fredag, augusti 30, 2019

En näshårslegionär ryter ifrån

Jag vill tacka både Philips och Instagrams smarta annons-system för den här bilden som jag fått i mitt flöde flertalet gånger under sommaren:


Det är reklam för Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som jag antar att de främst bearbetar män med. Män som de dragit slutsatsen har problem med behåring i näshålan.

Det hela är en liten käck bildserie. I första skedet ser vi en man som står med pincett i näsan, i full färd med att plocka näshår. Som gör så ont. Därefter zoomar bilden in på mannens generöst tilltagna näsborre samtidigt som texten "STOPP" dyker upp sådär lagom alarmerande. Vad nu då, tänker man. Ska jag sluta dra näshår med pincett som en barbar nu? Hur ska jag då göra? Som tur är följs den lilla visuella kavalkaden av mannens näsborre upp med en klinisk bild på en Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som den slutgiltiga lösningen på näshårsproblemet. Halleluja! Lyssna nu, så kan ni nästan höra serverrasslet från alla kuvade män som länge levt med skam men nu plötsligt upplever att gud hört bön, och därför gladeligen pyntar en fem åtta hundra för denna välsignade tingest. NOT!

Jag antar att jag själv med mina snart 43 hyfsat stabila år i ryggen sorterar in under vad man brukar kalla för "primär målgrupp". Enligt något marknadsstrategiskt snille är såna som jag är lätta byten. De har fått för sig att vi är svaga i köttet och att det inte ens behövs glidmedel för att rida på vår åldersångest och vrida ur oss en sur tusing. Få oss att känna oss gamla och när vi är nere för räkning sticka in kniven och avsluta lidandet. Härska genom att söndra enligt klassiskt manér. Deras övertygelse att nyckeln till deras framgång är att få oss att känna oss gamla så att vi protestlöst låter oss beväpnas med allehanda verktyg mot näshårsrelaterad problematik.

De kunde inte vara mer fel ute!

Nästrimmer är ju en produkt som är kopplat till tidiga 30-årsåldern. Till juniorgubbar. Det är för helvete ett decennium sedan jag upptäckte att jag har hårstrån i näsan. Komma med sån skrämselpropaganda till en person som står med båda benen stadigt in bra bit in i 40-årsåldern är ju direkt skrattretande. Hår i näsan... pffft!!! Sedan jag som en pojkvasker på skakiga ben inhandlade min första nästrimmer har jag hunnit upptäcka både hår i öronen, PÅ öronen och PÅ näsan. Det är ett satans hantverk och ett gissel av guds nåde må jag säga. Ett rent under att det överhuvudtaget finns heterosexuella kvinnor över 40 år. Vid min ålder är män i regel så luttrade av sina egna äckliga kroppars svek att inte ens plutonium biter. Vi är en skara råbarkade näshårslegionärer som inte låter oss kuvas av banal och komplexframkallande retorik som uppfunnits av nån övertygande person i polotröja kliat fram ur skägget. Nä, Philips. Skärpning. Den här reklamen peppar mig på ett helt annat sätt. Den får mig att känna mig yngre än jag gjort på tio år. Tack för det... Och nu kan ni dra åt helvete.

måndag, augusti 26, 2019

Mjölka Svenne

I fredags morgon: 

Inte sedan Ingemar Stenmarks heydays har väl Sverige gått in i sådan kollektiv masspsykos som när Håkan Hellström släpper biljetter. Bortsett från ett fåtal "musikexperters" sura uppstötningar och meningslösa försök att med självpåtaget tolkningsföreträde kritisera och avfärda det hela, så är församlingen ganska enig. Håkan på Ullevi är något speciellt. Något man inte vill missa. Själv tillhör jag den stora massan. Jag gillar Håkan och kommer gå den här gången.   

Men jag ska inte sticka under stol med att när jag läste pressreleasen och de försynta raderna av Göteborgs kronprins. Att Håkan Hellström minsann tänker fira 20 år med en konsert på Ullevi nästa sommar. Då kände jag ett visst motstånd ändå: "Det blir ingen stor turné eller så, men det blir den här spelningen på Ullevi. Hoppas att några av er kan ta sig dit”. Seriöst!! Är det OS i humble brag nu eller har jag missat något? 


