tisdag, april 26, 2016

Kent lever.

Trist med Prince. Själv möttes jag av beskedet under ganska odramatiska former i torsdags, när jag befann mig på en after work och precis stod och pratade med ett par kollegor om Kent. Eller rättare sagt om ett litet videoklipp som en av dem hade lyckats snoka fram, där man ser bandmedlemmarna stå bredvid Jocke Berg, som försöker tala lite "lätt och ledigt" till fansen. Det rör sig tydligen om en video som verkar ha spelats in för några år sedan, i nåt slags luddigt promotionsyfte vad det verkar, för en turné som gick under den blygsamt ödmjuka parollen #Kentfest. Jag hade vid det laget inte ens sett klippet men njöt fullskaligt av obehaget som kollegan lyckades måla upp med sin flagranta beskrivning. Som jag njöt. Och när mina ögonlober väl träffades och jag fick det till livs var jag fast. Så fast som jag tänker mig att man bara kan bli om man suger i sig en liter crack ungefär. Wow!

I helgen har jag och Josefine turats om här hemma med att be varandra om att se det tillsammans en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Så har vi tittat på det förhållandevis korta men ultraintensiva klippet, vikt oss kvidande som vid magknip, och försökt skaka av oss smutsen igen. Vilket är lite svårt eftersom den klibbar sig fast som på ett flugpapper. Ja, jävlar vad sjukt det är. Jag vet inte varför jag utsätter mig för sånt men missbruk är sällan rationellt betingat. Självskadebeteende by proxy skulle man kanske kunna kalla det. Kolla själva får ni se.

  

Har ni sett nåt så finskt? Jag får sådan sjuk ångest. Främst för att jag egentligen gillar Kent och för att det känns som att jag har kommit på dem med något riktigt dirty. Helt ärligt hade det känts ungefär en miljon gånger lindrigare om det var en av deras privata runkvideor jag lyckats lägga vantarna på. Det här känns egentligen inte ens som att det är tänkt för allmänheten för så mycket stelhet har jag nog aldrig tidigare skådat i så komprimerad form. Ändå har jag svårt att beskriva vad jag tycker är allra allra värst. Spontant är det väl framförandet och innehållet i Jocke Bergs sjukt oavslappnade lilla tal. Gåshuden straffar mig. Men när man tittar lite till och ser hur satans obekväma resten av bandet ser ut så grips man nästan av en impuls att skala av sig skinnet med en potatisskalare och rulla naken genom hela Jozo-salt-fabriken. Bara för lyckas att skingra de mörka tankarna litet.

De står där lika levande som vaxdockor och bara lider. Jag förstår dem. På ett djupare plan. Varenda sekund måste ha varit som ett brinnande helvete. Och när det väl hamnat på tuben finns det ingen återvändå. Inget slut på den eviga eldens vassa tungor. Det kan inte vara så lite förnedrande att ha blivit tvingade att backa upp bandets frontman när han står och halvimproviserar sådär rigor mortis-igt i deras studio, med ett konstant smackljud och det matiga gnisslet från hans flång nya skinnpaj som för övrigt får mig att tänka på den gamla klassiska läderbyx-scenen i Benny Hill. Maj gadd! Men när man tittat ett par gånger börjar man störa sig på dem istället. De är ju inga barn. De har ju faktiskt ett visst ansvar och borde ha satt ner foten när de kände att de blev utsatta för ett sådant övergrepp. Istället står de där helt passivt med händerna i fickorna som en samling trumpna pop-hjon. Det har inget med image att göra. Vad skulle det vara för jävla ledsen image i så fall? Nä, den förklaringen duger inte.

När jag ser han i brillorna till vänster om JB får jag lust att spontanblocka de biljetter jag lyckats komma över till deras stundande avskedsturné nu i höst. Lägga ut dem till nice price bara för att bli av med dem snabbt som satan, även om jag betalade ett riktigt grisapris för dem. Och han till höger. Inte en min förrän mot slutet, när det plötsligt ser ut som att han fått en fluga i pannan som han försöker parera lite diskret med sitt ena ögonbryn. Men det kan såklart lika gärna vara smärtan som gör sig påmind. Fe-ruktans-värt!

Har ni sett nåt så tomt? Ljug inte. Den trotsar alla naturens lagar och skulle mycket väl bli nästa års nobelpris i fysik – från the band formerly known as Kent. Alltid gött att ha nåt sånt att falla tillbaka på i och för sig.

lördag, april 16, 2016

Fittriddarnas Rolls Royce

Vilken vecka va. Både torsdagen och fredagen dansade jag ömsom nynnandes, ömsom visslandes, in på jobbet. Det hör inte direkt till vanligheterna att jag har den energinivån vid den tiden på morgonen. Men nu hade jag det och det tackar jag Joakim Lamotte för. Det är inte så lite ironiskt, för jag har tidigare alltid blivit så himla trött när jag ser hans bild-byline och tillhörande ickenyhet i rubrikform. Vet inte riktigt vad det är med honom men han kan väl beskrivas lite som en av sällan skådat slag narcissistisk mallgroda med viss mytomanaura.

Egentligen vet jag inte ens vem han är. Mer än att han tillhör en av den nykonservativa vågens rekryteringar på GP. Bildgooglar man honom blir resultatet en overload av skär hud. Som att stirra in i en kontaktkarta med dassiga ollon. Men orkar man göra sig lite större ansträngning så hittar man snabbt ungefär ett ton videoklipp där han som en rabulist i munkjacka sitter och talar till bönner på bönners vis så att säga. Han är arg. Han är gnällig som fan. Och han dunkar sig själv så hårt i ryggen att den tunna fina linjen mellan vad som är sanning och ljug (troligen helt omedvetet) suddas ut och går upp i atomer. Ingen annan man i Sverige har lyckats hamna i så många situationer som kräver ett civilkurage som skulle få Chuck Norris att pissa på sig. Varenda video är likadan i sin uppbyggnad. Fantastiskt.

1. Joakim Lamotte ondgör sig över något (oftast gränslösa män av något slag) med en retorik som är fucking skräddarsydd för människor som konsumerar sina nyheter via avpixlat, fria tider och andra sköna platser där begåvningsreserven samlas för att allmänbilda sig.
2. Han säger att det är för jävligt och att vi killar får ta och skärpa oss.
3. Och så berättar han om hur han just varit med om en helt sjuk grej där han räddat en kvinna i nöd från att bli sexuellt trakasserad på öppen gata.

Typ.

Själv är jag snart 40. Vid ett enda tillfälle i mitt liv har jag befunnit mig i en situation som med en god portion fantasi (och ett tjog Lamotte-videos innanför västen) ens skulle kunna påminna om en sådan hjältestory. Joakim Lamotte gör det varje gång han går utanför dörren. Det är fan magiskt ändå. Man undrar var bor han någonstans. Sextrackarnas Rio Bravo? Bara att gratulera isåfall, för det verkar ju minst sagt lönsamt att jobba som fittriddare på heltid (mer om det strax).

Nä, jag ska inte vara taskig i onödan. Men alltså. Joakim Lamottes taktlösa självgodhet får mig att vilja spontanskära av mig lemmen och kasta den till räven. Så var det sagt. Bara av att möta den trötta blicken via en av hans miljontals gnällvideos eller debattartiklar får vanligtvis min energi att försvinna lika kvickt som en bingohagga slukar en King Size Blend. Men inte den här gången.




Få lär väl vid det här laget ha missat hur twitter och andra sociala kanaler fattade eld i veckan. Gnistan var en ganska harmlös tweet som förvisso kapslar in Joakim Lamottes, vid det här laget, nästan mönsterskyddade distanslöshet. Oblygheten han på riktigt verkar känna inför att likställa sin egen föreläsningsturné om sexuella trakasserier med välgörenhet kan väl knappast beskrivas som annat än vidunderlig?



