torsdag, april 10, 2014

And then I see a darkness – del 2

När jag vaknade dagen efter kände jag att det skavde lite i ögat. Som när en ögonfrans ramlat in och försvunnit in någonstans långt under ögonlocket. Jag tog på mig glasögon istället för linser och gick till jobbet. Hela dagen kände jag hur det skavde och jag tyckte att det övre ögonlocket såg lite rött ut. Framåt kvällen började jag dessutom förnimma en litet pulserande känsla.

På tisdag morgon kändes det konstigt att vakna. Det var som om något låg på ögat. Det kändes tungt att öppna. Jag rusade till badrummet och mycket riktigt, det hade över natten bildats en liten symmetrisk svullnad precis ovanför ögonfransarna. Jag ojade mig och gnydde ovetande om att detta bara var ett ett litet vingslag från samma fjäril som skulle komma att dra igång en jordbävning av vanställelse. Jag gick till jobbet och kände hur ögonlocket blev tyngre och tyngre. När jag kom hem peppade Josefine mig och sa att det inte såg mycket värre ut än på morgonen. Det var en klen tröst och jag la mig tidigt den kvällen.

På onsdagen hade svullnaden utvecklats till något helt absurt. Choken jag fick när jag mötte min egen spegelbild var episk. Där stod jag och stirrade på en ledsen skäggig man med en prinskorv vårdslöst inretuscherad på vänster öga. Jag utstötte ett paniskt vrål och kände hur pulsen steg. Det kändes lagom attraktivt att behöva gå ut flasha sitt missbildade jag i morgonrusningen. Bara tanken att stå på hållplatsen i mitt nya kvarter med min nya look fick mg att vilja lipa. Hur i helvete hade det kunnat bli så här? Vad berodde det på? Jag funderade länge på vad som hade kunnat utlösa den här reaktionen, innan svaret slog ner som en blixt. För mitt inre såg jag bilder flimra förbi som i en aggressiv hallucination. Stoppet i toalettholken, mitt tröstlösa pumpande med vaskrensaren, grumlig fekaliesaft, den översvämmande golvbrunnen, en biblotekarie, ett krängande rensband. Om och om igen. Ända tills myntet trillade ner och landade med samma kraft som droppen hade träffat min hornhinna några kvällar tidigare. Helvete. Det är klart att det var det som hade utlöst lidandet. Väl medveten om att jag saknade bevis som skulle hålla i en rättegång agerade jag reflexmässigt med att ropa ut en förbannelse över biblotekariens tarmflora och hela jävla Norrland. Jag var nu säker på att det var en ytterst ilsken liten bajsbakterie som låg till grund för mitt lidande.

Stukad ringde jag till sjukvårdsupplysningen och berättade om den vansinniga svullnaden som vanprydde mitt vänsteröga. De tyckte att jag skulle få det undersökt. Givetvis var dagens akuttider redan slut när jag kom fram till vårdcentralen så jag fick åka in till centrumkliniken efter arbetstid och sitta av ett par timmar. När jag kom in till läkaren så konstaterade han snabbt att det var en inflammation i ögonlocket och skrev ut en salva. Han sa: "det ser inte bra ut", varpå jag tackade och sa att tack, det vet jag redan. Läkaren brast ut i skratt och sa att han menade rent medicinskt och att utseendemässigt så ser man inte så tor skillnad. Jag tackade för årets anti-komplimang och så skrattade vi båda. Läkaren sa att han skulle skriva ut en salva åt mig. Jag frågade om det var den bästa och starkaste salvan som fanns för jag hade varken lust eller tid att testa några jävla instegsprodukter. Han svarade att det inte var den bästa salvan men att den var skonsam och fungerade effektivt i 9 fall av 10. Jag sa att det var viktigt att den verkade fort för att jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet. Då ville han veta vad jag jobbar med. När jag berättade att jag jobbar som copywriter sken han upp som en sol och plötsligt tog det här läkarbesöket den konstigaste vändning ett läkarbesök jag har varit inblandad i någonsin har gjort.

