tisdag, maj 09, 2017

Janne

Mötte just Janne Josefsson i Vasaallén. Han kisade mot solen och såg ut att lida. Hade munnen öppen och såg allmänt flåsig ut. Tror att han höll på med någon slags motionerande för han hade kortbyxor och en t-tröja i dri-fit-material. Jag blev lite besviken för plötsligt blev han så mänsklig och inte alls sådär tuff och hård som man är van att se honom. Kort var han också. Nä, det var inget kul avslut på arbetsdagen. En sån jävla paffpunka.

Inte för att jag ser ut som en miljon dollar när jag tränar, men jag har ju heller inte byggt upp en sådan skjutjärnsaura kring min identitet som Janne har. Han spelar ett mycket högt spel när han blottar sina i vanliga fall så klädsamma rondör och stubbiga löpsteg på det sättet. Passar han sig inte kommer människors respekt för ett Janne-besök att devalveras med fyrtio tusen miljarder procent och då kommer det gjutas mod i varenda kommunaltant från norr till söder att, inte bara våga utan även sukta efter att gå en rond och dribbla bort honom totalt.

lördag, april 22, 2017

Får det lov att vara ett par färskt nedkylda handskar?

Jag ber om ursäkt i förväg för meningslöst gnäll men skyller det på den förnedrande känslan av smuts och skam man lämnas med efter att man haft bilen inne på service. 7800 gick kalaset på den här gången. Kan man ens ha tråkigare för pengar undrar jag? Men jag fick en stämpel i serviceboken. Alltid något. Då känner man sig i alla fall duktig en gång om året när man lägger tillbaka boken i handsk...

Vad är det för relik? Handskfack!?

Utvecklingen har gått hyfsat mycket framåt i bilbranschen får man ändå säga. Med massa cool features och sånt. AC och rattvärme är två av mina favoritfinesser. Backkamera och parkeringssensorer är också toppen, precis som elsäten med minnesfunktion, yada yada och hela she-banget. Det är ändå ingenting. Hybridtekniken har kommit och gått, elbilar är påväg att bli en svennebananvara och i år ska tydligen självkörande bilar börja köra runt i Göteborgs stad. Snacka om utveckling. Men jag ger mig fan på att även de nya framtidskärrorna kommer att ha handskfack. Det är den enda grejen som inte har förändrats ett piss inom bilindustrin. Vad är grejen med det? Att ingen under hela bilhistorien kommit på tanken att ifrågasätta dess existens? Det måste ju ändå vara ett tag sedan någon, utöver gamla veteranbilsentusiaster, kände ett trängande behov av att skämma bort sina bilhandskar med ett dedikerat förvaringsutrymme. Ändå är det uppenbarligen mer självklart att en ny bilmodell är utrustad med hanskfack än ratt.

Jag hörde att någon biltillverkare gjort en dundermiss och glömt kopphållare i någon familjebil. Bilen var toppen men ingen ville ha den så den fick återkallas. Det är ändå tusen gånger rimligare än att varenda bil som någonsin gjorts sedan 60-talet envisas med att ha ett handskfack. Alltså jag har inget emot själva förvaringsutrymmet. Det är väl bra. Men just att det fortfarande kallas handskfack känns mindre modernt än begreppet gillestuga. Ju mer jag tänker på det ju dummare känns det. Jag vet inte vad folk har i sina handskfack men en kvalificerad gissning är att minst 99% av alla bilägare har sin servicebok där. Borde det då inte vara rimligare att det där lilla facket kallas serviceboksfack? Eller förvaringsfack för att vara på den supersäkra sidan. Det är helt sjukt att ingen utmanat konventionen ens en milimeter och åtminstone försökt reducera bort prefixet "handsk".

Min asiatiska herrgårdsvagn ägdes bergis av nån gammal utesäljare för den har all extrautrustning som fanns att få 2012. De flinka koreanerna har till och med vidareutvecklat det där självklara handskfacket. I en riktning som när man hör det nästan tror att det är uppfinnaren i Lorry som ligger bakom det. När man läser igenom listan över specialutrustning så står det plötsligt "kylt handskfack". Alltså det är ju toppen att kunna förvara sin vattenflaska eller en trekantsmacka med ägg och majo när man är ute och kör. Särskilt om sommaren. MEN KALLA DET FÖR FAN INTE FÖR KYLT HANDSKFACK DÅ. Det är idiotiskt.

Att installera både rattvärme och kylt handskfack i en bilmodell blir kortslutning för mig. Eller åtminstone funktionsvarierad ingengörskonst. Jag lovar, ingen tar på sig handskar för att kyla ner sina tassar. Och om man nu ändå vill bjussa på lyxen med en funktion som erbjuder föraren svala handflator borde väl rattkyla vara en mer rimlig finess?