Finns det ens ett exempel som scorar i närheten av det här? Jag vet fan inte. Men det är fucking epic! Det fick i alla fall mig på riktigt jävla bra humör. Fantastisk känsla. Som att titta när grejer går sönder i highspeed-format. Magnetiskt. Och helt enligt skrävlarnas dogmbok krävs det heller inte mer än ett enda mothugg för att tonläget ska trappas upp. Det brukar ju i regel vara så. Att människor med jesuskomplex är ganska sköra i köttet.

En person frågar om han verkligen tog betalt. En rimlig fråga med tanke på det otroliga patos han utger sig för att ha. Joakim Lamotte svarar att det gjorde han och att annars kunde pengarna gått till någon oseriös. Ha! Ha! Ha! Eller vänta... var det inte ett skämt? Tydligen inte.

Han får några fler tråkningar och då kan han bara inte hålla sig längre. Den känslan... ni vet:


Boom!! Och där landade tändstickan i bensinpölen. Twitter exploderade. Det verkade inte riktigt falla folk på läppen att han, killen med munkjackan, decimerade väldigt många människors ganska långa kamp för jämställdhet, samtidigt som han höjde sin egen insats i dito till skyarna. Bold. Ingen liten kostym att fylla men man får verkligen ge honom att han inte skäms för sig. Joakim Lamotte har fattat galoppen. Killen har två döttrar och fick sin feministiska uppenbarelse när han var på bio och såg Alfons Åberg – mer hardcore medveten feminist än så blir man väl inte. Det var i alla fall rimligt nog för att han skulle identifiera den ymniga föreläsningsguldådern, teckna en fet inmutning och börja vaska loss.

Killen är en tour de force i taktlöshet och spontant känner jag bara: Marcus Birro. Kom tillbaka. Allt är förlåtet. Men samtidigt är det ganska matig underhållning han bjussar på.

Sen kan han ju försöka tuta i någon att det är hans fina ideal som tvingar ut honom på sin högstadiekryssning, där han mjölkar staten på deg genom att på killars vis snacka med killar om att inte tafsa på skolans brudar. Men jag tror snarare att sanningen är den att det är en skön mix av att hans överdrivet självupphöjda ego och att det kliar så gött i plånkan, som gör att han så målmedvetet kan med att positionera sig som fittriddarnas Rolls Royce.  


tisdag, mars 22, 2016

Ingen raketforskning

I lördags morse när jag låg på sängen och bredde ut mig lite oblygt kom min fru plötsligt ut ur badrummet och äntrade sovrummet. Lika omedvetet som obrytt kikade delar av pung fram ur min halvsladdriga kalsong. Ingen syn för gudarna kanske. Om gudarna nu inte skulle råka uppskatta synen av ett morgontrött och lite sängvarmt skrotum.

I alla fall. När hennes norra öga skådade hela härligheten utbrast hon: "Varje gång jag ser den där tänker jag, fan vad lätt det skulle vara att göra om det där till en fitta".

Jag blev alldeles paff. Å ena sidan kändes det som en jävligt konstig grej att säga vid åsynen av en pung. Å andra sidan kanske könskorrigering är en bra definition av det gamla begreppet ingen raktetforskning. Vad vet jag.

  

måndag, mars 07, 2016

Bandana på köpet!

Jag hoppas verkligen att ingen av er har missat pangdealen alla pratar om just nu. Billy's Pan Pizza goes fashion. Köp en säck transfett och få *trumvirvel* EN BANDANA PÅ KÖPET! Den ligger i direkt i påsen så det är bara att rippa upp påsen och kränga på sig plagget som förvandlar dig från vanlig tråkig svenneröv till funky street wizard snabbare än du hinner säga smältost. Ett unixexplagg som passar allt och alla. I skolan. På kontoret. På resan. När. Som. Helst. 


Stan är tapetserad, det är kaos i butikerna, folk slåss. Alla vill såklart ha sig en fräsch bandana. Om den här killen som jag såg stå och vråla ut sin förtjusning i morgontrafiken inte är bevis nog vet jag inte. Bandaaaaaana! Ett fucking genidrag av reklambyrån skulle jag säga. Att bundla fryspizza med ett plagg vars tydligaste konnotationer för tankarna till tunga meth-burkare och Axl Rose före OCH efter succéplattan Chinese Democracy. Hur kan ingen ha kommit på det innan? Tro fan att min yrkeskår präglas av ett halvironiskt självhat.

Skämt åsido. Nu har alltså Billy's Pan Pizza inte bara tagit ägandeskap över barn- och ungdomsfetman här i landet. De tar också aktivt på sig ansvaret för att kitta upp kidsen med en accessoar som man med en stor portion fantasi och lite god vilja skulle kunna härleda till de fräcka killarna i Crips and Bloods, men som handen på hjärtat ändå bara verkar trenda konstant bland övervintrade vinylsamlare och andra som gillar att röka mycket hasch. Personligen minns jag hur en liten grupp utvecklingsstörda killar drog runt längs gatorna i Kungälv när jag växte upp där. De var uppkäftigt dressade i blandad fan merchandise som täckte in både Iron Maiden tischor och ballongformade vindjackor med Arvingarna-loggan på ryggen. En hade Ray-Ban Wayfarer och skinnpaj med mycket nitar. Alla hade bandana. Frågar man bandanashop.com (jo, den finns på riktigt) eller the go-to destination for bandanas som de faktiskt använder som tuff slogan, så är bandanas både roliga och moderiktiga att bära samtidigt som de är billiga nog för att ha en hel drös av i sin garderob. Frågar ni mig så är det nog bara en cellgiftsbehandling som skulle kunna få mig att överväga ett inköp av sådan art. Det säger jag inte för att raljera.

Mig veterligen finns det typ en enda person i modern tid som lyckats bära upp en bandana utan att helt tappa sin värdighet. Men hej, man måste våga för att vinna. Och alla kan ju inte vara Tupac.


Ameh, lägg av! Sluta spela allanballan ditt jävla bloggmongo, det finns väl jättemånga rockstjärnor som har tillräckligt mycket swagger för att komma undan med en bandana eller två, tänker du kanske nu. Jo, det är klart. Utöver Axl Rose som jag tidigare nämnde som top dog i bandana-sammanhang...


...så ska vi inte glömma tunga lirare som Keith Richards...


...och riktiga badass-killar som Lil' Steve.


De levererar ju såklart på ett högre plan. I övrigt finns det bara ett fåtal modemässiga förebilder som får en bandana att kännas som ett motiverat och rentav självklart inköp. Enligt mitt tycke är Unabombaren (Ted Kaczynski) den som kanske allra bäst på hela jorden skulle passa i en bandana. Han sätter prickar av alla punkter på listan. Och då ska man ha i åtanke att han trots sina både fysiskt och psykiskt perfekta förutsättningar ändå hade den goda smaken att avstå. 

Ehh... bandana? I say no.

Det vilar också något djupt beklämmande över vuxna människor som tagit till sig plagget och gjort det synonymt med sin persona. Som Bandana Frank till exempel. En tysk farbror som verkar livnära sig på diffus onlineverksamhet. Jag vet helt ärligt väldigt lite om honom men att han gillar bandanas kan vi nog fastslå utom allt rimligt tvivel. Utöver ett nickname som skvallrar om hans stilpreferenser så har Bandana Frank även släppt en rad instruktionsvideos på tuben där han till lite groovy muzak visar hur man knyter en bandana på rätt sätt. Och med rätt sätt verkar Bandana Frank syfta på den klassiska american-patriot-goes-fucking-nuts-looken. Alltså, Bandana Frank må vara precis hur skön som helst. Det är fullt möjligt att han är en pacifistisk filantrop med oändligt patos. Men det hjälper föga när han samtidigt levererar så stenhårt på alla attribut i stereotypen av en livsfarlig människa. Jag vill vara fördomsfri. Verkligen. Jag vill det. Men helt ärligt. Bandana Frank ser fanimej ut som en kille man inte vill festa med. Om hundra personer skulle vittna under ed om att han är en Greenpeace-aktivist som räddat livet på femtusen blåvalar, skulle jag ändå lita mer på den enda personen som sa att han samlar på knogjärnsknivar. Och det beror till stor del bandanan.