– Jag har skrivit en bok du vet.
– Jaså, nä det visste jag inte.
– Den handlar om mitt liv, olika vägval, personlig utveckling och om att hitta lyckan... bra grejer!
– Ok.
– Mm, kan du ge ut den?
– Ehh näe det...
– Jo det var nån som sa att jag skulle ta hjälp av en copywriter för att få hjälp med boken, du vet jag skriver inte så bra.
– Hmm det är nog en lektör du ska ta hjälp av och sedan ett förlag. Jag jobbar med reklam.
– Nej, copywriter skulle jag ha sa de.
– Ja, jag är nog inte rätt person att hjälpa dig med boken i alla fall.
– Så du kan inte ge ut min bok?
– Nä tyvärr.
– Ok, det var synd.

Sedan sa han att ögat borde bli 10% bättre för varje dag och var det inte betydligt bättre efter fem dagar så skulle jag komma tillbaka.

Jag joxade med den där jävla salvan men ögat blev bara värre för varje dag som gick. Svullnaden hade nu börjat få en droppform som liksom hängde ner över ögat som en liten keps. Så jag gick tillbaka till centrumkliniken. Där fick jag träffa en annan läkare. Jag drog hela förloppet och berättade att jag varit där och fått en salva för knappt en vecka sedan. Han frågade vad det var för salva och när jag berättade det så suckade han och sa att den var helt verkningslös för min åkomma. Jag kände ett sting av bitterhet. Jag behövde en tvåkomponentssalva med antibiotika och kortison och den skulle strykas utanpå ögonlocket, men han ville lägga in ett förbehåll om att det kanske var för sent och att det nu såg ut att utvecklas till en vagel som skulle behöva avlägsnas på klinisk väg med en skalpell.

Jag rusade till apoteket och hämtade ut salvan. Åkte hem och strök på. Blundade och bad en stilla bön. En ohörd bön att döma av den obefintliga förbättringen morgonen därpå. Det började bli riktigt jobbigt, dels att se sig själv i spegeln men framförallt att vistas bland folk. Nu skulle jag dessutom highlighta svullnaden genom att glossa upp den som en illröd högblank dank.

Fuck yeah!

Några dagar senare hade jag ett viktigt kundmöte på annan ort och hur mycket det än tog emot kunde jag inte avboka mötet. Jag fick åka på en meet and greet med kunden och en skånebyrå och såg ut som att jag fallit offer för ett våldsamt upplopp. Det som inte dödar härdar. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet på att någonsin bli bättre. Det hade gått nästan två veckor och det skedde ingen som helst förbättring. När jag klev av tåget på centralen den kvällen gick jag med raska steg mot centrumkliniken en tredje gång med samma ärende. Jag var jävligt förbannad och samtidigt sjukt spak. Arg för att den första läkaren hade snackat bokutgivning och gett mig en skitsalva. Spak för att den andra salvan inte hade gjort något annat än att polera upp svullnaden som en slags bisarr trofé. Det lilla hopp jag fortfarande hyste var att jag skulle få komma till ögonakuten och skära bort skiten.

Det första jag möttes av var läkaren från första gången när han studsade omkring i lokalerna med sina Nike AirMax. Jag messade Josefine och beklagade mig och sa att jag hade på känn att jag skulle få träffa honom igen. Hon försökte peppa mig och sa att det oddsmässigt var större chans att jag skulle få någon av de andra. Givietvis hade jag rätt. Min smala otur överraskar mig väldigt sällan.

Dr Cool.
Jag tog ett djupt andetag och sedan kom svadan. Jag drog hela storyn och sa att jag inte stod ut, att jag inte skulle gå därifrån innan jag blivit remitterad till ögonakuten. Jag var så arg uppretad att han nog förstod att jag inte skulle nöja med någon jävla salva den här gången. Han ringde ögonakuten och tvingade till sig att jag skulle få en tid dagen därpå. Jag tackade och gick.

Dagen efter åkte jag till Mölndals sjukhus där jag skulle komma att tillbringa hela jävla dagen för att slutligen få diagnosen vagel. Jag satt där som en idiot med bokad tid och fick ändå vänta från klockan 10 på morgonen till 16 på eftermiddagen och när jag väl kom in så konstaterade läkaren att det inte är något att göra åt. Att vaglar får ha sin gång. Jag kände hur hopplösheten en vanlig dag skulle ha kunnat driva mig till dumheter men sjukhusmiljön och väntan hade slipat ner alla vassa kanter i mitt psyke till runda fina former. Jag fick veta att de inte gör något åt vaglar innan sex månader har gått och att de då kanske skulle kunna överväga att snitta den. Men då är det ungefär 150 vaglar före mig i kön. Livet är bra härligt ändå.