Eller bara sluta envisas med att kalla det där lilla förvaringsutrymmet för handskfack.

tisdag, april 11, 2017

THK – The next generation

Så har det äntligen börjat dra ihop sig till ännu än säsong av svt:s dejtingklassiker Tro, hopp och kärlek. Hittade helt utan förvarning den kommande säsongens sökprogram igår och klickade mig febrigt in för att kolla. Besvikelse. Milt sagt besvikelse.


Lina, Filip, Jennie och Björn
Om förra säsongen var toppmatad med potential så verkar årets säsong i bästa fall kunna bli lika rafflande som ett parti bingo. Lina, Filip och Jennie. Tre socialt "högfungerade" personer som på sin höjd verkar lite kristet torra och möjligen, vad den fria världen anbelangar, drar lite väl mycket åt äldreboende i sin inredningsstil. Bortsett från nya Filip då som bor kollektivt och har en skateboard på väggen (vem har det ens?). Som THK-fanboy börjar jag onekligen undra vad de har att göra här egentligen.

Den nya Filip har jack shit att hämta om man jämför med förra säsongens Filip som hade stjärnkvalle skrivet i sin neongloria. Om förra årets Filip hade allt man kan önska sig i form av total verklighetsfrånvänd syn på sin omvärld kombinerat med en grandios självbild som får Vladimir Putin att framstå kissnödig, så är gåtan med årets Filip varför han gör sig besväret att marknadsföra sig som from svendom, när kyrkisarna skulle svärma som flugor bara han öppnar gylfen?

Givetvis har jag ända sedan förra säsongen tvivlat på att svt verkligen skulle kunna komma i närheten av förra säsongens tv-magi. Är det ens en rimlig förväntan? Hur många Filip Wennerlund kan det finnas i världen? Om de dessutom ska vara kristna så blir underlaget plötsligt väldigt snävt i ett såpass sekulariserat land som Sverige. Fast å andra sidan så är väl kyrkan en ganska given domän att börja rota i om man vill skaka fram nya stjärnor på de handfallnas himmel.  

Jag ställer i alla fall mina förhoppningar till Björn. Jag får lite ont i hjärtat när jag ser honom. Och ännu mer ont när han berättar hur han flera gånger trott att han har hittat kärleken med en kvinna när hon plötsligt anförtror sig sina kärleksbekymmer för honom. Hur han förädlat axelmassage till en konstform som han bemästrar till fullo, men verkar uppriktigt förvånad när Mark dömer ut det som en sinnlighetens återvändsgränd.  Björn vill så innerligt gärna träffa en kvinna och jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det. På riktigt. Han verkar så himla trygg och fin att vara md. Hans kollegor fullkomligt älskar honom, mark ömmar för honom och jag tyckte mig genom tv-rutan känna hur hela hans lilla farbroraura doftade mysigt av kokkaffe och mandelkubb. Whats not to like? Men vis av erfarenhet ska vi såklart inte ta ut något i förskott. Vem vet vad för sjuk skit Björn sitter och ruvar på efter decennier av nedbrutna stånd och hopplös trängtan? Ett litet hopp om att svt:s casting lyckats varka fram ännu en guldklimp väcktes när han upprepade gånger refererade till sig själv som nörd. Det brukar borga för allmänt taskig dynamik i interaktionen med andra människor, och därmed öka börsvärdet på företagen som kränger skämskuddar exponentiellt.


Björn

Utöver Björn så hoppas jag mycket på de sökande i nästa säsong. Måtte det krypa fram horder av spännande praktexemplar och potenta prototyper ur bibelbitarnas enklaver. Eller vad säger ni andra THK-fans? Har jag rätt, har jag fel och har ni sett sökprogrammet?

måndag, mars 20, 2017

Tågåkeri, mys och lite vanligt hederligt gnäll

Har åkt mycket tåg på sistone. Gbg-Sthlm, Sthlm-Gbg. Repeat. Gillar att färdas med tåg. Läste om nån gubbe som köpte ett frikort när han blev pensionär och började åka tåg precis överallt, precis jämt. Nya platser varje dag. Läsande. Filosoferande. Det var så han spenderade sina dagar. Och bortsett från att bistroutbudet skulle kunna utlösa en självmordsvåg på svältdrabbade breddgrader, så varför inte? Jag blir ofta trött av att läsa på tåget men älskar att kolla på tv-serier

