fredag, september 19, 2014

Livet är en fezt!

Fuck you Andra Långdagen! Fuck you Majornas Megaloppis! Fuck you hammarkullekarnevalen!

Och fuck you very much Kulturkalaset!

Varför bara nöja sig med det ena när man kan få det andra och tredje på samma gång? Nä, här ute i orrrten vet vi hur en slipsten ska dras. Här jobbar vi med mashups. Hypermodernt och superduperfestligt på samma gång. Och imorgon är det dags igen för den årliga tillställningen mitt i Hisingens El Dorado – Brunnsbodagen. Lär er stava till det era jävla innerstadshipsters.




Under tre intensiva timmar bjuds det på aktiviteter som passar alla. Vad sägs om loppis, levande musik, ansiktsmålning och ballongdjur. Ballongdjur I tell ya! För att inte tala om en liten skön mek-studio för alla som cyklar fixiebike (vilket jag misstänker kan bli en rätt obesökt aktivitet för jag har faktiskt inte sett en enda person trampa runt på hipsterhoj sedan jag flyttade till Brunnsbo = skönt) och så superaktiviteten "Sänk din handlare". BOOM!

Själv är jag fett sugen på att sänka den sura gubbfan på Brunnsbo Spel & Tobak.

Välkomna!

torsdag, september 18, 2014

What about it Daddy Cool?

I måndags var jag med på Tintins danskurs. Det var dags för andra lektionen av tio och temat denna gång var discodans. Det var en härlig känsla att följa med henne för hon är fortfarande så himla stolt över oss i alla lägen. Jag bävar för den dagen hon kommer tycka att vi är pinsamma. Jag vet att den kommer och förhoppningsvis går över igen, men jag får ångest av tanken. Jag mig ändå ganska ofta som en rätt ung och fräsch farsa. Men det skulle jag strax bli varse att det är ett självbedrägeri av guds nåde.

När vi kom in i gympahallen såg jag att danslärarna var två tjejer som skulle kunna vara mina döttrar. Alltså rent tekniskt sett. Typ om jag hade träffat deras mammor och haft oskyddad tonårssex på fyllan när jag gick i högstadiet. Men ändå.

I alla fall. De samlade barnen i en ring och började förklara vad de skulle dansa för något. Frågade om någon visste vad disco är. Tjejen som ledde det hela tittade över barngruppen och svepte med blicken över oss föräldrar och så förklarade hon i klartext att det är en snabb och rolig dans som, och nu kommer det, "era föräldrar säkert brukade dansa när dom var unga".

Säkert brukade dansa när dom var unga.
Dansa när dom var unga.
När dom var unga.
 
Orden träffade som en distinkt lavett. Där satt jag och visst fanns det några föräldrar som var mycket äldre än mig (säkert fem år eller så) men framförallt var där många föräldrar som helt uppenbart var jävligt mycket yngre än mig också. En sådan skitstil. Alla mina discoreferenser är hämtade från Boney M, Bee Gees musik Saturday Night Fever med John Travolta och möjligen ABBA. Grejer som knappast var poppis när jag var UNG utan fan fortfarande gick i blöjor. Och så sitter där en liten juvenil och insinuerar att jag är gammal som ett as. Jag log stelopererat och sökte snabbt Josefines blick. Hon var ju indragen i samma härva men verkade ta det med ro. Ok, det är knappast en överaskning för mig själv att jag snart fyller 38 snart, men den tog ändå där den skulle. Jag gör så gott jag kan för att inte tänka på att jag snart levt halva livet och då hjälper det inte att bli hänsynslöst varudeklarerad av en gymnasist.

Jag må vara gammal men när dansen drog igång måste jag säga att det var lite av en lättnad ändå. För det såg fan banan ut. De skuttade runt till Alcazar och rörde sig inte ett dugg som Bobby Farell eller Tony Manero. Ha!







tisdag, september 16, 2014

Appropå tolerans

Dagen efter vafiaskot var en märklig dag som bara passerade. Sicket piss va! Två dagar efter valfiaskot känns det fortfarande märkligt. Inte nog med att rasismen fick ordentligt fotfäste i riksdagen och att det kommer bli trixigt att få till ett stabilt regeringsalternativ. De goa göbbarna och gömmorna i Göteborg valde dessutom att trotsa all logik och rösta nej till stadens utveckling. Mörkret faller snabbare nu och jag känner mig trött.

