp en sådan skjutjärnsaura kring min identitet som Janne har. Han spelar ett mycket högt spel när han blottar sina i vanliga fall så klädsamma rondör och stubbiga löpsteg på det sättet. Passar han sig inte kommer människors respekt för ett Janne-besök att devalveras med fyrtio tusen miljarder procent och då kommer det gjutas mod i varenda kommunaltant från norr till söder att, inte bara våga utan även sukta efter att gå en rond och dribbla bort honom totalt.