Förra gången jag åkte hem från Stockholm satt jag mitt emot Erik Blix och hans son (förmodar jag). Han har aldrig sett bättre ut. Han såg både kulturell och smart ut när han hade brillorna nedskjutna långt ner på näsryggen och skumläste i Theodor Kallifatides Ännu ett liv. Snyggt klädd också med mörk kajav, paisleymönstrad bröstnäsduk ett mycket stiligt skägg som matchade hans lite patenterat trötta blick. Det var hoppingivande. Hann tänka att så vill jag med se ut när jag är äldre, bortsett från en kort stund när han hade slocknat och satt bakåtlutad med vidöppen mun, då såg han ut gubbmodellen av en fågelholksprototyp. Men vem fan gör inte det? Jag plockade upp telefonen och knäppte av en bild. Zoomade lite. Knäppte av en till och en till. Sedan mötte jag plötsligt hans blick genom mobilskärmen. Busted. Jag blev så stressad att jag råkade hålla in avtryckaren och kameran började spruta fram bilder i en serie om 24 stycken suddiga panikrutor. Tänkte att nu flippar han på mig, men tror att han var för sömndrucken för att ens fatta vad som hände. Eller så hatade han mig i det tysta. Det händer att folk gör det.

Idag åker jag baklänges och sitter snett mittemot en kvinna som är lite lik Gudrun Schyman och det är ju inte så pjåkigt. Hon ser precis lika munter ut som jag. Giftastycke skulle kanske en del säga, men jag har aldrig gillat det ordet.

Förklaring: Hörlurarnas placering beror på att min AD-kollega
frågar mig saker precis hela jävla tiden.


Det finns två saker jag tycker är det sämsta med att åka tåg:

För det första så är det obehagligt att vara så uppfylld av känslan av hur lite man kan lita på någon som jag litar på Statens Järnvägar. Jag tror att jag hellre hade låtit en av Rolexförsäljarna utanför Grand Bazaar i Istanbul passa en väska med kontanter än att våga tro på SJ:s tidtabell. Det är lustigt hur lokföraren alltid annonserar förseningen genom att skylla på andra långsamma tåg. En timmes försening ingår i standardrutinen. Sist var vi en och en halv timma försenade vilket känns extra trist en fredagskväll. "Så blir det ibland", hojtade en glad gamäng genom högtalarsystemet. Det uppskattades av ingen. Möjligtvis hade gubben med frikort kunnat låta det passera med ett leende.  I skrivandes stund står vi stilla utanför Skövde. Anledningen är som vanligt andra tåg som sabbat flowet. En tågvärd ropade dock ut den mycket glädjande nyheten att de lovar berätta exakt hur sena vi kommer att bli. Om en stund. Bra jobbat SJ. Applåd. Jag undrar hur det kommer sig att tågtrafik fortfarande kan räknas som ett fullvärdigt färdmedel. Antar att det bara kan bli så här i syltryggarnas heliga rike. Jag bara misstänker att en så valhänt järnvägsdrift inte skulle passera obemärkt i ett land med lite strängare styre. Josefine blev inte eld och lågor när jag citerade utropet i sms. Sammie hade just haft en härdsmälta och nu blir hon tvungen att ta med henne för att hämta Stella i stallet. Oh, sweet Moses and his holy mother. Hade jag fått bestämma hade jag utan att blinka kunnat utmäta det som straff till ansvarig personal. Låta dem barnvakta Sammie, en dålig dag, precis innan läggdax. Brrr... men om skendränkning anses vara okonventionellt så lär en maffig child-meltdown-session för alltid få stanna vid en vacker dröm.

Den andra saken som är riktigt dålig med att åka tåg är att det bästa kaffet man kan få tag på är på centralstationernas Espresso House. Lustigt namn på ett företag som gör så lam espresso. Hur svag är ens espresso om det krävs tre shots för att kaffesmaken ska börja förnimmas i en liten cappuccino? Fast det är klart, det kan ju vara mjölken som är STARK?!!

"Cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker Pizza”

I förra blogginlägget skrev jag att Johan Lindeberg gjorde mig sugen på att skriva ett eget Min helg-reportage att pitcha in till Två Dagar (nå, vad säger du Johanna Lagerfors?). Originalet som är härligt på många sätt och vis kan ni med fördel läsa på på SvD.

Här är min egen version:

Tack för bildinspo:  J. Lindeberg


Den ganska habile reklamkreatören Mikael Andersson tjockisfikar och köper nya torkarblad till sin asiatiska svennekombi under en vanlig helg i hemstaden Göteborg.

