fredag, maj 03, 2019

Klubben för inbördes be(ard)undran

Det är allt en sjuk värld vi lever i.

För någon vecka sedan bevittnade jag ett möte mellan två för varandra okända män och hörde hur ett närmast bisarrt samtal tog form. Första meningen som uttalades bestod av den enes ogenerade beundran för den andres skägg ("Wow, snyggt skägg!") och den andre mannen höll inte direkt igen med balsamtoner ("Åh, man tackar, man tackar. Ditt är inte så dåligt heller du") om man säger så. Varpå en kavalkad av komplimenterande dem emellan tog fart. Det var ingen hejd på lovorden.

Det slog mig att det här är standard. Har troligen överhört ungefär tusen liknande små samtal utan att tänka på hur sinnessvagt det låter. Det känns inte rimligt, att så obesvärat imponeras av och begapa varandras ansiktsbehåring som att man har att göra med ett åttonde underverk. När precis alla vet att den enda insats i sammanhanget är väntan medan ens hakpartis hårsäckar jobbar på. Det känns perverst.

Alltså jag har själv valt att ha skägg. Främst för att det är den mest effektiva och icke-kirurgiska camouflagemetoden som finns mot dubbelhaka och annat kroppsligt förfall. Som 40 plussare har jag också rätten på min sida att välja praktiska lösningar, utan vidare motivering. Men jag måste motvilligt erkänna att mitt yngre jag dessvärre hade en liten period, precis när jag hade upptäckt min egen skäggväxts så kallade glory days då jag i ren iver kallade själva anläggningsprocessen för "projekt", gick på salong och höll på som en jävla pajas. Något jag borde skämmas för (och gör också). Men sedan ganska många år tillbaka har jag insett hur otroligt larvigt det låter när män står och samtalar om sina skägg, kommenterar, byter skäggvårdstips och ställer frågor till varandra på ett nästan overkligt intresserat sätt. Som att det finns ett slags djupare band bara för att man har struntat i att raka sig på ett tag.

Men galenskapen stannar tyvärr inte där. Olika groomingföretag och andra intresseorgan inom skäggnäringen eldar på vansinnet genom att uppmuntra klubben för inbördes be(ard)undran. I ett pressmeddelande från  beardshop.se läste jag att de har anställt en kille som heter David Eriksson och är titelinnehvare av "Sveriges snyggaste skägg". Bara att det finns en sådan titel.... snark. David säger i en intervju:

- Jag har väl alltid haft mer eller mindre skägg, men det är senaste 3-4 åren som intresset har vuxit att göra något snyggt med skägget. Jag går regelbundet till barberaren och gillar att testa skäggvårdsprodukter. Så det känns jättekul att få jobba med sin hobby.

Hobby!! Kan vi ta och skynda på den globala uppvärmningen lite tack.

Utöver jobbet som skäggvårdsexpert fick David dessutom äran att arbeta med att arrangera World Beard Day, vilket beskrivs som en stor skäggfest på Tele2 Arena. Skäggfest. Alltså man blir ju förbannad. Det är nåt när man gör ansiktsbehåring till ett slags prefix som får det att koka inom mig. Men det värsta som hittills flutit upp i bakvattnet av den så kallade skäggtrenden är nog ändå de fåniga plojprodukterna. Då vet man att något har spårat ur på riktigt. I julas när jag såg att prylbutiken tiger började sälja skäggpynt höll jag fan på att smälla av. Fick lust att skjuta någon.



Nu har liksom hela varvet gåtts inom vad som kan sorteras under fullblodsidioti. Var finns värdigheten undrar jag?

onsdag, april 17, 2019

Perspektiv

Trist med Notre-Dame. Supertrist verkligen. Fattar grejen.

