torsdag, november 07, 2019

Tacoslottet i Bäckebol


Det ryktas att tiotusen Handels-slavar fick sätta livet till när Tacoslottet i Coop Bäckebol skulle byggas. Tro jag det. Vi snackar byggnadskonst man häpnar av. Mitt på torget innanför entrén möts man av detta magnifika skrytbygge med metertjocka murar av nachomaterial, skyddsvärn som dignar av spännande om än lite enformiga kryddblandningar. Mäktiga kolonner med guacamole av stabbigaste sort reser sig mot skyn (nåväl butikstaket) medan balustrader av ostsås och diverse random tillbehör som jalapeños och rent av experimentella inslag som karibiska inslag, skapar en imponerande silhuett som kastar sin långa skugga långt in över frukt & grönt. För att inte tala om de stolt vajande salsabaneren (mild smak såklart) som vackert pryder detta nya världens åttonde underverk. Den tiden är förbi när slitet bakom de egyptiska pyramiderna imponerade. Babylons hängande gamla trädgårdar kan också dra sig i röven. Vad är ett gammalt visset grönområde som ingen sett mot denna svennebanan-dödsstjärna av majsmjöl.

När jag postade bilden på instagram var det en person som upplyste mig om att denna massiva tacomur verkar ha rests nästan på dagen 30 år efter Berlinmurens fall. Ur vakuumet efter Järnridåns upplösning och fallet av dess allra tydligaste symbol tornar nu samtidens mest auktoritära imperium upp sig i form av en kolossal taco-barriär. Symbolen för den dominanta Majsridån som håller svensken på knä. Varje fredag året runt.

Man kan riktigt höra dess genialt maktfullkomliga despoter skratta förnöjt ända bortifrån Mölndal.

tisdag, november 05, 2019

Någon slags upprättelse i McFlurry-härvan

Ni som följt mig lite längre vet att jag i dryga tio år har haft ett minst sagt kluvet förhållande till McDonalds på grund av deras nästan löjeväckande bristfällighet när det kommer till flaggskeppet bland deras desserter. Oflurrade McFlurry's.

Det hela började med ett mail till deras kundtjänst McSvar 2009 där jag bitskt som en sockerpundig Janne Josefsson ställde tuffa frågor rörande deras McFlurry-policy, samt upplyste dem om att jag vid de senaste tio beställningarna (på olika restauranger) inte erhållit en korrekt flurrad produkt. Det blev startskottet till en grävande undersökning av guds nåde, som skulle pågå (främst sommartid) över flera år och utvecklas till en grotesk reklamationslambada med vickande smicker, halvsubtila mutförsök och manipulativa dödslyft, med en oändligt uthållig danspartner dessutom. Man kan väl summeringsvis säga att lika usla som Donkens slappaste hamburgarmontörer är på att flurra, lika serviceminded är deras kundtjänstpersonal. Och även om jag kanske inte skulle säga att vi blev bästa vänner så uppstod helt klart någon slags ömsesidig respekt med tiden.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt lyckades nosa mig ända fram till sanningen. Inte ens ett halvhjärtat erkännande fick jag. Till slut fanns det inget annat att göra än att se sig besegrad. Härvans upplösning skulle för alltid ligga höljd i dunkel tack vare en mycket välorkestrerad slingertaktik av den multinationella burgarjättens mörkläggningsmaskineri. Stasi skulle troligen inte ha ett skit på McSvar om de blev satta att dribbla bort obekväma sanningar. Jag gav upp.

Men så för några dagar sedan hörde en gammal vän av sig. Han hade hittat en helt färsk artikel där en före detta anställd på McDonalds valt att ta bladet från munnen och bli visselblåsare – eller en snabbmats-Snowden om man så vill. Denne urmodige man erkände utan omsvep att det rörde sig om ett systematiskt fulfiffel på systemnivå och han kunde redigt och klart redogöra för anledningen till varför vi som kunder ALDRIG får en ens i närheten korrekt flurrad McFlurry på någon enda av McDonalds inrättningar globalt.

King!

Sanningen kom såklart som en chock. Men var också väldigt väntad. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Jag visste det!! Det är alltså trots allt ett flit-relaterat problem. Äntligen kan jag lägga min kamp åt handlingarna och gå vidare känner jag. Det känns faktiskt som en slags upprättelse.   

fredag, oktober 25, 2019

Det blev en chey

Säg hej till Milou! 