När det kommer till personer som faktiskt jobbar inom kriminell mc-verksamhet och andra våldsdrivna segment, skulle jag därmed aldrig ifrågasätta valet av huvudbodnad, även om det kanske främst beror på ett visst mått av självbevarelsedrift.  Samtidigt kan en bandana inom vissa yrkseskårer, tro det eller ej, vara det minst uppseendeväckande särdraget. Till exempel hos gamla wrestlare som Hulk Hogan, gör en bandana varken från eller till. Personligheten och hans vulgära form på ansiktsbehåringen en mycket tyngre ryggsäck. Där fungerar bandanan istället nästan som en slags lugnande medel, vilket är en bedrift i sig. Hade det inte varit för att Hulk hade bandana hade jag nästan kunnat tänka mig att investera mina tillgångar för att få åka över atlanten och slita lösmustaschen från käften på honom och lavettera upp honom med den (vilket såklart bara är en vacker önskedröm för personer med en fysik som undertecknad). Men så kan det alltså också fungera.


Skitsamma. Jag vet knappt vad jag är ute efter längre. Det var ju det här med Billy's Pan Pizza och deras lika smaklösa som plötsliga försök att prägla ungdomarnas klädstil med en klassisk trailerpark-accessoar. Något för både killar och tjejer. Jag vet faktiskt inte vad de är ute efter men det känns som att pizzagänget fiskar i grumliga vatten. Inte minst med tanke på att representationen i deras flång nya kampanj är så homogen att det knappt är kul att skämta om. Hur har de ens lyckats att få till en så vit uppsättning kids? Inte många har klarat det på den här sidan nittiotalet. Det finns ett antal bilder i omlopp och av de kidsen skulle möjligtvis en kunna ha lite valonblod i släkten. En åtta-tio generationer tillbaka.

Det är så himla himla konstigt alltihop, och jag känner på mig att det kommer fräta bra på hornhinnorna ifall jag tvingas se en massa kids springa runt med Billy-bandanas på huvudet och se ut som små prepubertala douchebags. Jag intalar mig att vårt samhälle faktisk inte är byggt för att en halvfabrikatsleverantör ska kunna komma in och glorifiera basplagget i den så kallade psycho rapist-looken hur som helst. Men när det ändå händer måste kanske resten av samhället organisera sig och anmäla familjen Dafgård för uppvigling och förargelseväckande beteende.

Waddayasay?

söndag, mars 06, 2016

Partytältet

Jag tycker att det är ganska glest med underhållningformat som passar både barn och vuxna. Därför måste jag bara bara tipsa om Partytältet på Barnkanalen.

Det kanske man inte tror om man läser programbeskrtivningen: Varje vecka förvandlas partytältet till en plats för ett härligt temakalas. Programledaren Jenny Järvholm och ett barn ordnar allt från fantastifulla bakverk till spännande pyssel. När partyt börjar så har alla också rätt klädsel för dagen!



Men låt er inte luras. Om man konsumerar det på rätt sätt blir det ett högkoncentrerad humorproduktion. Det var Josefine (hon vill inte att jag berättar detta) som upptäckte det när hon och Tintin satt framför svt-play och slentriankollade. Tittar man på hela programmet är det såklart ett helt otittbart program där programledaren Jenny Järvholm verkar ha tryckt i sig några kartor uppiggande och sedan ställer till med ett peppigt temakalas för ett utvalt barn och dennes kompisar. Men om man skippar introt och bara tittar de första två minuterna på varje program så öppnas en skattkista av svart humor.

Mönstret är samma i varje program. Programledar-Jenny välkomnar ett barn. Sedan berättar hon att de ska ställa till med ett härligt temakalas och frågar barnet vad hen helst skulle vilja ha för kalas. Barnet svarar då förväntansfullt alltifrån rymdkalas, fotbollskalas, princesskalas och så vidare. Då plockar Jenny fram ett kuvert som innehåller svaret. Och här är det lätt att gå händelserna i förväg och tro att SVT i en blandning av feghet och sann politisk korrekt anda, har pejlat av läget liiite innan och att kuvertet självklart ska innehålla ett löfte som införlivar barnets "dröm". Men det har de inte. Det är det som gör det hela till ett lika märkligt som underhållande programupplägg. Vi fick verkligen försöka tygla oss medan våra barn var vakna, men så fort de hade lagt sig satte vi oss i soffan, hällde upp en påse jordnötter, poppade en crémant och gapflabbade oss sedan igenom besvikelse efter besvikelse. Det är ta mig fan helt magiskt att se på de söndercurlade barnens på förhand inkasserade vinstlott till förväntan övergå i en slags tom paffpunka.

En lillgammal och dryg tjej som ville ha ett bakkalas får ett cirkuskalas istället och surar ur som om hon hade bitit i ett flak citroner. En kille med dasslockständer satt och smackade förtjust åt sitt stundande fotbollskalas, men i samma stund som kuvertet öppnas och han inser att det har förvandlats till ett vinterkalas, börjar han istället svälja hårt. Och så vidare. Och så vidare. Minspelet är fucking obetalbart. Vi snackar 100% diabolisk tv här. Jag är förbluffad att de faktiskt vågat köra på ett så riskabelt upplägg. Jag menar, att en unge surar ur för att det inte blir som hen vill hade ju varit helt ok. Men det här är så uppenbart tillverkat för att riktigt mindfucka dem. Så den som säger att svt inte har någon edge vet fan inte vad den snackar om.

Vissa av barnen kan inte hålla sig alls. Man ser på dem att de vill typ dra hem pronto. Andra är såpass väluppfostrade att de förstår att bästa sättet att komma ut på andra sidan med någon slags värdighet i behåll är att bita ihop och bara låtsas tycka att det är toppen att de just blivit blåsta på konfekten. Men alla tittar kan se på deras käkrörelser att de egentligen vill kniva ner Jenny Järvholm på plats. Jag fattar det. Och då blir det ännu roligare. Ett robotkalas som blir ett picknick-kalas, ett princesskalas som blir ett trollerikalas och så vidare. INGEN får det kalas de egentligen helst vill ha. Jag fattar fan inte poängen med det men jag älskar skiten. Det mest fantastiska är att barnen är så ärliga i sin totala otacksamhet.

Och det låter kanske lite taskigt att skratta år barns besvikelse, men det här är liksom bortom barnkonventionen. Det är viktigt att förstå att det inte är jättesynd om de här barnen, så länge de inte får ett mimkalas istället för något annat. Då skulle kanske någon form av gräns ändå ha passerats. Men annars är det ju knappast en mänsklig rättighet att få en hel redaktion att bulla upp ett tv-sänt barnkalas.

Jag råder er att se det. Men bara de två första minuterna i varje avsnitt då som sagt. Resten är ren skit.

 

måndag, februari 29, 2016

Porrsurfningens posterboy

Förra veckan gick Terry Crews (ni vet po-po-po-po-po-po-power-mannen från Old Spice-reklamen) ut via sin facebook-kanal och berättade om sitt grava missbruk. Drogen: Nätporr (en masse).

Hudratusentals handtrallor byggde dessa biceps!
Tydligen har Terry suttit och fluktat på porr så mycket att han anser att hans liv blivit förstört. Fifan! Det vill till rätt massivt mycket porr för att uppnå det tänker jag. Han har ju ändå gått från att vara en  toksuccé i NFL till en ganska ok karriär i nöjesbranschen. Men som han själv säger i en kommentar: "Om dagar blir till nätter och man fortfarande tittar på porr så har man antagligen ett problem". Och det låter ju ganska rimligt.