På fredagseftermiddagen efter jobbet skyndar jag som vanligt till Systembolaget på den chica men samtidigt så otroligt dassiga Avenyn. De sportar ett nästan imponerande klent utbud så det är inte mycket att göra, jag rafsar åt mig lite fulbubbel och ett enklare rödpang, innan kosan styr mot chipshyllan på ICA hemma i Brunnsbo. Det är en klassisk ICA-affär som funnits där i minst 30 år och han som äger det verkar vara en sympatisk herre, han hälsar alltid glatt de gånger han själv gör marktjänst i butiken. Det blir en stor påse grillchips och en lite mindre stödpåse ostbågar med cheddarsmak. Min dotter Stella sms:ar och säger att hon vill ha choklad, min filosofi är att godis är ok så länge det är på lördagar. Så chips it is.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta.

Kommer hem. Äter middag. Efter middagen parkerar sig hela familjen i soffan framför tv:n och river upp snackspåsarna. Denna unisona fredagsritual måste vara det svenskaste som finns. Tony Irving plågar tittarna med sitt hopplöst värdelösa uttal för tjugonde säsongen i rad. Jag brukar säga att jag skulle göra vad som helst för mina barn, men drar ändå gränsen vid Let's dance. Det är otittbart. Vi hyr Karlsson på taket via Apple-TV.n istället. Barnen har inte sett den och jag gillar den osympatiske lille narcissistdjävulen bäst av Astrid Lindgrens karaktärer. Min kollega Maja säger att han är alla ryssars favorit så det måste vara ryssen i mig. När filmen är slut lägger vi barnen och poppar sedan raskt fulbubblet, men får tyvärr korka igen det efter knappt halva, eftersom jag drabbas av total tröttkoma. Under natten sover jag oroligt och vaknar några gånger. Mitt vintertäcke gör att jag svettas på smalbenen och det är ganska jobbigt. Dessutom får jag ofta huvudvärk av min värdelösa kudde så jag lovar mig själv att inhandla en flång ny seniorkudde med minnesskum så fort lönen kommer. Det kan vara räddningen. Eller åtminstone lite lättare stötdämpning av det kroppsliga förfallet. Förr brukade jag vara kreativ om nätterna. Jag har t.ex. kommit på både bloggfrossa och busmejl.se när natten varit som mörkast. Nu för tiden går jag bara upp om jag behöver bajsa eller ta en treo. Jag har grym utsikt från mitt hus på Hisingen och brukar ibland öppna badrumsfönstret och bara känna in allt.

På lördagen vaknar barnen som vanligt långt innan oss vuxna. När vi hör att de börjar kivas med varandra för högljutt på nedervåningen slänger jag på mig lite kläder, kör som en biltjuv ner till ICA för att köpa det färskaste bröd som erbjuds inom rimlig radie. Det blir ICA Basics bake off-frallor. Bilens torkarblad är helt slut sedan ett tag tillbaka och den enda effekt de ger numera är ett isande ljud av metall mot glas, det hinner nästan göra mig borderline innan jag svänger in på parkeringen. Jag passar på att köpa ett paket bryggkaffe från mitt favoritrosteri Arvid Nordquist. Franskrost blir det, Josefines favorit på grund av dess fyllighet. Men ibland när jag är ensam brukar jag ta mig friheten att experimentera lite. Kanske väljer jag en Gran Dia som sägs vara generös och fruktig eller ett mer oprövat kort som Wanyama som utlovar en bärig och mustig smakupplevelse. Vad som helst är egentligen bättre än lågpriskaffet vi köpte på Lidl förra helgen. Det förde tankarna till hur det torde smaka om man skördar en gammal farbrors fullmogna kånkelbär, fyller ett melittafilter och brygger dem genom sin Moccamaster. Just nu är jag egentligen inne i en period då jag gillar pressokaffe mest. Kommer tillbaka hem och hystar in ICA-Basic-frallorna i ugnen. Inser att jag mitt i hetsen glömde att kolla påläggsbeståndet. Not good. De få grönsakerna som fortfarande går att äta är aningen skrumpna och soggiga, vilket dessvärre inte vägs upp av ostskivornas naturliga krisp från skalken av paraffinvax. Men äggen är bra som de ska.