En annan grej som måste vara jätte-jätte-jättetrist är att vara svinrik och donera en miljard till dess återuppbyggnad och riktigt hinna börja götta sig åt sitt hjältedåd. Kanske redan börjat fantisera om specifika formuleringar i de framtida historieböckernas redovisningar, skissat på en Wikipedia-uppdatering till Notre-Dame-sidan, smugit på sig sina Albert slippers med guldsula och poppat sin dyraste klenod i champagnesamlingen. Hunnit vila lite i den krispiga känslan att det kanske faktiskt är värt det ständiga meckandet med skatteplanering och bolagsgissel för att kunna komma in och riktigt dunka den i bordet när det verkligen behövs. För att nästa dag vakna av att en annan svinrik person både synat och höjt med en superdonation på hela två miljarder. Att plötsligt vara den snåle i sammanhanget. Fy fan!

Det är sånt som ger perspektiv på livet.



Brrr... Jag ömmar verkligen för Francoise-Henri Pinault som blev så otroligt förnedrad av Bernard Arnault. Ingen kommer minnas Pinaults mesiga miljard nu. Det är Arnault alla kommer snacka om och hylla. Såvida det inte Pinailt gräver lite djupare i fickorna eller det kommer in ytterligare en spelare i matchen som dukar upp en miljardbuffé.

Sedan är det klart man undrar lite över den franska snickartaxan. Fattar att det inte är som att bygga en ny altan men tre miljarder ändå (efter ROT-avdraget?). Rätt mycket bygg för den summan tänker jag. Men det är klart, man vet ju hur hur mycket vetelängd det kan gå på en vanlig svensk badrumsrenovering. Kanske att Pinaults donation borde sättas in direkt på croissant-kontot för att slippa onödig bokföring. 

fredag, mars 22, 2019

Didgeridoomannen

Nyligen när jag kom gående från Centralstationen i Göteborg och skulle passera genom den legendariska pisskorridoren in mot Nordstan hörde jag plötsligt ett välbekant monotont brummande. Mitt ryggradsminne förstod genast att vi hade med en didgeridoo-artist in show att göra och nackhåren reste sig som på kommando. Svagt uttryckt kan man säga att jag har lite svårt för nästan allt som har med didgeridooer att göra. Det ger mig noll.

Bara det faktum att själva instrumentet (obs! sänkta kriterier för instrumentstatus) är ett trärör som endast kan framställa en slags bedrövligt enformig bordunton får mig att instinktivt döma ut det som totalt värdeöst. Det finns liksom ingenting imponerande eller begåvat som kan skapas med denna tingest. Att en didgeridoo dessutom lär ha kravet på sig att vara urholkad av termiter för att ens räknas som äkta i lite snobbigare didgeridookretsar gör ju att pannådran svullnar ytterligare några procent. Men för att använda lite utpräglad NRA-retorik kan man kanske hävda att det inte är didgeridooerna i sig som pestar ner det offentliga utrymmet, utan de som envisas med att sätta sig och tuta i såna där horribla trätrumpeter.

Mina fördomar säger mig att didgeridoospelande är mest populärt bland inrökta antroposoftyper och andra nyandliga Age of Aquarius-exemplar, dagdrivande narkotikakännare och annat löst folk som valt att göra mångkulturell appropriering till en livsstil. Alltså vita backpackerkillar med dreadlocks och pösiga kläder i multikolorerat lintyg som aktivt gjort valet att låta sitt enda bidrag till samhället  stanna vid oprovocerade surrande didgeridoo-konserter.