Nu har hans livsmission i alla fall blivit att hjälpa alla andra ledsna ålefeskare därute att sluta sitta och dra i den sure så himla mycket. Det vilar både något fint och fruktansvärt över det på samma gång. Just när människor fått uppenbarelser så brukar de ju vilja frälsa andra. Men just det här med att gå ut publikt och bli en global anti-ronk-missionär. Varför?

Varför? Varför? Varför?

Varför går en så råoffentlig person ut självmant och kampanja hur mycket han har suttit och hyvlat barken av trädet framför sin data? Vad kan det möjligtvis finnas för fördelar på ett personligt plan att profilera sig som "The Masturbator"? Jag vill inte på något sätt ringakta hans missbruk. Det låter nog så deppigt att ha vigt sitt liv till ett ändlöst herrsurfande. Men ändå. Hur in i helvete okreddigt är det inte att vara totalt söndertorskad på nätporr jämfört med t.ex. heroin. Tunga heroinister som vaknat upp och försöker hitta rätt i livet inger mycket mer respekt i morgonsofforna än molokna porrpundare. Det känns inte riktigt som att man bygger sitt varumärke i samma riktning som notorisk handtrallare. Men det är bara min känsla.

Mitt i allt mörker glimmar det ändå till tycker jag. När Terry berättar att det gick så långt att han var tvungen att lägga in sig på avvänjning. Gapflabb. Jag kan liksom inte låta bli att undra hur en sådan avvänjning egentligen går till. Hur är den upplagd? Sker den i grupp eller solokvist? Sker det enligt någon slags avtrappningsmodell där man i början tillbringar dagarna med att titta på massor av högupplöst lyxporr via svinsnabb fiberlina, sedan downshifta till en 0,5 Mbit-uppkoppling från Comhem, för att mot slutet sitta och harva med en gammal stationär Dell och gnissel-gnassel-modem? Eller så kanske de tittar på grova grejer i början för att mot slutet runda av med dansk gladporr. Kanske är det bara mängden porr per dag som styrs. Eller är det rentav en gammal hederlig cold turkey som är grejen?

Den spontana tanken är väl att om man verkligen vill bli av med ett graverande porrbegär så borde den totala avhållsamheten i ett munkkloster vara the shiznit. Men å andra sidan... fan vet hur saker och ting kan spåra när ett gäng sköna munkar har hällt i sig litervis av trapisttöl. Det kanske ballar ur. No pun intended.

söndag, februari 21, 2016

Jag har inte varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari. Den tiden på året då det är som allra svårast att stiga upp om morgonen. Varje dag när mobilens alarmsignal ljuder snoozar jag samtidigt som jag utstöter ett gutturalt... läte. Det är också här någonstans jag uttalar min önskan om att ge mig ålderdomen utan att passera gå. Nu. Pronto. Det har blivit som ett mantra under vinterhalvåret. Jag drömmer liksom om en bra och viril pensionsålder utan knytnävsstor prostata och svag pisstråle. Kanske naivt, men man måste ju få drömma, och jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari är nämligen också månaden när Melodifestivalen slår sina klor i det här landet. Det är inte ens något att oja sig över längre. Det är tradition. Som julskinkan, midsommarsnapsen eller vadfansomhelst. Det går inte att ens att värja sig om man så försöker. Det finns ingenting som heter lågt nyhetsvärde när det gäller Christer Björkmans värv. Tidningarna skriver om precis allt. Om Anna Book stukar foten stoppas pressarna. Om någon dabbar sig under en repetition trycks specialbilagor upp och rullas ut. Och jag har kommit dithän att jag inte orkar tycka något om det längre. Alls. Jag har kapitulerat och kanske har det gjort mig lite extra svag i köttet. Ett är i alla fall säkert. Det har har gjort att jag inte ens försökte undvika den flödiga rapporteringen om "årets supergrupp", trots att jag redan efter en hundradels sekund visste att det skulle komma att hemsöka mig om nätterna. Tvärtom. Nästan självskademässigt lät jag det hända. Frossade i det. Och drabbades sedan av en dödsångest som nu bara vägrar gå över.


Bilden som snabbt brännjärnades in på min näthinna är nog topp tre det ledsnaste jag någonsin har sett i hela mitt liv. Tre gamla farbröder och en helvetes massa skinn, flankerade av rubriken "De är årets supergrupp". Jag kunde inte avgöra om tonaliteten syftade till att förmedla en sjukt avancerad form av ironi eller om det bara gått tokinflation på superlativ i mellomedia. Jag tyckte att jag kände igen han i mitten och skummade texten girigt för att kolla om det var vem jag trodde.


Japp! Tommy Black. Och hans två kumpaner visade sig vara Uno Svenningsson och Patrik Isaksson. En go gäng som tydligen har teamat ända sedan i somras. Bildat supergrupp och delat på bensinpengarna när de kört runt mellan folkparkerna. Ibland är livet bara för brutalt.


Dagen innan det stora framträdandet fackade de dessutom upp genrepet och det är svårt att beskriva det obehag jag kände av att se dem låtsas skoja bort det, när expressen intervjuade dem efteråt. Jag vill varna för starka bilder. Bland det otäckaste jag sett i rörligt format. Tommy sköter snacket, Patrik fnittrar lika avslappnat som en orörd slutmuskel och Uno sitter vid sidan i sina fräcka auto-shades och stirrar lite nervöst och/eller halvdebilt ut i rummet. Som en senildement gammal tant. Det är så hemskt att se alltihop. [Fee-ruktans-väärt].




Så kom dagen D. Och med en sådan upptrappning vore det nästan oetiskt att inte sitta bänkade när supergruppen stapplade in på scen. OMG! Det var som att titta på när tre slarviga klumpar trolldeg håller på att stelna. Bokstavligt talat. Finns det ett rekord för hur lite energi som krävs för att genomföra ett schlagernummer på scen så plockade de här killarna hem den fetingpokalen på permanent basis. Jag har aldrig sett någon vilja vara så lite på en plats som Tommy Nilsson var förra lördagen. Jag sätter tusen spänn på att hela gubbgänget, cirka en miljard gånger hellre, hade legat hemma och ätit grillchips och drömt om sina gyllene dagar. Tro fan det. Ett tag var det nästan som att jag fick direktkontakt med Tommys pösiga blick genom tv-rutan. Den sa: "Snart... är det din tur att vissna och dö Mikael". Jag fick fan andnöd. Samtidigt som min hjärna gjorde en snabb resa bakåt i tiden.


Tommy Nillson 1988. Kolla blicken. Han är sexig och han vet det. Han är fan IT! Det här är året innan hela cirkusen ska till att dra igång. Med besked. Tommy vet det inte än, men redan inom ett år kommer han tävla i mello med en låt, en röst och en look som ska sopa banan med allt motstånd och garantera honom tonvis med fitta under flera decennier framöver. Jag är på riktigt nyfiken på i hur många svenska sovrum det har älskats (utan ironi) till Tommys sexigt raspiga och kraftfulla stämma. En hel. Jävla del. Skulle jag tro.

Kvinnorna ville ha honom. Männen ville va honom.

Med rätta. Det är svårt att inte gilla Tommy Nilsson. Särskilt då när han sportade håll-käften-frilla, dykarklocka och högt skurna jeans med jättestora bakfickor och rikligt med gylf. Vad skulle rimligtvis kunna stoppa en sådan man? Inte mycket egentligen...


Visst! Det har kanske inte gjort underverk för karriären för någon av de tre att gå samman och bilda rövgäng, även om Tommy är den som lätt hade klarat sig bäst utan sommarturnéerna med sina sköna Pripps Blå-polare. Men inför tidens tand står vi alla slutligen lika nakna. Vilket också var det som blev så hänsynslöst tydligt och ledde till ett så gränslöst skrämmande uppvaknande för egen del. Jag vet det nu. Att jag aldrig mer kommer uttala en önskan om att snabbspola livet fram till pensionsåldern. Inte ens under vinterns jävligaste måndagsmorgnar. Den tiden kommer förr eller senare ändå. Och nu gör vetskapen om det mig fullkomligt livrädd. Att det skulle bli mello som gav mig det uppvaknandet är väl nästan bibliskt.