Efter det går jag ut med komposten trots den överhängande risken att stöta på min pratsjuke granne Gösta. Jag har lärt mig en teknik som gör att jag kan smita ut osedd och därmed slippa majoriteten av alla oönskade konversationer. Det gäller att röra sig längs låglinjerna i vegetationen. Jag lyckas. Chipsångesten från föregående kväll forcerar mig att motionera lite. Jag kränger på mig mina alldeles för trånga kompressionstights och joggar sedan långsamt ner för backen mot miljonprogrammen. Jag passerar Lundby Radio och TV och hinner för trehundrafemtionde gången tänka att det knappast kan finnas bra business i att reparera gamla tv-apparater idag. Hemelektronikkedjorna med cykel-Dogge och den tjocke tysken med hockeyfrilla och balkanfrack i spetsen, bokstavligen kastar ju platt-tv:s efter sina kunder. Kanske är verkstaden bara en täckmantel för nåt mer kriminellt? Vad fan vet jag. Passerar Netto-butiken vid Backa Kyrkogata, en gardinbutik och en salong som erbjuder hundtrim till rimliga priser innan jag på stubbiga löpsteg viker av höger ner mot lastbilschaffisarnas rendezvous, Stig Center. Det sägs att det serveras både prostitution och bib-vodka där så fort solen går ner. Viker av höger igen och in på en gångbana. Möter en kille som kommer körande svinfort på bakhjulet på sin (en) motor cross. Ett äldre par är ute och går med sin gamla Golden Retriever. Eller om det är precis tvärtom. Mina nackhår reser sig när en gubbe på permobil nästan kör av mig hälsenorna samtidigt som han ljudlöst susar förbi med knappt två millimeters marginal. Han stirrar på mig som att jag är idioten. En kille i narkotikajeans (adidasbyxor) och pösig skinnjacka gestikulerar vilt och pratar intensivt i sin mobil, hans tjej går bredvid helt lugnt. Det är en märklig mix av människor jag hinner passera under en löptur och jag känner att jag uppskattar det. På kvällen är det filmtajm. Det är egentligen min tur att välja, men efter förra gången när jag var skräcksugen och valde "Don't hang upp" är förtroendekapitalet lika med noll. Helt rimligt för det är kanske den sämsta film jag någonsin sett. Ett tolvtimmars slow-tv-program och torvutvinning på Färöarna hade varit cirka en miljon gånger mer rafflande. Regissören Damien Macé borde aldrig få släppas i närheten av en filmbudget igen. Det blir Hidden Figures, den handlar om tre kvinnliga mattesnillen på NASA.

På söndagen bestämmer barnen att vi ska åka till en lekplats nära Färjenäs efter Tintins simskola. Klunsen talar till Josefines fördel och det blir jag som får köra ongen till Lundbybadet. Vi går in via herrarnas omklädningsrum och Tintin rör sig vant i lokalerna. Hon blir strax upphämtad av sin simlärare, föräldrar får inte vara med på lektionen så jag går tillbaka ut går mot kafeterian för att vänta. På väg ut passerar jag en man som verkar ha badat klart och sitter naken på sin handduk vid ett av skåpen i omklädningsrummet. Trots mitt vanligtvis extremt dåliga sidoseende undgår jag inte att notera hur han till synes helt obrydd låter sin släktklenod hänga och dingla från bänken. Skuggan den kastar över det smutsiga klinkergolvet för mina tankar till sådana där kreosotbehandlade gamla ledningsstolpar. En gammal barndomskompis arbetade med att inspektera sådana uppe i Norrland när vi precis gått ur gymnasiet. Det är nog det sämsta jobbet jag hört om och det här är nog den största kuk jag sett irl. Efter simningen köper vi med oss en påse cheeseburgare från McDonalds som vi panik-trycker innan utflykt. Efter en kvarts lidande på lekplatsen har jag och Josefine fått nog och mutar barnen med fika hos Flickorna på Färjenäs. Det är svårt att få bord på caféet på helgerna men deras legendariska toscakaka är värd all väntan. Sen kör vi tillbaka hemåt i vår asiatiska herrgårdsvagn.

På eftermiddagen hoppar jag upp på cykeln och trampar ner längs Litteraturgatan, hela vägen mot Backaplans utkanter, för svänga in på Biltemas parkering strax innan stängning. Här köper jag nya torkarblad som är märkta med "bäst-i-test", vilket jag inte tänker ifrågasätta trots att kalaset landar på knappt tvåhundra spänn. Efter att ha kommit igenom kassakön och de tagit mina stålar drar jag över tågspåren, cyklar i full fart upp för Lillhagsvägen och skriker ”Pizza”. Söndagspizzan är det mest befriande jag vet och det sparar mig massor av energi. Så jag gör ett pitstop på Lollos. Tillbaka hemma i Brunnsbo vill Sammie titta på Pippi när vi äter. Det ligger på SVT Play så vi sätter oss i vardagsrummets sköna soffa, det är väl ok att äta middag framför tv:n ibland. Jag och Josefine äter en La Gondola (kebabpizza) och barnen delar på en Hawaii. Vi tittar på ett avsnitt där den osnutna ungen springer omkring och är allmänt störig. Hon och hennes mer välartade lakejer ränner runt i olika butiker och frågar efter spunk. Jag undrar hur det skulle flyga i USA egentligen. Tre barn som driver runt vind för våg och tigger spunk. Skulle inte bli det minsta förvånad om Donald Trump skulle pervostämpla alla svenskar via sin twitterkanal och belägga oss med permanent inreseförbud om han fick nys om det. Pippi och hennes lilla crew lämnar efter sig guldslantar var de än går, resterna av en stökig farsas gamla rånbyten. Astrid hade ett jävla mörker alltså. Sammie skrattar högljutt när Pippi dribblar med sin soctant. Det är en ganska mysig bild Astrid målar upp av socialtjänsten, men det är klart, den skrevs ju innan socialtjänstreformen 1982 när LVU först trädde i kraft. Pippi Långstrump är verkligen inte det bästa jag vet, men det håller ungarna lugna medan vi äter.