Imorgon fyller hon en månad. Och en sådan månad sedan. Allt har gått fint. Den så kallade bubblan har varit helt galet underbar och trots att jag är tillbaka ute i vardagens mörker nu så försöker vi hänga kvar i den där harmonin så fort jag kommer hem. Tänker inte jinxa något genom att skryta om nattsömn för det där kan ju vända precis när som helst, men hittills sover hon som en gris. En väldigt väldigt gullig liten gris då alltså. 

onsdag, september 11, 2019

Fyrbarnsfarsa to be

Nu är det bokstavligt talat dagar tills jag och Josefine blir fyrbarnsföräldrar. Nervositeten är uppskruvad och det är svårt att fokusera på något annat. Kan inte riktigt fatta att vi är framme vid målsnöret nu. Det var på nyårsdagen strax innan vi traditionsenligt skulle beställa kebabpizza som Josefine kom ner från toaletten och viftade med graviditetstestet framför näsan på mig utan att barnen såg. Två streck. Otroligt. Vi skrattade och fnissade över vår lilla stora hemlighet.  Vi hade ju bestämt oss för att försöka få ett barn till, men nu var det plötsligt verklighet. Det kändes helt galet. Som att ge sig ut på en båtfärd över atlanten. Visst vi har förkunskaper och har gjort det förut, men det är ändå ett skifte att gå från tre till fyra barn. Plötsligt blir man ett gäng.

Josefine mådde verkligen piss i början. Värre än de andra gångerna tror jag. Någon gång runt vecka åtta när hon låg och grät i sängen över hur värdelöst allt kändes försökte jag peppa henne med att det nog snart var över. Max tio veckor. Det landade sådär. Jag hade nog inte kunnat säga något förmildrande där och då men klart att det var idiotiskt. Som att upplysa någon som är riktigt brutalbakfull att det nog kommer att vara så i närmare ett kvartal. Det tog lite längre än tio veckor men en dag var illamåendet trots allt över. Hon har varit tapper, min vackra fru. Känner mig så stolt över henne och hur stark hon är som pallar. Efter illamåendet har det varit väldigt mysigt här hemma. 

Sommaren passerade med en lugn och härlig ledighet och allting har puttrat på i stilla mak. Sedan började verkligheten och vardagen igen och förra veckan var Josefine på MVC för en sista kontroll innan beräknad förlossning (som var i söndags). Då fick vi veta att bebisen lagt sig lite på sniskan och därför bokades tid för ett vändningsförsök. Det gick bra. Eller när vi kom in så undersökte en barnmosrska magen och bekräftade att bebisen låg på sidan. När läkarna väl kom och de precis skulle till att börja så hade den lille rackarn plötsligt lagt sig rätt och det var bara att åka hem igen.

Snopen limbo beskriver nog tillståndet hemma bäst just nu. Vi kollar tv-serier på kvällarna och väntar  och väntar och väntar. Jag längtar verkligen tills vi är på andra sidan med vår nya lilla familjemedlem. För det är verkligen på tiden nu. 

fredag, augusti 30, 2019

En näshårslegionär ryter ifrån

Jag vill tacka både Philips och Instagrams smarta annons-system för den här bilden som jag fått i mitt flöde flertalet gånger under sommaren:


Det är reklam för Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som jag antar att de främst bearbetar män med. Män som de dragit slutsatsen har problem med behåring i näshålan.

Det hela är en liten käck bildserie. I första skedet ser vi en man som står med pincett i näsan, i full färd med att plocka näshår. Som gör så ont. Därefter zoomar bilden in på mannens generöst tilltagna näsborre samtidigt som texten "STOPP" dyker upp sådär lagom alarmerande. Vad nu då, tänker man. Ska jag sluta dra näshår med pincett som en barbar nu? Hur ska jag då göra? Som tur är följs den lilla visuella kavalkaden av mannens näsborre upp med en klinisk bild på en Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som den slutgiltiga lösningen på näshårsproblemet. Halleluja! Lyssna nu, så kan ni nästan höra serverrasslet från alla kuvade män som länge levt med skam men nu plötsligt upplever att gud hört bön, och därför gladeligen pyntar en fem åtta hundra för denna välsignade tingest. NOT!

Jag antar att jag själv med mina snart 43 hyfsat stabila år i ryggen sorterar in under vad man brukar kalla för "primär målgrupp". Enligt något marknadsstrategiskt snille är såna som jag är lätta byten. De har fått för sig att vi är svaga i köttet och att det inte ens behövs glidmedel för att rida på vår åldersångest och vrida ur oss en sur tusing. Få oss att känna oss gamla och när vi är nere för räkning sticka in kniven och avsluta lidandet. Härska genom att söndra enligt klassiskt manér. Deras övertygelse att nyckeln till deras framgång är att få oss att känna oss gamla så att vi protestlöst låter oss beväpnas med allehanda verktyg mot näshårsrelaterad problematik.

De kunde inte vara mer fel ute!

Nästrimmer är ju en produkt som är kopplat till tidiga 30-årsåldern. Till juniorgubbar. Det är för helvete ett decennium sedan jag upptäckte att jag har hårstrån i näsan. Komma med sån skrämselpropaganda till en person som står med båda benen stadigt in bra bit in i 40-årsåldern är ju direkt skrattretande. Hår i näsan... pffft!!! Sedan jag som en pojkvasker på skakiga ben inhandlade min första nästrimmer har jag hunnit upptäcka både hår i öronen, PÅ öronen och PÅ näsan. Det är ett satans hantverk och ett gissel av guds nåde må jag säga. Ett rent under att det överhuvudtaget finns heterosexuella kvinnor över 40 år. Vid min ålder är män i regel så luttrade av sina egna äckliga kroppars svek att inte ens plutonium biter. Vi är en skara råbarkade näshårslegionärer som inte låter oss kuvas av banal och komplexframkallande retorik som uppfunnits av nån övertygande person i polotröja kliat fram ur skägget. Nä, Philips. Skärpning. Den här reklamen peppar mig på ett helt annat sätt. Den får mig att känna mig yngre än jag gjort på tio år. Tack för det... Och nu kan ni dra åt helvete.

måndag, augusti 26, 2019

Mjölka Svenne

I fredags morgon: 

Inte sedan Ingemar Stenmarks heydays har väl Sverige gått in i sådan kollektiv masspsykos som när Håkan Hellström släpper biljetter. Bortsett från ett fåtal "musikexperters" sura uppstötningar och meningslösa försök att med självpåtaget tolkningsföreträde kritisera och avfärda det hela, så är församlingen ganska enig. Håkan på Ullevi är något speciellt. Något man inte vill missa. Själv tillhör jag den stora massan. Jag gillar Håkan och kommer gå den här gången.   

Men jag ska inte sticka under stol med att när jag läste pressreleasen och de försynta raderna av Göteborgs kronprins. Att Håkan Hellström minsann tänker fira 20 år med en konsert på Ullevi nästa sommar. Då kände jag ett visst motstånd ändå: "Det blir ingen stor turné eller så, men det blir den här spelningen på Ullevi. Hoppas att några av er kan ta sig dit”. Seriöst!! Är det OS i humble brag nu eller har jag missat något? 


När en person vars fanclub består av miljoner personer som hyser större lojalitet till sin guru än tjejerna i Charles Mansons hippiefamilj, låtsas spela naivt ödmjuk, trots det faktum att han sålt ut Ullevi tidigare. Pluralt. Då blir det tyvärr inte trovärdigt. Det blir snudd på förnedrande. Både för publiken och för artisten själv. Jag hade älskat lite ärlighet i det här läget. Om Håkan istället valt att lansera nästa sommars stora inkasseringsjippo för vad det faktiskt är. En gigantisk valuta-pipeline som leder rakt ner hans tajta jeansfickor. Om han istället för sitt patenterat buscharmiga mysmanér, helt utan krusiduller, valt att berätta att han minsann tänker mjölka svenne, och mjölka svenne satan – för att fira 20 år som artist. Det hade varit både roligare och ganska mycket mer klädsamt. 

Håkan om någon behöver väl knappast ursäkta sin egen framgång längre, eller låtsas som att han fortfarande är förvånad över att han säljer ut arenor numera. Bara han själv minns tiden när han och bandet stretade runt bland småstadspizzerior på ölbacks-gage. Vi andra vet att före en konsert kommer kaos på riksnivå. Folk tar ledigt från sina jobb för att stå i den fysiska kön samtidigt som landets samlade bandbredd rattas in på evenemangmonopolets mest instabila luftballong. Ticketmaster.se     

Det som gör att jag har lite svårt att känna lust inför Håkans 20-årsjubileum är alla charader som spelas upp längs vägen. Först och främst att vi ska låtsas tro på att det bara finns planer på en enda unik spelning som efter elva minuter in i biljettsläppet visar sig vara två och sedan på allmän begäran en tredje. Det är fan löjligt och som gjort för att systemet ska kapseja. Att Ticketmasters kommentar på människors besvikelse efteråt är "att det blev högre tryck än vänta" är lika trevligt som sinnebilden att bli pissad i ansiktet av ett buffligt översittarsvin. Hur kan ett företag vars enda reella funktion är att sälja biljetter vara så jävla dåliga på att just sälja biljetter? Hur kunde de rimligtvis underskatta vilket tryck det skulle bli? Och att de fortfarande inte sett till att få bukt med infrastrukturen på sitt värdelösa biljettsystem, som bågnar så fort det blir trafikstockning, trots att det är mer regel än undantag vid alla stora biljettsläpp och har varit så ända sedan start. Det är amatörism av en sådan magnitud att man knappt tror att det är sant och ansvarslöst på ett sätt som nästan borde vara straffbart. Med lite mer franskt folkkynne hade någon form av vedergällning varit faktum nu. Det hade tjärats in och rullats i fjädrar, och det hade sanerligen varit en fröjd för ögat.

Men jag är nästan ännu mer trött på att se kvällspressen kabla ut enformiga nyord som biljettraseri.

Ett tänkbart scenario skulle kunna se ut som följande:

1. Håkan går ut och berättar att han är duktigt sugen på att mjölka svenne.
2. Människor får gå in och anmäla intresse för biljett + vilken dag.
3. Biljetterna lottas ut.
4. Inget mer lipande. Inget mer biljettraseri.

fredag, juli 05, 2019

Lite jobbjobb

Apperopåe ett riktigt påfrestande halvår på jobbet så tänkte jag passa på att dela med mig av av den knäppaste och roligate grejen vi gjort i år. The Slow Fight för Sioo:x räkning. Ett tolv års långt live-test av deras produkt och en utmaning till deras konkurrenter kan man säga. Förpackat som en riktigt jävla långdragen boxningsmatch i en specialbyggd boxningsring av trä. Inga konstigheter. Kul att ta i från tårna och överdriva en lågintresseprodukt något så in i... Älskar den kunden också. Deras mod att våga och vilja göra lite knasiga lösningar i en tid när alla andra stirrat sig blinda på att försöka rida på den duktiga vågen av syftesdriven kommunikation. Sioo:x är dessutom ett fint företag som förtjänar sin framgång. På riktigt.

Hela projektet gjordes i Lofoten som måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Obs! Rekommenderar alla att åka dit. Man blir ödmjuk inför livet på ett märkligt vis där och känner vördnad och respekt inför naturen på ett sätt som blir väldigt påtagligt.

Det var inte direkt en spikrak resa dit om man säger så. Jordklotets käpp-depåer måste fan ha sinat, så många av dem som hamnade i våra hjul innan vi lyckades gå i mål. Men det blev rätt bra till slut tycker jag. Vad tycker ni?




Själva live-sändningen av fighten ser ni här!

Sistadagar

Sista dagen idag. Blir alltid lite vemodig av sistadagar. Sammie gör sin sista dag på förskolan hon gått sedan dagen hon fyllde ett år. Det var lite klump-i-halsen-läge över det när vi lämnade glass och en liten present till hennes fröken Mansoora. För Sammie verkade det dock ganska sorglöst. Hon är peppad på sin nya förskola som börjar i höst. Tror inte hon riktigt greppar att hon inte kommer tillbaka till samma kompisar och samma pedagoger. Det kan bli jobbigt.

Även sista dagen på jobbet för mig idag efter en riktigt tung vårtermin. Ändå inte yster precis. En viss tomhet infinner sig trots att jag är sjukt sugen på sommarledigt och intalar mig att det är vacay-mode de luxe när klockan slår 17 idag. Men det är såhär varje år. Varit så hela mitt liv. Minns alla mina avslutningar. Glad men vemodig samtidigt. Till och med när jag slutade nian och min hemkunskapslärare och de senaste tre årens nemesis Harriet tog i hand och sa att det hade varit en "intressant" tid, och trots att högstadietiden över lag var rätt jävla påfrestande. Så var jag skör.

Jag hatar avslut nästan vad det än gäller. Till och med mina gamla bilar har jag haft svårt att släppa. Förutom en hallonröd Nissan Almera som jag verkligen hatade mot slutet och som jag spontansålde, medan Josefine var inne på Mio och köpte soffkuddar. Det blev ett bråk som heter duga. Josefine blev rasande. Hon ville blir tillfrågad innan familjens farkost avyttrades på volley. Men det är annars en sistdag jag njöt av. När de där bilmånglarna rullade ut det där lilla pengaslukande aset ur garaget. Dock blev jag vemodig som fan när jag flera år senare såg den stå parkerad en knapp kilometer från vårt hus på Hisingen. För en månad sedan slutade Tintin lågstadiet. Vemod. För en vecka sedan gjorde min närmsta kollega Josefin sista dagen före sin föräldraledighet. Vemod. Och idag är det som sagt sista dagen inför semestern och den där känslan av bräcklighet har åter infunnit sig. Även om jag nästan älskar semester högre än livet självt. Borde kanske köra det här med min separationsångest  genom en psykolog nån gångför att komma underfund med vad som gör att jag har så jävla svårt för sistadagar även när jag står inför en sommarledighet.

Usch, nu kom jag på att jag om fem veckor kommer drabbas av en nästan djävulsk ångest. När det är dags för den sista semesterdagen för i år. Sista dagen på en lång ledighet är nästan de värsta sistadagarna av alla.

Sommarljus

Har ni sett Lukas Moodyssons nya serie Gösta? Inte? Gör det. Den är fantastiskt stor i sin litenhet. Jag älskar den. Jag dristar mig att säga att ingen annan svensk regissör lyckats skapa så självuutplånande mansporträtt som Moodysson gjort under sin karriär. Ligger fyra avsnitt ute på HBO nu.


tisdag, juni 18, 2019

Sommarmörker

Har de senaste veckorna plöjt i oss rejält med kulturellt mörker mörker på femplus-nivå. Tänkte tipsa om tre måsten:


Queen of hearts

Få kan jobba med ångest på så fantastiskt trovärdigt och nyskapande sätt som danskarna. Hjärter dam, Dronningen eller Queen of Hearts som den heter beroende på språk placerar sig i mästerverksfacket tycker jag. Det hela är en ganska rak story som handlar om en medelålders kvinna som inleder en affär med sin styvson. Inte bra. Inte bra. Allt går givetvis något så in åt helvete. På det danskaste av visen. Se den.





When they see us

En synnerligen välspelad dramatisering av det uppmärksammade fallet som gick under namnet Central Park Five, där fem svarta killar blev anklagade och dömda för en grov våldtäkt de inte hade nåt med att göra. Åklagaren visste att de var oskyldiga eller i alla fall att det fanns fog för lastbilslass av rimligt tvivel eftersom ingen teknisk bevisning kunde kopplas ihop med någon av de fem. Men hon forcerade fram erkännanden och processade hela skiten på ett sätt som visar hur USA rättssystem är byggt för att hålla slaveriet igång under under moralisk flagg. Den här lilla pärlan sitter kvar ett bra tag efter sitt slut.





Chernobyl

Ok, jag vet att jag är sist med att tipsa om den här serien. Men det tål banne mig att sägas igen. Se Johan Rencks mästerverk. Det är nåt i hästväg. Jag minns att jag var tio år när katastrofen inträffade och har läst massor om den sedan dess. Jag har fascinerats av spökstaden Pripyat och frossat i fotoreportage från där och alla andra övergivna platser som plötsligt blev öde i samband med evakueringen. Men jag har haft väldigt lite koll på exakt vad olyckan berodde på, hur det kunde bli som det blev och minst av allt det politiska spelet omkring det hele. Allt det fångas på ett exceptionellt bra sätt. Den osynliga faran är närvarande i rummet och stämningen är som en tryckkokare av ångest från start till slut.




Sammantaget bjuder ovan nämnda film- och serietips på såpass mycket mörker att det behöver bli en väldigt solig sommar om man ska orka konsumera tottibalotti.

fredag, maj 03, 2019

Klubben för inbördes be(ard)undran

Det är allt en sjuk värld vi lever i.

För någon vecka sedan bevittnade jag ett möte mellan två för varandra okända män och hörde hur ett närmast bisarrt samtal tog form. Första meningen som uttalades bestod av den enes ogenerade beundran för den andres skägg ("Wow, snyggt skägg!") och den andre mannen höll inte direkt igen med balsamtoner ("Åh, man tackar, man tackar. Ditt är inte så dåligt heller du") om man säger så. Varpå en kavalkad av komplimenterande dem emellan tog fart. Det var ingen hejd på lovorden.

Det slog mig att det här är standard. Har troligen överhört ungefär tusen liknande små samtal utan att tänka på hur sinnessvagt det låter. Det känns inte rimligt, att så obesvärat imponeras av och begapa varandras ansiktsbehåring som att man har att göra med ett åttonde underverk. När precis alla vet att den enda insats i sammanhanget är väntan medan ens hakpartis hårsäckar jobbar på. Det känns perverst.

Alltså jag har själv valt att ha skägg. Främst för att det är den mest effektiva och icke-kirurgiska camouflagemetoden som finns mot dubbelhaka och annat kroppsligt förfall. Som 40 plussare har jag också rätten på min sida att välja praktiska lösningar, utan vidare motivering. Men jag måste motvilligt erkänna att mitt yngre jag dessvärre hade en liten period, precis när jag hade upptäckt min egen skäggväxts så kallade glory days då jag i ren iver kallade själva anläggningsprocessen för "projekt", gick på salong och höll på som en jävla pajas. Något jag borde skämmas för (och gör också). Men sedan ganska många år tillbaka har jag insett hur otroligt larvigt det låter när män står och samtalar om sina skägg, kommenterar, byter skäggvårdstips och ställer frågor till varandra på ett nästan overkligt intresserat sätt. Som att det finns ett slags djupare band bara för att man har struntat i att raka sig på ett tag.

Men galenskapen stannar tyvärr inte där. Olika groomingföretag och andra intresseorgan inom skäggnäringen eldar på vansinnet genom att uppmuntra klubben för inbördes be(ard)undran. I ett pressmeddelande från  beardshop.se läste jag att de har anställt en kille som heter David Eriksson och är titelinnehvare av "Sveriges snyggaste skägg". Bara att det finns en sådan titel.... snark. David säger i en intervju:

- Jag har väl alltid haft mer eller mindre skägg, men det är senaste 3-4 åren som intresset har vuxit att göra något snyggt med skägget. Jag går regelbundet till barberaren och gillar att testa skäggvårdsprodukter. Så det känns jättekul att få jobba med sin hobby.

Hobby!! Kan vi ta och skynda på den globala uppvärmningen lite tack.

Utöver jobbet som skäggvårdsexpert fick David dessutom äran att arbeta med att arrangera World Beard Day, vilket beskrivs som en stor skäggfest på Tele2 Arena. Skäggfest. Alltså man blir ju förbannad. Det är nåt när man gör ansiktsbehåring till ett slags prefix som får det att koka inom mig. Men det värsta som hittills flutit upp i bakvattnet av den så kallade skäggtrenden är nog ändå de fåniga plojprodukterna. Då vet man att något har spårat ur på riktigt. I julas när jag såg att prylbutiken tiger började sälja skäggpynt höll jag fan på att smälla av. Fick lust att skjuta någon.



Nu har liksom hela varvet gåtts inom vad som kan sorteras under fullblodsidioti. Var finns värdigheten undrar jag?

onsdag, april 17, 2019

Perspektiv

Trist med Notre-Dame. Supertrist verkligen. Fattar grejen.

En annan grej som måste vara jätte-jätte-jättetrist är att vara svinrik och donera en miljard till dess återuppbyggnad och riktigt hinna börja götta sig åt sitt hjältedåd. Kanske redan börjat fantisera om specifika formuleringar i de framtida historieböckernas redovisningar, skissat på en Wikipedia-uppdatering till Notre-Dame-sidan, smugit på sig sina Albert slippers med guldsula och poppat sin dyraste klenod i champagnesamlingen. Hunnit vila lite i den krispiga känslan att det kanske faktiskt är värt det ständiga meckandet med skatteplanering och bolagsgissel för att kunna komma in och riktigt dunka den i bordet när det verkligen behövs. För att nästa dag vakna av att en annan svinrik person både synat och höjt med en superdonation på hela två miljarder. Att plötsligt vara den snåle i sammanhanget. Fy fan!

Det är sånt som ger perspektiv på livet.



Brrr... Jag ömmar verkligen för Francoise-Henri Pinault som blev så otroligt förnedrad av Bernard Arnault. Ingen kommer minnas Pinaults mesiga miljard nu. Det är Arnault alla kommer snacka om och hylla. Såvida det inte Pinailt gräver lite djupare i fickorna eller det kommer in ytterligare en spelare i matchen som dukar upp en miljardbuffé.

Sedan är det klart man undrar lite över den franska snickartaxan. Fattar att det inte är som att bygga en ny altan men tre miljarder ändå (efter ROT-avdraget?). Rätt mycket bygg för den summan tänker jag. Men det är klart, man vet ju hur hur mycket vetelängd det kan gå på en vanlig svensk badrumsrenovering. Kanske att Pinaults donation borde sättas in direkt på croissant-kontot för att slippa onödig bokföring.