tisdag, januari 13, 2015

Dagmar och jag - Del 1: Badmössan

Apropå det här med att försöka boka simskola. Det väckte lite minnen från min egen barndom. Minnen som jag hade gjort ett bra jobb med att lyckas förtränga. Men det var ganska längesedan jag var självutlämnande här på bloggen så jag tänkte passa på att dela med mig av en liten återblick.

Jag tror det var i mellanstadiet vi började gå till Simbadet (badhuset kallades så i Kungälv) med skolan. Det var en ångestladdad idrottsanläggning i kommunal regi som låg nere vid Nordre älv, snett under motorvägsbron, bara en ödetomt ifrån stadens näst mest ångestladdade idrottsanläggning – Bandybanan Skarpe Nord. Båda platserna kändes mer eller mindre medvetet som konstruerade för ett garanterat lidande, i synnerhet om man som jag, rent fysiskt var byggd av lite sprödare virke. Att äntra någon av dessa två platser var som att kliva in på någon av romartidens beryktade arenor för gladiatorspel, men för tomma läktare och med minimal chans till ärofylld överlevnad. Simbadet var dock snäppet värre. I alla fall för mig. Att halka runt på lädret med en Jofa VM-hjälm på huvudet och ett, av sina kupade små barnhänder, egentillverkat suspensoar som enda skydd mot hockey- och bandybufflarnas sadistiskt träffsäkra artillerield och oförutsägbara skottsalvor. Det var som en ljummen sommarbris i jämförelse med att som icke simkunnig, i sällskap med sina klasskamrater, passera spärrarna till Simbadets inre. Man visste liksom med en hundraprocentig säkerhet att något jävligt dåligt strax skulle till att hända. Jackpot varje gång. Och jag minns att jag kunde ta på ångesten som likt en ond ande vilade över hela anläggningen. Förutom vissa träpartier och takplattorna i smuligt material, dominerades ytskikten av brunt och ljusbeige kakel som troligen helt medvetet var ditritat för att bryta ljuset på ett sådant sätt att minsta gnista av livsglädje säkert skulle kvävas i sin linda. Arkitekturen var nästan påminde nästan skrämmande mycket om ett klassiskt förintelseläger med skumma duschrum. Allt annat än en lättjans högborg för hopp och lek.

Första gången minns jag allra tydligast. Vi skulle göra simprov för att se hur det var ställt med simkunnigheten i klassen. Agnarna skulle skiljas från vetet och så vidare. Hela klassen ställdes upp i ett rakt led på skolgården och sedan marscherade vi ledda, av vår totalt empatibefriade idrottsfröken Lena, ner till Simbadet och den slutgiltiga lösningen på problemet med bristande simförmåga. Det skulle tas silverfiskar, guldgrodor, simborgarmärken och allt vad det var. De flesta i klassen kunde redan simma men vi var faktiskt ett litet gött gäng på en handfull som inte riktigt hade lyckats knäcka koden än. Turligt nog tillhörde även en av de lite fränare killarna och en av de tuffa tjejerna den lilla skaran av simoduglingar, vilket bidrog till en väldigt tunn och efter lektionen omgående upphörande gemenskap. Men ändå. En form av gemenskap.

Min puls var nog ganska hög när vi närmade oss målet. Jag minns inte riktigt. Det jag bär med mig av mitt första intryck är den vämjeliga lukten av fotvårtor och överjästa hudavlagringar som svedde flimmerhåren i samma sekund som jag steg in i herrarnas omklädningsrum. Men det fick bero. Det var mitt minsta problem. Jag var fullkomligt skräckslagen och kände mig lika bortkommen och uppstressad som den där älgkalven som bara några veckor tidigare hade setts springa runt i centrum tills dess att den utmattad och på något sätt uppgiven hade accepterat sitt öde och parkerade sig själv i rondellen. Polisen hade kommit efter en stund och de sköt ihjäl älgen på plats. Händelsen rapporterades med stora rubriker i Kungälvsposten och jag minns att jag tyckte det hela var sorgligt. Jag hade tyckt synd om älgen. Men vem tyckte synd om mig nu?

Fram tills dess var det oron inför själva simmomentet som hade ridit mig dagarna och nätterna under säkerligen en vecka. Två minuter senare skulle det bli något helt annat.

I omklädningsrummet utspelades förloppet enligt ungefär samma dramaturgi som den inför en vanlig gymnastiklektion. De balla höll låda och alla rev ur sina väskor och fiskade världsvant upp sina simkläder. Jag hade precis som majoriteten av de andra ett par illa sittande badbyxor av speedo-modell. Om jag ska vara ärlig kan jag inte förnimma att någon annan överhuvudtaget hade vanliga badshorts på sig och det bidrog på något konstigt sätt till ett visst inre lugn ändå. Ett lugn som bara sekunder senare skulle ersättas av en besinningslös fasa.

Fröken hade skickat hem lappar till alla om att det rådde strikt krav på badmössa. Av hygieniska skäl sades det, vilket jag idag starkt betvivlar eftersom jag av erfarenhet från mina besök på Valhallabadet, i vuxen ålder, rent spontant vågar påstå att en hel skolklass avsöndrar mindre kroppsavfall under ett badhusbesök, än vilket visset pensionärsarsle som helst.  Hur som helst hade mina föräldrar lydigt varit och inhandlat en badmössa som packats ner tillsammans med badbyxan och badhandduken. Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde finnas olika sorters badmössor och därför hade jag heller inte haft någon som helst anledning att kontrollera denna. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. För medan jag såg hur alla (ALLA) andra plockade upp och började kränga på sina trånga små glansiga ballonger (förpreparerade med potatismjöl för att minimera luggning) på huvudet, stod jag själv som förstelnad och stirrade ner i djupet av gympapåsen, på en vanställd tingest som tedde sig nästan utomjordisk där den låg nere på botten av väskan och vegeterade, i väntan på att få sluta sitt otäcka gap kring min skalp.

Som en tjock delfin mot horisonten

Badmössan mina föräldrar så ändamålsenligt hade varit och köpt såg inte alls ut som de andras diton. Min var något annat. Det påminde mer om en bastard bestående av en väldigt väldigt tunn moppehjälm och en ljusblå babymössa täckt med massvis av mjuka bubblor. Det högg till i mig av isande obehag. Jag visste i ärlighetens namn inte vad det var jag tittade på men min instinkt sa mig att det inte var något bra.

Plötsligt rycktes dörren till omklädningsrummet upp. Där stod Dagmar. Föreståndare, badvakt, simlärare och Simbadets onda drottning. Allt i ett. En urban legend, lika fruktad som beryktad bland stadens alla skolbarn. Hennes arbetskläder bestod av en vit t-shirt som var hårt nedstoppad i ett par svinkorta röda shorts och man kunde se hennes lårmuskler spela piano i takt med att hon blåste för allt vad hennes lungor höll i sin polisvisselpipa. Hon hade oxblodsrött hår och en snaggad frisyr som gjorde att hon såg extra livsfarlig ut när hon vrålade med sin dova stämma att nu jävlar vi fick sätta fart om det skulle bli något simprov. Skynda skynda skyndaaa!! Omklädningsrummet började ögonblickligen tömmas helt utan stoj och stim. Men först var man tvungen att duscha kallt. Sådana var reglerna. Det hade med hygien att göra informerade Dagmar torrt.

Alla var rädda för Dagmar. Hon var den sortens stenhårda jävel som troligen hade varit en riktig a-rekrytering till Stasi om inte Fritidsförvaltningen i Kungälvs hade hunnit knipa henne först (snacka om win!) Kvar stod jag, ensam, och jag antar att jag just då högst av allt önskade att hon skulle ha missat mig men Dagmar missade ingen. Jag kände hennes blick bränna i nacken.

– Nå, vad väntar du på? Seså, på med badmössan och kom nu. Skynda skynda skyndaaa!!"