Därför blev jag inte så lite förvånad när jag passerade killen som satt och blåste i sin stora pinne mitt i farleden mellan Centralstationen och Nordstan häromdagen. Han såg förvisso ut att befinna sig under någon slags påverkan av centralstimulerande och/eller syrebrist. Men han hade jeans och hoodie. Inte ett enda plagg som var gjort på vävstol. Han var så himla lik en gammal reklamarkollega och skötsam familjefader och framför sig hade han ändamålsenligt ställt upp en liten hatt för att samla in krispiga cash. Jag mötte hans blick och fick en liten nick. Attans. Min blick drogs motvilligt längs träröret ända till andra änden där det otroligt enerverande ljudet uppstår och då utsattes min näthinna av bilden av droppade vätska från röret som samlades i en ymnig salivpöl på marken nedanför. Geggigt. Jag kunde inte hålla tillbaka klökreflexen utan hulkade på volley till såpass kraftigt att jag trodde att jag skulle spontankräkas rakt ut. På något sätt lyckades jag ändå häva det förloppet men såg direkt i didgeridoomannens ögon att han var måttligt imponerad av min grafiska uppvisning i avoghet. Så jag greps motvilligt av dåligt samvete och började halvteatralt gräva lite i fickorna efter mynt jag redan visste att jag inte hade, trots att jag egentligen tycker att man inte kan göra en mycket sämre insats i utbyte mot ekonomiska medel än att stöta ut luft i ett rör. Som någon slags plåster på såren. Men ändå inte. Det är ju tanken som räknas tänkte jag och skakade lite ursäktande på axlarna. Som han hatade mig då. Han släppte mig inte med blicken men fortsatte "spela". Ganska speciell känsla kan jag säga. Att bli så aktivt hårdhatad av en person som sitter med hela flabben intryckt i en didgeridoo.

För att hänga kvar lite i det tänkte jag bjuda på en go' bit jag hittade på tuben. Tio timmars avslappnande didgeridoo-music, utan avbrott. Den har ändå fått 2,8 miljoner tittningar.

tisdag, mars 12, 2019

Visst finns mirakel!

Just när man började tro att det verkligen var gubbkört för oss homo sapiens. Att vi gjort vårt för den här gången. Att koisken är stängd och kalaset över. Då kommer hjälpen som från ovan. Phew! Så himla himla himla skönt, tycker jag. Greta Thunberg stick och brinn, du kan gå hem och peta naglarna istället. För nu jävelar dundrar ett superpumpat SWAT-team i form av en go gäng grafiska designers från Doberman in och sätter ner foten. Full styrka, utan pardon. Med en rykande färsk hashtag och allt. #DesignersForFuture.

Sug på den ditt lilla klimatkris-hjon. Nu fick du allt så att du teg. Det hade jag helt ärligt inte väntat mig – att vi skulle designa oss ur apokalypsen. Men det känns ju rimligt. För att inte säga brill-fucking-jant!

En go gäng!


Så, visst finns mirakel och för mig är det faktiskt ett fotriktigt gäng designers från Doberman. Den här är från mig till er:


torsdag, mars 07, 2019

Snacka inte skit om Casper Janebrink

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om mello igen. Ett löfte jag nu bryter mot eftersom jag är förälder till mellotokiga ongar och därför inte bara tvingas lida igenom varje program utan även sondmatas med försnack, eftersnack, parodier och ett helt universum av den vara. Jag hatar inte mello. Absolut inte. Jag hatar bara att inte kunna välja bort det. Det är kanske en av de sämsta grejerna med att vara förälder till barn som har lätt för att älska bredspacklad underhållning. Men så är det.

Förra veckan var det andra chansen och Arvingarna var fulltaliga igen. Sist låg deras trummis och gassade i Miami och prioriterade hudcancer och dåliga drinkar i Art Deco-miljö framför nöjesmassakern här hemma. Det var kul gjort. Men nu var han med och glänste som en säl i sin skjorta av krossad sammet. Men mest av allt glänste Flodas Finest, Casper Janebrink, såklart.