När en person vars fanclub består av miljoner personer som hyser större lojalitet till sin guru än tjejerna i Charles Mansons hippiefamilj, låtsas spela naivt ödmjuk, trots det faktum att han sålt ut Ullevi tidigare. Pluralt. Då blir det tyvärr inte trovärdigt. Det blir snudd på förnedrande. Både för publiken och för artisten själv. Jag hade älskat lite ärlighet i det här läget. Om Håkan istället valt att lansera nästa sommars stora inkasseringsjippo för vad det faktiskt är. En gigantisk valuta-pipeline som leder rakt ner hans tajta jeansfickor. Om han istället för sitt patenterat buscharmiga mysmanér, helt utan krusiduller, valt att berätta att han minsann tänker mjölka svenne, och mjölka svenne satan – för att fira 20 år som artist. Det hade varit både roligare och ganska mycket mer klädsamt. 

Håkan om någon behöver väl knappast ursäkta sin egen framgång längre, eller låtsas som att han fortfarande är förvånad över att han säljer ut arenor numera. Bara han själv minns tiden när han och bandet stretade runt bland småstadspizzerior på ölbacks-gage. Vi andra vet att före en konsert kommer kaos på riksnivå. Folk tar ledigt från sina jobb för att stå i den fysiska kön samtidigt som landets samlade bandbredd rattas in på evenemangmonopolets mest instabila luftballong. Ticketmaster.se     

Det som gör att jag har lite svårt att känna lust inför Håkans 20-årsjubileum är alla charader som spelas upp längs vägen. Först och främst att vi ska låtsas tro på att det bara finns planer på en enda unik spelning som efter elva minuter in i biljettsläppet visar sig vara två och sedan på allmän begäran en tredje. Det är fan löjligt och som gjort för att systemet ska kapseja. Att Ticketmasters kommentar på människors besvikelse efteråt är "att det blev högre tryck än vänta" är lika trevligt som sinnebilden att bli pissad i ansiktet av ett buffligt översittarsvin. Hur kan ett företag vars enda reella funktion är att sälja biljetter vara så jävla dåliga på att just sälja biljetter? Hur kunde de rimligtvis underskatta vilket tryck det skulle bli? Och att de fortfarande inte sett till att få bukt med infrastrukturen på sitt värdelösa biljettsystem, som bågnar så fort det blir trafikstockning, trots att det är mer regel än undantag vid alla stora biljettsläpp och har varit så ända sedan start. Det är amatörism av en sådan magnitud att man knappt tror att det är sant och ansvarslöst på ett sätt som nästan borde vara straffbart. Med lite mer franskt folkkynne hade någon form av vedergällning varit faktum nu. Det hade tjärats in och rullats i fjädrar, och det hade sanerligen varit en fröjd för ögat.

Men jag är nästan ännu mer trött på att se kvällspressen kabla ut enformiga nyord som biljettraseri.

Ett tänkbart scenario skulle kunna se ut som följande:

1. Håkan går ut och berättar att han är duktigt sugen på att mjölka svenne.
2. Människor får gå in och anmäla intresse för biljett + vilken dag.
3. Biljetterna lottas ut.
4. Inget mer lipande. Inget mer biljettraseri.

fredag, juli 05, 2019

Lite jobbjobb

Apperopåe ett riktigt påfrestande halvår på jobbet så tänkte jag passa på att dela med mig av av den knäppaste och roligate grejen vi gjort i år. The Slow Fight för Sioo:x räkning. Ett tolv års långt live-test av deras produkt och en utmaning till deras konkurrenter kan man säga. Förpackat som en riktigt jävla långdragen boxningsmatch i en specialbyggd boxningsring av trä. Inga konstigheter. Kul att ta i från tårna och överdriva en lågintresseprodukt något så in i... Älskar den kunden också. Deras mod att våga och vilja göra lite knasiga lösningar i en tid när alla andra stirrat sig blinda på att försöka rida på den duktiga vågen av syftesdriven kommunikation. Sioo:x är dessutom ett fint företag som förtjänar sin framgång. På riktigt.

Hela projektet gjordes i Lofoten som måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Obs! Rekommenderar alla att åka dit. Man blir ödmjuk inför livet på ett märkligt vis där och känner vördnad och respekt inför naturen på ett sätt som blir väldigt påtagligt.

Det var inte direkt en spikrak resa dit om man säger så. Jordklotets käpp-depåer måste fan ha sinat, så många av dem som hamnade i våra hjul innan vi lyckades gå i mål. Men det blev rätt bra till slut tycker jag. Vad tycker ni?




Själva live-sändningen av fighten ser ni här!