söndag, mars 05, 2017

Leva lajf

Började handla med aktier i veckan. Laddade ner Avanzas app, skaffade ISK-konto och boom så var man igång. Nu är jag en del av kapitalet. Aktieägare och allt. Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli börshaj, men livet tar många vändningar och det har en rätt skön air ändå. Just nu har jag lite av en högriskprofil. Handlar för närvarande mest inom biotech och med fastighetsinnovation skulle man kunna säga. Förvisso sträcker sig det samlade värdet till knappa 700 kr men vaffan, det är inte kronorna som räknas, det är den procentuella avkastningen. Det är kul att sätta in pengar och sedan se hur värdet går upp och ner. Lite som betting. Fast mognare. Ett härligt innanförskap också.

Apropå innanförskapet. Lyssnade förresten på nån podd där de pratade om hur alla alltid drömmer om att lyckas komma ur det där vi kallar ekorrhjulet. Nån sa att det minsann inte är så lätt att komma in i det heller. Tänkvärt. Mitt eget ekorrhjul har i alla fall just blivit lite mer färgglatt. Fick nämligen en sådan här käck ask av Josefine i vardagspresent härom veckan.


En dosett. En sådan man lägger sina mediciner i för att på ett enkelt sätt komma ihåg att ta dem och kunna kontrollera att man inte missat nån dag. Medelålderns kärleksgåvor har nåt ändå måste jag säga. Den fick mig om inte annat att känna mig dödlig på ett helt nytt sätt. Skakade om lite. Just nu är det bara Levaxin och D-vitamin i den men jag misstänker att det blir fler och fler i takt med att åren går. Peppen!

Annars har det inte hänt så mycket på sistone. Har varit rätt trött och jävlig. Verkar ha lyckats segla igenom den här vintern utan kräksjukor och influensor. Hittills i alla fall. Alltid något. Arbetsveckorna har passerat som dimma och i slutet av varje vecka har ost, bubbel och På spåret legat och lockat som en hägring. På spåret alltså. Dåligt år måste jag säga. Bäst har jag gillat Kakan och hennes pappa och Ronny Svensson och Annelie Rydé. Men i övrigt har det varit rätt gubbigt. Största förvåningen var Sigge Eklund som jag har trott är något slags allmänbildningsgeni. Han var ju fan helt kass. Tur han hade Malou. Tråkigast var Erik Niva. Trodde verkligen inte att det var möjligt att vara så torr utan att självantända i kontakt med syre. Naturvetenskapen överraskar verkligen fortfarande. Mest osympatiskt var nog Kalle Lind. Fy fan. Jag har alltid trott att han är en rolig person som bara låter sur. Men han verkar vara oskön på riktigt. Lyxvarianten av bror duktig. Josefine genomskådade hans strategi direkt. Han kamouflerar sina kunskapsluckor genom att bara mala på och dra en massa ovidkommande anekdoter. Samt skoja broderligt med gubbarnas gubbe, Fredrik Lindström. Alltså när de brast ut i sång efter nåt sinnesstört gubbjidder om Sigge Fürst nu i fredags, då spydde jag nästan rakt ut i luften. Tror att Kristian Luuk känner precis som jag. Tyckte mig se det på hans käkspel men är inte helt säker. Jag njöt i alla fall när lag Kalle Lind formligen krossades av Kristin Lundell och Johan Hilton. Tyckte dock lite synd om Isobel.

Läste för övrigt nyss ett Min helg-reportage signerat Johan Lindeberg (tack Ulrika Good). Och hatten av SvD. Där täppte ni till truten på the mother of all distanslöshetsklassiker:  DN:s legendariska teppanyaki-reportage. Blev fan lite sugen på att skriva en egen version. Undrar om inte GP:s Två Dagar skulle vara intresserad av att varje vecka låta en ointressant göteborgare berätta om hur de spenderar sin helg. Skulle kunna bli underdog-magi.  

tisdag, januari 24, 2017

En sedelärande snipp-incident

I fredags, när Tintin var på toa och gjorde nummer två precis innan hon skulle lägga sig, kom Sammie plötsligt inspankulerande. Inget konstigt med det tydligen. Skönt att kunna vara så avslappnade ihop. Också märkligt.