Man kan skoja med Casper och driva lite med att han är så kulturellt grovhuggen och råsvennig samtidigt som han troligen haft fler scengolv under sina trampdynor än de flesta andra i mellobranschen. Käckare och gladare än Kalles Kaviar Kalle. Alla dagar i veckan. Men ändå helt omöjlig att ogilla. Personligen har jag heller aldrig sett någon som kan verka så totalt chosefri och samtidigt flanera runt i kombinationen spandexjeans, rockig t-shirt och en kavaj av den mer extrvaganta New-York-hallik-på-sjuttiotalet-sorten. Nä, ingen kan anklaga honom för att vara den ängsliga typen i alla fall. Trots några regelrätta lustmord inom kategorin hårmode de senaste åren, så sportar han alltjämt en ecstasy-försäljar-frisyr och ett smajl som skvallrar om ett självförtroende minst lika hållbart som eternit. Å andra sidan, varför skulle det inte vara det? Med tanke på hur många dansbandspalats han måste ha satt i brand de senaste 25 åren, skulle påståendet att Casper är immun mot könssjukdomar kunna gälla som empiriskt underbyggd fakta. Nu säger jag inte att det ÄR så, men det går inte att bortse ifrån det faktum att få personer ser ut att ha ätit lika mycket "laxtallrik" som Casper, om man säger så. Men det kan ju vara fördomar.

Samtidigt minns jag när jag under stor vånda skulle ta körkort på Forsbergs Körskola i Kungälv. Detta var ett par år efter att Eloise hade fallit ner som stammen på ett redwoodträd i den svenska folkligheten. Plötsligt kliver Casper in och ska vara med på teorilektionerna. Han skulle ta MC-kort och var exakt lika go' och glad då. Hans blotta närvaro fick både kvinnan som ägde körskolan och hennes dotter som jobbade där och då var typ i min ålder, att tråna på ett sätt som lätt skulle kunna placera en nasty sekvens ur en Harlequin-roman i skamvrån. Casper tog det med ro. Det var både obehagligt och avundsvärt på nåt vis.

I alla fall så har deras låt gått het här hemma nu i veckorna två. Med tanke på att de gick vidare igen (hur många gånger kan man gå vidare utan att vinna?) ser jag dessvärre inget slut på den trenden. Den har spelats så mycket att det enda jag hörde inuti mitt eget huvud, när systemet kollapsade tidigare i veckan och jag tvingades genomlida en härdsmälta i form av en dubbelvidrig magsjuka som fick mig att till och med tappa känseln i fingertopparna, var "du gör mig lycklig, lyckliiig". Ändå har jag inget emot Casper och hans glada gäng.

Ska det snackas skit om någon i det här årets mello så är det fan den stelopererade samen tycker jag. Eller i vart fall hans låtskrivare som gravskändade Avicii för att skriva en jojk. 

söndag, februari 24, 2019

Hard Rock Nick

Det är ganska sällan nuförtiden ett fenomen eller en person fullkomligt slukar upp mig i sitt universum. Men nu har det hänt. Igen. Det började med att min kollega U uppmärksammade mig på Hard Rock Nicks existens och i över en vecka nu har jag dagligen INTE upphört att förvånas över denna minst sagt bisarra Instagram-figur. Jag greps givetvis direkt av en impuls att vilja blogga om honom men har liksom inte riktigt vetat var jag ska börja. Har inte lyckats greppa honom ännu och kommer troligen inte att lyckas med det heller. Så skitsamma – här kommer några rader.

One bad bitch!
Ok, hur beskriver man en person som har en lite starkare låga än andra? En person som mördar all konkurrens? Någon med en så uppblåst persona att den bländar skiten ur alla runt omkring så att de smälter ihop till en beige fondvägg? Ja, inte fan vet jag, men kanske kommer @hardrocknick att förvandlas till ett prejudicerande adjektiv för den typen av as till personer i framtiden.

Vid en första anblick känns Hard Rock Nick nästan lite för lätt att hata. Som om han vore gjord för det. Rent visuellt ser han ut att ha förlorat öronen mitt i en morfning mellan Anden i lampan och och Mr. T.  Men personligheten är det som gör att han verkligen sticker ut på riktigt. När det i den vanliga världen brukar räcka med EN enda riktigt dålig egenskap för att hamna i kronisk uppförsbacke så sportar Hard Rock Nick en bibeltjock lista med riktiga skitegenskaper. Men för enkelhetens skull kan vi sammanfatta det med att arrogant, självgod, stöddig, skrytsam, sexistisk, misogyn, rårasistisk och hypermytomanisk är några av hans allra mest framträdande drag.