Med darrande händer och en växande klump i halsen förde jag långsamt det ljusblå lilla missfostret mot min hjässa. Den formligen slukade skallen på mig, täckte både öron, tinningarna och merparten av min panna. Jag måste verkligen ha sett för ynklig ut när jag tog min lilla pojkkropp, passerade kallduschen och sedan darrande tassade förbi Dagmar, ut i den korta korridoren till 25-metersbassängen där resten av klassen satt och väntade. För jag tyckte mig faktiskt för en hundradels sekund ana en glimt av någon sorts medlidande i hennes hårt kajalinramade ögon. Men det kan lika gärna ha varit av ren självbevarelsedrift jag intalade mig att hon kanske inte var en maskin rätt igenom ändå.

Gapflabbet som mötte mig var lika öronbedövande som publikens jubel på Håkan Hellströms Ullevispelning förra sommaren. Men lite mindre hjärtligt. Jag minns tydligt att klassens kung Pea på manierat vis ramlade ur plaststolen han satt i och låtsades kvävas av den roliga synen som just drabbat hans näthinnor. Idag när jag har fått lite distans till det hela kan jag själv nästan skratta åt hur dubbeldråplig hela situationen var och hur fruktansvärt komisk jag måste sett ut i den där damkrukan till badmössa, men just då är jag ganska säker på att jag mer än någonsin önskade att jag hade haft en storebror som kunde komma till min räddning och stampa framtänderna ur ansiktet på den jäveln. Dagmar tände till på alla cylindrar och vrålade ursinnigt att alla skulle hålla flabben. Men även om hennes avsikt var att dämpa min utsatthet något så var det inte mycket till hjälp. Det var inte mycket att göra. Jag tog plats och lät dem hållas tills skratten hade bedarrat och avtog till ett mer sorlande fniss. Det var några djävulskt jobbiga minuter vill jag lova. På ett sätt kan jag önska att jag hade varit lite rappare i käften på den tiden, men på ett annat sätt kanske det var just bristen på munläder som faktiskt besparade mig extra portioner av skendränkningar och pisksnärtar i duschen den där ödesdigra dagen.

Det allra tydligaste minnet från just den där dagen är nog ändå Dagmars pedagogiska pepptalk inför själva simprovet. Hon spatserade fram och tillbaka som en tysk lägervakt framför gruppen, med ena handen placerad vid midjan och den andra vevandes i luften och med pekfingret hyttandes samtidigt som hon ingående informerade oss om hur lätt det egentligen är att drunkna. Hon illustrerade med tummen och pekfingret att det inte krävdes mer än ett par centimeters djupt vatten, om oturen var framme, för att gå drunkningsdöden till mötes. Att det fanns de som hade DRUNKNAT i en vattenpöl.

Det var säkerligen tänkt att vi verkligen skulle förstå hur viktigt det är att ha respekt för vatten, men för min egen del var det också i det ögonblicket en två års nästan panisk rädsla för vatten grundlades. En rädsla som Dagmar personligen såg till att grundmura bara tio minuter senare, när hon gick längs bassängkanten och höll mig under torson med en "skyddsanordning" (bestående av en pinne fäst i en rockring) samtidigt som hon gapskrek på mig att jag måste slappna av – medan jag skräckslaget låg sprattlande – lika mottaglig för goda råd som en epileptiker i full blom.

Efter lektionen ställdes hela klassen upp på rad och Dagmar började i god ledaranda med att ropa upp namnet på de som fått godkänt och kunde bedömas som simkunniga. En efter en fick de ta ett kliv framåt och avvika för tio minuters fri vattenlek. Ända tills vi bara var fyra kvar. Jag blev tok-underkänd och straffades därför med precis den mardröm som hade hållit mig vaken från det ögonblick jag fick veta att det snart var dags för simprov. Personlig simundervisning en morgon i veckan före träslöjdslektionen. Med Dagmar. Fy fan vad livet pissade mig i ansiktet.

När jag reser tillbaka i mitt känsloliv kan jag på riktigt återskapa en nästan autentisk kopia av den uppgivenhet jag kände precis då. Kvalitetstid med Dagmar. Lika välkommet som ett skott i nacken.

Men här sitter jag nu 28 år senare – som en överlevare – och tänker tillbaka på de fyra terminers tröstlösa morgonbesök på Simbadet och den kvinna jag aldrig lärde mig tycka om. Jag inser att det finns mycket att berätta från de där oljuva åren men nu har det blivit dags att sätta punkt för den här gången.

lördag, januari 10, 2015

Att boka simskola

Jag tror att jag har hittat svaret på vad det absolut svåraste man kan göra är...

Att försöka få in sitt barn på simskola. Det är stört omöjligt. Dels är systemet helt efterblivet och dels ryker platserna snabbare än till en Bruce Springsteen-konsert. Trycket är så sinnsessjukt hårt att de först släpper ett datum som är det datum de tänker meddela vilket datum de släpper platserna. Typ för att sålla bort det värsta böset antar jag. Fattar ni hur sjukt det är? Men folk köper upplägget lydigt och när dagen nalkas flockas medelklassen som hyenor kring en nyfälld antilop. Samhällets lagar sätts ur spel och det uppstår ett otäckt kaos som jag tänker mig att man annars endast skulle lyckas iscensätta genom att flygbomba en grisfarm med tryffel. Bokningssidan laggar – och det tror jag det – ingen hackergrupp i världen har troligen hittills lyckats uppbåda en lika synkroniserad serverattack som den mot Göteborgs kommunala simskola två gånger om året.

Om man synkar sin egen klocka med det ryska atomuret och vid exakt rätt tidpunkt klickar sig in på bokningen med noll tusendelars felmarginal. Då kommer man med mycket tur vidare till bokningen där man ser platserna försvinna i realtid. Gör man ett enda fel när man fyller i formuläret är det inget att göra. Då får man vänta till nästa termin och hoppas på bättre tur då. Men om man med superflinka fingrar lyckas fylla i helt felfritt då finns det faktiskt en liten liten chans att man får en plats på "Baddaren". På onsdagar klockan 12.45. I fucking jävla Mölndal!!
 
Helgtiderna kan man bara glömma från början. De måste ha varit slut redan från början, tänker jag. Använts som tjänstemannamutor. Lyxigare än rysk kaviar. Åhhh! Jag blir helt tokig när jag tänker på det.

Fy fan vad jag föraktar mänskligheten ibland.

fredag, januari 09, 2015

Marcus Birro: Om terrordådet i Frankrike

Nej, jag lovar, det här ska inte familjen Birros familjeblogg. Det här får bli sista inlägget på temat. För den här gången i alla fall.

Det har varit en ganska skön period på sistone. Väldigt lite Marcus Birro i medierna och så vidare. Men så postade en före detta kollega en liten skärmdump på en FB-post från den gode Mackans feed som jag bara inte kan låta bli att kommentera. Den är så väldigt målande.

Dagen efter terrordådet mot den franska tidningsredaktionen:


På riktigt? Jag vet inte. Kanske har Marcus Birro sadlat om och börjat försöka sig på någon väldigt svår form av satir. Det går i så fall mig totalt förbi. Jag ser bara en förbittrad författare, utan tillstymmelse av självrannsakan, som tycker så himla synd om sig själv att det överskuggar precis allting som händer i världen. Han ser hoten mot sig själv (efter sin klumpiga tweet) som rikoschetter från skotten som avlossades på Charlie Hebdos redaktion och ifrågasätter tystnaden från sina forna kollegor.

Det krävs ändå en viss typ av personlighet för att dagen efter en blodig massaker, skamlöst använda händelsen som hävstång för att belysa hur synd det är om en själv för att man fått kicken och känner sig sviken. Det är nog få som tänker en sådan tanke och ännu färre som faktiskt skulle agera på den. Men en man kan vi alltid lita på i sådana lägen. Marcus Birro. Alla andra möts av nyheten att tre islamistiska terrorister tagit sig in på en tidningsredaktion och avrättat folk. Skjutit dem i ansiktet. Man förfasar sig över det fruktansvärda. Marcus Birro möts av samma nyhet och hans spontana reaktion är att peka ut den svenska journalistkåren som stinkande dubbelmoralister, för att ingen av dem stod upp för HANS rätt att yttra sig när HAN blev hotad, men nu "slår sig för sina bröst och skriker högt om yttrandefrihet..."