Sistadagar

Sista dagen idag. Blir alltid lite vemodig av sistadagar. Sammie gör sin sista dag på förskolan hon gått sedan dagen hon fyllde ett år. Det var lite klump-i-halsen-läge över det när vi lämnade glass och en liten present till hennes fröken Mansoora. För Sammie verkade det dock ganska sorglöst. Hon är peppad på sin nya förskola som börjar i höst. Tror inte hon riktigt greppar att hon inte kommer tillbaka till samma kompisar och samma pedagoger. Det kan bli jobbigt.

Även sista dagen på jobbet för mig idag efter en riktigt tung vårtermin. Ändå inte yster precis. En viss tomhet infinner sig trots att jag är sjukt sugen på sommarledigt och intalar mig att det är vacay-mode de luxe när klockan slår 17 idag. Men det är såhär varje år. Varit så hela mitt liv. Minns alla mina avslutningar. Glad men vemodig samtidigt. Till och med när jag slutade nian och min hemkunskapslärare och de senaste tre årens nemesis Harriet tog i hand och sa att det hade varit en "intressant" tid, och trots att högstadietiden över lag var rätt jävla påfrestande. Så var jag skör.

Jag hatar avslut nästan vad det än gäller. Till och med mina gamla bilar har jag haft svårt att släppa. Förutom en hallonröd Nissan Almera som jag verkligen hatade mot slutet och som jag spontansålde, medan Josefine var inne på Mio och köpte soffkuddar. Det blev ett bråk som heter duga. Josefine blev rasande. Hon ville blir tillfrågad innan familjens farkost avyttrades på volley. Men det är annars en sistdag jag njöt av. När de där bilmånglarna rullade ut det där lilla pengaslukande aset ur garaget. Dock blev jag vemodig som fan när jag flera år senare såg den stå parkerad en knapp kilometer från vårt hus på Hisingen. För en månad sedan slutade Tintin lågstadiet. Vemod. För en vecka sedan gjorde min närmsta kollega Josefin sista dagen före sin föräldraledighet. Vemod. Och idag är det som sagt sista dagen inför semestern och den där känslan av bräcklighet har åter infunnit sig. Även om jag nästan älskar semester högre än livet självt. Borde kanske köra det här med min separationsångest  genom en psykolog nån gångför att komma underfund med vad som gör att jag har så jävla svårt för sistadagar även när jag står inför en sommarledighet.

Usch, nu kom jag på att jag om fem veckor kommer drabbas av en nästan djävulsk ångest. När det är dags för den sista semesterdagen för i år. Sista dagen på en lång ledighet är nästan de värsta sistadagarna av alla.

Sommarljus

Har ni sett Lukas Moodyssons nya serie Gösta? Inte? Gör det. Den är fantastiskt stor i sin litenhet. Jag älskar den. Jag dristar mig att säga att ingen annan svensk regissör lyckats skapa så självuutplånande mansporträtt som Moodysson gjort under sin karriär. Ligger fyra avsnitt ute på HBO nu.


tisdag, juni 18, 2019

Sommarmörker

Har de senaste veckorna plöjt i oss rejält med kulturellt mörker mörker på femplus-nivå. Tänkte tipsa om tre måsten:


Queen of hearts

Få kan jobba med ångest på så fantastiskt trovärdigt och nyskapande sätt som danskarna. Hjärter dam, Dronningen eller Queen of Hearts som den heter beroende på språk placerar sig i mästerverksfacket tycker jag. Det hela är en ganska rak story som handlar om en medelålders kvinna som inleder en affär med sin styvson. Inte bra. Inte bra. Allt går givetvis något så in åt helvete. På det danskaste av visen. Se den.





When they see us

En synnerligen välspelad dramatisering av det uppmärksammade fallet som gick under namnet Central Park Five, där fem svarta killar blev anklagade och dömda för en grov våldtäkt de inte hade nåt med att göra. Åklagaren visste att de var oskyldiga eller i alla fall att det fanns fog för lastbilslass av rimligt tvivel eftersom ingen teknisk bevisning kunde kopplas ihop med någon av de fem. Men hon forcerade fram erkännanden och processade hela skiten på ett sätt som visar hur USA rättssystem är byggt för att hålla slaveriet igång under under moralisk flagg. Den här lilla pärlan sitter kvar ett bra tag efter sitt slut.