Faktum är att Hard Rock Nick är som en inkarnation av Kenny Powers i Eastbound & Down...



...men med en minst tredubbel asshole-aura:



Näe, han framstår inte direkt som en älskvärd typ, men det är kanske just den slående likheten med Danny McBrides briljanta karaktär som gör att jag ändå har svårt att ogilla honom. Ska inte drista mig till att säga att jag gillar honom, men jag ömmar helt klart lite för honom. Han är vresig som ett helt gäng bänkalkoholister på en söndag, bara för att några kommentatorer sagt att han är 'fake flexing'. Humor uppstår eftersom han konstant refererar till sig själv som badboy, villain och hard as hell, men sedan flippar totalt vid minsta mothugg och börjar flasha (vad jag tycker ser ut att vara ganska vältummade) shoppingpåsar som evidens på sin eviga rikedom. Bonuskul att han använder en Microsoftpåse som ett av sina brottartunga bevis tycker jag. Eller att han skryter om något så fullkomligt idiotiskt som att han skulle ha köpt ett par snöcamouflagemönstrade badbrallor för 9000 spänn. Även om det faktiskt skulle vara sanning så är det ungefär som att köpa en annonsplats för att berätta att man är åretruntboende i villavagn. Den där bristen på fingertoppskänsla mitt i allt skapar helt enkelt en känsla av att det vilar något både djupt rörande och väldigt mörkt över Hard Rock Nick. Han känns jättefiktiv. Vilket han på sätt och vis också är.

Först misstänkte jag faktiskt att hela hans existens bara var ett välorkestrerat prank för att dra ner brallorna på oss alla (fortfarande fullt möjligt). Men dessvärre verkar han vara på riktigt. Bläddrar man bakåt så ser man snabbt att han har hållit på att instagramma i flera år och visa bilder på sin absurda skäggväxt, plutiga läppar, tatuerade ögonbryn, matiga fransar och skrävla om sina bilar, prylar, 11-tumspenis och alla bitches han lägrat. En sådan uthållighet har inte ens Joaquin Phoenix. Utöver fokuset på sin enorma rikedom gillar han att boosta sin egen förträfflighet i allmänhet och som som partner i synnerhet. Vid ett tillfälle hävdar han malligt att de kvinnor som han dumpar blir suicidala (och ibland "till och med" lesbiska) för att de inser att de aldrig kommer få uppleva något liknande. Så fenomenal är han tydligen. Han gör heller ingen hemlighet av hur han föredrar att utföra oralsex utan är tvärtom väldigt grafiskt bjussig på den fronten. Han gillar också att smarra i sig gott käk, vita tjejer, barley legal-pussy, all form av lyx och han tror inte på kroppsbehåring – vilket är inte så lite ironiskt med tanke på att hans eget skägg redan har blivit så meme-kompatibelt att det borde mönsterskyddas.

Jag skulle troligen kunna lista cirka tusen andra bedrövligheter men det är roligare att uppleva vansinnet själv. Hard Rock Nick eller Big Dick Nick som han själv gärna kallar sig, är säkert som ni förstår inte direkt urtypen av en svärmorsdröm. Men han har nåt. Det kräver liksom ändå en viss nivå av gränslöshet för att palla låtsas äga ett casino, massa feta lyxvillor, bilar och båtar och hävda att han kontraktförhandlar med Hollywood och ligga med porrstjärnor hela dagarna. Samtidigt som 90 % av hans innehåll helt uppenbart är skapat i solitär tillvaro i en och samma Walmart-inredda tvårummare utan en endaste annan människa i bild. På ett sätt får jag ångest. För hans skull. Han verkar leva som helt isolerad i en jättestor ljugbubbla, där han är precis allt det där han inte är på riktigt. Hade det inte varit för hans gåsaktiga sätt att skaka av sig och fortsätta i hundranittio även efter att han blir konfronterad av människor som lägger fram bevis på bluffen, då hade jag nästan varit orolig för hans liv.