I övrigt finns väl egentligen inte så mycket att säga om supergruppens framträdande. Så bredbent. Så stelt. Tommy såg ansträngd och deprimerad ut. Uno Svenningsson... var där. Och Patrik Isaksson såg ut att ha slagit i svanskotan eller något. Smärtpåverkat såg det ialla fall ut när han klev ner för trappan på scenen. Men det kan ha varit brallorna. Jag var tvungen att spontangoogla hur många procent elastan ett par jeans egentligen pallar innan de ger upp och blir en gammal spandexbyxa. Hittade inte svaret, men är rätt säker på att Patrik Isakssons brallor balanserade på knivens egg.

Ungefär precis samtidigt som deras framträdande började medierna ersätta substantivet supergrupp med det något mer åderbrockiga veterantrio i sin rapportering. I greenroom blev de sedan åldershånade av Gina Dirawi under några plågsamma sekunder. Det här bred underhållning är svåra grejer och även om de säkert ville dräpa henne, höll de ganska god min. När folket väl sagt sitt hade de dessutom lyckats kamma hem ytterligare ett bottenrekord. Noll röster!


Publikens svek försökte seniorligan desperat skylla på nymodigheter som app-röster och att dagens ungdomar inte verkar uppskatta avskalade nummer och depressiva skilsmässoballader längre, utan kräver ha sådär himla avancerade nummer. Jag vet inte.

Verkligen ofattbart att någon gick och köpte det här:


När den här pangdealen stod och frestade i hyllan bredvid:



Nä, jag har verkligen försökt se humor i det hela men det går inte. Det är bara för taskigt. Jag hade en tjock ångest när jag la mig för att sova den kvällen och har drömt febrigt sedan dess. Nu känner jag mig skörare än jag någonsin har gjort. Man brukar ju säga att det inte är själva fallet som gör ont utan när man slår i backen. Men det där är bara snack. Jag har omvärderat det där helt och hållet och även om det först var svårt att sätta fingret på vad det stora vemodet berodde på så slog det mig plötsligt. Jag har blivit livrädd för att bli gammal.

Tack för den bajsmackan – jävla Tommy, Uno och Patte.


 

måndag, februari 15, 2016

Den nya kylan

Jag är ganska kass när det kommer till politik, samhällsekonomi, djuplodande statistiska analyser och så vidare. Dessutom kommer det alltid någon viktigpetter och viftar en under näsan med sin klarsynta samhällsanalys. Sällan med något faktiskt förslag på lösningar men desto oftare med välformulerade problemställningar och fritolkad statistik. Det går utför. Alla andra är idioter. Ingen annan fattar någonting. Men jag skiter i det. För jag tänkte passa på att bara tycka en grej. Baserat helt på känsla.

Det känns som att något håller på att gå åt helvete i det här landet. På riktigt. Och det har gått fort. Lite väl fort. Begreppet integrationspolitik har ersatts av flyktingpolitik och flyktingfrågan är verkligen brännhet. Inte så konstigt men det puttrar i varenda vrå. Det Sverige som för bara några månader sedan kändes ganska enat i sin allmänna inställning till humanism känns plötsligt extremt mycket kallare, och ibland visar det sig på ett sätt som jag tycker är mycket läskigare än maskerade mobbar och nassedemonstranter. Den nya kylan smyger sig på. Normaliserar. Åsiktstaket höjs och kanske håller det rentav på att blåsa av. Det som tidigare kanske har betraktats som överdriven, eller i varje fall aningen tveksam retorik med allt för snabba och lättvindiga jämförelser med den samhälleliga tillvänjningen av judehat under 30-talets Tyskland, känns plötsligt inte alls lika överdriven. Den nya kylan smyger sig på. Sänker ribban.

Jag tänker på de senaste veckornas oproportionerliga protester mot ett antal temporära asylboenden för barn och familjer i det mest vita välbärgade bältet här i Göteborg och på andra platser runt om i landet. En uppvisning i när vanligt fölks oro övergår i panik och en samtalston urartar totalt i slutna facebook-grupper och på överfulla informationsmöten. Öppen rårasism som först hejas på, eller i vart fall inte motsägs, sansas efter ett tag. Men enbart av strategiska skäl. En klassisk ögontjänarmentalitet. Anledningen: ett förslag om att upprätta några asylboenden utspridda över bland annat några stadsdelar som inte gjort ett piss för integrationen hittills. Så lite det krävs för att släppa den korrekta fasaden. Den nya kylan smyger sig på. Beklämmande. Ynkligt rentav.

Jag vill påpeka att jag känner mig stolt över att känna så många som bor på i dessa områden men som är klarsynta och starka nog att gå mot strömmen och inte dras med rakt ner i den kokande kitteln. Vänner, kollegor och bekanta. Hatten av. Det måste vara extremt obekvämt att öppet våga sätta sig på tvären och tycka tvärtom i stans allra hårdast segregerade (priviligerade) områden. Särskilt när tonläget höjts och man förväntas göra uppror mot ett förslag vars avsikt är att lösa ett humanitärt problem.

Kommunpolitikerna har liksom äntligen haft den goda smaken att aktivt försöka efterleva stadens vision om att bli en hållbar stad som är öppen för världen. Och att i den kris landets alla kommuner står inför faktiskt försöka göra nåt åt ett hittills ganska misslyckat integrationsarbete och inte bara slentrianplacera asylboenden i stadens nordöstra stadsdelar som vanligt. Utan föreslå platser i Askim, Brottskär, Skintebo, Fiskebäck, Långedrag etc. Det är ju egentligen bara så jävla rimligt. Man hade ju nästan kunnat tänka sig att det skulle knorras, men reaktionerna skulle utveckla sig lika aggressivt som en bensinbrand trodde jag faktiskt inte.

Det hela får ett litet extra olustigt skimmer när man tänker på hur tongångarna gick därute i höstas, när den ditintills abstrakta flyktingvågen plötsligt fick ett ansikte i form av en 3-årig död liten kille som låg uppspolad på en turiststrand i Turkiet. Då ville alla hjälpa till. Då var stämningen varm och mänsklig. Jag vet att jag läste om organiserade klädinsamlingar i bland annat ovan nämnda områden. Om deltagande i den stora Refugees Welcome-manifestationen på Götaplatsen. Om ett stolt engagemang och bilden av den glada godheten. Som nu, lika plötsligt som med en fingerknäppning, verkar ha förbytts mot något helt annat. Nu när invandrarna kommer lite närmre än vad man är van vid, blir verkliga på ett helt nytt sätt, då känns det plötsligt inte alls lika självklart att öppna sitt hjärta längre. Möjligen hjälpa. Men absolut inte där. Inte nu.

Jag har iakttagit det hela lite från sidan, bland annat fått berättat av en kollega som har haft god insyn i den slutna facebook-gruppen och jag häpnar ändå lite. Skälen till protesterna är ibland absurt konstlade och fyllda av löjeväckande hyckleri och ibland vara lika grovformulerade som gammal klassisk skånerasism. Hackat och malet i samma påse. Någon tycker att placeringen av ett asylboende så nära havet är att vaska strandtomt. Motiveringen är att slöjbeklädda kvinnor ändå inte njuter av den härliga havsbrisen i håret... Hahahaaaarggghhfdfsefsef... Sorry, det var bara skrattet som fastnade i halsen. Plötsligt värnas det också något alldeles enormt om floran och faunan, som skulle riskera att hotas om det byggs bostäder åt random folk sådär nära. Det snackas om att åka räkmacka in på svindyr tomtmark och hur orättvist det är att flyktingar ska få bo gratis på så dyr mark i anslutning till ett plötsligt lovsjunget rekreationsområde. Räkmacka verkligen.