Jag är trött på att rassegänget kan säga och göra precis vilken skit som helst och ändå bara fortsätta växa. Trött på alla som envisas med att bemöta all kritik mot Sverigedemokrater genom att hytta sina anonyma brorduktigfingrar och säga "ja, såhär blir det när de andra partierna inte vågar prata integration", och samtidigt som de själva låtsas ta avstånd från dem, högst aktivt hjälper till att normalisera dem.

Jag är trött på de som använder sig av någon slags självhjälpsretorik och påminner oss andra om att 87% INTE röstade så vilket är en rätt klen tröst i sammanhanget. Då måste man ju börja fundera över de 16% av befolkningen som valde att parkera sina slappa rövhål hemma i soffan och bara skita i allt (på gott och ont får man kanske säga). Vem fan vet i vilken låda de hade tryckt ner sitt missnöje om de hade gått och röstat överhuvud taget?).

Jag är också trött på att se min feed bokstavligen fyllas av den medvetna medelklassens skrytsamma SoMe-postningar med skärmdumpade valresultat, där de ogenerat bejublar fördomsfriheten i sina små hipsterdistrikt. Det är klart att det är intressant att se hur ens grannar röstade och jag fattar grejen. Jag gör verkligen det. Det är så himla tryggt och skönt att låta sitt närområdes politiska åsiktsstaplar bekräfta sin egen härliga tolerans och öppenhet. Men det är också jävligt bekvämt att "gilla olika" när alla runtomkring är så extremt lika. Men geografisk kvalitetssäkring är bara ytterligare ett uttryck för den där vi-och-dom-känslan som ingen intelligent människa vill förknippas med. Jag har funderat mycket på det där sedan EU-valet i våras och det är verkligen inte ett piss bättre än murarna de råblå bygger i sina moderatghetton längs kusten. Det är exakt samma sak och problemen det här landet nu står inför är så jävla mycket större än på kvartersnivå. Det räcker att jag tittar på mig själv. Jag har bott över halva mitt liv i en slags vänsterintellektuell gentrifieringskuvös, vilket har bidragit till medvetenhet och tolerans i teorin. Men helt ärligt. Jag känner i princip bara människor som jobbar med media eller kultur och inte en jävel som står och skruvar ihop bilar ute i Torslanda. Homogenitet kommer så himla naturligt. Det duger inte att bara tycka rätt längre.

Men allt är inte nattsvart. När jag tittar på mina barn så ser jag inte alls de där strukturerna. Vi och dom. Givetvis kommer det att kunna ändras med tiden men de har en helt annan utgångspunkt idag. För dem är det aldrig en grej att någon kommer från ett annat land eller har föräldrar som gör det. Det känns lika fint när jag hör Stella nyfiket fråga granntjejen hur man säger olika saker på bosniska som när hon efter flera år fortfarande är helt ovetande om vilket land några andra kompisars pappa kommer ifrån. Och det slog mig extra mycket igår när Tintin var på sin danskurs i Svartedalens skolgympasal. Hon gick helt gick upp i sina discorörelser och hade svinkul utan en tanke på eventuella olikheter, medan jag kom på mig själv med att räkna till minst nio olika nationaliteter. Så mycket för den toleransen liksom.