Men en snabbtitt på hans instagramkonto är ett ruggigt effektivt motgift mot all form av medömkan.

I takt med att hans följarskara (fanbase som han själv kallar den) plötsligt har exploderat i antal har det även börjat flyta upp en del prekära och rent av obehagliga historier. Borde inte direkt komma som en överraskningsbomb för Hard Rock Nick för han kan ju rimligtvis inte ha trot att han skulle kunna köra en sådan shit show obemärkt hur länge som helst när han jobbar (eller har jobbat) som en av tusen lagerjobbare på Amazon. Men han bara kör på med samma övertygelse som en tv-pastor. Det är inte helt oimponerande ändå. No guts, no glory liksom.

I bakvattnet har det i alla fall dykt upp vittnesmål om att han inte bara är en obskyr internet-kändis utan även en notorisk bedragare vars rätta identitet är Aly Ashley Jash som t.ex. har stått inför rätta för att ha plockat ut flång nya bilar men borstat av sig kraven på avbetalningar som om de vore mjällflagor. Dessutom har han figurerat på youtube i en serie filmer där han lyckats ragga upp Cathrene Wreford efter att hennes förhållande med Jeff Goldblum kraschat. De drar till Las Vegas och ingår äktenskap på volley. Men säg den lycka som varar. Förhållandet slutade med besöksförbud och en minst sagt smutsig rättstvist där Aly Ashley Jash eller Hard Rock Nick som han numera kallar sig, trotsade besöksförbudet och gjorde inbrott hos Cathrene för att hämnas genom att tömma sin ändtarm i hennes diskho. Det hela låter bara för vrickat för att vara sant, men det har börjat cirkulera kopior på rättegångsprotokoll som i detalj redovisar detta så vad ska en tro?

En sak är säker i alla fall. Jag kan inte komma på en enda manusförfattare som hade kunnat dikta upp historien om Hard Rock Nick. Så mitt bästa råd just nu är att spara ett par månaders streamingkostnader genom att dumpa Netflix etc och börja frossa loss i Hard Rock Nicks skabrösa värv. Jag lovar. Ni kommer inte bli besvikna.

måndag, februari 11, 2019

Måndag

Måndagar är inte mina favoritdagar. Lika ovälkomna som en knivrånare hoppar de på en när man just börjat få smak på livet igen. Skrämmer en till lydnad. Idag var det dessutom grismåndag. Sportlovets första dag och flödet fullkomligt svämmar över av bilder och filmer på vänner, kollegor och annat löst folk som inte kan låta bli att mula en i fejset med innehåll där de aspirerar på att bli årets förälder, i olika alpina vinterlandskap. Själv kör jag på som vanligt. Håller barnen fängslade i en jämngrå göteborgsvardag, kamouflerad med lite kommunala sportlovsaktiviteter. Jag känner mig lite som en ondskefull Fritzl-typ som låter min hemstad agera metafor för den ovanligt rymliga källaren i Österrike. Då blir jag lite tom inombords.

När jag känner mig tom inombords brukar mina tankar ofrivilligt föra in mig på funderingar över allt jag inte har hunnit åstadkomma här i livet. Det är en hel del. Men för att inte deppa ihop över alla tillkortakommanden och en känsla av övermäktiga bragder brukar jag snabbt fokusera på lite lägre hängande frukter. Ett typiskt exempel är bilder av män som håller i fisk. En sådan har jag inte på mig själv men det känns som att det finns inom rimligt räckhåll. Då blir jag lite glad igen.

Fisknisse.

En man som med mallig blick står och håller i en stor stor fisk. Det är ett lika obegripligt som roligt fenomen tycker jag. Man vill imponera utan att öppet skryta. En balansakt som är dömd att misslyckas. Det måste finnas ungefär fem miljarder sådana där trofébilder där känslan hos mottagaren blir den exakt motsatta. Ändå verkar det i vissa socialgrupper vara ett obligatorisk val av profilbild. Det finns något lockande i den paradoxen. Sedan hör till saken att jag aldrig riktigt har förstått vad det är man vill kommunicera. Typ, kolla vilken stor lax jag har fångat helt själv! Eller, kolla vilken stor kuk jag har! (?)