Andra går mer rakt på sak och blir duktigt ryggdunkade när de raljant kallar de ensamkommande barnen för små IS-krigare, Våldtäktsmän och skäggbarn. Man tror fanimej knappt att det är sant. Men det är det. Hotiska flygblad delas ut. Gruppen växer och diskussionerna förs mellan skål och vägg i facebookgrupper under oroliga grannars flagg i de sociala mediernas sunkiga chambre separee. Käftar man åker man ut. På informationsmötena mobiliserar man strategiskt med det tunga välartikulerade artilleriet. Jurister som bor i området gör gällande att de minsann kommer göra allt för att förhala ett eventuellt byggbeslut. Varenda kryphål kommer utforskas. Det kan ta upp till åtta år. En sådan jävla skitstil. Det är den nya kylan som smyger sig på. Oroliga röster pratar om rädslan för sina barns säkerhet. De låter resonabla och hävdar att de minsann tycker att alla behöver dra sitt strå och att de gärna skulle vilja hjälpa till. Men inte precis just där. Det är återkommande. Och när diskussionen gått några varv har tonen skruvas upp och någon VERSALSKRIVER rätt ut att det kanske inte är så smart att bygga flyktingboenden i områden där ingen vill ha dem. Nä. Nog fan är det så alltid. Och det är där hela skon också klämmer.

Det är lätt att glömma att vi pratar om människor. Som redan är här. Det är inte tal om några lyxiga resorts som ska byggas i spekulavit syfte för framtida behov. Det handlar om att lösa en akut kris och om att vi som land ska kunna leva upp till vår beryktade humanism och inte förvara människor i ovärdiga byggbaracker längre än nödvändigt. Det är misär som det är. Det är dessutom ensamkommande barn det handlar om i första hand. Även om det i många fall rör sig om nästan myndiga personer så är de ändå någons barn som har skickats iväg från ett ställe helt utan framtid (inom överskådlig tid) i hopp om ett bättre liv. Här. Där. Någon annanstans. Det är ganska så magstarkt och inte så lite cyniskt att ens antyda att det skulle röra sig om några lystna lycksökare som kommer hit för att suga ur vår välfärd för att det är så jävla sweet. Livet som flykting i Sverige är redan ganska oglamouröst och så lite likt en nöjestripp man kan tänka sig som chartersvenne. Att ens närma sig ett resonemang där man lägger en skuldbörda på dessa barn för IS brott mot mänskligheten, när det de facto är just det de flytt från, är bara så jävla osmakligt att jag inte vet vad jag ska säga. Men när den egna komfortzonen utmanas upphör tydligen all värdighet att gälla. Då blir det medeltid för hela slanten. Och plötsligt har den nya kylan kopplat sitt grepp.

Det verkar för övrigt väldigt lätt att frikoppla hjärncellerna och helt bortse från hur det skulle vara att själv befinna sig i den situationen eller hur det skulle kännas att skicka iväg sitt eget barn till ett annat land om de gemensamma krafterna i bostadsområdet hen skulle bli placerad i gjorde sitt yttersta för att motarbeta och försvåra ankomsten. Men det hade nog känts rätt så förjävligt tänker jag. För att inte tala om hur jävla ledsamt det måste kännas för barnen som förvisso har landat på en tryggare plats, men trots det måste känna sig ganska vilsna och modstulna – och då få klart för sig hur in i helvete ovälkommen man är. Räkmackeflykting och allt det där. Inget glidmedel för integrationen direkt.

Alltså, jag kan verkligen förstå människors oro på flera plan. Jag skulle också känna oro om någon plötsligt knackade på dörren och sa att nu kommer det att flytta in hundra flyktingbarn i kåken bredvid. Eller tiotusen tyska bögar. Det är naturligt och mänskligt att bli lite nervig inför sånt som känns främmande, och vi är nog lite var till mans formade av mediarapportering, lösryckt statistik och många års ultradassig integrationspolitik. Men det är skillnad på att uttrycka oro på ett sansat sätt... och på att gå totally fucking bananas. Det känns som ganska enkel matematik att det kommer fungera mycket bättre om ett bostadsområde går samman för att se hur de kan samarbeta för att få allt att fungera istället. Det skulle troligen vara en ganska bra grundplåt för att hjälpa till att skapa lite mer välmående hos traumatiserade människor istället för tvärtom. Någonstans mitt i allt kaos förväntar man sig ju ändå att tänkande människor ska vakna upp och lukta på kaffet och egentligen tror jag att de flesta i de här stadsdelarna ändå innerst inne inser att det banne mig är deras tur att dra ett strå till stacken nu. Om inte för att faktiskt ha en chans att vara med och skapa lite bra integrationsförutsättningar för en gång skull, så för solidariteten mot resten av kommunen och det här landets invånare kanske? Men att det kommer bli lika bekvämt och mysigt som hemma i badtunnan kan man nog glömma. En flyktingkris är aldrig bekväm. Särskilt inte för de som flyr.

Och jag fattar såklart att det kostar pengar. Att det inte är lätt. Att allt ska finansieras. Att vi har ett tak. Men det är en annan fråga. Märk väl att det här inlägget handlar om att uppmärksamma hur de här trettiotalsvibbarna har legat sked och omärkt vuxit sig in i Sverige. Det handlar om hur intoleransen har brunnit upp och hur en ny sorts tolerans har uppstått ur dess aska. En tolerans som luktar brunt lång väg. En tolerans som tillåter att prata om invandrare och flyktingar på vilket jävla sätt som helst i princip. Och visst är Sverige påväg att förändras. Det kanske måste bli så hur tråkigt det än är. Kanske har vi levt i fred så länge att vi helt har tappat konceptet kring vad ett krisläge är. Flyktingströmmarna som vi så gärna var med och välkomnade i höstas har nu reducerats till en klinisk flyktingfråga.

Det är ironiskt på ett väldigt osmickrande sätt, hur mycket energi det plötsligt verkar finnas till ovan nämnda flyktingfråga, men hur jävla fel den används. Det är så lätt att vara flyktingvänlig på avstånd. Och här ska jag vara snabb att erkänna att jag och min familj har varit ganska kassa på att engagera oss och hjälpa till utöver klädinsamlingar och sms-bidrag. Men vi går åtminstone inte man ur huse för att försöka häva byggplaner för asylboenden bara för att det inte matchar dagens outfit. Att det skulle handla om att bevara naturskyddsområden och rekreationsområden ger jag inte ett piss för. Den här typen av egoister skulle fan äta biotoper till frukost om de hade möjlighet att förvärva och exploatera ett A-läge för egen vinning. Därmed är deras så kallade oro också en futtig ursäkt. För vaddå, skulle människor som redan bor i invandrartäta stadsdelars oro vara mindre värd? Det verkar nästan så.

Nä. Ibland måste man bita ihop och göra det som är rätt även om det känns läskigt. Så att inte den nya kylan växer sig starkare och blir något annat.

torsdag, februari 11, 2016

Elva till tjugo

Film nummer elva till tjugo i vårt filmtittarprojekt kan väl sammanfattas som en medioker samling filmer med undantag för första och sista som båda kvalar in på årets-bästa-hitills-lista. Tror att vi medvetet har köttat av vissa filmer som vi vet skulle vara skit bara för att vi ändå ville ha dem sedda. Vissa har bara varit sämre än vi trodde. Låt nästa tio kantas av mer storslagna filmupplevelser.


11. The end of the tour

Filmatisering av David Lipskys gedigna Rolling Stones-intervju med författaren David Foster Wallace. Magiskt bra film. Älskade den från första till sista sekund. Skulle inte rekommendera den till människor som tycker att Mel Gibsons Payback är en tokfemma men om man uppskattar pratfilm när den är som allra allra bäst så är detta en fantastiskt bra film. Jason Segel gör ett fint porträtt av David Foster Wallace som gör mig nästan lite gråtmild bara av tanken. Jesse Eissenberg som jag helt ärligt börjat tröttna på är också svinbra. Helt enkelt en fantastisk film och i skrivande stund lätt årets bästa.