Jag frågade läkaren vad vaglar beror på och hon sa att det kunde vara vad som helst. Kanske hade jag fått något i ögat som jag hade försökt gnugga bort. Så enkelt kunde det vara.

Jag visste exakt vad det var jag hade fått i ögat. En liten bit radioaktivt nedfall från mörkaste kargaste Norrland.

Nu har det gått en och en halv månad sedan besöket på ögonakuten och vageln har gått ner. Visst har den gått ner men den är fortfarande kvar. Det är ett helvetes mög med vaglar ska jag säga och det har jag fått lära mig den hårda vägen. När jag räknar ihop summan av 4 läkarbesök och all satans salva så hade det varit bra mycket mindre smärtsamt, både för kropp och plånbok, att ringa ett journummer och låta ett avloppsproffs lösa skiten. Bokstavligt talat.

 Som avslutande livsvisdom vill jag bara säga: Bjud aldrig biblotekariemagar på stabbiga pastarätter. Det kan sluta illa.

onsdag, april 09, 2014

And then I see a darkness – del 1

Nu ska jag berätta om något av det jävligaste jag varit med om.

Det började med att vi hade besök av vår vän som är bibliotekarie. Hon hälsade på oss i vårt nya hem och allt var frid och fröjd ända till följande dag. När jag av någon anledning besökte källaren passade jag på att snyta mig och spolade ner pappret i toaletten. Jag var helt oförberedd på hur vattennivån plötsligt höjde sig när jag hade tryckt på spolknappen, utan att sjunka igen. Stopp. Vi hade fått vårt första stopp i avloppet utan att ens hinna använda toaletten… ja, bortsett från föregående kväll när jag noterade att vår gäst hade gått ner för att besöka den vid minst två tillfällen. Jag greps av panik. I lägenheten hade allt varit så enkelt. Om något mot förmodan hände var sjunde år så ringde man bara ett nummer så kom nån gubbe och fixade allt från rörstopp till krånglande fönster, kalla element, huvudsäkringar och ditten och datten. Jag insåg att från och med nu kommer jag plötsligt att vara utlämnad till mig själv och ett virrvarr av faktureringssugna jourtjänster och entreprenörer.

Något hade kloggat igen rören och jag började darra vid tanken på att det kunde vara generationers tarmuttömningar som långsamt hade krympt rören under flera decennier tills dess att en olycklig slump (troligen) gjorde att en liten biblotekaries besök satte spiken i kistan, marsipanrosen på tårtan eller vad man nu vill använda för liknelse till rörkollapsen.

Jag googlade med hjärtat i halsgropen och fick tipset att börja med en sån där pinne med gummitratt. Det hjälpte föga. Jag kunde höra hur rören mullrade ilsket där nere, som att försöka väcka en björn (bokstavligt talat), men stoppet verkade inte ge med sig. Vattennivån sjönk men bara för att komma upp ur golvbrunnen istället. Jag tittade och såg med fasa hur ljusbrunt vatten sköljde upp i samma takt som jag pumpade. Jag provade att spola igen men det var fortfarande stopp. Proceduren upprepades men allt var bara ett enda stort sisyfosarbete. Så fort vattnet sjönk kom det upp ur golvbrunnen istället. Och stanken av svavel och skit blandade sig till en uråldrig stank som fick mig att ångra det där med husköp direkt.

Nästa tips vara att inhandla ett så kallat rensband. Sagt och gjort. Josefine åkte till Biltema och en kort stund senare stod jag och firade ett metallband med någon slags fjäderbeklädd projektil i främre änden,  ner i holken och vidare ner i mörkret. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Jag bet ihop och la allt vad värdighet heter åt sidan. Jag plöjde ner rensbandet i varenda jävla hål i det där badrummet men utan resultat. Så gjorde jag ett sista försök i holken och tyckte mig stöta på ett motstånd som jag med lite ihärdiga penetrationsförsök till slut lyckades komma igenom. Jag spolade med samma deprimerande resultat igen. Jag accepterade mitt nederlag och gav modstulet upp.

Vad jag inte visste just då var att jag trots allt hade löst problemet och lite senare visade sig proppen ha lösts upp och jag hade sparat ett par tusen i rörmockarjidder.

Men just där och då, när jag firade upp bandet igen, hade jag totalt zonat ut och handlade i ett slags passive mode. Jag hade nästan vant mig vid att mina armar inpregnerats av fekalievatten upp till armvecken vilket gjorde att jag, när metallbandet väl kom upp ur alla rörkrokar, inte var beredd på att det skulle kränga till och skvätta mig rätt upp i ögat. Jag fick bajsvatten i ögat och över hela ansiktet. Jag skrek som en gris och rusade upp till vårt fungerande badrum för att tvaga mig.

Där kunde allt ha slutat ganska lyckligt ändå. Men det gjorde det såklart inte. De där pengarna jag just hade sparat skulle komma att belasta mitt konto negativt i en helt annan ända...


fredag, april 04, 2014

Me and my army

Jag ska bli pappa igen. Japp så är det. Min älskade Josefine bär på ett lillasyskon till Stella och Tintin och det känns fantastiskt kul – men lika overkligt den här gången. Det är väl knappast något man vänjer sig vid. Barnen tar det med ro och tycker att det ska bli väldigt kul. Tintin började dock storgråta när Stella sa att det inte alls är säkert att det blir en lillebror för att det är "magen som bestämmer" det. Tintin är så säker på att det är en lillebror. När vi frågade varför hon är så säker sa hon att bebisen har snopp på bilden (?). Det tog en stund innan vi fattade att det var bilden på gravidappen hon syftade på och banne mig. Den har snopp (vilket är lite märkligt). Uppmärksamt av henne dock.


För egen del spelar det ingen roll och jag vill inte veta innan. Det är ju ett extra spänningsmoment att se fram emot. Appropå se fram emot så råkade jag, en kväll när Josefine mådde riktigt illa och kände sig uppgiven och tyckte att hon inte hade något kul att se fram emot, haspla ur mig att hon hade förlossningen att se fram emot. Ni skulle varit med. Tiden liksom stannade. På riktigt. Jag kände hur jag rörde mig utanför min kropp i en slags ultrarapid. Jag såg i hennes blick att jag hade exakt en millisekund på mig att korrigera mitt misstag. Jag menade ju givetvis inte själva förlossningen. Utan resultatet av den. Jag fattade mig och hann i rättan tid.

Josefin har mått väldigt dåligt med det börjar bli bättre nu och det känns väldigt bra. Snart kanske vi kan börja njuta av den här tiden båda två. Det är en väldigt spännande tid. Det händer så jävla mycket nu. Vi har flyttat till ett hus på ett berg, vi renoverar som små svin och vi väntar på ett barn till. Jag känner mig väldigt lycklig just nu.

torsdag, mars 20, 2014

Redogörelse: Ett aningen blodtryckshöjande debakel vid i VM i blodtryck

Förklaring till bilden kommer längre ner. 

Många har efterfrågat resultatet i helgens stora event – VM i blodtryck – mellan mig och Josefine. Många tolkar min tystnad som ett slags kvitto på förlust, men sanningen är den att det blev en mer dramatisk tävling än väntat, som slutade under väldigt finska former med ett (lokalt sett) väldigt omtvistat resultat.

Det började redan på fredag kväll i samma sekund som jag steg innanför dörren hemma. Josefine hade bloggat. Jag hade bloggat. Båda med en stark övertygelse om vår egen förträfflighet. Jag hade förvisso ett expertutlåtande i ryggen som bottnade i diagnosen "Perfekt blodtryck" medan hon i väldigt luddiga ordalag slängde sig med något i stil med: "Jag har alltid haft ett lågt och fint blodtryck". Det blev en verbal maktkamp som fortlöpte under resten av kvällen.

En gemensam vän Christina hörde av sig på Facebook och meddelade att hennes mamma som är sjuksköterska och har en blodtrycksmottagning troligen kunde vara ett ganska trovärdigt bollplank och expertutlåtare. Efter en lång dialog med ett virrvarr av vetenskapliga redogörelser och avancerade resonemang enades vi på rekommendation av Christinas mamma om att vi för enkelhetens skull borde avgöra tvisten baserat på lägst uppmätta blodtryck. Fine. Trots att jag egentligen ville ha reda på mina exakta siffror från tidigare i veckan och basera utopi-värdet på det (just för att det trots allt blivit proffsrecenserat med orden: "Perfekt! Det kunde inte vara bättre").

Vi gick och la oss tidigt den kvällen.

På lördag morgon började Josefine med sin allra retligaste sida att psykterra mig redan vid frukostbordet. Hon kände sig lugn och fin och jag gick rätt i fällan och brusade upp. Hon skrattade förtjust och sa att hon riktigt kunde se hur mitt blodtryck höjdes. Ok, hon ville alltså köra fultrick. Visst, visst. Den fredliga tävlingen intensifierades och gick in i ett så kallat i-krig-och-kärlek-mode där alla medel plötsligt blev tillåtna. Efter en långdragen diskussion enades vi i alla fall om att avgöra mästerskapet enligt ett klassiskt bäst av tre-upplägg, där mätning skulle ske vid tre separata tillfällen under helgen, trots att jag personligen förespråkade en mätning vid egen vald tidpunkt. Jag hade nämligen planerat att sova med blodtrycksmätaren runt armen, ställa klockan på halv fyra på morgonen och på reflex trycka igång mätningen cirka en sekund efter att jag vaknat ur en rejäl djupsömn. En vinnarstrategi enligt mig. En sinnessjuk idé enligt min motpart.

När vi satt i bilen mot tävlingsdestinationen och skulle till att passera Shell i Sandsjöbacka erbjöd jag mig att bjuda på en kopp bensinmacks-kaffe. Dessutom passade jag på att köpa en Kick och en påse Djungelvrål som jag sedan villigt bjöd på utan att själv äta. Jag hade medelst toa-googling fått lärdom om att lakrits kan ha en blodtryckshöjande effekt. Frukostfällan jag hade gått i jämnades nu ut i och med att jag i tyst förtjusning bevittnade hur Josefine först slukade sin Kick och sedan girig grävde runt i Djungelvrålspåsen. Ett lugn spred sig i bilen som räckte ända fram till Laholm. Enda misstaget var att jag innan vi skulle till att kliva ur bilen utmanade ödet (vilket jag aldrig borde göra) och propsade lite för ivrigt på att hon skulle ta några salta pastiller till. Josefine anade oråd och till slut föll myntet ner och mitt trick var avslöjat.

Efter lunchen var det så dags för första mätning. På inget sätt optimalt eftersom lunchen bestod av en ganska så kolhydratsspäckad och förrädiskt god pasta (carbs = blodtryckshöjande). Jag vill påpeka att jag nu dessutom befann mig i, om inte fiendeland, så i alla fall i ett psykologiskt underläge. Något som till exempel en chackmästare aldrig någonsin skulle godta. Men jag är större än så. Trots att Josefine nu tävlade på hemmaplan med en ganska trogen supporterskara i form av sin moder, fader och syster där förstnämnda dessutom ägde mätutrustningen så krånglade jag inte utan kavlade stoiskt upp ärmen.

Josefine var först ut och mätte upp ett ganska klassiskt blodtryck på 123/79. Därefter var de min tur och den första omgången resulterade i 138/67. Mitt snabbanalyserande öga noterade att Josefine låg lägre i sitt övertryck medan jag låg bättre till på undertrycket och jag drog slutsatsen att mitt höga övertryck berodde på att Josefine hetsade mig vilt under mina förberedelser, en teori som stämde väl överens med Josefines mammas förklaring att övertrycket är det som pendlar mest och är lättast att påverka. Hon hävdade till min fördel att ett stabilt undertryck är viktigast. Något som skulle få avgörande konsekvenser lite längre fram i tävlingen.

Andra mätningen skedde, som jag minns det, under en större andakt. Josefine mätte upp 122/71 vilket var en marginell sänkning av övertrycket men en ganska stadig sänkning av undertrycket men trots det högre än mitt första. Jag andades djupt och försökte meditera mig in till mitt chakra. Boom! 117/67. Ett drömvärde för många men jag tog det med ro. Denna gången rådde inget tvivel om vem som tog ledningen. Men vi hade den viktiga och avgörande omgången kvar och enligt Josefine kunde allt hända. Hon började fabulera fram siffror och gamla värden som hon levererat vid olika tillfällen och jag måste erkänna att hon hade ett iskallt lugn över sig. Vi beslöt att skjuta upp finalomgången till dagen därpå så att vi fick en natt på oss att verkligen komma i form.

Före frukost på söndag satte vi oss till rätta i soffan. Stämningen var tät i rummet. Spänningen var olidlig. Josefine bad mig hålla käften medan hon kopplade mätkragen kring sin överarm. Jag kontrollerade och spände den något då jag tyckte att den kändes lite löst sittande. Jag såg mörkret i hennes blick. Hon spetsade mig med den. När hon satte igång så släppte kardborrbandet och maskinen rapporterade ett error-värde. Hon fäste återigen apparaten och gjorde sig redo för omtagning. Jag kunde ana en liten irritation. Mitt i spänningen kom jag dessutom på att jag glömt att dokumentera det hela och halade fram mobilen för att kunna fota och filma. Det skulle jag inte ha gjort. Josefine vrålade på mig att "ge fan i det där" och "lägg undan den där jävla mobilen". Sedan slet hon i vredesmod av sig apparaten varpå jag frågade med balsamröst om hon trodde att det där utbrottet var bra för blodtrycket. Och det satt spiken i kistan för den tävlingen. Jag har inte vågat lyfta det än men jag undrar lite när vi ska ta och göra upp en sista gång. Tills vidare kan ni se mig som blodtrycksmästare.

Ps. Mitt i kaoset hann jag bara ta en bild och det är den ni ser i början av inlägget. Den föreställer rörelseoskärpan som kan uppstå när man försöker parera ett ilsket utfall mot sin iPhone. Ds.

Hamam, no mam!

Packad och klar! Imorgon drar jag till Istanbul med jobbet. Det ska bli kul. Tror jag. Jag vet så jäkla lite om den staden. Pinsamt nog. Jag har fått lite tips av min före detta kollega Z. Tack för det. Men jag vill gärna ha fler. Kom inte med nåt hamam-kör bara. Jag kan nästan inte tänka mig något värre än att betala för att ligga naken på en marmorskiva, bli skinnflådd av en brutalskrubbning och sedan toppa med att under en utdragen process bli våldsamt badad av en hårdhänt turk.

Men annars vill jag gärna ha lite andra tips och helst lite udda och oväntade. De klassiska turistfällorna lär vi ju gå i ändå. Var köper man en fräck fez till exempel? En sån vill jag ha.

onsdag, mars 19, 2014

I'm a Mother Lover. You're a Mother Lover. We should fuck each other's mothers.

Ibland är världen bra liten. Jag tänker att om Martin Shibbye skulle ha legat med Matthew McConaugheys mamma och Woody Harrelsson hade gjort dito med Johan Perssons mamma så hade allting kanske sett helt annorlunda ut... eller tja, kanske inte så himla annorlunda ändå.



fredag, mars 14, 2014

Tävla i blodtryck


Imorgon gäller det. Då får vi äntligen tillgång till en blodtrycksmätare och kan avgöra vem av mig och Josefine som har bäst blodtryck. Jag är tämligen säker på att det kommer bli lite av en promenadseger för undertecknad. Josefine är inte lika säker.

Det hela bottnar i en konflikt som uppstod under frukosten i onsdags. Jag hade varit hos läkaren dagen före. En ganska pressad situation för mig som historiskt sett har lidit av ganska gravallvarlig hypokondri. Mot slutet av besöket efter att diverse provresultat hade redovisats, diagnos var ställd och åtgärdsplan var presenterad skulle ett rutinmässigt blodtryck tas. Jag vill understryka att jag träffade, inte en utan TVÅ specialistläkare på Sahlgrenskas kirurgimottagning. Ett inte helt stressfritt och optimalt förhållande för att mäta blodtryck med andra ord.

Läkaren tog blodtrycket under tystnad. Hon levererade siffrorna (som jag inte minns såhär på rak arm) och när jag frågade hur blodtrycket var så svarade hon, och låt mig härmed citera ordagrant: "Perfekt! Det kunde inte vara bättre." Alltid något svarade jag med ett världsvant lugn men inombords jublade jag. Så. Jävla. Gött. Här går jag runt med ett perfekt blodtryck. Ett state of the art blodtryck. Det kunde bokstavligt talat inte vara bättre. Detta levererade jag alltså under en situation som var minst sagt prestationsmässigt risig.

Tror ni jag får äga den positionen oemotsagd länge? Nä. När jag presenterar detta för Josefine så hävdar hon på volley att hon minsann också har perfekt blodtryck. Jag försökte då gå till botten med varifrån hon fått den uppfattningen. Hon sa att de altid sagt att hon har ett lågt och bra blodtryck... Well lågt och bra. Mitt är av specialistläkare uttalat P-E-R-F-E-K-T. En solklar skillnad enligt mig. Men alltså inte enligt min livskamrat. Idag ringde hon och pratade om att vi ska få låna hennes mammas blodtrycksmätare och kunna göra upp inför publik. Jag funderar på att låta filma det hela.

I samtalet noterade jag också att ett helt nytt superlativ plötsligt dök upp i hennes trashtalk. Nu var det ett helt fantastiskt blodtryck som nån bösig allmänläkare eller värre hade tillskrivit henne. Vid odefinierbart tillfälle dessutom. Och jag tror säkert att hon har ett helt ok blodtryck, bra och ingen blir gladare än jag om det till och med är fantastiskt. Men det är en jävla skillnad på definitionen fantastikt och perfekt. Jag tycker att jag har ett rätt starkt case här och imorgon gör vi upp.

Frågan är hur en sådan här tävling ska gå till. Är det en mätning vid given eller valfri tidpunkt? Eller kör man en bäst av tre? Vad säger ni, vad är mest kosher i blodtryckstävlingssammanhang?

En go gäng #35

Folk som gillar logistik.

Fan vad jag gillar denna bilden. Såna här ekipage ser man sällan i Sverige. Inte ens på Hisingen. Det är lätt att skratta till och tycka att de är tokiga där nere i Afrikat eller var det nu är. Inte ett trepunktsbälte så långt ögat når och så färdas de på ett stort fucking svampmoln av pinaler. Men det är fel. Det är respekt man ska känna när man ser den här bilden. Den är ett hån mot alla tacosvennar som fräser runt i sina prydligt packade V70:s och mallar sig över att de är så duktiga på att backa med släp.

Det här gänget har fan packat ner en mindre stadsdel på ett vanligt jävla flak. Det måste man bara imponeras av. Det säger jag väl medveten om att den känslan är direkt kopplad till den hårt tuktade gubben inom mig, som trots mitt aktiva motstånd envisas med att försöka få fäste och gro upp.

Vad är det för sjuk grej egentligen? Det är själva essensen av fenomenet gubbe. Att eggas av en god packning. Jag vill inte dit. Min mardröm är bli en riktig jävla gubbe som har ordning och reda i sitt rymliga bagage och får ribba av en lyckad packning. Att metodiskt packa sin stationsvagn inför en fyraveckors bilsemester verkar vara som en lång utdragen orgasm för en riktig gubbe. Det går hand i hand med med fenomenet att finna tillfredsställelse i att åka för att dumpa mög på en återvinningscentral. Jag lovar att jag aldrig har sett en kvinna befinna sig i/på ett högre andligt plan på tippen. Men rediga gubbar som njuter av att vara där har jag sett och efter en sekunds självrannsakan måste jag erkänna att jag själv, om inte tangerar så i alla fall rör mig farligt nära gränsen till den känslan, de får gånger jag varit där. Men har lyckats hålla tillbaka och inte blomma ut i det. Än så länge.

Jag förstod att det är en biologisk riskkonstruktion nu när vi nyligen flyttpackade ner våra ägodelar lite småslarvigt, vilket var härligt, men sedan insåg att jag faktiskt skröt för andra om mina flyttgubbars packningsförmåga. Hur imponerad jag var av att de lyckades utnyttja varenda centimeter och fick med ALLT vi hade i lägenhet och vindsförråd. Ja ni hör ju.

Fan, det skulle kunna bli ett svinpopulärt format för Discovery Channel. "Worlds greatest packers", "Extreme packing" eller "Packbusters". Som porr för världens alla gubbar.  Kom ihåg var ni hörde det först.

onsdag, mars 12, 2014

Spaning

Läste just en artikel i GP som redogör för hur de två typerna av fascism som frodas i Sverige just nu hänger ihop. Den parlamentariska neofascismen och den klassiska gatunazismen. Artikeln pryds med en bild på tre personer som representerar i alla fall den förstnämnda kategorin.