Själv har jag tyvärr inte ens varit i närheten av att få till en sådan där klassisk hålla-i-fisken-bild ännu. Det närmsta skulle troligen vara när jag varit och handlat torskrygg på fiskbilen. Men det skulle inte vara riktigt samma grej att stå och hålla upp ett kilo nyköpt fiskfilé framför kameran. Däremot så känns det uppnåeligt om jag verkligen skulle vilja. Nu har jag förvisso aldrig haft någon större drift att skaffa mig en sådan annat än rent teoretiskt, men om jag hade haft det hade jag velat ha exakt en sådan som ovan.

fredag, februari 08, 2019

Händerna på täcket kvinna!

Religös fundamentalism är mest dåligt tycker jag. Men ibland kan det komma riktigt bra grejer ur det. Som humor.



Igår såg jag ett inlägg på Facebook där någon slags religiös stjärtkeps med kul skägg fördömde masturbation i allmänhet och kvinnlig sådan i synnerhet. Han fick lite fniss på mässandet om att klitoris är till för att göra barn (?) och att den sänder dåliga kemikalier till hjärnan om du rör den i onödan. Det är ofta kul när folk uppenbart snurrar bort sig i sådan desperat övertygelse. Själva bevisföringen låg i resonemanget att det är anledningen till att kvinnor mår så in i helvete pissigt efter att de onanerat. Ett bold statement från en fanatisk... hmm... antisjälvtillfredställelseappropriatör, av rang.

Men den stora skrattsalvan kom, precis som med andra skickliga komiker, med hans klitt-punchline: "Thats the devil's doorbell and if you keep pressing it, soon enough he will answer".

Djävulens ringklocka!! Så jäkla visuellt och fyndigt att jag faktiskt blev lite avundsjuk på formuleringen. Det är bortom fantasirikedom. Det krävs nog ett visst mått av fundamentalism för att lyckas komma upp med så aforistiska kvalitetsformuleringar.     

fredag, februari 01, 2019

Avdelningen, saker jag inte förstår mig på

Jag har kommit fram till att det finns ganska så många saker jag inte riktigt förstår mig på här i världen. Alltså inte saker jag ogillar utan saker vars existens jag accepterar men verkligen inte kan få ihop logiken kring. Det kan vara allt möjligt. Influencers till exempel. Det kan låta raljant och gubbjävligt, men jag kan på riktigt inte fatta på ett rent intellektuellt plan hur så många, uppenbart helt talanglösa människor, som kan leva på absolut snömos. Jag fattar såklart att vissa kan göra det. Det är inte svårare att förstå än kombinationen riktiga kändisar och reklam. Men att det till och med finns gymnasieprogam med influencerinriktning och att det pratas om som ett yrke är Det är en helt absurd ekvation. 

Jag fattar heller inte grejen med suröl, cronuts eller den nya fäblessen bland hipstermän – chokladpralintillverkning. Veganska köttprodukter ska vi inte ens prata om. Har nog aldrig varit närmare ett slaganfall än den gången jag var i en för mig helt ny mataffär och skulle handla middag. Jag velade runt bland gångarna medan mina stackars ögon trevade sig fram längs hyllraderna och i ren reflex höll på att poppa ur sina hålor, när de helt oförberedda registrerade produkten "tofu-bacon". Det var som en blandning mellan att råka stirra in i en svetslåga och försöka lösa en groteskt svår tankenöt. 

