Kvinnor som gillar djur
torsdag, januari 26, 2012
måndag, januari 23, 2012
Så gick det som det gick
Det var tvunget. Dels för att svenska folket ska få nya fräscha löpsedlar att vila ögonen på när vi står i kön på Hemköp. Löpsedlar i stil med "Så mycket är din bil värd", "[Valfri person/samling människor] rasar mot..." etc. Och dels för att de Socialdemokraterna ska kunna börja fokusera på sin politik istället för mustascher, fiffel och fyndiga förhållandeformer.
Det har varit ett riktigt buskisår. Men en sak får man ändå ge Juholt. Han har lyckats med något helt unikt. Han har lyckats dra socialdemokratin mellan skinkorna och lämnar nu det parti som Branting och grabbarna byggde upp till och med Person-eran i spillror. Historiskt. Självklart är det inte bara hans fel, men det är trots allt han som stått och rattat partiet rock bottom (om man nu kan tycka att typ 25% är rock bottom).
Ooops!
Det har varit ett riktigt buskisår. Men en sak får man ändå ge Juholt. Han har lyckats med något helt unikt. Han har lyckats dra socialdemokratin mellan skinkorna och lämnar nu det parti som Branting och grabbarna byggde upp till och med Person-eran i spillror. Historiskt. Självklart är det inte bara hans fel, men det är trots allt han som stått och rattat partiet rock bottom (om man nu kan tycka att typ 25% är rock bottom).
lördag, januari 21, 2012
Men avgå då nån gång för fan...
Idag åker skandalsossen Juholt och hans jävla mustasch förhoppningsvis ut med röven före. En gång för alla. Han kan kalla det vad fan han vill, men det är knappast av fri vilja han kommer att annonsera sin avgång kl 15.
Jag är så trött på dokusåpan Juholt att jag troligen kommer börja lipa om han biter sig kvar en vecka till. Jag orkar inte se honom stå och gaffla på i delirium mer nu. Ska bli så jävla skönt att få glömma honom. Ända till sommarens barturne.
Och om någon enda liten jävla journalist någonsin plockar upp den gamla tobleroneaffären efter det här så kommer jag att personligen känna mig tvungen att viga mitt liv till att straffa personen i fråga. Inget kommer historiskt kunna mäta sig med den revy av gyckelspel som pågått i det gamla arbetarpartiet på sistone. Att ens jämföra förtroendebristen mellan Sahlin och Juholt är ett dåligt skämt.
Jag är så trött på dokusåpan Juholt att jag troligen kommer börja lipa om han biter sig kvar en vecka till. Jag orkar inte se honom stå och gaffla på i delirium mer nu. Ska bli så jävla skönt att få glömma honom. Ända till sommarens barturne.
Och om någon enda liten jävla journalist någonsin plockar upp den gamla tobleroneaffären efter det här så kommer jag att personligen känna mig tvungen att viga mitt liv till att straffa personen i fråga. Inget kommer historiskt kunna mäta sig med den revy av gyckelspel som pågått i det gamla arbetarpartiet på sistone. Att ens jämföra förtroendebristen mellan Sahlin och Juholt är ett dåligt skämt.
 |
| Kulbo. |
Phone 5
Min gamla kollega R tipsade mig igår om en recension på Hilfe Magazine. Jag fullkomligt älskar hur den börjar bra och sedan bara lyfter. Kan vara den roligaste recension av en teknikpyl jag någonsin läst.
Läs själva!
fredag, januari 20, 2012
Bajsluktsmartyren
Igår var jag med om något oangenämt på min arbetsplats. Strax innan jag skulle till att gå för dagen tänkte jag passa på att kissa så att jag inte skulle behöva utsättas för den enorma påfrestning det är att åka spårvagn och vara pissnödig samtidigt. Givetvis var alla toaletter upptagna så jag tänkte att jag kollar om jag mot förmodan hade fått nåt göttigt i mitt postfack. Det hade jag såklart inte, men plötsligt blev en toa ledig och det blev min tur. Föregående besökare kom visslande ut från den lilla kakelcellen. Uppenbart lätt till sinnet. Det bådade inte gott. Men jag var tvungen att gå.
Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta.
Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet.
Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte.
Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr.
Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!!
Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.
Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta.
Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet.
Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte.
Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr.
Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!!
Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.
måndag, januari 16, 2012
Hallå där...
 |
| Hej hej. |
Orförande Sametinget, proffsrasare.
Född:
1957
Civilstatus:
Singel och renägare.
Intressen:
Samernas rättigheter nedanför odlingsgränsen och lappmarksgränsen, samt att rasa lite när tillfälle ges.
Gillar:
Surfa internet och renskav tillagad över öppen eld.
Gillar inte:
Skämt på andras bekostnad (såvida det inte rör sig om negrer).
Tv-program:
Oddasat och Mika. Absolut inte "Sveriges Mästerkock".
Favoritplagg:
Vadmalsblus, cool shades och kukring.
torsdag, januari 12, 2012
När rasande samer rasar...