Betyg: 5




12. Rubber

En film om ett däck som mördar folk på löpande band. Frågor på det? Quentin Dupieux som även gjorde Wrong som var med bland de första tio filmerna har gjort denna ganska märkliga film. Han har ett ganska skruvat sinne för humor vilket jag brukar upskatta. Men detta blev bara bajspannkaka. Har svårt att se något större underhållningsvärde i filmen överhuvudtaget. Den enda scenen jag uppskattade var när några poliser blir briefade om seriemördaren och de även får reda på att förövaren är ett däck, varpå en av polisernas följdfråga är: "Is it black?".

Betyg: 1




13. San Andreas

Här har vi en film som jag visste skulle vara ett riktigt lass med skit. Men som jag ändå ville se, av anledningen att det ibland är bra att kalibrera lite med en super-duper-extra-allt-action-rulle. Med Dwayne The Rock Johnsson. Briljant att sätta en gammal samoansk wrestlare i rollen att rädda världen. Vad kan gå fel? Typ precis allt, är kanske det mest balanserade jag kan komma på att säga. Men det är långt ifrån The Rocks fel. Det tar två minuter innan man fattar att man har drygt två timmars lidande (snällt sagt) framför sig. Tror att detta kan vara bland det sämsta jag någonsin sett. Jag är osäker på om en mitt tolvåriga jag hade blivit imponerad och då ska ändå sägas att jag tyckte att Arnold Schwarzeneggers Commando var bland det fetaste jag någonsin hade sett.

Någonstans kan jag väl ändå uppskatta filmer som är packade med enhandsflygningar med helikopter bland fallande skyskrapor, speedboatslalom mellan lastcontainrar i uppförsbacken PÅ en två hundra meter hög tsunamivåg, våghalsiga räddningsaktioner undervattenslabyrinter, kletig kärnfamiljsromantik som skulle kunna få de mest frigida frikyrkoförsamlingar att framstå som en grupp sexdyrkande hedningar, för att inte tala om könsrollskorridorer som hade fått vikingarna att känna sig obekväma. Men det här blev bara för mycket.

Se inte den här filmen. Om ni inte njuter av att förnedra er själva. Den klyver Armageddon som våt björkved när det kommer till pinsamhetsfaktor.

Betyg: –




14. Mistress America

Noah Baumbach har en tendens att vara ojämn kan jag tycka. Jag hoppas alltid på en The Squid and the Whale när jag ser hans namn men oftast levererar han bara en trepoängare. Detta är en typiskt sådan. Med det sagt är det ingen dålig film. Tvärtom. Jag gillade den jättemycket. Men den räcker inte mer till en trea för det. Trea är inget dåligt betyg.

Betyg: 3




15. Klovn Forever

Frank och Casper och deras sinnessjuka hjärnor har fått mig att älska Danmark något alldeles oproportionerligt. Först med sin sex säsonger långa tv-serie som handen på hjärtat är det roligaste och mest gränsöverskridande som någon på denna jord har skapat. Och sedan den första filmen Klovn – The Movie där de gör ett ganska bra jobb med att föra den fanan vidare och ja fanimej lyckas toppa galenskapen. Så förväntningarna var skyhöga på Klovn Forever.

Det har gått några år. Frank har hunnit bli tvåbarnsfar och lever ett lugnt och stilla liv. Casper och han har med anledning av deras upptåg i föregående film inte en lika naturlig plats i Frank och Mias sociala liv längre. Det hindrar honom ändå inte för att fucka upp allt ännu en gång. Casper flyttar hastigt till LA och Frank inser att det trots allt är hans bästa vän så han åker för att hämta hem honom innan han hinner rota sig... och det är väl här allting börjar gå åt helvete igen.

Ja, den är rolig. Ja, den är sjuk så in i helvete (troligen även med danska mått) och ja, man bör se den om man är ett Klovn-fan. Men det är också förbehållet. Man bör inte se den om man inte sett och gillat deras tidigare värv. Det är en förutsättning. Dels för att kunna skratta åt vansinnet. Dels för att kunna kisa mellan fingrarna med vissa grejer. Med det sagt så vilar det en lite sorgsen aura över den här filmen. Frank och Casper har liksom blivit som två vänner som man varken vill ha eller bli av med och det är lite så hela filmen känns. Jag blev sugen på att få uppleva hela sagan från början igen. Och det är kanske inget dåligt betyg. Hade den här gjorts i Sverige hade betyget inte orka klämma ur sig ens en smygfis till hejarop. Men nu är den dansk och med arvet från alla tidigare produktioner så får jag ändå drista mig att ge den en trea. Högt upp på min önskelista är att de ska återuppliva sin serie igen. Det hade varit så jävla bra.

Betyg: 3




16. The Big Short

Finsansfilmer kan vara jättebra och jättespännande. Det här är ett försök att via komedi (ganska svart sådan) närma sig ämnet. Det går rätt bra. Den är snygg och underhållande. Men jag tycker inte att den förstjänar riktigt så mycket hurrarop som den fått. Jag vet inte om jag var på fel humör eller något men jag kan inte se någonting som var värt en oscarsnominering i hela filmen. Det var dock ett rätt kul sätt att ta till sig en story om den stora finanskrisen 2008.

Betyg: 3




17. Sleeping with other people

Jag minns inte ens den här filmen. Så intetsägande var den. Trailern lägger jag endast ut för att hålla ordningen. Se den aldrig. Det är en order.

Betyg: –




18. Freistatt (Sanctuary)

Så var det plötsligt dags för Göteborgs Filmfestival och vi hann faktiskt gå på tre filmer. Den första var en tysk film om en tysk uppfostringsanstalt. Fan. Strängt folk alltså. Tyskarna. Men jag antar att det sett/ser ut så lite varstans i världen. Påminde lite om Jan Guillous Ondskan. Boken då alltså. Inte filmen. Men Sancturary var lite mer våldsintensiv skulle jag kanske säga. Den var stundvis ganska rörande men tyvärr grep den inte riktigt tag i mig. Det var fint foto. Den var välspelad. Det var såklart en spännande plot. Men jag tror att den kanske var lite slarvigt berättad på sina ställen. På ett ställe, när huvudpersonen fått så mycket pisk av anstaltschefen att han ser syner, får vi följa med på något som ballar ur i en slags märkligt incestuös drömsekvens.

Betyg: 3




19. A Monster With a Thousand Heads

Mexikansk film om en kvinna som får en falling down när hennes cancersjuke man plötsligt vägras vård på grund av försäkringskorruption. Bra. Jag gillade den. Men kanske hade jag önskat att den byggde upp berättelsen lite mer och lite intensivare. Det fanns alla möjligheter men tyvärr kändes den trots sina ringa 75 minuter som en ganska långsam film. Kvinnan i huvudrollen kändes extremt välcastad och filmen bjöd trots sitt ganska tunga ämne på ett och annat skratt.

Betyg: 3




20. Mate-Me Por Favor (Kill me please)

Brasiliansk ungdomsfilm om ett gäng tjejer i ett förortsområde (ser ut som ett oändligt Västra Frölunda) till Rio de Janiero och hur de reagerar med lika delar ungdomlig nyfikenhet och morbid fascination när ett mord plötsligt sker i deras område. Huvudpersonen Bia är synnerligen kool och hela filmen är en frisk fläkt där vi får följa de fyra tjejerna som blir både allvarsamma och absurt obrydda på samma gång i takt med att fler människor faller offer för vad som verkar vara en seriemördare på framfart. Rolig. Snygg. Udda. Allt på samma gång. Jag tänkte inte så mycket på det förrän efter filmen men den innehöll inga vuxna, bara tonåringar. Ändå kändes vuxenvärlden på något sätt väldigt närvarande i sin frånvaro.