Talet π. ger mig nästan svindel och känslan av att famla runt i ett svart intelligenshål. Att något så bedrövligt som bondkomik fortfarande existerar är ännu mer obegripligt. Men ingenting kan mäta sig med svårighetsgraden i att försöka förstå sig på Hans Wiklunds vidunderliga hattsmak:






måndag, januari 28, 2019

Av alla sätt att dö på

En del säger att brinna ihjäl är det mest plågsamma sättet att dö på. Jag är inte så säker på det. Det gör säkert pissont. Alla gånger. Men jag ändå på något sjukt sätt föreställa mig det. Det är mycket läskigare med död där det är höljt i dunkel hur själva döden uppstår tycker jag. Som i det här fallet...

Händerna på täcket ungdomar!
Oklart exakt hur en runkningsdöd förlöper men klart är att det har med någon form av runkning att göra. Fatal självbefläckelse typ? Obehagligt på fler än ett sätt i alla fall och just därför låter det som det allra värsta sättet kan jag tycka. Utan att vara insatt i några detaljer.

Minns att jag läste om Richard-Francois Damiens, ett riktigt klantarsel som år 1757 misslyckades kniva Kung Ludwig XV pga för slö kniv och omedelbart dömdes till döden. Strängt kan man tycka (för något som med den tidens mått kan jämföras med en misslyckad tårtning). Men döden var inte ens nog. Det skulle statueras exempel också. 

Tänker mig att dåtidens eventbyråer var ungefär lika blaserade inför att styra upp offentliga avrättningar som dagens byråer är när de får i uppdrag täcka av en ny laddhybrid på nån tysk bilmässa. Eller grisjobbet det innebär att styra upp en kickoff för ett gäng svårimponerande konsultglin med helhybris och allmänt orimliga förväntningar. Ett satans roddande med att blåsa upp värsta bagatellen till något som ska lyckas behaga en allmänt avtrubbad och oengagerad pöbel.

I alla fall. På den gamla goda tiden skulle det byggas scen, hyras in premium-bödlar och skaffas fram hästar. Kanske en konferencier. Helst känd såklart men inte nödvändigtvis från a-listan. För att inte tala om allt som skulle preppas inför själva jippot. Kniptänger behövde glödgas, olja skulle kokas, bly  smältas och den brinnande tjäran då – icke att förglömma. Inget fick gå fel. Man har bara en chans på sig i show business. Antagligen rätt gedigna körscheman som krävde var sak på sin plats i perfekt symbios. En mise en place av guds nåde kan man tänka. Och sedan en fyratimmars avrättningsceremoni på det, med utdragen tortyrextravaganza och en slags grande final där fyra hästar var fastbundna (en i varje lem) för att på given signal och i en gudomligt synkroniserad dressyr, slita den stackars Damiens i stycken . Bokstavligt talat.

Påkostat och välproddat.

Tydligen lär hästarna ha haft ett jäkla sjå med själva isärslitningen, vilket fick några hovdamer att börja gråta av medkänsla. För hästarnas skull alltså. Kundgnäll togs precis som nuförtiden på största allvar och därför kände bödlarna troligen viss stress och började påskynda processen genom att ta sina knivar och sonika börja skära av senor på den otroligt sege ogärningsmannen. För att hjälpa till lite på traven så att det inte skulle bli för tradigt att se på. Så var det hela överstökat på en förmiddag.

DET tycker jag låter för jävla smärtsamt faktiskt. 

Då ska man ändå ha i åtanke att denna lilla episod utspelade sig en bra bit in i Upplysningstidens epok, när folk i allmänhet börjat bli lite mer sjåpiga av sig, och troligen skulle klassas som en riktig vanilj-avrättning jämfört med de lite mer hårdföra medeltida klassikerna "Huvudkrossaren", "Judasstolen" och "Hjulet". Tänker inte gå in på detaljer men den typen av läsning får ju gamla kölhalningar att framstå som rena nöjestrippen. Så där har utvecklingen faktiskt gått bakåt på nåt sätt. Och tur är väl det. Nu för tiden känns ju blotta tanken på en enklare hängning fruktansvärt ångestladdad.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur Richard-Francois Damiens hade ställt sig inför valet mellan att dö genom långköraren han fick eller ett så oprövat kort som runkningsdöden. Om han hade fått välja då alltså.