Och äntligen så har det vankats lite vanligt hederligt rasande igen. Inte vilket rasande som helst heller. Nä, vi snackar förstklassigt minoritetsrasande. Det är crème de la crème i rassammanhang skulle man kunna säga. Den här gången var det samerna som stod för fiolerna. Bättre rasande blir det knappast än när rasande samer rasar. 100% kvalitetsras. Aj facking lavvit.
Det hela började med att odygdspåsen Per Morberg, i form av mästerkocksdomare, fyrade av ett litet ordstäv i tv-rutan i måndags. ”Då var det slutvisslat sa lappen och skär av sig överläppen”, sa han. Men det skulle han inte ha gjort. För lappskämt är inget som vanligen faller sametinget på läppen. Inte heller denna gång. Och samevreden lät knappast vänta på sig.
Fram trädde ordförande Stefan Mikaelsson, en surmulen same-gubbe som minsann vet vad som är kul och inte, och han förklarade ett och annat om hur otroligt kränkande ordstävet var. Egentligen inte så mycket för att det råkade vara samer som var föremål för kvällens okvädning. Utan dels för att han ansåg att det var allmänt risig kvalité på skämter, och för att det gjordes på någon annans bekostnad. Förvisso var det ingen som personligen pekades ut som idkare av självskadebeteende, men det spelar ingen roll. Överst på sametingets agenda ligger tydligen ämnet "dåliga skämt på andras (inte nödvändigtvis samers) bekostnad".
Men lite surt kunde Stefan Mikaelsson ändå erkänna att han tyckte det var att behöva höra det gamla tillmälet lapp på bästa sändningstid. Han menar att det är förlegat av galakanalen TV4 att sprida ett skämt om en minoritet inför miljonpublik:
– Vi har ju till och med kommit dit att vi inte säger neger längre.
Ja hör och häpna. Så långt har det alltså gått, att vi till och med har slutat säga neger i tv. Inte ens de allra lägst stående hånas längre. Men att samerna som har ett ting och allt och som faktiskt bor i de nordiska länderna, blir häcklade på det här viset är ju bara för räligt. Hade negerskämten fortfarande haglat hade lappskämten inte varit alls lika provocerande. Men när man till och med visar de där negrerna mer respekt än samer då har det gått långt. Då börjar det knarra i sametingets bänkar. Så börjar det rasas. Det är det bästa.
Det hela började med att odygdspåsen Per Morberg, i form av mästerkocksdomare, fyrade av ett litet ordstäv i tv-rutan i måndags. ”Då var det slutvisslat sa lappen och skär av sig överläppen”, sa han. Men det skulle han inte ha gjort. För lappskämt är inget som vanligen faller sametinget på läppen. Inte heller denna gång. Och samevreden lät knappast vänta på sig.
Fram trädde ordförande Stefan Mikaelsson, en surmulen same-gubbe som minsann vet vad som är kul och inte, och han förklarade ett och annat om hur otroligt kränkande ordstävet var. Egentligen inte så mycket för att det råkade vara samer som var föremål för kvällens okvädning. Utan dels för att han ansåg att det var allmänt risig kvalité på skämter, och för att det gjordes på någon annans bekostnad. Förvisso var det ingen som personligen pekades ut som idkare av självskadebeteende, men det spelar ingen roll. Överst på sametingets agenda ligger tydligen ämnet "dåliga skämt på andras (inte nödvändigtvis samers) bekostnad".
 |
| Hello, my name is Steffe. I have a bird. |
Men lite surt kunde Stefan Mikaelsson ändå erkänna att han tyckte det var att behöva höra det gamla tillmälet lapp på bästa sändningstid. Han menar att det är förlegat av galakanalen TV4 att sprida ett skämt om en minoritet inför miljonpublik:
– Vi har ju till och med kommit dit att vi inte säger neger längre.
Ja hör och häpna. Så långt har det alltså gått, att vi till och med har slutat säga neger i tv. Inte ens de allra lägst stående hånas längre. Men att samerna som har ett ting och allt och som faktiskt bor i de nordiska länderna, blir häcklade på det här viset är ju bara för räligt. Hade negerskämten fortfarande haglat hade lappskämten inte varit alls lika provocerande. Men när man till och med visar de där negrerna mer respekt än samer då har det gått långt. Då börjar det knarra i sametingets bänkar. Så börjar det rasas. Det är det bästa.
måndag, januari 09, 2012
Shape up
Har börjat med Shape Up. Kort sammanfattat är det en kaloriräknare. Ja, jag inser att det är lite väl mycket plattitydvarning att börja med sådan aktivitet i direkt anslutning till årsskiftet. Men jag bara måste. Läget är kritiskt (vilket bara det är en plattityd i sig).
I alla fall så har jag laddat ner en app och allt och måste säga att det funkar rätt bra. Av sju dagar så höll jag målet med god mariginal hela fem. Måste erkänna att jag är imponerad av mig själv. Jag är inte typen som pallar sådana grejer egentligen. Jag gillar kalorier alldeles för mycket. Jag är en kalorikille. Varenda gång jag tagit mig an ett liknande projekt har det slutat med att jag drömt sexiga feberdrömmar om chips och pizza. Det är inte sunt. Därför har jag såklart alla odds emot mig. Men det skiter jag i. Jag kan inte blunda för att jag nu har en 35-årings ämnesomsättning och utan vidare skulle kunna bli så där hängfet. Jag måste helt enkelt späka mig lite för att lära mig respektera de där stackars kalorierna och värdera dem med samma kilopris som saffran.