Chernobyl

Ok, jag vet att jag är sist med att tipsa om den här serien. Men det tål banne mig att sägas igen. Se Johan Rencks mästerverk. Det är nåt i hästväg. Jag minns att jag var tio år när katastrofen inträffade och har läst massor om den sedan dess. Jag har fascinerats av spökstaden Pripyat och frossat i fotoreportage från där och alla andra övergivna platser som plötsligt blev öde i samband med evakueringen. Men jag har haft väldigt lite koll på exakt vad olyckan berodde på, hur det kunde bli som det blev och minst av allt det politiska spelet omkring det hele. Allt det fångas på ett exceptionellt bra sätt. Den osynliga faran är närvarande i rummet och stämningen är som en tryckkokare av ångest från start till slut.




Sammantaget bjuder ovan nämnda film- och serietips på såpass mycket mörker att det behöver bli en väldigt solig sommar om man ska orka konsumera tottibalotti.

fredag, maj 03, 2019

Klubben för inbördes be(ard)undran

Det är allt en sjuk värld vi lever i.

För någon vecka sedan bevittnade jag ett möte mellan två för varandra okända män och hörde hur ett närmast bisarrt samtal tog form. Första meningen som uttalades bestod av den enes ogenerade beundran för den andres skägg ("Wow, snyggt skägg!") och den andre mannen höll inte direkt igen med balsamtoner ("Åh, man tackar, man tackar. Ditt är inte så dåligt heller du") om man säger så. Varpå en kavalkad av komplimenterande dem emellan tog fart. Det var ingen hejd på lovorden.

Det slog mig att det här är standard. Har troligen överhört ungefär tusen liknande små samtal utan att tänka på hur sinnessvagt det låter. Det känns inte rimligt, att så obesvärat imponeras av och begapa varandras ansiktsbehåring som att man har att göra med ett åttonde underverk. När precis alla vet att den enda insats i sammanhanget är väntan medan ens hakpartis hårsäckar jobbar på. Det känns perverst.

Alltså jag har själv valt att ha skägg. Främst för att det är den mest effektiva och icke-kirurgiska camouflagemetoden som finns mot dubbelhaka och annat kroppsligt förfall. Som 40 plussare har jag också rätten på min sida att välja praktiska lösningar, utan vidare motivering. Men jag måste motvilligt erkänna att mitt yngre jag dessvärre hade en liten period, precis när jag hade upptäckt min egen skäggväxts så kallade glory days då jag i ren iver kallade själva anläggningsprocessen för "projekt", gick på salong och höll på som en jävla pajas. Något jag borde skämmas för (och gör också). Men sedan ganska många år tillbaka har jag insett hur otroligt larvigt det låter när män står och samtalar om sina skägg, kommenterar, byter skäggvårdstips och ställer frågor till varandra på ett nästan overkligt intresserat sätt. Som att det finns ett slags djupare band bara för att man har struntat i att raka sig på ett tag.

Men galenskapen stannar tyvärr inte där. Olika groomingföretag och andra intresseorgan inom skäggnäringen eldar på vansinnet genom att uppmuntra klubben för inbördes be(ard)undran. I ett pressmeddelande från  beardshop.se läste jag att de har anställt en kille som heter David Eriksson och är titelinnehvare av "Sveriges snyggaste skägg". Bara att det finns en sådan titel.... snark. David säger i en intervju:

- Jag har väl alltid haft mer eller mindre skägg, men det är senaste 3-4 åren som intresset har vuxit att göra något snyggt med skägget. Jag går regelbundet till barberaren och gillar att testa skäggvårdsprodukter. Så det känns jättekul att få jobba med sin hobby.

Hobby!! Kan vi ta och skynda på den globala uppvärmningen lite tack.

Utöver jobbet som skäggvårdsexpert fick David dessutom äran att arbeta med att arrangera World Beard Day, vilket beskrivs som en stor skäggfest på Tele2 Arena. Skäggfest. Alltså man blir ju förbannad. Det är nåt när man gör ansiktsbehåring till ett slags prefix som får det att koka inom mig. Men det värsta som hittills flutit upp i bakvattnet av den så kallade skäggtrenden är nog ändå de fåniga plojprodukterna. Då vet man att något har spårat ur på riktigt. I julas när jag såg att prylbutiken tiger började sälja skäggpynt höll jag fan på att smälla av. Fick lust att skjuta någon.



Nu har liksom hela varvet gåtts inom vad som kan sorteras under fullblodsidioti. Var finns värdigheten undrar jag?

onsdag, april 17, 2019

Perspektiv

Trist med Notre-Dame. Supertrist verkligen. Fattar grejen.