Smakfullt Marcus Birro. Väldigt smakfullt.

Du är fanimej helt unik.

onsdag, januari 07, 2015

Viva Hate

Ok, nu blir det lite Birro igen. Men den andre Birro. Stor-Birro.

I mellandagarna plöjde vi av miniserien Viva Hate och jag måste nog säga att jag tycker att den har fått lite oförtjänt mycket skit.

Visst blev det lastbilsstora lass med pekoral, klichéer och ett närmast groteskt överspelande av samtliga yngre förmågor. Det är dessutom väldigt svårt att säga vilken målgrupp den har men det mest sannolika är väl att Peter Birro vill amusera människor i de allra tidigaste tonåren. Allt annat skulle förvåna mig. Mycket.


Serien handlar om några killar som drömmer om att bli rockstjärnor och som är beredda att göra i princip vad som helst för att drömmen ska slå in. Gott så. Det dröjer dock inte många sekunder förrän man förstår att här kommer det vankas referens-bonanza av guds nåde. Det är egentligen det allra största problemet med serien tycker jag. Det och alla repliker som rakt igenom alla tre timmeslånga avsnitt levereras lika avslappnat och naturligt som krystvärkar vid en förlossning. Shakespeareianska känsloproportioner blandas med en naivisisk lingo där allt är pojkar, flickor, hjärta och smärta.

Egentligen är det inget fel på storyn. Om man zoomar ut en bit och ser den ur ett litet större perspektiv är det en charmig liten historia tillhörande coming of age-genren och därmed är kraven heller inte jättehögt ställda från början. Men det blir geggigt redan i första scenen, när de fyra killarna i det ostartade bandet backar in med en lånad Volvo-kombi genom skyltfönstret i en musikaffär för att stjäla ihop sin utrustning. En rentav rolig scen (i teorin), som går över styr och blir enbart löjlig, när huvudpersonen Daniel mitt i kaoset plötsligt grips av beslutsångest och börjar teoretisera som en estetelev på syra när han ska till att välja mellan en Fender och en Gibson. Den redan dråpliga scenen hade klarat sig tusen gånger bättre utan just den lilla uppvisningen. Ingen tvivlar väl vid det här laget på att Peter Birro kan sin musikhistoria men det är som att han vägrade att chansa. Jag tror att han kanske fick lite FÖR fria tyglar för seriens bästa. Med manuset alltså.

Men det fick mig inte att stänga av. Säkert till stor del för att jag är lite av en sucker för göteborgsmiljöer på film och tv och för att man då får passa på när det väl bjuds. Göteborgs många gånger så bespottade skyline och nedslitna förortsmiljöer har flera gånger visat sig göra sig rätt bra i just de rörliga formaten. Bortsett från en rent schizofren sammansättning av stadsdelar, gator och adresser bildar ett muggigt lapptäcke med väldigt dåliga sömmar så är fotot finfint (för att inte säga vackert). Kanske är det bara om man kommer från Göteborg det skaver lite och egentligen finns det ju ingen lag om att en fiktiv berättelse ska vara geografin trogen. Tvärtom. Men i det här fallet har Peter Birro gjort en ganska stor grej av var scenerna faktiskt utspelar sig. Det spelar givetvis en mindre roll men det skaver ändå lite rakt igenom.

En grej till som skaver är den återkommande romantiseringen av självmordshopp från Älvsborgsbron som tyvärr är ett problem på riktigt i den här staden. Självklart ska en filmskapare inte dra sig för att använda sig av ett visst grepp för att det finns en verklig problembild där när lamporna släcks och kamerorna stängs av. Men eftersom hela självmordsgrejen är så uppenbart banal i Viva Hate fick i alla fall jag en ganska dålig smak i munnen när det var en scen som gång på gång återkom, hela tiden kryddat med regelrätta bufféportioner av hårdsmält tonårspatetik. I Peter Birros story är det nästan som att det är lite praxis för alla nedstämda fjunisar att ställa sig på ett broräcke så fort det känns lite motigt, liksom för att känna att livet är värt att leva ändå. Det är också i samband med en av dessa broscener Viva Hates absolut mest pinsamma scener utspelar sig. Huvudpersonen står och väger på räcket när en rullator-tant går förbi och utbrister "MES!" åt hans vacklande när hon passerar. Jag förstår att det är tänkt att riva ner skratt, men istället blir det falkenbergsrevy av hela skiten, vilket innebär att man måste vara närmast förståndshandikappad för att ens dra på smilbanden. Tyvärr är hela serien fylld av sådana små gruskorn.

Mest av allt hatar jag bandets krullhårige sångare Morgan. Det är som att han martyrlikt tagit på sig rollen att kamma hem guldet i den internationella överdramatiseringsligan. Så fort komeran riktas mot honom levererar han sina repliker så stissigt och högljutt att vilken förstaårselev som helst på valfritt folkhögskoleteaterprogram skulle framstå som Ingmar Bergman-kompatibel. Fy fan för honom alltså. Var regissören sjukskriven när de spelade in hans scener och hade verkligen ingen annan i produktionen tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att hysta in en näve benzodiazepiner i käften på honom innan tystnad tagning? Det hade gjort underverk. Jag lovar.

Nu kanske ni tror att jag tyckte att Viva Hate var rakt igenom för jävlig. Men det tycker jag inte. Med allt ovan nämnt ska tilläggas att den var fin att titta på. Som jag nämnde innan så hade storyn något som tonårsversionen av mig själv ändå gillade. Hade det inte varit för att alla reglage var uppvridna på max hade det kunnat bli hur bra som helst. Lite Moodyssonsk touch eller liknande på bygget och det hade kunnat bli en hjärtskärande fin liten berättelse som man hade gillat fullt ut. Då hade man till och med kunnat stå ut med en del klichéer.


tisdag, december 23, 2014

Vi måste prata om Birro

Igår läste jag Anders Westgårdhs sista krönika för Aftonbladet, där han verkligen lyckades kittlade alla sverigedemokraters ömmaste punkt och gensvaret var som väntat lika snabbt som det var kletigt och vildsint. Som att vattna en påskbrasa med napalm. På sin blogg publicerade han sedan ett litet urval av den imbecillism han triggat igång och jag måste säga att läsupplevelsen är en slarvigt blandad cocktail på förfäran och förtjusning. Rassenötterna tänder till på alla cylindrar så fort någon uttalar sig och blottar i samma sekund hur illa det är ställt med läs- och skrivförmågan bland de som säger sig värna om Sverige. Ett sådant totalt jävla mörker. Och så sent som idag läste jag att Aftonbladets Carina Bergfeldt fått ta emot närmare femhundra mail, efter en kolumn där hon drog parallell mellan det politiska läget i dagens Sverige och Tyskland 1932, där man bland annat skrev att hon skulle våldtas med ett basebollträ analt av somalier. Den texten måste verkligen ha träffat där den skulle. Jag blir mållös. Våldtas. Analt. Med ett basebollträ. Av somalier. Här undrar jag om inte 'peak hat' måste ha uppnåtts ändå. Vilket osökt får mig att tänka på Marcus Birro.

Jag har verkligen fått bita mig i läppen för att inte kommentera ett av Sveriges kanske märkligaste mediafenomen genom tiderna, den till synes oändliga Birrogate som de senaste månaderna har kulminerat i ett slags fyrverkeri av superlativt munhuggande mellan Birro, den nyfrälsta kristna delen av befolkningen och ett par småfascistiska röster på ena flanken, och twittervänstern, delar av journalistkåren och ja... typ resten av klabbet på den motsatta. Vare sig man vill eller inte har man fått sig till livs något som pågått i många år – hur fruktansvärt synd det är om Marcus Birro – precis hela tiden. Det tär på psyket. Och efter att någon gång förra veckan ännu en gång ha överrumplats av en nyhet som bara måste ha repriserats minst lika många gånger som kvällstidningarnas gamla hederliga sommarplågor: "Så mycket tjänar dina grannar", "Så mycket är din bil värd" och så vidare går det bara inte längre. Det bildas ett övertryck.