Ett lyckopiller på samma sätt som Fucking Åmål. Typ. Svårt att förklara och jag hittade ingen trailer trots ganska mycket letande. Men se den om ni får chansen.

Betyg: 4


söndag, januari 31, 2016

Vegofel

Vad finns det egentligen mer att säga om SVT:s omtvistade helvegetariska matlagningsprogram Vegorätt? Inte mycket. Men ändå. Det är någonting som liksom ligger och moler och vill ut. Jag måste prata om Vegorätt. Samtidigt vill jag inte sälla mig till någotdera läger. Varken för, mot eller mittemellan.




Man kan väl börja med att konstatera att programmet hade premiär. Sedan lät svaret inte vänta på sig. Inom loppet av ett par dagar hade social media och ivriga nöjeskrönikörer verbalslaktat Elenore Bendel-Zahn och Karoline Jönsson (kvinnorna bakom programmet) som vore de grisar på en dansk grisfarm. Ingen har väl vid det här laget missat hur det har förfasats över grönkål, aroniabär, instagramestetik, vildhästar och omotiverade yogasessioner.

Jag kan till ganska stor del förstå de starka reaktionerna. Konstlat flum-flum av den här arten känns nästan som gjort för att hata. I en tid där vi varje dag möts av fler uttryck än en människa gjorde under en hel livstid för bara några år sedan, och i ett samhälle där utvecklingen går snabbare än någonsin och samtidigt aldrig kommer att gå så här långsamt igen, finns det något djupt provocerande i att se två personer sitta på en höbal och äta smoothie ur en skål och samtidigt vara overkligt höga på livet. När den ena dessutom lite plirigt hunnit berätta att hon redan ätit smoothien *konstpaus* eftersom hon drömt om den flera gånger under natten och de båda sedan briserar i ett härligt internt skratt. Då smäller det. Ingen känner igen sig och vi svenskar älskar att känna igen oss. Vi måste känna igen oss. Annars jävlar!

Strax därpå dyker kritik-kritikerna upp och (typ) försvarar tjejerna. Först blir det en moralfråga. Sedan blir det en könsfråga. Retoriken är enkel. Hate shaming har blivit en väldigt stabil uppåtgående valuta. Hade jag kunnat investera i det hade jag fanimej sms-lånat upp maxbeloppet och köpt hate shame-fonder för hela slanten. Nästan ingen kritik passerar under hatradarn nu för tiden så det är nästintill omöjligt att skriva ens en lite syrlig text utan att få hater-stämpel. Den enda kategorin hat som är fredad skulle väl vara gubbhatet då. Hatets helium. I övrigt är det lättaste sättet att kväsa en motståndare att snabbt vifta med hatkortet. Trist. För det är skillnad på kritik och hat, även när kritik är hård och sarkastisk.

Men ännu tristare är att kön blivit en slags standardanalys för kulturdebattörer. Det är go-to-lösning nummer ett. Vilket är synd för det är verkligen en viktig sak att belysa. När det finns belägg. Men i det här fallet tycker jag att man skjuter lite snett när man för femhundrade gången drar upp Plura, Per Moberg, Ernst Kirchsteiger och Bengt Frithiofsson som motpolsexempel på egensinniga mat-, dryck- och mysmän som kommer undan med precis vad fan som helst utan någon sorts kritik alls. För det stämmer faktiskt inte riktigt.

Alltså den explicita googlingen "Pluras kagge" genererar cirka 2000 träffar, varav samtliga resultat på första sidan är kopplade till texter av mer nedsättande karaktär där ord som mysfyllo och fetma toppar listan. Och det skulle väl vara synd att säga att Sverige inte har skrattat ut Per Moberg och hans "prisvärda" skärbräda. En folkstorm vill jag minnas. För att inte tala om hur hånad den snälle goe Ernst har blivit mellan varven (och alla lovord). Eller Bengt Frithiofsson för den delen, vars legendariska tv4-fylla sportar 1,2 miljoner visningar på tuben nu, som nog rivit ner ett och annat hånflabb ute i stugorna. Jag lägger verkligen ingen värdering i det. Jag bara menar att även gubbar åker på en skopa glåpord när de sticker ut för mycket. Däremot är ovan nämnda gubbmaffia något så in i helvete etablerad och därmed kanske står lite bättre rustade än nykomlingarna i Vegorätt mot tuff kritik och pöbelns rop så att säga.

En intressant detalj är att även att många av kritik-kritikerna, samtidigt som de rusar till Vegorätts försvar, tydligt distanserar sig från programmet och klargör att de minsann inte heller gillar formatet nåt nämnvärt.

Själv måste jag erkänna att jag höll ut länge. Förvånansvärt länge. För visst onjöt jag lite av att se Elenore och Karoline nojsa med grönkål och superbä. Och hur många händer som egentligen behövs för att skiva en zucchini. Jag irriterade mig en aning på att de gjorde det omöjligt för mig att bli sugen på deras mat genom att nyfrälst rabbla ämneslära i form av enzymer och klorofyll och introducera svinovanliga ingredienser utan att överhuvudtaget introducera tittarna för det. Näringsjäst liksom. Det är inte bara störigt. Det är arrogant. Och självklart höll jag på att flippa totalt när jag såg hur de vid den omtalade strandgrillningen i första avsnittet först ser ut att kyla ett knippe sköna småbiror (vilket skulle ha varit väldigt förmildrande i sammanhanget) i nån halmkorg (förvisso) för att sedan totalt facka alla Svenssons i ögonen med favoritdrycken Kombucha. Say what? Fermenterat te! Still not understanding.

Fermenterat te som avnjuts till tonerna av en new age-killes trummande på en kopparkittel hamnar farligt nära min absolut bortre gräns. Enhjulingscyklister. Och med den utvecklingen vi bevittnat under två avsnitt känns det tyvärr inte alls omöjligt att just det skulle kunna bli ett spexigt inslag redan i avsnitt tre. Då dör jag.

Men det är egentligen inte är något av det jag hittills nämnt, eller att det är genuint dåligt, som gör att det känns som att jag råkat svälja en påse klipulver när jag tittar på programmet. Det stora problemet med Vegorätt är att det är så satans exkluderande. Och fördomsfullt (som ett par vänner sa igår). Inte ens hard core-veggos verkar känna sig välkomna, vilket känns som en ganska dålig grundpremiss för ett flång nytt helvegetariskt matlagningsprogram. Maten är liksom det minsta problemet med programmet. Jag hade lätt kunnat tänka mig att äta allt jag sett hittills. Bortsett från smoothie ur en skål då, men det är en ren principfråga. Och "rawmesan" för att jag blir förbannad av namnet.

Public service storhet ligger ju i att det möjliggör program för minoriteter och allmänt smala tittarskaror. Men det finns ju gränser. Oddasat känns ju lika folkligt som Mello om man jämför med Vegorätt. Istället för att ens ge sken av att vilja inspirera tittarna att käka mer ur växtriket, vilket skulle ha varit rimligt ur alla perspektiv, känns programmet mer som en mysklubb för superinbördes beundran. Hur kan man annars förklara att hela dess samlade målgrupp är med i programmet? Vegorätt svettas svågerpolitik och jag vill inte ens veta hur beslutet om produktion klubbades igenom. Jag tror inte en sekund på att tanken aldrig slog någon på redaktionen att nu är vi fan ute och cyklar på ett minfält. Men de körde på ändå och därmed tycker jag att alla tv-licensbetalare har rätt att uttrycka sina känslor för programmet. Även om de inte är lika välgörande som pinjenötsfett för själen.

Slutligen hoppas jag att Karoline och Elenore får bra stöd av SVT (det är trots allt deras ansvar) för jag tror att båda två är finfina personer som får äta hur mycket näringsjäst de vill. Så länge de inte blandar in några gycklare i programmet. Då blir det svårt att förlåta. De pushade verkligen gränsen med gitarrmongot i avsnitt två.