En annan grej som måste vara jätte-jätte-jättetrist är att vara svinrik och donera en miljard till dess återuppbyggnad och riktigt hinna börja götta sig åt sitt hjältedåd. Kanske redan börjat fantisera om specifika formuleringar i de framtida historieböckernas redovisningar, skissat på en Wikipedia-uppdatering till Notre-Dame-sidan, smugit på sig sina Albert slippers med guldsula och poppat sin dyraste klenod i champagnesamlingen. Hunnit vila lite i den krispiga känslan att det kanske faktiskt är värt det ständiga meckandet med skatteplanering och bolagsgissel för att kunna komma in och riktigt dunka den i bordet när det verkligen behövs. För att nästa dag vakna av att en annan svinrik person både synat och höjt med en superdonation på hela två miljarder. Att plötsligt vara den snåle i sammanhanget. Fy fan!

Det är sånt som ger perspektiv på livet.



Brrr... Jag ömmar verkligen för Francoise-Henri Pinault som blev så otroligt förnedrad av Bernard Arnault. Ingen kommer minnas Pinaults mesiga miljard nu. Det är Arnault alla kommer snacka om och hylla. Såvida det inte Pinailt gräver lite djupare i fickorna eller det kommer in ytterligare en spelare i matchen som dukar upp en miljardbuffé.

Sedan är det klart man undrar lite över den franska snickartaxan. Fattar att det inte är som att bygga en ny altan men tre miljarder ändå (efter ROT-avdraget?). Rätt mycket bygg för den summan tänker jag. Men det är klart, man vet ju hur hur mycket vetelängd det kan gå på en vanlig svensk badrumsrenovering. Kanske att Pinaults donation borde sättas in direkt på croissant-kontot för att slippa onödig bokföring. 

fredag, mars 22, 2019

Didgeridoomannen

Nyligen när jag kom gående från Centralstationen i Göteborg och skulle passera genom den legendariska pisskorridoren in mot Nordstan hörde jag plötsligt ett välbekant monotont brummande. Mitt ryggradsminne förstod genast att vi hade med en didgeridoo-artist in show att göra och nackhåren reste sig som på kommando. Svagt uttryckt kan man säga att jag har lite svårt för nästan allt som har med didgeridooer att göra. Det ger mig noll.

Bara det faktum att själva instrumentet (obs! sänkta kriterier för instrumentstatus) är ett trärör som endast kan framställa en slags bedrövligt enformig bordunton får mig att instinktivt döma ut det som totalt värdeöst. Det finns liksom ingenting imponerande eller begåvat som kan skapas med denna tingest. Att en didgeridoo dessutom lär ha kravet på sig att vara urholkad av termiter för att ens räknas som äkta i lite snobbigare didgeridookretsar gör ju att pannådran svullnar ytterligare några procent. Men för att använda lite utpräglad NRA-retorik kan man kanske hävda att det inte är didgeridooerna i sig som pestar ner det offentliga utrymmet, utan de som envisas med att sätta sig och tuta i såna där horribla trätrumpeter.

Mina fördomar säger mig att didgeridoospelande är mest populärt bland inrökta antroposoftyper och andra nyandliga Age of Aquarius-exemplar, dagdrivande narkotikakännare och annat löst folk som valt att göra mångkulturell appropriering till en livsstil. Alltså vita backpackerkillar med dreadlocks och pösiga kläder i multikolorerat lintyg som aktivt gjort valet att låta sitt enda bidrag till samhället  stanna vid oprovocerade surrande didgeridoo-konserter.

Därför blev jag inte så lite förvånad när jag passerade killen som satt och blåste i sin stora pinne mitt i farleden mellan Centralstationen och Nordstan häromdagen. Han såg förvisso ut att befinna sig under någon slags påverkan av centralstimulerande och/eller syrebrist. Men han hade jeans och hoodie. Inte ett enda plagg som var gjort på vävstol. Han var så himla lik en gammal reklamarkollega och skötsam familjefader och framför sig hade han ändamålsenligt ställt upp en liten hatt för att samla in krispiga cash. Jag mötte hans blick och fick en liten nick. Attans. Min blick drogs motvilligt längs träröret ända till andra änden där det otroligt enerverande ljudet uppstår och då utsattes min näthinna av bilden av droppade vätska från röret som samlades i en ymnig salivpöl på marken nedanför. Geggigt. Jag kunde inte hålla tillbaka klökreflexen utan hulkade på volley till såpass kraftigt att jag trodde att jag skulle spontankräkas rakt ut. På något sätt lyckades jag ändå häva det förloppet men såg direkt i didgeridoomannens ögon att han var måttligt imponerad av min grafiska uppvisning i avoghet. Så jag greps motvilligt av dåligt samvete och började halvteatralt gräva lite i fickorna efter mynt jag redan visste att jag inte hade, trots att jag egentligen tycker att man inte kan göra en mycket sämre insats i utbyte mot ekonomiska medel än att stöta ut luft i ett rör. Som någon slags plåster på såren. Men ändå inte. Det är ju tanken som räknas tänkte jag och skakade lite ursäktande på axlarna. Som han hatade mig då. Han släppte mig inte med blicken men fortsatte "spela". Ganska speciell känsla kan jag säga. Att bli så aktivt hårdhatad av en person som sitter med hela flabben intryckt i en didgeridoo.

För att hänga kvar lite i det tänkte jag bjuda på en go' bit jag hittade på tuben. Tio timmars avslappnande didgeridoo-music, utan avbrott. Den har ändå fått 2,8 miljoner tittningar.

tisdag, mars 12, 2019

Visst finns mirakel!

Just när man började tro att det verkligen var gubbkört för oss homo sapiens. Att vi gjort vårt för den här gången. Att koisken är stängd och kalaset över. Då kommer hjälpen som från ovan. Phew! Så himla himla himla skönt, tycker jag. Greta Thunberg stick och brinn, du kan gå hem och peta naglarna istället. För nu jävelar dundrar ett superpumpat SWAT-team i form av en go gäng grafiska designers från Doberman in och sätter ner foten. Full styrka, utan pardon. Med en rykande färsk hashtag och allt. #DesignersForFuture.

Sug på den ditt lilla klimatkris-hjon. Nu fick du allt så att du teg. Det hade jag helt ärligt inte väntat mig – att vi skulle designa oss ur apokalypsen. Men det känns ju rimligt. För att inte säga brill-fucking-jant!

En go gäng!


Så, visst finns mirakel och för mig är det faktiskt ett fotriktigt gäng designers från Doberman. Den här är från mig till er:


torsdag, mars 07, 2019

Snacka inte skit om Casper Janebrink

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om mello igen. Ett löfte jag nu bryter mot eftersom jag är förälder till mellotokiga ongar och därför inte bara tvingas lida igenom varje program utan även sondmatas med försnack, eftersnack, parodier och ett helt universum av den vara. Jag hatar inte mello. Absolut inte. Jag hatar bara att inte kunna välja bort det. Det är kanske en av de sämsta grejerna med att vara förälder till barn som har lätt för att älska bredspacklad underhållning. Men så är det.

Förra veckan var det andra chansen och Arvingarna var fulltaliga igen. Sist låg deras trummis och gassade i Miami och prioriterade hudcancer och dåliga drinkar i Art Deco-miljö framför nöjesmassakern här hemma. Det var kul gjort. Men nu var han med och glänste som en säl i sin skjorta av krossad sammet. Men mest av allt glänste Flodas Finest, Casper Janebrink, såklart.


Man kan skoja med Casper och driva lite med att han är så kulturellt grovhuggen och råsvennig samtidigt som han troligen haft fler scengolv under sina trampdynor än de flesta andra i mellobranschen. Käckare och gladare än Kalles Kaviar Kalle. Alla dagar i veckan. Men ändå helt omöjlig att ogilla. Personligen har jag heller aldrig sett någon som kan verka så totalt chosefri och samtidigt flanera runt i kombinationen spandexjeans, rockig t-shirt och en kavaj av den mer extrvaganta New-York-hallik-på-sjuttiotalet-sorten. Nä, ingen kan anklaga honom för att vara den ängsliga typen i alla fall. Trots några regelrätta lustmord inom kategorin hårmode de senaste åren, så sportar han alltjämt en ecstasy-försäljar-frisyr och ett smajl som skvallrar om ett självförtroende minst lika hållbart som eternit. Å andra sidan, varför skulle det inte vara det? Med tanke på hur många dansbandspalats han måste ha satt i brand de senaste 25 åren, skulle påståendet att Casper är immun mot könssjukdomar kunna gälla som empiriskt underbyggd fakta. Nu säger jag inte att det ÄR så, men det går inte att bortse ifrån det faktum att få personer ser ut att ha ätit lika mycket "laxtallrik" som Casper, om man säger så. Men det kan ju vara fördomar.

Samtidigt minns jag när jag under stor vånda skulle ta körkort på Forsbergs Körskola i Kungälv. Detta var ett par år efter att Eloise hade fallit ner som stammen på ett redwoodträd i den svenska folkligheten. Plötsligt kliver Casper in och ska vara med på teorilektionerna. Han skulle ta MC-kort och var exakt lika go' och glad då. Hans blotta närvaro fick både kvinnan som ägde körskolan och hennes dotter som jobbade där och då var typ i min ålder, att tråna på ett sätt som lätt skulle kunna placera en nasty sekvens ur en Harlequin-roman i skamvrån. Casper tog det med ro. Det var både obehagligt och avundsvärt på nåt vis.

I alla fall så har deras låt gått het här hemma nu i veckorna två. Med tanke på att de gick vidare igen (hur många gånger kan man gå vidare utan att vinna?) ser jag dessvärre inget slut på den trenden. Den har spelats så mycket att det enda jag hörde inuti mitt eget huvud, när systemet kollapsade tidigare i veckan och jag tvingades genomlida en härdsmälta i form av en dubbelvidrig magsjuka som fick mig att till och med tappa känseln i fingertopparna, var "du gör mig lycklig, lyckliiig". Ändå har jag inget emot Casper och hans glada gäng.

Ska det snackas skit om någon i det här årets mello så är det fan den stelopererade samen tycker jag. Eller i vart fall hans låtskrivare som gravskändade Avicii för att skriva en jojk. 

söndag, februari 24, 2019

Hard Rock Nick

Det är ganska sällan nuförtiden ett fenomen eller en person fullkomligt slukar upp mig i sitt universum. Men nu har det hänt. Igen. Det började med att min kollega U uppmärksammade mig på Hard Rock Nicks existens och i över en vecka nu har jag dagligen INTE upphört att förvånas över denna minst sagt bisarra Instagram-figur. Jag greps givetvis direkt av en impuls att vilja blogga om honom men har liksom inte riktigt vetat var jag ska börja. Har inte lyckats greppa honom ännu och kommer troligen inte att lyckas med det heller. Så skitsamma – här kommer några rader.

One bad bitch!
Ok, hur beskriver man en person som har en lite starkare låga än andra? En person som mördar all konkurrens? Någon med en så uppblåst persona att den bländar skiten ur alla runt omkring så att de smälter ihop till en beige fondvägg? Ja, inte fan vet jag, men kanske kommer @hardrocknick att förvandlas till ett prejudicerande adjektiv för den typen av as till personer i framtiden.

Vid en första anblick känns Hard Rock Nick nästan lite för lätt att hata. Som om han vore gjord för det. Rent visuellt ser han ut att ha förlorat öronen mitt i en morfning mellan Anden i lampan och och Mr. T.  Men personligheten är det som gör att han verkligen sticker ut på riktigt. När det i den vanliga världen brukar räcka med EN enda riktigt dålig egenskap för att hamna i kronisk uppförsbacke så sportar Hard Rock Nick en bibeltjock lista med riktiga skitegenskaper. Men för enkelhetens skull kan vi sammanfatta det med att arrogant, självgod, stöddig, skrytsam, sexistisk, misogyn, rårasistisk och hypermytomanisk är några av hans allra mest framträdande drag.

Faktum är att Hard Rock Nick är som en inkarnation av Kenny Powers i Eastbound & Down...



...men med en minst tredubbel asshole-aura:



Näe, han framstår inte direkt som en älskvärd typ, men det är kanske just den slående likheten med Danny McBrides briljanta karaktär som gör att jag ändå har svårt att ogilla honom. Ska inte drista mig till att säga att jag gillar honom, men jag ömmar helt klart lite för honom. Han är vresig som ett helt gäng bänkalkoholister på en söndag, bara för att några kommentatorer sagt att han är 'fake flexing'. Humor uppstår eftersom han konstant refererar till sig själv som badboy, villain och hard as hell, men sedan flippar totalt vid minsta mothugg och börjar flasha (vad jag tycker ser ut att vara ganska vältummade) shoppingpåsar som evidens på sin eviga rikedom. Bonuskul att han använder en Microsoftpåse som ett av sina brottartunga bevis tycker jag. Eller att han skryter om något så fullkomligt idiotiskt som att han skulle ha köpt ett par snöcamouflagemönstrade badbrallor för 9000 spänn. Även om det faktiskt skulle vara sanning så är det ungefär som att köpa en annonsplats för att berätta att man är åretruntboende i villavagn. Den där bristen på fingertoppskänsla mitt i allt skapar helt enkelt en känsla av att det vilar något både djupt rörande och väldigt mörkt över Hard Rock Nick. Han känns jättefiktiv. Vilket han på sätt och vis också är.