I alla fall så hörde Sammie hur det liksom plumsade till ett par gånger inifrån holken. Hon stannade upp, funderade några sekunder och tittade med orolig blick på sin storasyster. Sedan började hon plötsligt och med upprörd stämma ropa "tappa snippan" upprepade gånger. Tintin försökte till en början förklara att det bara var som hon bajsade, men Sammie gav sig inte (hon är en state of the art uthållighetsmaskin). "Tappa snippan, Tappa snippan, Tappa snippan", fortsatte hon med ett röstläge som gradvis stegrades tills att hon nästan skrek. Det var som ett sjukt skådespel. De hade hamnat i en så kallad vinkelvolt, För att få slut på det hela såg Tintin ingen annan råd än att bekräfta Sammies farhågor och erkänna att hon faktiskt hade tappat snippan där hon satt på toaletten. Det skulle hon inte ha gjort. För även om det blev tyst på Sammie så var det bara tillfälligt. För nu hade Sammie fått vatten på sin kvarn och bevis på att det alltid går att tvinga fram "sanningen". Bara man vrider åt de mentala tumskruvarna tillräckligt hårt.

Sedan dess har vi inte kunnat vistas i närheten av badrummet på övervåningen utan att Sammie ska ta upp och ventilera sitt trauma. Ordentligt. Likadant varje gång.


Hon kommer in och börjar pocka på uppmärksamhet. När hon fått den knackar hon på locket, tittar en rakt i ögonen med lite bekymrad blick. Och så drar det igång. "Tintin tappa snippan" säger hon samtidigt som hon nicka instämmande till sin revolutionerande fakta.  Om man naivt nog ger sig i kast med att försöka förhindra att fortsatt ryktesspridning ska ta fart som en bensinbrand (på förskola, hos mor- och farföräldrar, i lokaltrafiken etc) och förklarar att "Nej, hon har inte tappat sin snippa", Då lyfter Sammie på locket för att verkligen gå till botten med och peka ut den exakta koordinaten, där hennes storasyster blev av med sin snippa. Motarbetar man henne i det läget smäller det. TINTIN TAPPA SNIPPAN!! Inga motargument biter. Inte ens en vanlig bekräftelse nöjer hon sig med. Hon vill att man ska upprepa vad hon säger ordagrant så att man verkligen visar att man har förstått. Annars jävlar.


Jag lovar. Jag vet ingen med sådan målmedvetenhet som Sammie. Det går inte vänta på att hon ska tröttna på att upprepa sitt budskap. Vi snackar nog minst tusen röstlägen i hennes arsenal och hon bemästrar dem ruggigt effektivt. En slags verbal Dim mak-teknik skulle man kunna säga, som hon inte drar sig för att använda till att angripa ens känsliga punkter. Hänsynslöst. Förr eller senare lyckats hon alltid möra upp ens psyke såpass att man bara vill ha ett slut på det hela, lägga det till handlingarna och gå vidare med livet. Och det är här självaste moment 22 uppstår. När man precis som Tintin gjorde, går med på att bekräfta Sammies bild av snipp-incidenten. Då har man plötsligt låst upp hundra nya levels i tappa-snippan-gate. Brrr.

Ikväll var tredje kvällen i rad som Sammie grundligt skulle redogöra för händelsen. Som lök på laxen är det vår vecka med hennes äldsta storsyrra Stella, vilket innebär att ännu en person tvunget skulle invigas i det fruktansvärda. Även Stella fick tillslut ge med sig, så nu antar jag att den här storyn kommer att kunna snöbolla sig ett par varv till på egen maskin. På onsdag får vi t.ex. besök av Josefines föräldrar så då lär det väl bli en berättarfest utan dess like skulle jag tro.

Lärdom: Ger man dem teskeden tar de hela pajen.

tisdag, januari 17, 2017

Bristande förtroende

Var och köpte pizza för några helger sedan. Framför mig i kön stod en kille och beställde kebabpizza. De kunde inte vara för generösa med såsen. Han bara, lite till, lite till, lite till. Vi är alla olika. Sedan bad han dem att lägga på ett pommes-täcke. Där brann det för mig. Vem fa-an lägger pommes på sin pizza? En redan jävligt matig kebabpizza dessutom. Ett riktigt psykopatbeteende.