Det är en bild på ett litet rövgäng bestående av tre SD-politiker. Sven-Olof Sällström, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof.


Man ser direkt att det vilar något väldigt bekant över Richard Jomshof. Jag vet inte vad det är men han är verkligen lik någon jag har sett förut. Vem kan det vara? Hmm.... Jo just det ja. Han är ju lik den där gamle politikern ni vet. Han i Tyskland. Bara mustaschen som fattas. Annars är de som bär.  

 
Sicken slump.


tisdag, mars 11, 2014

Det verkar inte finnas någon räddning för Graham Elliott


Till slut fick Masterchef-domaren Graham Elliot nog av att se sig själv i spegeln och bestämde sig för att ta tag i sitt liv. Ordentligt också. Han har gjort allt från att sluta spela aukustisk gitarr och äta kakor i sin loge till att lägga om sin livsstil helt och hållet. Han har till och med gått så långt att han har lagt sig under skalpellen och gjort ett ganska drastiskt ingrepp för att få bukt med sitt problem. Men ingenting verkar hjälpa. Han blir fan inte av med de där satans maskeradglasögonen.

fredag, februari 28, 2014

En go gäng #34


Holländare som gillar rejv.

Att allt blir bättre med Benny Hill-musik är ju en gammal sanning... men fan undrar om inte originalet är ännu roligare.

tisdag, februari 18, 2014

Bajschock på Öresundståget

När jag åker tåg brukar jag göra allt i min makt för att slippa besöka tågtoaletten eftersom det troligen kvalar in på min top tre – vidrigaste platser på jorden. Men nöden har ingen lag och eftersom jag hade stressat hemifrån för att hinna med tåget mot Helsingborg och dessutom tömt i mig en stor latte gjorde sig blåsan duktigt påmind någonstans i höjd med Varberg.

Det är nåt med den stanken på offentliga toaletter i stort. Urinodören flyttar in permanent och det känns äckligt att andas. Det får mig att förakta människosläktet. Det är så jävla ovärdigt att vistas i ångorna av andras kroppsavfall. Så är det alltid. Men i dag var det topp tunnor värre. Så fort jag klev in kände jag att allt inte var som det skulle. Mina sinnen slog larm och jag kunde känna närvaron av exkrementer. Det krävdes knappast en CSI-person utan skulle räcka gott med ledsyn för att man lika snabbt som en Terminator skulle upptäcka härden. Man såg liksom hur den vita ringens innerkanter var färgade ljust bruna av slarvigt borttorkat bajs. Jag kände att summan av de doftmässiga och visuella intrycken nästan fick mig att spy. Ändå var jag tvungen att använda holken.

Med en pappersservett som skydd fällde jag upp ringen där den såg minst drabbad ut och plötsligt fick jag en real life experience av de gamla toppen-av-isberget-illustrationerna som brukade förbrylla mig i grundskolelitteraturen. I samma sekund som jag fällde upp ringen växte oroshärdens omfattning med 90%. Och det var som att stirra in i en droppstensgruva. Jag skojar inte. Någons bajs hängde som stalaktiter längs ringens underkant och jag kände med ens hur ilskan stegrades inom mig.

Någon av mina medresenärer hade alltså under resans dryga 45 minuter hunnit uppsöka en av toaletterna och riktigt bajjat ner den för att sedan följa upp med ett riktigt dåligt städjobb. Jag kände att jag ville den personen ont. Även om jag rent principiellt är emot dödsstraff så kände jag ändå att det skulle vara ett oemotståndligt erbjudande, att få styra över knappen till giftampullerna som skulle vara direktkopplade till personen i frågas rövhål. Jag lovar, där och då hade jag tryck som värsta pundaren. Ond bråd död kändes för stunden fullkomligt rimligt och nu ett halvt dygn senare är jag fortfarande inte helt avigt inställd till likvidation.

Vad är det för fruktansvärda människor som gör så? Alltså på riktigt. Dels undrar jag hur man rent mekansikt är skapad för att lyckas trotsa gravitationen så när man öppnar bombluckan. Men framför allt hur är man funtad om man ställer till en sådan jävla scen och sedan pyser därifrån. Man måste ju vara en riktigt störd jävel.