Först misstänkte jag faktiskt att hela hans existens bara var ett välorkestrerat prank för att dra ner brallorna på oss alla (fortfarande fullt möjligt). Men dessvärre verkar han vara på riktigt. Bläddrar man bakåt så ser man snabbt att han har hållit på att instagramma i flera år och visa bilder på sin absurda skäggväxt, plutiga läppar, tatuerade ögonbryn, matiga fransar och skrävla om sina bilar, prylar, 11-tumspenis och alla bitches han lägrat. En sådan uthållighet har inte ens Joaquin Phoenix. Utöver fokuset på sin enorma rikedom gillar han att boosta sin egen förträfflighet i allmänhet och som som partner i synnerhet. Vid ett tillfälle hävdar han malligt att de kvinnor som han dumpar blir suicidala (och ibland "till och med" lesbiska) för att de inser att de aldrig kommer få uppleva något liknande. Så fenomenal är han tydligen. Han gör heller ingen hemlighet av hur han föredrar att utföra oralsex utan är tvärtom väldigt grafiskt bjussig på den fronten. Han gillar också att smarra i sig gott käk, vita tjejer, barley legal-pussy, all form av lyx och han tror inte på kroppsbehåring – vilket är inte så lite ironiskt med tanke på att hans eget skägg redan har blivit så meme-kompatibelt att det borde mönsterskyddas.

Jag skulle troligen kunna lista cirka tusen andra bedrövligheter men det är roligare att uppleva vansinnet själv. Hard Rock Nick eller Big Dick Nick som han själv gärna kallar sig, är säkert som ni förstår inte direkt urtypen av en svärmorsdröm. Men han har nåt. Det kräver liksom ändå en viss nivå av gränslöshet för att palla låtsas äga ett casino, massa feta lyxvillor, bilar och båtar och hävda att han kontraktförhandlar med Hollywood och ligga med porrstjärnor hela dagarna. Samtidigt som 90 % av hans innehåll helt uppenbart är skapat i solitär tillvaro i en och samma Walmart-inredda tvårummare utan en endaste annan människa i bild. På ett sätt får jag ångest. För hans skull. Han verkar leva som helt isolerad i en jättestor ljugbubbla, där han är precis allt det där han inte är på riktigt. Hade det inte varit för hans gåsaktiga sätt att skaka av sig och fortsätta i hundranittio även efter att han blir konfronterad av människor som lägger fram bevis på bluffen, då hade jag nästan varit orolig för hans liv.



Men en snabbtitt på hans instagramkonto är ett ruggigt effektivt motgift mot all form av medömkan.

I takt med att hans följarskara (fanbase som han själv kallar den) plötsligt har exploderat i antal har det även börjat flyta upp en del prekära och rent av obehagliga historier. Borde inte direkt komma som en överraskningsbomb för Hard Rock Nick för han kan ju rimligtvis inte ha trot att han skulle kunna köra en sådan shit show obemärkt hur länge som helst när han jobbar (eller har jobbat) som en av tusen lagerjobbare på Amazon. Men han bara kör på med samma övertygelse som en tv-pastor. Det är inte helt oimponerande ändå. No guts, no glory liksom.

I bakvattnet har det i alla fall dykt upp vittnesmål om att han inte bara är en obskyr internet-kändis utan även en notorisk bedragare vars rätta identitet är Aly Ashley Jash som t.ex. har stått inför rätta för att ha plockat ut flång nya bilar men borstat av sig kraven på avbetalningar som om de vore mjällflagor. Dessutom har han figurerat på youtube i en serie filmer där han lyckats ragga upp Cathrene Wreford efter att hennes förhållande med Jeff Goldblum kraschat. De drar till Las Vegas och ingår äktenskap på volley. Men säg den lycka som varar. Förhållandet slutade med besöksförbud och en minst sagt smutsig rättstvist där Aly Ashley Jash eller Hard Rock Nick som han numera kallar sig, trotsade besöksförbudet och gjorde inbrott hos Cathrene för att hämnas genom att tömma sin ändtarm i hennes diskho. Det hela låter bara för vrickat för att vara sant, men det har börjat cirkulera kopior på rättegångsprotokoll som i detalj redovisar detta så vad ska en tro?

En sak är säker i alla fall. Jag kan inte komma på en enda manusförfattare som hade kunnat dikta upp historien om Hard Rock Nick. Så mitt bästa råd just nu är att spara ett par månaders streamingkostnader genom att dumpa Netflix etc och börja frossa loss i Hard Rock Nicks skabrösa värv. Jag lovar. Ni kommer inte bli besvikna.