Nu börjar min resa mot att känna mig bekväm i mina kläder igen. Och utan en kudde över magen när jag tittar på tv. Som det är nu vill jag fan bara ha långkallingar och en pösig t-shirt på mig från att jag lämnat offentlig miljö. En slags håglöshetens skrud. Tänker mig att det är exakt så jag skulle gå klädd på heltid om jag var ett socialfall.
Följ med på min viktresa.
Startvikt: 89 kg.
Vecka 1: Minus 1 kg. Win!
Vecka 2: Under construction...
I alla fall så har jag laddat ner en app och allt och måste säga att det funkar rätt bra. Av sju dagar så höll jag målet med god mariginal hela fem. Måste erkänna att jag är imponerad av mig själv. Jag är inte typen som pallar sådana grejer egentligen. Jag gillar kalorier alldeles för mycket. Jag är en kalorikille. Varenda gång jag tagit mig an ett liknande projekt har det slutat med att jag drömt sexiga feberdrömmar om chips och pizza. Det är inte sunt. Därför har jag såklart alla odds emot mig. Men det skiter jag i. Jag kan inte blunda för att jag nu har en 35-årings ämnesomsättning och utan vidare skulle kunna bli så där hängfet. Jag måste helt enkelt späka mig lite för att lära mig respektera de där stackars kalorierna och värdera dem med samma kilopris som saffran.
Nu börjar min resa mot att känna mig bekväm i mina kläder igen. Och utan en kudde över magen när jag tittar på tv. Som det är nu vill jag fan bara ha långkallingar och en pösig t-shirt på mig från att jag lämnat offentlig miljö. En slags håglöshetens skrud. Tänker mig att det är exakt så jag skulle gå klädd på heltid om jag var ett socialfall.
Följ med på min viktresa.
Startvikt: 89 kg.
Vecka 1: Minus 1 kg. Win!
Vecka 2: Under construction...
söndag, december 25, 2011
lördag, december 24, 2011
"En go (jule)gäng" #14
Folk som hostar internet.
Den här hälsningen fick min kollega Albin skickat till sig från sitt webbhotell Binero. Det är alltså 100% äkta. Jag är övertygad om att det finns så mycket sjukt bakom tillkomsten av den här gruppbilden. Av alla sätt att bli förnedrad inför jullovet...
God jul.
fredag, december 23, 2011
Det lackar mot u-stad
Har ni sett julstaden Göteborg i all sin prakt?
Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.
Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.
Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!
Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...
Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:
Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.
Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.
Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!
Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...
 |
| Lunchtid: Anlagd isbana i fontänen (en klassiker) med tillhörande vedgrill för den som råkat ta med egen korv eller bara vill värma händerna ett slag. Allt är omgiven av ett trivsamt juldekorerat kravallstaket. Precis som på Rockerfeller Center minus precis ALLTING. |
 |
| "God is in the details". I Göteborg tummar man aldrig på ambitionsnivån utan bryr sig in i minsta detalj för att skapa äkta julemys. |
 |
| Ett underhållningscenter; komplett med soundsystem, ljus, festivalmattor, scen(?) ...och ett bås för tanten som har hand om tombolan. |
 |
| I området finns granar uppställda lite här och var för att förstärka känslan av att man är ute i skogen. Därtill en en smäcker papperskorgsramp. Men vad i... ahh, nu fattar jag... Det är ju ändå bara jul så kort tid. Onödigt att frakta bort kontan, byggkärran och de snygga lastpallarna."Vi ställer dem här, det blir bra!". |
 |
| Och det annars så tråkiga toaletthuset kläs i textilier. Fleecetyg och spännband FTW. |
 |
| En miniatyrstad i plywood + random lastpall... nice! |
 |
| ...men mitt i all gemytlighet är det viktigt att sända en tanke till de som inte har det lika bra. Här uppmärksammar och hedrar vi dem med ett pampigt uteliggarljus. Canvasen som vi har använt i tio års tid får duga ett år till. Och ett till. Och ett till... |
Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:
 |
| Visst, det är en kuliss, men det är i alla fall en sinnessjukt mycket mer trivsam kuliss är Göteborgs årliga utsmyckning. Eller? |
Ett julkort från mig till er
Dan före dopparedan. Sista dagen på jobbet för i år. (Win!) Och jag hör ledigheten mullra långt inom mig. Känner mig på lagom puttrigt humör och vill passa på att önska eder alla en fröjdefull jul. Och så tänkte jag bjuda er på en julupplevelse som jag blev varse tidigare i veckan (tack Jens), som jag har suttit och tjuvhållit på tills idag. Det är utan att överdriva det bästa internet har kommit upp med på länge.
Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.
GOD GOD JUL!
Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.
GOD GOD JUL!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)