Jag inser att jag kastar sten i glashus här, kanske trampar på tår och ligger löjligt nära att trigga igång kommentarer om politiskt korrekthet. Men det spelar ingen roll. Lite reflektion och självrannsakan är säkert alldeles nödvändigt, lite var till mans, för att vi ska komma vidare. Komma framåt och förbättra. Och vad gäller PK-etiketter så är det den sista saken jag är väldigt trött på just nu. Vem vill inte vara politiskt korrekt en dag som den här? Ja utöver ca 13 procent då.

fredag, september 12, 2014

Noterat i den svenska vården

Var med Josefine på mödravårdscentralen nu på lunchen. Jag börjar känna mig stissig nu. Det är så förbannat nära men ändå så långt kvar. Min nervositet märks tydligast (enligt henne) på att jag börjat försöka vara lite vitsig när tillfälle ges. Idag pratade vi om förlossningen och skissade på en slags journal med Josefines önskemål. När barnmorskan hade skrivit ner ett par punkter frågade hon om det var allt eller om det var något mer som borde skrivas in. Det uppstod som en liten glitch i samtalet när jag frågade om det fanns några fler tillval. Annars var allt som vanligt.

Vid vattenmaskinen la jag märke till de små engångsmuggarna som finns överallt inom vården men ingen annanstans. Jo, fluortanten kommer också med sådana men hon tillhör ju tandvården så jag tycker ändå att min tes håller. Själva storleken återfinns ju även globalt inom flygbranschen men där kan jag liksom förstå att det finns ett logistiskt syfte. Men inte inom den svenska vården på samma sätt. Jag pratar alltså om de helt vanliga vita engångsmuggarna av absolut enklaste modell, men knappt hälften så stora som normala muggar. Jag tippar på att de rymmer max 10 cl. Vad är grejen med dem? Och hur kommer det sig att de blivit lika poppis som foppatofflan inom just vårdsektorn?

Det måste ju rimligtvis finnas en anledning till att alla sjukhus, vårdcentraler och andra landstingsstyrda enheter envisas med att tillhandahålla dessa minimuggar. Det har varit så så länge jag kan minnas. Kanske om kranarna var direktkopplade till stora fat med läkarsprit, men till vatten är de fan helt hopplösa. Ok, kanske inte ett av de viktigaste samhällsproblemen och kanske inget man skulle gå till val på. Men ändå. Jag fattar inte poängen. Varför vill den svenska vården absolut att man ska dricka sitt vatten i en så liten mugg? Det känns nästan som att någon försöker säga mig något. Kanske är det för att man i sann luthersk anda ska få klart för sig att man förbrukar svensk välfärd när man står där och häller i sig mugg efter mugg efter mugg som ett girigt fyllo. Eller så finns det en helt rimlig förklaring. Jag vet inte. Märkligt är det hursomhelst.

onsdag, september 10, 2014

En pytteliten ode till den årliga nollningen på Chalmers

Äntligen är september här. Första veckan har passerat och nu har vi gått in i den andra. Jag glömmer det från år till år. Att precis när alla skojiga saker som inträffar under sommaren (cuper, stadskalas etc) som välsignar stadens invånare, är över, och känslan de fört med sig just ska till att bedarra. Då när semestern äntligen är över och man har hunnit insupa de första skälvande veckorna och livet liksom står och väger på tröskeln till vanligheten igen. Precis då infaller den årliga folkfesten som färgar staden. Bokstavligt talat. Den efterlängtade, bejublade, förbrödrande och underbara glädjestund som varar... ja, inte fan vet jag men i alla fall minst två septemberveckor varje år. DEN festlighet som får varje Göteborgare att tacka sin lyckliga stjärna och känna stoltheten bulta i bröstet och pirret i magen av bubblande fägnad över att få skåda detta jippo som undgår precis ingen som rör sig i staden.

Ja, jag syftar givetvis på Chalmers årliga nollningsperiod.




Inget. Jag upprepar, INGET går upp mot de skälvande veckor när alla nyanlända tekniska juniorsnillen, från hela världen men framförallt från svensk glesbygd, har krupit upp från sina gömslen och kommit för att kilas in enligt traditionellt manér. Alla ledda av de äldre lite mer alkoholskadade varelserna. Sicken fest! Särskilt högskoleingengörerna gillar jag. Det gör man nämligen när man jobbar på Lindholmen.

Dagarna, kvällarna och nätterna tillbringar dessa ystra glin genom att flänga runt i festliga klungor som antar, intar och kladdar ner det offentliga rummet. Men det gör ingenting för alla är nog eniga om att det är en ynnest att få se och ta del av de unga spexarnas gemytliga gemenskap. Så himla gulligt. De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen. Skyltar som kamratuppfostranmässigt deklarerar att de tillhör den lägre stående rasen inom den akademiska världen – förstaårselever. Naaaw!

För varje Göteborgare är det hela solklart, men för någon helt utomstående kan det säkerligen tyckas märkligt att det är de koppärriga charmtrollen i sina nedklottrade rosa sparkdräkter som luktar räkbåt, de med punkigt spännande frisyrer i samma kulör som textilen och kroppshållning som en bananklase, som hör till täppan. Världsordningen är så himla omvänd på Chalmers. På alla andra platser i världen hade ett folkslag som enbart verkar kommunicera med sina adepter, genom att konstant utstöta ett slags primatliknande och flabbigt fyllebröl, blivit ungefär lika populära som ett liggsår och därmed högst troligt förpassade ner på gatan. Men inte i Göteborg. Här får de studiebidrag och någon slags diplomatisk immunitet som ger dem officiellt frikort till att inviga årets två krispigaste årstider med hela staden som spelplan. För det är rimligt tycker vi. Jävligt rimligt.

Jag har dessutom det stora nöjet att varje dag dela buss med en liten del av flocken. Det känns fint. Jag känner det lite som att jag är delaktig i deras uppväxt och får se hur de dag för dag växer in lite mer i rollen som tvättäkta chalmeristjävlar. Och jag och många med mig längtar säkert redan till våren, när de tysta kalvarna som brukade sitta i mitten av klassrummet under hela sin grundskoletid, har hunnit härdas av Gasquen. Då kommer de att åter drälla runt på stan och lika välkommet som Jehovas vittnen försöka tvinga på oss vanliga medborgare (som inte har ett piss med deras lilla pseudosamhälle att göra) sina tidskrifter som är fyllda av servettskisser, burleska könsvitsar och tafflig reklam. Det är klart att man ska stödja dem då. Tänk på det. Snåla inte. Köp två. Köp tre. För det är ju för vår skull de super ner sig varje dag medan de bygger sina fyndiga ekipage. Det är för vår skull de på valborgseftermiddagen bjuder på folkfestlig show.

Sedan är det nästan dags för några veckors studentflakskaravaner och strax därefter börjar sommaren om med allt kul och göttigt som det för med sig. Ni hör. Göteborg är som ett eget litet ekosystem där allt bara är härligt.

Jippi!

fredag, september 05, 2014

Business as usual inom SD

Skandalerna avlöser varandra som vanligt i Sverigedemokraternas led och varje gång tänker man att nu kommer de väl ändå bli ett jävla rabalder som leder till att de tappar röster. Men icke. Av någon mystisk anledning verkar det nästan stärka deras stöd.

Idag avslöjades bara en i raden av alla idiotgrejer som kommer från SD-folket. En liten pikant bildserie där listettan till Halmstads kommunfullmäktige syns städa och bärsa iförd hakkorsarmbindel (absolut inget konstigt med det) på någon fest för två år sedan. Jag lovar. Det är glömt på måndag. Fan, det är troligen utagerat redan imorgon.

"Tokigt det blev. Jag tar en paus över helgen så ses vi på måndag. Sieg Heil!"

Är inte det väldigt märkligt egentligen att allt bara kan fortsätta i klasiskt business-as-usual-manér oavsett vad som händer. Allt viftas bort som gamla dumheter, ett dåligt skämt eller vinklad vänsterpropaganda och vi förfasas i två minuter. Sedan går vi vidare. Mot nästa skandal. Detta i ett land där den gamla käpphästen som de flesta av oss minns som "Tobleroneaffären" har skakat om hela det svenska folket och straffat socialdemokratin under två decennier nu.

Vad ska egentligen behöva hända i skandalväg för att Sverigedemokraterna ska tappa bara lite stöd? Men tanke på att SD:s samlade skuld borde ha lett till partiets upplösning för längesedan är det nog bara en sak som kan sätta stopp för deras framfart. Kanske, men bara kanske om Jimmy Åkesson skulle använda sitt statliga kontokort och köpa Toblerone för fyrtiotusen miljarder kronor att det blir lite kärvare för dem.

onsdag, augusti 27, 2014

Levande och sparkande på Lindholmen

Åh Jag känner mig ung och levande idag och det är rätt så sensationellt för att vara en vanlig grisonsdag. Jag jobbar ju på lindholmen (än så länge) och då är alla luncher lite av ett gissel. Lindholmen som ligger på Hisingen är verkligen ett helt eget djur. Befolkningen består (lätt generaliserat) förutom några stackars harvande mediamänniskor av tre olika folkgrupper: Ingenjörsnissar, människor som ska bli ingenjörsnissar och heroinpundare, vilket skapar en rätt konstig samhällsdynamik. Tänk atomvinter.

Därför är idag onsdag den 27/8 2014 en dag att minnas.

Jag gick för att ta en tragisk ångesttyngd ensamlunch och var beredd på allt. Till och med att eventuellt behöva köpa en bricklunch takeaway (den allra minst prisvärda och absolut mest förnedrande lunchtypen du kan äta enligt min mening) Men solen sken och mina steg förde mig ner mot kajen där matlastbilen Two Buns & Meat stod och fräste lyxburgare för glatta livet. Det var som en hägring. Jag hade hört om den via stadens nya hjältar på HisingenFTW (tack, ni är glidmedlet som gjort det lite lättare för mig att njuta av mitt förhållandevis nya skärgårdsliv) men inte varit nere för att kolla om det var på riktigt. Det var det.

Med lite mer skjuss i steget sprätte jag fram och beställde min hipsterlunch, betalade via swish och vips så stod jag där och greppade en saftig kött-graal som jag omgående intog på bryggan, medan jag kände mig nästan lika ung och modern som alla oförskämt unga människor på kajkanten.

Fyrtiotusen miljarder kronor!

Det var längesedan jag skrev om SD. Dels för att jag inte har lust att bidra till deras publicitet (även om den skulle bli rätt blygsam) och dels för att det bara är tröttsamt. Hela partiet består av ett folkhav som skulle vara lätt att ösa raljanta lytesinlägg ur och över men det har sedan länge varit lätt att hålla sig för skratt. Deras skit funkar ju uppenbarligen, för ju värre grejer någon partiföreträdare vräker ur sig och blir ställd mot väggen för, desto större stöd får de. Det hela liknar en dålig fars. Men är i själva verket en tragedi. Deras väljare är inte bara en samling empatistörda rassenötter, det hade troligen varit enklare att hantera, det som skrämmer mer är att deras förmåga att förstå orsak och verkan inte överstiger en godissugen treåirngs. Skillnaden är att i SD-människornas fall är det partiets snäva flyktingpolitik som är godiset. De gör praktiskt vad som helst för att få lägga vantarna på det.

Jag har tidigare bivit kritiserad just för att jag framställde SD-politiker som idioter och fleppon. Att det var oseriöst av mig att ta extrema exempel och att partiet tar avstånd från sådant. Och jag är övertygad om att det finns en massa trögisar i och omkring alla partier. Det anmärkningsvärda är att ju att kvoten av lågbegåvning bland de förtroendevalda i just SD verkar vara oroväckande hög. Det måste de ju nästan hålla med om själva också.

Vi har alla skrattat åt klippen som visar den grövsta kretinismen inom SD:s parti. Människor runt om i kommuner, ja till och med riksdagsledamöter, som framför kameran sätter ett ansikte på hur det ser ut när det verkligen har brunnit på vinden. Ett och ett är de oslagbara som humorklipp. Man tänker att det knappt är möjligt och viftar bort dem som extremfall, tänker att det ska gå upp för folk som stöder partiet vilket jävla rövgäng de är. Men det händer inte. Vi har blivit vana att någon fullblodsdåre på hyfsat hög position hasplar ur sig fullkomligt vidriga åsikter.

Jag tvivlar inte på att det personer som sympatiserar med SD som har en hög intelligenskvot och som kan debattera för sig. Jag är också ganska säker på att det finns de som inte identifierar sig med internetfenomenen till partikamrater. Personer som kanske till och med skäms men ändå är så missnöjd med alla andra partier att de väljer att lägga sin röst på dem för att de är så skönt uppkäftiga. En välriktad kukspark på etablissemanget.

Att de är ett av Sveriges största partier är både en skam och en sorg för de flesta. Men när man inser hur mycket mög de har i de egna leden runt om i landet, från minsta lilla grishåla ända upp i den absoluta partitoppen, så blir det plötsligt totalt jävla mörker att tänka på hur ett Sverige med ett så starkt eller ännu starkare stöd för dem kommer att se ut i förlängningen.

Idag spreds en youtube-video där någon fiffig person hade samlat ihop några av Sverigedemokraternas ess i ett slags medley (nötallergiker ombeds att ta det extra försiktigt):



Ja vad ska man säga? Man blir paff. Man vill skratta men det går liksom inte. Koncentrationen av fullblodsdårar är för hög. Det var ju ändå bara ett litet axplock. Men om man tänker efter lite och fattar att en röst på SD faktiskt är en direkt röst på personer som Levi Klausen, Britt Engqvist, Anna Hagwall och Jonas Åkerlund så borde det väl ändå gå upp gå upp för de flesta, som inte är totalt inrökta, att det kanske inte är en lysande idé ändå, att låta människor av den här kalibern bestämma hur företaget, maskinen och landet Sverige ska styras. Då är det nog inte så gött det där rassegodiset ändå. Eller? Jag menar, om den där lilla kortslutningen rättade till sig så kanske man börjar fundera lite utanför den glödande invandrarfrågan, hur smarrig den än må vara, och inser att med sådana här femfemmor bakom spakarna så blir det nog inte så mycket ändring till det bättre med arbetslöshet, skola, vård, miljö, försvar och jämställdhet. Sverige skulle haverera totalt.

Det kan ju på riktigt inte vara så illa att tio procent av människorna i det här landet känner sig trygga med att låta ett gäng amöbor (eller väldigt närbesläktade diton) förvalta eller i alla fall få ett betydande inflytande över sin ekonomi bara för att man råkar dela samma smutsiga uppfattning om invandringspolitiken. Det är ju orimligt.

Lyft blicken nu för fan!!

måndag, augusti 25, 2014

Don't kill the designer, but give hen a good spanking

Det är en grej som gnagt mig ända sedan jag såg IS senaste kampanj någon gång förra veckan. Efter USA:s flygbombningar lackade de ur totalt och svarade på bästa sändningstid skulle man kunna säga, direkt via alla världens stora mediehus, med en flång ny reklamfilm. Det var när jag såg den som det slog mig att allt nog inte står rätt till på deras kommunikationsavdelning. De gör så många rätt och ändå blir det så fel. Är det inte sjukt märkligt egentligen? 
   


Vi snackar alltså om ett hyfsat kompetent gäng som lyckats lägga stora delar av Irak och Syrien för sina fötter. Tiotusen pers utrustade med toppmoderna vapen och löjligt mycket deg. Borde de då inte rimligtvis kunna lyckas få till en hyfsat ok film, rent visuellt menar jag? Det är ju fan helt orimligt att de på riktigt har nöjt sig med ett resultat som random sjuåring skulle ha skämts över redan 1987.  

Alltså, det framgår med all önskvärd tydlighet både vem avsändaren (IS) är, vilken målgrupp (amerikaner) de riktar sig mot och även vad de vill ha sagt (att folk ska dö järnet). Konceptet är enkelt. Budskapet är supertydligt. Inga disclaimers, inget finstilt och inget småfyndigt lull-lull som nån ball copyjävel har kladdat ihop, utan endast en kort, stark och kärnfull mening med en tonalitet som känns extremt trovärdig men ändå med såpass mycket anspänning att man hajar till: "Vi ska dränka er alla i blod". BOOM!  

Men vem fan är lallaren till formgivare, den obegåvade animatören och framförallt vem på IS tryckte på knappen och sa, "Gött, den tar vi"? Om det finns någon rättvisa i världen borde de få se sig om efter ett nytt jobb. Omgående. Oavsett om det har rört sig om taskig arbetsmiljö med ökenuppkoppling eller något annat skit så är det ingen ursäkt för ett så uselt resultat. Skärpning.

torsdag, augusti 21, 2014

Badolyckor och kulturella skillnader

Så jag, Josefine och barnen tog oss ner till stranden för att få lite läsro. Hotellet hade ingen barnpool (fail) så att läsa där kändes inte helt avslappnat. Efter att medelst skamlös prutning ha dealat till mig ett par rajban-pilot och badskor för att överleva stenbotten så kändes allt plötsligt upplagt för en skön vecka. Första dagen avlöpte som planerat mycket för att Tintin älskar att plocka sten mer än att bada och var det något det fanns gott om utöver strandförsäljare så var det just sten.

På två dagar hade jag plöjt igenom nästan hela Bea Uusmas Expeditionen (illustrerade utgåvan = mycket bra) vilket är en jävla bedrift om ni frågar random förälder på solsemester. När jag legat och hettat upp en lång stund den andra dagen så började jag fundera på varför ingen badade. Det var massor av folk på stranden men inte en enda person i vattnet. Skumt. Jag såg hur ett skönt italjanogäng stod och kastade sten på något vid strandkanten lite längre bort, men tänkte att de kanske bara var dåliga på att kasta macka. Så jag peppade upp familjen på att ta ett dopp och sedan gick vi i. Det var skön svalka i vattnet. I ögonvrån såg jag hur vår publik med spänning följde oss från sina solstolar. Jag tänkte att italienare måste vara världens absolut sjåpigaste folk, att de verkligen maxade under romarrikets heydays och att baksidan är att de samtidigt kramade musten ur alla kommande generationer. Hur förklarar man annars att inte en jävel vågar bada bara för att det råkar vara lite småmulet?

Svaret kom som sticket från en stelkrampsspruta.

Precis när jag stod och raljerade om hur otroligt skönt det var i vattnet så var det som att någon stack ett rostigt fängelsevapen i min mjuka torso. Jag skrek till och började i panik vada (vräka mig) upp på land. Livet passerade revy. Vad i helvete var det som stack med sådan kraft. Haj var ju uteslutet. Eller? Men hur är det egentligen med pirayor längs den sicilianska kusten?

Josefine informerade mig med sitt halländska lugn om att jag bara råkat ut för en brännmanet. Jag fick panik. Vem vet hur farligt ett bränn av en brännmanet i maffialand egentligen är? Jag gnydde och knorrade, svepte in mig i min bruna frottéhanduk och la mig i fosterställning på strandstolen. Jag lät Josefine kontrollera brännskadan och hon bekräftade att det faktiskt såg rätt svullet ut. Jag kände plötslig yrseln nalkas och började noja mig om hur vi skulle hantera en sådan här akutsituation. Hon manade till lugn vilket är standard 1A under stark mental stress. Jag andades några djupa andetag och då det var som ett ljus gick upp. Mitt enda försvar är att jag blev paralyserad av det ytterst oattraktiva scenariot, att eventuellt komma att drabbas av en anafylaktisk shock på solsemestern i en liten bonnig fiskeby. Men ni skulle sett minen när jag uppgivet deklarerade för kvinnan jag lever med att jag hade hört att bästa behandlingen av brännmanetsskador är urin. Att det tydligen är nåt ämne som... eller skitsamma... barnen började asgarva och Josefine såg lika förskräckt som äcklad ut och sa att hon under inga omständigheter kunde tänka sig lösa problemet den vägen.

Jag protesterade inte jättemycket. Jag insåg att det hade stor potential att bli en jävligt märklig scen. Vad skulle Italienarna få för bild av oss skandinaver om de mitt i solbadandet fick bevittna hur en höggravid kvinna ställa sig och pissa på sin kvidande kille? Kanske att det där med jämställdhet har gått för långt i svenneland. Hur som helst. Det blev ingen golden shower där på stranden och det var nog lika bra för efter att jag legat och ojat mig en stund, dämpade jag ångesten med en halvmeter stor veteöl och sjukt dålig pizza och vips så hade svullnaden lagt sig. Kvar var dock en stor röd fläck bestående av massor av små röda fläckar. Typ som en skiva dansk salami. Det var obehagligt nog för att döda suget av salta bad resten av dagen. Så jag förbannade naturen och sedan beslöt vi oss för att tillbringa resten av dagarna vid hotellpoolen istället.

Det gjorde att jag fick chans att på nära håll studera de största kulturella skillnaderna mellan stela nordbor och hetlevrade italienarna; badmodet, den antika smörmusiken och en till synes helt oironisk förkärlek till sällskapslekar.

Glöm badshorts. I Italien badar riktiga män i speedos. Punkt. Överallt gick männen, unga som gamla, runt iklädda dessa minimala tingestar av glansigt material. Tajt satt de och lågt skurna skulle de vara, allra helst i en spännande färg eller fler. Det var ett skådespel att se backslickade hunkiga katoliker inta poolområdet med sina magrutor och en vinballebuktande stridsspets nerknödd i den elastiska badtrosan, för att i nästa ögonblick klättra upp från det svala vattnet med bananhållning och en omogen vindruva i brallan. Varken det ena eller det andra verkade skapa någon nämnvärd uppmärksamhet hos det motsatta könet.

Kvinnorna gick klädda högklackat kombinerat med "designer"-bikinis som skulle kunna vara signerade det mer extravaganta 80-talsmodet med fräcka snitt, ofta strass och lite raffiga öppningar här och var. Dessutom bestod 90% av alla bikinitrosor av någons lags halvstring-modell som jag inte förstod mig på. Det såg ut som en reguljär svensk bikinitrosa som blivit stajlade med ett distinkt kalsonggrepp som sedemera placerade grenen djupt inne i mörkare trakter och adderade en slags hulkeneffekt till skinkorna. Jag vet fortfarande inte vad syftet med den modellen är men med tanke på att man aldrig såg en italienska med samma bikini två gånger kan jag tänka mig att min bromsspårsteori inte faller sig helt platt ändå.

Hela dagarna skvalade dessutom tonerna från en kort men inte desto mindre smärtsam playlist bestående av några smäktande italienska smörhits, ledmotivet till Titanic och Enyas "Only Time". På repeat. Jag vågar påstå att jag nu har hört den sistnämnda låten fler gånger än produktionsteamet bakom Volvo Trucks Epic Split, vilket kan vara en förklaring till de höga nivåerna av stresshormon som min kropp fortfarande producerar.  

Det som förbryllade mig mest var ändå med vilken självklarhet alla italjanos runt poolen slöt upp när det vankades sällskapslekar. Oavsett om det var latinodans, pilates och Lilla Sportspegeln-aktiga prickskytteaktiviteter så rådde större uppslutning än vid en fransk strejk. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle äcklas eller bli rörd av den totala förbrödring i halvnaket tillstånd som flera gången per dag uppstod som på givet kommando. Jag tänker hur sjukt stiff The Office-stämning en liknande tillställning skulle kunna bli med enbart svenska hotellgäster. Mycket märkligt ur ett rent socialt perspektiv.

Men en sak ska de ha fett med kredd för italienarna. Gelaton. OMG vilken jävla gelato de kan sno ihop.

onsdag, augusti 20, 2014

Bajshumor

Låg nivå, check. Infantilt, check. Äckligt, check. Jag vet inte exakt varför, men jag blir så jävla glad av den här videon. Tröttnar liksom inte. Lever mig in och skrattar så att jag får ont i halsmusklerna. Storheten ligger i killens mod, att man precis som i den gamla trailern till Blair Witch Project vill veta vad fan som händer. Hur han resonerade innan han gjorde det och vad som hände efter.