Är det verkligen rimligt att ens EN gång under sin livstid tvingas utsättas för "nyheter" av det här slaget? Ändå tror jag att jag bara i år har mötts av den (och här hade jag vanligtvis säkert dragit till med tresiffrigt) fyra gånger. Det är svårt att förmedla den känslan det genererar utan att ladda språket med mustiga beskrivningar av mer grafisk art, som t.ex. att jag riktigt kan känna en skenande eksempåväxt på min hjärna, att jag reflexmässigt grips av lusten att hälla salt i ögonen och... ja, ni fattar. Men jag tänker att jag ska nöja mig med att säga att det förstör min dag den här gången. Men som det förstör dagen sedan. Något så in i helvete förstör det dagen. Alltså det förstör min dag så till den grad att jag är rädd att jag själv riskerar att bli tvungen att kontakta psykakuten... Nä, fan nu var jag där igen. Det här funkar verkligen inte... Hrrrmm, vi börjar om igen...  

Så här: Jag tycker att det är en jobbig nyhet, rent av beklämmande, att intet ont anande sitta och läsa exempelvis gp.se och plötsligt bli exponerad för information som förtäljer att Marcus Birro har stängt sitt Twitter-konto. Igen. Det känns ovärdigt. Det måste väl ändå finnas någon sorts lägsta gräns för hur generöst man får lov att tolka in ett nyhetsvärde i saker och ting. På riktigt. Att Marcus Birro meddelar att han tänker sluta twittra är INTE ENS HÄLFTEN så intressant som nyheter om lägsta priset på julskinka, förseningar på en busslinje eller att en sjukpensionär inte har fått sin soffa levererad ännu trots att hon blivit lovad att får den före jul. Ändå har jag som sagt blivit uppmärksammad på exakt just det och inte bara den här gången utan som sagt vid upprepade tillfällen bara under det senaste året.   

Därmed är det inte sagt att det är ok att Marcus Birro får ta emot hot och obefogade kränkningar. Varje person har rätt att uttrycka sina åsikter, även om de är obekväma, kontroversiella eller rent av idiotiska – utan att för den sak skull bli föremål för någon slags fri jakt. MEN. Med den rättigheten kommer också en slags tyst överenskommelse om att man måste tåla att bli emotsagd. Angriper man en person eller en grupp människor får man också räkna med motangrepp. Ju hårdare eller klumpigare man uttrycker sig desto mer onyanserade tenderar också protesterna att bli. Detta vet Birro mycket väl. Han säger själv att han valsat runt i offentligheten under två decennier och han har ju stuckit ut hakan rätt rejält några gånger (minst sagt) under åren. Om han på riktigt hade tyckt att det var så himla jobbigt att bli kölhalad i sociala medier och andra forum, så har han under årens lopp fått chansen alla dagar i veckan att lära sig att uttrycka sig på ett sätt som inte får människor att fucka ur och gå bananer på honom. Milt sagt. Ett visst ansvar måste man ta för det man skriver. Det gäller alla och det är nog de flesta med på. Utom just Marcus Birro. 

Gång på gång har Marcus Birro tagit sig rätten att måla med den bredaste penseln från sina olika plattformar med minst sagt god räckvidd. Gång på gång har han också lyckats rulla igång en boll av reaktioner med sina texter, så pumpade med expressiva formuleringar och kraftord att jag inte kan hejda en alldeles fnissig bubblighet att löpa amok inom mig. Han har genom en flagrant överanvändning, på helt egen maskin, lyckats förbruka och totalt vattna ur ord som ryggradslös, perverterad, vämjelig och feg. Men kanske allra mest ordet hat. Det har han lyckats montera ner till ett ingenting bestående av två konsonanter med en vokal i mitten. Varken mer eller mindre. Det mina damer och herrar – är inte dåligt. 

Marcus Birro gillar att ta i när han skriver och hålla en hård ton. Jag förstår honom. Innerligt. Jag tycker också, och det här menar jag verkligen av hela mitt hjärta, att det är något underbart förlösande i att ta i lite när man skriver. Skriva så att det känns. Problemet är bara att Marcus Birro inte tål att någon annan uttrycker sig lika... låt oss säga mustigt. Han verkar på riktigt anse att han själv har något slags heligt patent på att raljera stenhårt benhårt mot vem han än känner sig manad att trycka till. Men så fort någon reagerar, säger emot eller laddar sin text enligt samma modell som han själv, då hänger han sig med hela sin kroppstyngd i stora hat-tutan. Han slår larm. Då är de förbannade bromsar av smuts, fega jävla insekter som sprider sin träck och tror att världen är ett hånfullt hatiskt hål – där de sitter bakom sina datorskärmar och ja... hatar. Wow!  

Är det inte hinduismen eller islam som får smaka den store poetens vrede så är det kvinnliga kulturredaktörer, feminister eller den fria aborträtten. Eller vem som helst som går i clinch med Marcus Birros lilla världsbild. Det kräver inte mycket googling för att hitta en uppsjö av hans passivt aggressiva och rasande pulserande svador. Ändå skäms han inte för att gråta ut som Lille Skutt i precis alla kanaler. Och hade det inte varit för att han lyckas hamna i centrum precis varenda gång han känner sig skymfad så hade det kanske kunnat få passera. Men nu blir det en riksangelägenhet som drabbar precis alla, även de som inte är inblandade och det är problematiskt. För precis som i Pojken och vargen slutar folk att lyssna, börjar störa sig och efter att ha fyllt garderobslängor med avlagda och malätna offerkoftor blir Marcus Birro väldigt svår att ta på allvar. Men det är stor skillnad på ringaktning och hat. Hat eller näthat är INTE synonymt med att uttrycka sig i starka eller raljanta ordalag om någon även om det är exakt det Marcus Birro själv verkar tro fullt och fast. 

Med det sagt ska jag försöka vara saklig och sansad nu även om affekt vanligtvis är mitt mest rimliga sinnestillstånd när det handlar om mannen i fråga. 

Den fria världens största gråtbebis har på sistone varit lite mer missnöjd än vanligt. Först twittrade han att den gemensamma nämnaren för den största delen av världens terrorism är Islam. Många blev arga och de kritiska replikerna börjar hagla. Tonen var hård och Marcus Birro kände sig hatad. Sedan tackar han ja till att bli intervjuad i en högerextrem podcast, blir petad från sin tron som kolumnist på Expressen. Allt går fort och Marcus Birros eget missnöje låter sig inte dröjas. Vitt och brett gråter han ut i varenda litet utrymme han får möjlighet. Han använder sin vid det här laget klassiska retorik för att gå till mottattack. Det har ju funkat förr. Problemet är bara att han kanske har visat lite för mycket av sina unkna åsikter för att det ska gå att snacka bort med lite finpolerad lingo. Kort därpå bryter även hans förlag med honom och jag måste erkänna att jag tycker att han får lite väl mycket på sitt bord. Inte för att det är oförtjänt men för att han plötsligt verkar befinna sig i ett fritt fall karriärmässigt. Och det är nog fan inte särskilt ball.  

Jag lämnar det därhän att han parallellt med alla professionella motgångar även fått motta hat och hot från olika håll. Det är verkligen inte ok. Det är ett gissel men det gör honom inte unik. Alla som uttrycker starka åsikter får ta emot infekterade spottloskor på volley. Ju högre plattform man står på desto större växer sig lavinen. Marcus Birro verkar ha fått för sig att han är den mest drabbade personen på jorden och att det är helt obfogat. Han ger uttryck för ett extremt oskönt martyrskap och målar ut en vänsterextrem twitter-elit som den värsta falangen när det kommer till att sprida sörja. Men alla som skrivit i negativa ordalag om t.ex. SD vet att det är en massivt minerad mark man ger sig ut på. Jag har själv fått ta emot en hel del skit via mail och ibland i kommentarer för texter. Ibland med all rätt, ibland ganska obefogat. Även personangrepp (en masse) hot och ett par mordhot har jag fått genom åren och det är verkligen osoft. Det vet jag. Men det är skillnad på motangrepp och uppiskat hat. Eftersom jag precis som Marcus Birro gillar att ta i när jag skriver så vet jag att reaktionerna kan bli ganska så over the top ibland. Men det är inte per automatik hat det rör sig om. Man kan inte att skriva hur raljant som helst om en person eller grupp av människor och sedan slå hat-alarm så fort någon svarar i affekt. Det blir bara irriterande.    

Men det är exakt det Marcus Birro alltid väljer att göra när saker inte flyter på som det ska. Han fyller spaltmeter med pressporträtt där han sitter gravallvarlig och blankögd och lipar loss om hatets lakejer, om alla offentliga tyckare och tänkare som hukar i sin politiska korrekthet, om de fega och ryggradslösa i maktens korridorer som oförtjänt behandlar honom som en slags paria. Hur alla vill se honom falla. Snyftar att han inte klarar mer utan måste lämna landet (vilket alltid innebär en tvåveckors semester i Italien). Stänger twitter. Sedan är det upp och hoppa igen. Skillnaden är bara att gensvaret verkar utebli den här gången. Visst har han en skara trogna lärljungar som kommer till undsättning men det gör de ju alltid. Det är kanske inte så enkelt att det bara är några rabiata vänsterextremister eller misogyna redaktörer som manar på hans undergång den här gången. Kanske tycker de flesta att han faktiskt passerat gränsen för vad som är ok den här gången? Jag vet inte. Men jag tror kanske att ett förlåt hade varit ett mycket bättre glidmedel än att söka konfrontation med uppbackning från sina kristna bundsförvanter och några lumpna sverigevänner.

Nu är det som det är och Marcus Birros huvudsakliga plattform förutom sin egen blogg är numera den värdekonservativa och vad jag förstår fett frireligiösa tidningen Världen idag samt någon sorts kolumn på bettingsajten Rekatochklart. Jag hoppas verkligen att han får behålla de jobben. Jag hoppas också att det ger honom lite frid och utrymme för reflektion och självrannsakan. Det kan nog vara bra. Kanske kommer det ut en helt annan Marcus Birro på andra sidan. Det hade varit fint.

Kanske är det den annalkande julen som gör mig så naivt hoppfull, men man vet aldrig. Oavsett lär vi bli varse när han öppnar sin twitter-kiosk igen, vilket jag knappast tror kommer dröja längre än tills över helgerna.



fredag, december 12, 2014

Så många svek och sorger, men jag förlåter dig ändå, Kurt Sutter

Så passerade ännu en serie ur vår tid och kommer aldrig mer tillbaka. Jag pratar givetvis om Sons of Anarchy vars finalavsnitt sändes i tisdags. Jag lovar att INTE spoila det utan mer sammanfatta serien som helhet, ur mitt perspektiv, utan att gå särskilt djupt in i detalj på en massa händelser.


Jag minns när jag började titta på Sons of Anarchy. Den kom som ett ganska uppfriskande inslag i veckans tv-meny som för tillfället bestod till stor del av välberättade historier med (mer) lågmälda skeenden. Sorgen efter The Wire hade klingat av en aning och jag kände mig redo att prova något nytt. Det var Josefine som tyckte att vi borde testa lite mc-våld, jag var ganska skeptisk för jag kände mig osäker på om det skulle kunna bli något annat än en platt historia med mycket pang-pang och och en testosteronhalt koncentrerad som frän pungsvett i en gubbes skinnbrallor. Visst, en spännande inramning med det lilla mikrosamhälle av organiserad brottslighet som kretsar kring den ganska vedertagna bilden av kriminella motorcykelklubbar. Men inte så mycket mer än så. På pappret.

Vi hade väntat ut ett par säsonger och jag tror att året var 2010 när jag lite motvilligt gick med på att kolla in pilotavsnittet. Jag var inte jätteimponerad men vi fortsatte titta. Jag minns att mina misstankar om spekulativt övervåld redan tidigt infriades, ganska exakt enligt det recept man fått sig till livs genom åren, tack vare media och urbana legender om den rådande hänsynslösheten inom mc-världen. Men den födde också något mer. Josefine fattade tycke för serien redan efter två avsnitt och kanske någonstans kring fjärde eller femte episoden var även jag fast. Det har blivit lite mer regel än undantag för de serier jag älskat mest genom tiderna, att jag inte blivit blixtförälskad direkt, utan mer legat sked ett tag och låtit den växa in (Lex: The Wire).

Men som den växte in. Under åren har det oborstade lite bångstyriga brödraskapet kommit att bli ett viktigt inslag i vardagen. Diskussioner kring matbordet och en gemensam längtan efter nästa avsnitt. Jag gillade redan från början att storyns grundvalar utgår ifrån och bygger på en ganska generös men ändock en nytolkning av Shakespeares Hamlet. Om det har det skrivits tusentals artiklar så jag behöver knappast göra någon vidre utlägging om Jax Teller som den förvirrade och ångestridne prinsen, Clay Morrow som den elake kungen som fulspelat till sig både drottningen (Gemma Teller Morrow) och kungariket (SAMCRO) genom att rygghugga sin broder (John Thomas Teller)... und so weiter, und so weiter. Det var mycket det som höll samman serien. I alla fall till en början. Det var också det som gjorde att jag länge köpte de vulgära bufféportiornerna av övervåld som serverades vecka efter vecka. Mitt där i allt det dammiga, blodiga och brutala fanns också något djupare. Karaktärer som växte och kom nästan till livs genom LED-burken på väggen. Så många svek, så många sorger, så mycket smärta, så mycket mörker. Och ond bråd död. För att inte tala om alla tillfällen den rev upp en nästan fysisk längtan efter hämndens ängel som då och då dyker upp för att skipa en, om inte särskilt samhällsbyggande så i alla fall väldigt poetisk, rättvisa. Sons of Anarchy helt enkelt har fyllt det kittlande behovet av fiktion och verklighetsflykt som uppstått i bakvattnet av alla relationsdramer av mer realistisk art – utan att gå fantasy helt över en. Ungefär som The Walking Dead gör, men kanske aningen mer nära verkligheten ändå. Kort sagt. Kurt Sutter & Co lyckades skapa en, för sin genre, ovanligt stark relation mellan mig och rollkaraktärerna i Sons of Anarchy och i fyra hela säsonger och en bit in i den femte fortsatte jag att förvånas över hur den kunde leverera en så konstant hög nivå.

Under årens lopp har serien i stort hunnit bjuda på fler chockerande vändningar än många andra serier någonsin gör och jag tog snabbt Jax, Opie, Tara, Clay, Juice och inte minst Gemma (som jag haft extremt svårt för under större delen av serien) till mitt hjärta. Bara för att nämna några. De blev snabbt det gäng kriminella kompisar jag aldrig har haft, men som jag brukade träffade varje vecka – de iklädda sina skinnvästar med fräckt klubbmärke, jag i mina rutiga pyjamasbyxor av nopprig flanell. Och det var fint.

Men så kom fallet. Inte så att den hoppade hajen i en isolerad scen utan det dåliga började långsamt sippra upp som något brunt och ovälkommet ur golvbrunnen. Jag tror det började efter Opies död i tredje avsnittet av femte säsongen. Det är vad man på riktigt kan kalla en episk scen. Reaktionerna lät sig inte dröjas. Fans världen över uttryckte sin chockartade sorg och diskuterade vilt i forum och nätartiklar som om vore Opie en nära vän eller familjemedlem i verkliga livet. Nu skulle inget bli som förut och det blev det inte riktigt heller. Visst serien fortsatte men redan i nästa avsitt kunde man känna tomgångens monotona lågvarv börja knyta näven runt allt som hittills hänt. Det var som om hela manusteamet fick paff-punka och allt började spåra ur och även om det glimmade till många gånger efter det så repade sig Serien tyvärr inte riktigt till samma nivå igen.

Mycket hade man kunnat förlåta. Det är mycket att kräva av en serieskapare att lyckas trollbinda sin publik rakt igenom en series livstid. Lite dippar får man räkna med och det var också det som gjorde att jag inte gav upp utan troget bänkade mig vecka efter vecka. Hoppet om att Kurt Sutter åter skulle börja leverera.

Det som i själva verket hände var att historien och relationsskildringen fick en allt mindre roll i berättandet. Kvar fanns förvisso kryddan av gränstänjande omoral, taskiga kvinnosyn, våld och inte minst actionladdade mc-/biljaktscener. Men utan själva ryggraden i serien blev det nu huvudingredienser som blandades upp allt mer med meningslösa karaktärer, oförklarliga sidospår och taffliga försök att väva in burlesk humor. Själva grundhandlingen började kännas allt mer avlägsen och hela sjätte säsongen var en enda lång besvikelse tyckte jag. Med några få undantag som Jax sista uppgörelse med Clay och det groteska mordet på Tara kändes ingenting längre utan flöt bara på som en jämntjock gröt, fylld med Kurt Sutters personliga perversioner. Det inte bara störde mig. Det äcklade mig.

Efter att mirakulöst nog ändå ha lyckats resultera i en av de mest uppseendeväckande säsongsfinalerna genom tv-historien så var jag ändå beredd att förlåta Kurt Sutter för att han hade slösat så hänsynslöst med min tid (och känslor). Även om mitt förtroende för honom som serieskapare var ganska hårt åtgånget så kan ett säsongsupplägg knappast bli mer lovande med en sådan föregående avslutning. Dessutom var det sedan länge bestämt att sjunde säsongen skulle bli den sista, så mina förväntningar var såklart löjligt höga, vilket egentligen var helt i sin ordning med tanke på vad han med sådan fingertoppskänsla hade lyckats åstadkomma under seriens fyra första levnadsår. Besvikelsen skulle komma att bli monumental.

Sjunde säsongen blev inget av det jag hade hoppats. Istället för att ta tillbaka det som en gång gjorde serien så vansinnigt stark valde han att skruva upp allt det som hade gjort den så dålig. Jag fick för mig att han Kurt jävla Sutter gjorde ett medvetet val genom att spendera budgeten till sista säsongen för att ge uttryck för sina inre skruvade lustar hellre än att återupprätta sin egen heder och ge fansen en värdig slutsäsong. Det vi fick i sista säsongens första tio avsnitt var bara en svallvåg av omotiverade mc-/biljaktscener, förutsägbara hämndscener, avrättningar, massmord och en hormassaker. Jag tänkte ett veritabelt växande hat mot Kurt Sutter. En sådan jävla sopa alltså. Gång på gång frågade jag mig om Kurt Sutter hade fått en stroke och inte kunde tänka ihop en vettig händelsekedja eller om han bara hatade sina tittare. Ett smart drag hade oavsett vad varit att kapa ner kanske bara tusen av statisterna i seriens porrfabrik och använt pengarna till att anlita en vettig manusförfattare. Då hade allt kanske kunnat bli helt annorlunda. Men istället valde han att hålla publiken gisslan genom en följetong av långfilmslånga avsnitt helt utan någon rimlig anledning. Det hade kanske kunnat vara ok att låta avsnitt efter avsnitt vara 90 minuter om det verkligen var strid på kniven för att lyckas knyta ihop grissäcken en gång för alla.

Men Kurt Sutter hade egentligen inte särskilt mycket mer att berätta. Det han valde att bjuda sina trogna fans på var istället en kavalkad poänglösa fängelsevåldtäkter, motbjudande tortyr, andefattigt relationsbyggande för att inte tala om märkliga sexscener. Att Tig (en av medlemmarna i brödraskapet) fattar tycke för en transsexuell person, och att de sedan inleder en kärleksrelation, hade mycket väl kunnat bli hur enastående som helst för serien. Men inte när det görs som något slags höhö-igt skämtinslag. Då blir det bara platt och irriterande. Eller en scen där Chibs stämmer träff med stadens nya polischefen i ett bilgarage och hon plötsligt blir så knullsugen att hon säger till honom att ta henne, där och då, på polisbilens motorhuv, framför ögonen på han med mössan som Kurt Sutter av någon oförklarlig anledning låter agera klubbmedlem under en lång tid utan att denne tillför ett endaste litet piss till serien. Han med mössan måste vara alla tv-serier genom tidernas utan konkurrens mest menlösa karaktär. Bara castingen av honom skulle räcka för att jag som tv-bolagschef i ren reflex skulle ha döda serien med en fingerknäppning. Jag kan inte komma på någon annan anledning än att han måste varit där som någon slags barmhärtighetsåtgärd för någon polare eller liknande. Skådespelarmaterial lär det knappast varit tal om och det där meth-langarutseende kombinerat med villkorligt-frigiven-aura gjorde att jag spontant greps av en lust att knäa in ansiktet på honom varje gång han var i bild, vilket i sin tur fick mig att undra om Siwert Öholm kanske hade rätt ändå).  Alltså, make till amöba får man leta länge efter. Och då var den scenen troligen hans största bedrift under sin tid i serien ändå.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och lista saker som blev dåligt med Sons of Anarchy efter Opies död. Det finns hur mycket som helst att kritisera. Men det kanske räcker såhär.

Det gick i alla fall så långt att jag och Josefine varje vecka satt och förbannade aset Kurt Sutter medan vi tittade. Som att det var ett helt självklart inslag i själva tittandet. Jag kände att jag sket totalt i vad som hände och jublade till inombords när Bobby plötsligt fick en kula i huvudet. Jag tittade i ren ilska, bara för att det hade varit så himla konstigt att sluta titta efter att ha investerat så mycket känslor i serien. Jag hade verkligen sedan länge tappat hoppet om ett vettigt slut i Sons of Anarchy när det plötsligt hände något. Jag tror det var i tionde eller elfte avsnittet eller något. Plötsligt glimmade det till och jag kunde trots allt se ett spår av seriens forna storhet. Jag hann tänka att kanske, kanske går det att möta slutet med värdighet ändå – även om det skulle kräva ett riktigt Tre Kronor-slut (om ni minns att den slutade med att Sveriges bästa psykopatskådis Per Ragnar låste in sig själv och alla andra karaktärer i en idrottshall och sprängde hela skiten i luften = epic!)

Men så blev det inte. Det blev faktiskt bättre än så. Mirakulöst nog.

Utan att säga vad som hände kan jag säga att det sista avsnittet var så bra och att slutet blev så värdigt att jag förlåter Kurt Sutter för allt. Jag kan säga att jag hade gåshud över hela kroppen och höll andan under de sista skälvande minuterna och att när slutet kom så släppte klumpen i halsen och gjorde grönt ljus för tårkanalerna. Slutet var sånär som perfekt och gjorde det på något sätt värt all frustration. Utan att spoila något så skulle jag bara vilja ändra en pyttedetalj och det är att jag hade låtit slutscenen gå över i en svartruta några sekunder tidigare. Det hade blivit renare då. Men men. Sons of Anarchy fick ett slut som sitter kvar fortfarande, nu två dagar senare, och som hänger över mig som ett mullrande moln av vemod.

En rätt härlig känsla om ni frågar mig.

lördag, december 06, 2014

Några ord om krisen

Så försatte Sverigedemokraterna landet i politisk kris. Precis som utlovat. Det måste man ändå ge våra kära "Sverigevänner". De tvekade minsann inte på hanen när det kom till att fälla budgeten. BOOM!

Jag har svårt att beskriva det äckel jag kände när jag sedan såg Mattias Lill-Jimmie Karlsson nöjt sitta och malla sig med att de skulle fortsätta på inslagen bana tills de får gehör för sin förståndshandikappade invandringspolitik. Det där med att de skulle ta ansvar var bara ett slott av fisluft. Såklart. Även om de flesta redan från början har fattat att att SD bara har en lösning på alla problem så fanns det beklagligt nog allt för många missbelåtna människor som kände sig besvikna och svikna av systemet. Människor som kanske inte främst drivs av rasism, men som attraherades av att lägga sin röst på ett gäng som inte bara vågar utan njuter av att fucka upp grejer och försökte försvara sitt val med att de faktiskt vurmar för landets gamla, sjuka, arbetslösa och utförsäkrade. Att SD inte är ett enfrågeparti längre utan har växt upp snutit sig och blivit rumsrena. Visst, man fick ju svina lite för att få det lite göttigare själv. Men plötsligt kunde man hävda att man sätter äldrevården i första rummet och ändå få knäppa invandrarna på näsan på köpet. Mer som en liten bonus. Så jävla gött!

Jag vet inte vad jag ska tycka om de gamla, sjuka och arbetslösa som lät sig föras bakom ljuset. Det är svårt att tycka riktigt illa om dem. Men en del av mig hoppas att de ändå hajar till nu när de fattar att deras röst bara användes till att aktivt behålla en fortsatt hög pensionärsskatt, vaska äldrevården och att tacka nej till höjd a-kassa. Att de grävt ner sig själva i skit. Hoppas att det verkligen går upp för dem att stora delar av de löften som SD använde som glidmedel, för att lyckas tränga in ända till roten i de äldre väljarna, fanns med i budgeten. Budgeten man valde att medvetet tacka nej till baserat på en enda fråga. Invandringen. För nu kom kvittot på att det är den enda sanna frågan SD på riktigt bryr sig om. Det kommer aldrig att kunna bortförklaras. Jag hoppas att alla som lade sin röst på dem med de premisserna känner sig förnedrade och inser att de är så fett jävla blåsta nu. Dels för att de inte förtjänar bättre men kanske främst för att Sverige behöver deras vrede när det är dags för omval.

Jag läste att omvalet beräknas kosta en kvarts miljard. Bra pengar. På tal om att vaska grejer alltså. Och där sitter de andra partierna och daddar på var sin sida det lilla problembarnet utan att kunna komma överens. Det verkar nästan som att de njuter lite av att se allt falla och det är så jävla ansvarslöst. Mot väljarna (borträknat SD-falangen då). Mot landet. Ett nytt omval skulle mycket väl kunna leda till samma dödläge igen och vad händer med ett land i limbo om man försöker se det ut ett större perspektiv? Jag vet inte. Men det är knappast bra för någon. Hur ska det se ut om fyra år när man slösat bort ett år på jidder. Ingen kommer kunna lasta den regering det i slutändan blir någonting överhuvudtaget, oaktat hur illa det går.

Gudarna vet att jag inte har en susning om hur det politiska spelet verkligen funkar. Men en sak vet jag och det är att valresultatet tidigare har gett partier 10-13% av rösterna, det är inget unikt, partier som haft hjärtefrågor som inte riktigt funkar med vad majoritetens Sverige anser. Och de har heller inte fått något vidare gehör för det. Just för att majoriteten tycker tvärtom. Man har helt enkelt enats över partigränser om att det där kan vi inte ha. Punkt. Men med Sverigedemokraterna har situationen blivit absurd. Alla andra riksdagspartier har lovat oss att man inte kommer låta SD få inflytande. Så hur kunde det här hända?

Jag orkar fan inte läsa ett argument till om att det är bara för att SD är det enda partiet som vågar prata invandringspolitik. Det stämmer inte. Det är bara det att det inom alla andra partier råder nästintill konsensus i frågan. Det är inte så att invandring är tomma poster i allas partiprogram och budgetar. Men 87% (jag hatar egentligen när den siffran används för att klumpa ihop moderater, liberaler med sossar och vänsterpartister etc men här passar de synnerligen bra) har genom sina folkvalda politiker valt att se på invandring med andra ögon än SD:s suddiga rasseglasögon. Klart är att SD invandrare som tärande enheter, vilket inte bara är fel, utan också borde skicka en varnande signal till en stor del av den egna väljargruppen som på kort sikt kanske lyckats hoppa upp en pinne på hierarkistegen men som i det långa loppet utgör exakt samma "problem" man försöker torgföra gentemot invandrare. Det är smått makalöst att SD genom en slags isoleringsretorik lyckats finta så många av landets gamla och arbetslösa att deras recept är lösningen på alla problem så att de totalt har missat att de själva står på tur. Men nu kom kvittot lite tidigare än väntat kanske. När SD använde sitt mandat till att sälja ut landets svältande åldringar, beröva alla långtidsarbetslösa sitt lördagsgodis och spotta på landets välfärd i stort. Nu råder det väl ändå inget tvivel om att invandringen och endast den är tjurskallarnas röda filt.

onsdag, december 03, 2014

Lärdom

Ni vet när man var liten och kanske skrev något, ritade hjärtan, glada figurer eller en och annan kuk i imman på baksätets bilrutor –  när ens pappa blev sådär till synes oproportionerligt irriterad över att resultatet av ens konstnärliga ambitioner skulle komma att återuppstå i tid och evighet, varenda dag luftfuktigheten blev till kondens eller frost. Med motiveringen att det skulle se obra ut. 

Jag minns att jag brukade tänkta att det var en högst löjlig grej att käbbla om och att jag inte ens kunde förstå vari problemet egentligen låg. Det lågt liksom helt utanför ens begreppsvärld.


Jag vill bara meddela att jag vet bättre nu!

tisdag, november 25, 2014

Podfrossa

Den senaste tiden har jag promenerat omkring mycket här ute i mitt närområde i allt vidare cirklar. Framför mig har jag skjutit barnvagnen där Sammie ligger. Hon verkar kunna sova precis hur länge som helst, så länge hjulen är i rullning. Och mina ben verkar kunna gå precis hur länge som helst, så länge jag blir stimulerad i öronen. Herregud vad konstigt det där lät.

Det jag menar är att jag älskar radio som format men har nästan helt lämnat gammelradio och lyssnar numera nästan uteslutande på podcaster. Ganska många podcaster. De flesta är pratiga och roliga. Alex & Sigge, Lilla Drevet och Lunch med Montelius tillhör mina absoluta favoriter i det svenska (och tyvärr ganska klena podbeståndet). Jag har försökt mig på Blankens Swanberg men inte fastnat. Anja och Julia är härliga men når inte riktigt upp (än) till den nivån mina tre svenska favoriter håller. Värvet har jag tröttnat på för längesedan. Mitt senaste svenska fynd är Flumskolan som är ganska kul men jag bara har hört två episoder hittills och kan inte riktigt uttala mig om den. En varg söker sin pod är egentligen en riktig favorit (mycket tack vare Liv Strömquist såklart) men jag har tröttnat på att ljudkvalitén är så jävla risig och att det inte verkar finnas någon intention hos de goda podägarna att förbättra den. Det är för övrigt en av de vanligaste anledningarna att jag inte orkar följa fler amerikanska podcasts än jag gör. Det finns svinmånga som verkar intressanta och initierade men herregud vad jag inte orkar lida mig igenom ens två minuter av något som låter att det är inspelat med en leksaksmikrofon INNE I NÅGONS RÖV.

Tidigare lyssnade jag slaviskt på Filip & Fredriks Podcast men var rejält trött på dem mot slutet eftersom det kändes som att de stod helt still i sin utveckling. Jag har alltid gillat Filip och Fredrik och vill gärna fortsätta göra det. Därför var jag tvungen att sluta lyssna på dem. Jag har liksom inte något problem med att poddare håller sig till ett och samma koncept/stil. Men från att bjuda på sig själva och blotta sin sårbarhet i utsatta situationer, lyfta fram sina sämsta egenskaper i ljuset, driva med varandra och fastna i galet skruvade spekulativa skov där hypotetiska situationer och händelser spårar ur som godståg och träffar magen och leder till skrattexplosioner. Allt sådant som gör dem briljanta. Till att allt mer bara bli en timme kändisrunk, drogromantik och allmänt ointressant jidder om någon jävla knark- och/eller sexdåre på Filips gym i LA och en ständig känsla av att dessa herrar har en desperat ängslan för att bli äldre eller kanske framför allt att verka äldre och därmed riskera att tappa sin publik.

Jag tror att jag tyckte att deras nedförsbacke började i samband med att Filip blev pappa. Men inte för att han blev en tråkig jävel som bara snackade om sitt barn. Utan tvärtom. För att han redan i avsnittet precis när hans dotter hade fötts ursäktade sig för att han ens skulle berätta om det. Och sedan vecka efter vecka gjorde allt för att undvika att prata om sitt nyfödda barn. Fy fan vad jag tappade respekten då. Istället berättade han glatt historier om nån tragisk jävla kokspundare som kommit på ett fiffigt sätt att återvinna sitt knarkrus genom att först snorta en jävla massa snö, sedan pissa i en behållare och spruta upp urinet i röven. Wow! Så istället för att fortsätta på det spåret de faktiskt var påväg när de var som allra bäst, bara ett halvår tidigare, när deras tv-format floppade ett efter ett och Fredrik hade börjat bli mycket mer personlig och intressant, typ i samband med att Filip var lite mentalt skör och också väldigt mycket mer intressant. Istället blev de allt mer tradiga och effektsökande tills att de äntligen gick ut och berättade att de tänkte ta en paus. Vilket var så otroligt skönt.

När de sedan gick ut och berättade att de skulle återkomma med ett nytt podformat och det där "nya" bara visade sig bestå i att de gjorde precis samma sak som innan sommaren men nu på engelska (i hopp om att dra en ny och internationell publik). Då bestämde jag mig för att sluta prenumerera och inte lyssna mer. Fy fan att behöva höra samma historier en gång till men på engelska istället. Nä tack. Istället har jag med stor behållning följt dem i deras nya programserie på kanal 5 – Ska vi göra slut? – som är det bästa de gjort på länge och just levererar "något nytt". Det finns hopp om pojkarna.

Men åter till det här med podcaster. Jag tycker det är svårt att hitta nya som jag fattar tycke för i någon större utsträckning. Jag vet inte hur folk gör för att hitta de där riktiga guldkornen för gudarna ska veta att de finns. En personlig favorit sedan väldigt länge är This American Life, som skulle kunna beskrivas som ett P3 Dokumentär möter Verkligheten i P3 men på en containerlast steroider. Då är det ändå en väldigt lam jämförelse men jag kommer inte på någon bättre just nu. Deras känsla för storytelling är verkligen superb. Sedan har jag provat lite olika men fram till igår bara hittat en enda som kan mäta sig med den och som dessutom toppar den – Serial – som för övrigt är finansierat av och om jag inte har helt fel till viss del även produceras av just This American Life.

Jag skulle säga att Serial är det bästa just nu. För att inte säga bästabästa. Tanken är att det ska göras flera säsonger men att varje säsong grottar ner sig i en sann historia och gräver i den och vecklar ut den vecka för vecka i den sanna kronologins anda – så länge det krävs för att komma till botten med mysteriet. Den första säsongen handlar om Adnan Syed som vid 17-års ålder greps, fälldes och dömdes till livstids fängelse (baserat på ett enda vittnes story) för att ha strypmördat sin före detta flickvän. Vecka för tar Sarah Koenig sig an storyn via en ny angreppsvinkel och hon gör det gåshudsbra. Jag minns inte när jag var så besatt av att höra mer mer (och mer) av en podcast. Så fort jag har gått på promenad har jag haft den i lurarna. Så fort jag har kört bil någon stans har jag fortsatt att lyssna och så fort jag fått lite pigg tid över så har jag lyssnat heligt på varje sekund. Det är ingen podcast jag sätter på när jag ska sova. Då blir det grisalyssning och den är helt alldeles för jävla bra för att somna till. Ja ni fattar.

Och då fattar ni även vilket tomrum som uppstår när man nått fram till den där extremt enerverande längtan till nästa episod. Man får abstinens och blir luddig i kanterna. Kan inte tänka på annat. Till slut tar man till metadon och det kan jag säga att det har inte varit lätt att hitta en värdig ersättare men igår bad jag Josefine att hjälpa mig hitta en lämpligt podcast. Hon vet vad jag gillar och hon är en researcher av rang. Jag vill ha mordmysterier, seriemördare, psykopater, olösta gåtor, omvälvande händelser och haktappande berättelser om världens värsta avskum. I love it! Dessutom vill jag att det ska vara välproducerat och det är där det blir problematiskt för gudarna vet att det finns många hobbymänniskor som verkar spela in crimeradio genom att läsa upp oformaterad Wikipediainformation på sin egen laptop och jag berättade ju vad jag tycker om det. Efter en stund hade hon plockat fram två olika alternativ, varav den ena jag redan har glömt namnet på, och så Sword and Scale som verkar vara right up my alley så att säga. Jag har hittills bara hört de två första men tycker att den levererar riktigt jäkla busbra på sin beskrivning: The Sword and Scale True Crime Podcast covers the underworld of criminal activity and the demented minds that perform the most despicable and unthinkable actions. We cover high-profile trials, unsolved murders, serial killers, weird news and missing persons cases. 

Behöver jag ens säga: "They had me at demented minds!!"

Men. Det finns bara 31 avsnitt (än så länge) och jag känner redan panik över att behöva gå igenom samma grej som jag just nu går igenom med Serial.  Därför skulle jag vilja be om era absolut bästa podcasttips. Det måste inte vara True Crime-tema även om jag ÄLSKAR det. Det kan egentligen vara vilken genre som helst. Gärna dokumentärt men även pladderpoddar och humor. Bara det griper tag i en lite och underhåller skiten ur en. Nu vet ni ju lite vad jag diggar. Vad sitter ni på för guld där ute?    

torsdag, november 20, 2014

Svart som kol

Igår var jag uppe en sväng och hälsade på hos mina favoritmänniskor på kirurgmottagningen. Anledningen var att jag skulle plocka bort stripsen som har suttit tvärs över operationssåret i över en vecka, och övergå helt till en så kallad hudvänlig häfta (brun tejp) som jag ska tejpa såret med i ett halvår för att ärret inte ska se ut som en Capricciosa. Problemet vara bara att jag hade fått nästan som brännsår på halsen av den där häftan där den kommit åt huden utanför såret. Att då börja tejpa med den över ett helt färskt sår och dessutom göra detta i ett halvår kändes extremt olockande.

Jag hade ringt 1177 på natten och frågat hur jag skulle göra och hon jag pratade med tyckte att jag skulle ta kontakt med kirurgmottagningen eller en distriktssköterska. Hon sa att jag kanske var känslig mot limmet på tejpen eller att limmet satt så hårt att det slet på huden och att jag då skulle behöve nåt starkt medel för att lösa upp klistret. Jag frågade om jag kunde köpa sånt på apoteket men hon sa att det jag behövde var eter eller medicinsk ren sprit.

"Sa pôjka ha lite eter"
När jag påtalade detta för Syster E på kirurgmottagningen så lät hon väldigt frågande.

– Eter, sa hon verkligen det!?
– Jo, ja det sa hon.
– Näe, då skulle du ju dö.
– Va?
– Ja alltså Eter. Du kan inte hålla på att lösa upp tejpklister på halsen med Eter, du skulle bli helt... och så sa hon nåt som betydde att jag skulle bli helt jävla zonkad och mer därtill.
– Ja jag tyckte eter lät lite konstigt men jag vet ju inte.
– Det var väldigt märkligt sagt. Det är nog bästa att du kommer upp så vi får titta på det.

Sagt och gjort. Jag satte mig i bilen och fräste upp. Hon tittade på såret och skrev sedan ut en silikonbaserad specialtejp som säljs i ark till helt barocka summor. Men ingen eter.

När jag kom hem så spelade jag upp hela historien för Josefine. Hur jag hade blivit tipsad om att be om att få en flaska eter till att lösa upp tejpklistret till syster E:s reaktion på detta och yada yada yada. Hon tittade på mig och såg lite finurlig ut.

– Eter alltså, ja då måste det ha varit någon du har pratat med många gånger då eller?

I vanliga fall är det en av Josefines bästa sidor. Hennes sinne för humor. Kol kommer inte i närheten av potensen i hennes svärta. Men den här gången påtalade jag att det kanske var aningen magstarkt. Som hon fnissade. Bubblande. Hon tyckte själv att hon var så jävela rolig när hon antydde att jag troligen har ringt 1177 och tajtat så mycket och frågat och nojat att de fan inte står ut med mig. Att jag uppnått peak tålamod hos sjukrådgivningen så att de helt sonika har skickat ut ett hemligt PM till alla anställda om att nästa gång någon ringer från det här specifika numret så tipsa om eter – oavsett vad ärendet gäller ska han ha eter.