Jag spände blicken i förövaren. Han hade en sådan där neongul jobbarjacka med reflexränder på sig. Han sportade också en riktigt luffig skäggväxt. Men värst av allt ett par riktiga as till töjsmycken i öronen.

Alltså, jag vill inte vara onödigt fördomsfull och jag har egentligen inget konkret belägg för det här. Men jag känner att jag inte har något som helst förtroende för människor som lägger pommes på sin pizza. Det är ju ett barockt beteende. Särskilt om personen i fråga valt att töja ut sina öronsnibbar så att man utan problem kan lava in ett mindre vedträ hålet.

Phew. Det var bara det. Kände att jag ville ha det ur mig.

tisdag, januari 03, 2017

52 filmer på 52 veckor

Det blev ingen årskrönika över 2016. Ett skulle bara bli ännu en lipig artikel över hur 2016 skördat kändisar och allt piss som hänt i världen. Så jag gör som jag aldrig brukar göra. Fokuserar på nåt bra istället.

Förra året satte jag och Josefine ett nyårslöfte om att se en film i veckan eller 52 filmer på 52 veckor om man så vill. Och vi klarade det. Låter lätt men faktum är att vi klarade det precis med en marginal på bara en film. Mycket har varit bra men mycket har också varit skit. Film som berättande har ju fått ganska stor konkurrens av tv-serieformatet. Det är en konst att kunna berätta en historia på under två timmar som griper tag, engagerar, berör och underhåller. I alla fall om man vill att den ska leva kvar ett tag efteråt också. Och det vill man ju.


Tanken var att jag skulle redovisa tio filmer åt gången. Men det föll efter tjugo filmer. Istället tänkte jag lista de tio bästa av de totalt 53 filmerna vi såg. Inte helt lätt för jag skulle ju helst vilja smälla upp tio tokfemmor. Istället får det bli de tio jag hade störst nöje av:

1. Monica Z (3)
Mycket fin film. Välspelat. Starkt och allt sånt som det ska vara.

2. The Diary of a Teenage Girl (6)
Ett lyckopiller. Fantastisk historia. En sån film man inte vill ska ta slut.

3. The End of the Tour (11)
Tokfemma. Älskar den här filmen. Så bra porträtt av en "dystert" författargeni.

4. Klovn Forever (15)
Den som fattar fattar.

5. The Danish Girl (29)
Fin film. Bra skådespel och extra bonus för Hisings Backas stolthet Alicia Vikander i birollen.

6. Love & Mercy (30)
Paul Dano fick mig att börja gilla och förstå storheten med Beach Boys

7. The invitation (33)
Obehag deluxe. Sitter kvar än. En av årets absolut bästa.

8. Victoria (34)
Jag brukar ha svårt för filmer som fått en hype för att de är gjorda med nån speciell teknik. Den här filmen är gjord i en enda lång tagning. Hur bra kan den vara liksom? Något så in i helvetet bra. Tokfemma!

9. The 13th Amendment
Starkt. Bra. Chockerande.

10. O.J: Made in America
Mindes bara bilderna från biljakten och att TV3 sände rättegången varje kväll när jag fortfarande bodde hemma i mamma och pappas radhus. Det visade sig bli årets nagelbitare. Och en utbildning i de amerikanska rasmotsättningarna. På samma gång. Och sicket jävla as han är ändå. O.J. Borde egentligen klassas som serie men eftersom varje avsnitt är långfilmslånga får den ändå platsa här.



Och så några bubblare:

• Life on the Road
För alla David Brent fans är detta ett kärt återseende. Mörkare än The Office. Kolsvart stundvis. Men också skrattkrampanfallsframkallande.

• Hell or High Water
Klassisk filmmys om två bröder som rånar småstadsbanker i Texas. Ben Foster alltså. Stjärna.

• Kollektivet
Vinterbernsk version (med allt vad det innebär) av Tillsammans. Typ. Men ändå inte. Kollektivångesten ligger tjock. Danskarna kan alltid bättre när det kommer till film.


Årets nyårslöfte: 

Se 70 filmer på 52 veckor. Får se hur det går. Gör ett nytt försök att rapportera var tionde. Lovar. Över och ut!  

tisdag, november 01, 2016

Ode to 40-årsåldern

Idag fyller jag 40. Har svårt att bestämma mig för hur jag ska tackla det. Tänker att det inte är så mycket att göra och att det bästa är att ta det med jämnmod. Jag brukade posta Kentas Just idag är jag stark varje år på min födelsedag, sådär lite med glimten i ögat. Men kanske har den aldrig passat bättre än nu så därför får det bli i textform idag.

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer