Det ska börjas i tid

Juniorette fyllde fem år i onsdags. En stor dag. Fem hela år. Hon har blivit en stor tjej nu. Men inte stor nog att klägga svänga sig med svordomar och andra former av vulgärt språkbruk.

Vi brukar låna ljudböcker till henne på biblioteket. Och det är ju bra. Hennes favoriter är Loranga Mazarin & Dartanjang, Lars och Urban och nu senast Salmiak och Spocke. Hon älskar ljudböcker och brukar diskutera intrigerna med oss vid middagsbordet. Ett par dagar före sin femårsdag passade hon på att kolla av hur landet ligger.

"Får man säga jävlar?"
"Ehh... Nej!"
"Får man säga skitpruttrumpa då?"
"Hmm, det är ju inte särskilt fint"

Juniorette satt tyst och funderande en stund, sedan utbrast hon plötsligt:

"Knulla låter som godis"
"Va?!" (Jag höll på att sätta i halsen)
"Knulla låter som...
"Jag hörde vad du sa, var har du hört det?"
"..."
"Vem har sagt så?"
"Spocke"
"Ehh..."
"Får man säga knulla?"
"NEEEEJ!"

Det är alltså Salmiaks låtsaskompis Spocke som har lärt min dotter ordet knulla. Innan hon ens fyllt fem. Vad i helvete. Borde det inte finnas någon form av flaggning på ljudböcker med oanständiga texter? Om inte förlagen tar sitt ansvar borde väl åtminstone biblioteken göra det. Man kan ju inte gärna lyssna igenom en hel barnbok på 4 cd-skivor bara för att kolla så att den inte innehåller för stora mängder knullsnack.

Hjärnfonden

Jag blir så ruggigt deppig när jag ser Hjärnfondens reklamfilm . De har gjort Sussie Tapper till affischflicka för att få svenska folket att bända upp lädret och pynta för neurologiforskning. Parkinson är en hemsk sjukdom och de förtjänar varenda peng de kan få. Det är därför jag blir så deppig.

Sussie Tapper alltså. Kunde de verkligen inte hitta en bättre Parkinson-kändis? Ta i lite. Fråga är om inte Michael J Fox hade ställt upp om man frågat honom riktigt snällt. Det hade kunnat hända. Eller kanske talkshowvärden Michael Parkinson för att stoppa Parkinson med en humortwist. Annars hade det säkert funkat med någon helt okänd som har en stor portion karisma. Men Sussie Tapper. Det känns tyvärr lite som att kommunicera att de har gjort rätt stora framsteg i forskningen hittills och inte behöver så mycket deg. Till och med Hjärt och lungfonden lyckas bättre. De raggade upp Oldsberg, som trots att han gör ett riktigt uselt rövjobb i deras film, troligen lär gå hem i stugorna.

Bebiskrämpor

Tintin är en månad nu. Det har varit en bra månad. Toppen rent av. Men en sak har varit dåligt. Jag har gått och dragit på mig en sådan vansinnig låsning i rygg/nacke som strålar åt alla jävla vädersträck och som ger mig en olustig huvudvärk. Jag lider uppskattningsvis mer än kristus på korset. Helt ärligt jag hade hellre haft ett par dyckert som genomborrade mina handflator än den smutsiga rallarspiken som verkar gå in i bakhuvudet och kittlar mig bakom högra ögonloben just nu.

Snedbelastning tror J. Det är för sorgligt. Hur kan omkringbärandet på en liten palt på knappa 4 kg resultera i sådan fysisk och genomjävlig schmertz? Nä, det är orimligt.

Förra helgen var vi hos svärpäronen nere i det bördigaste Halland. J:s lillsyrra hade en sådan där spikmatta som är så populär nu. Det var rejält vassa piggar måste jag säga. Jag kved lite i början och ojade mig men njöt i snart som Leopold von Sacher-Masoch. Då. Men nu undrar jag lite över om de där tusentals sylvassa plastnålarna kan ha frigjort nån elak skit som legat inkapslat och jäst tryggt i min sura kropp, som nu kommer leda till en terminalsjukdom, eller ännu värre. Det skulle vara för jävla typiskt.

Men det är skitsamma. Det enda jag kan tänka på nu är de där vassa små helvetena. Men en matta räcker inte. Jag skulle vilja dra på mig polotröga med sådana runda taggbrickor broderade på insidan. Sedan skulle jag springa längs med Majornas Golgata (Karl Johansgatan) medan ett gäng aggressiva kultursyndikalister rappar på mig med sina mattpiskor. Jag skojar inte.

Rödvinsinfluenser

Igår när jag hade druckit lite (för mycket) rödvin kom jag på den briljanta idén att göra en cover på Tom Petty-mannen (klippet nedan) och lägga ut på youtube. Ju mer jag tittade desto mer genial tyckte jag att den tanken verkade. Jag övade till och med in varenda liten rörelse i hans repertoar till J:s skräckblandade förtjusning.

Imorse tackade jag min smala lycka att jag inte hade tillgång till en videokamera.

Sjuk som fan eller bara konstig

Det finns så mycket som är obehagligt med den här videon att det inte ens är lönt att försöka göra en sammanfattning. Jag får jättemånga dåliga vibbar. Ord som borderline, skolmassaker och seriöst blandmissbruk regisserar mina fördomar allt medan jag tittar. Spontant vill jag bara blunda och glömma...



Men det finns något mitt i allt det sinnessjuka som jag gillar. Som tilltalar mig. Vad vet jag inte, för vad finns det egentligen att knyta an till hos en rökig kille som tagit med sig en bandare till en enslig plats en höstdag, för att dansa och mima/sjunga till Tom Pettys – Won't back down? Och dessutom filma skiten. Inte mycket. Det måste vara den totalt respektlösa "fuck-this-shit-känslan" som färgar hela hans uppenbarelse. Killen gör liksom vad som faller honom in och det diggar jag. Så länge han inte tar ut något på sin omgivning.

Hur som helst undrar jag varför? Det är ju så in i helvete sjukt det han håller på med.

Heta tv-tips för ruggiga höstkvällar

Idag tänkte jag passa på att tipsa om två lättsmälta som jag har snabbkonsumerat mellan den tredje och fjärde säsongen av The Wire. Se dem. Ni kommer inte ångra er. Ni kommer att tacka mig.

1. Eastbound & Down.
Det går inte att hitta någon trailer som gör serien rättvisa. Den är mycket bättre än man tror, det kan jag säga. Jag hade noll förväntningar eftersom jag visste att Will Ferell står bakom den. Det brukar kunna bli rätt pajigt då. Och då gillar jag honom ändå på något skevt sätt. Men den här serien är något helt annorlunda. Pubertal och Ferellig men ändå överraskande och många gånger vansinnigt rolig. Det här är nog min favoritscen ur hela serien. Simon & Garfunkels Sound of silence och Jetskiåkning. Hur porträtterar man ett sammanbrott bättre än så? Det är smått episkt.



2. Bored to death
Förbered er på en stark dos av underbara Brooklynmiljöer, finurliga dialoger, skruvade karaktärer och delikata situationer. Serien handlar om en ung författare med dålig amazon-ranking och underbart naiva detektivdrömmar. Det är väldigt lätt att få Wes Anderson-vibbar av den här serien, vilket inte alls behöver vara särskilt bra – men den här gången är det det. Jag blev förälskad från första sekund:

Vacker i tarmen

När jag var uppe och matade Tintin natten till igår knäppte jag som vanligt på tv:n för att se om det fanns någon natt-tv av intresse. Jag landade rätt in i något program som handlade om vårt tarmsystem. Det är en magisk och mycket komplex labyrint som sträcker sig mellan mun och anus. En kvinna förklarade att våra tarmar inte alls är läbbiga. Tvärtom. Rengjorda är de snarare vackra och snudd på erotiska, som ett par fylliga läppar, jämförde hon. Sedan tog en kamera med mig på en flumride genom kroppens inälvssystem och... ja, vad ska jag säga. Man får nog ha både livlig fantasi och en aning udda erotikpreferenser för att göra den kopplingen.

Men jag håller med om att det allt är en rackarns grym manick vi bär på. Att det som kommit in där hittar ut igen är smått fantastiskt. På nåt sätt funkar det. Nästan varje gång.