torsdag, juni 23, 2016

Semester calling

Den senaste tiden (läs: hela våren) har jag inte känt av det minsta lilla sug efter att att göra ett enda nedslag mer än nödvändigt på mitt tangeltbord. Det har gjort att det har uppstått ett äckligt stort glapp i den här bloggfan. Det enda jag haft ork att dela med mig av är jobb och det är ju tråkigt.

Men nu nalkas sommaren, semestern och de dekadenta dagarnas prime time. Det kommer troligtvis också leda till helt nya infallsvinklar och meningslösheter av lite mer "klassisk" karaktär.

Men först. En sista shout out för vår lilla tv-serie som jag pysslat med en stor del av min vakna tid på sistone. I veckan släppte vi fjärde och sista avsnittet av Typiskt Göteborg. Se det. Annars jävlar.




Och för ordningens skull (samt alla Glenn Hysén-älskare) passar jag på att posta trailer för avsnitt 3 också.





Nu blir det inget mer pushande av jobb. Promise.

onsdag, juni 08, 2016

Typiskt Göteborg

Ja, jag spammar här och kommer att göra minst två inlägg till om det här programmet men jag har jobbat så jäkla mycket för att få till detta. För övrigt är detta kanske mitt favvoavsnitt dessutom.

I andra avsnittet är det fokus på Göteborgs stolthet, färsk fisk och skaldjur i olika former. David och Kakan inleder dagen i ottan med ett besök på fiskauktionen där Kakan får feeling bland fiskegubbarna och råkar buda hem alldeles för mycket fisk. Duon hinner också träffa en mästare i ostronöppning och kockarnas Joe Labero innan de plötsligt befinner sig omkringdrivande längs stadens gator i en gammal PV. De sjunger stämsång med självaste Niklas Strömstedt och hamnar till slut i ett industriområde på Hisingen – så långt från räkmackor och fisklukt man kan komma.



Se hela programmet på goteborg.com/typisktgoteborg

fredag, juni 03, 2016

Lamotte har överträffat sin egen uselhet

I helgen var Joakim Lamotte igång igen. Han spenderade sin fredagskväll med att livesända två dryga timmar från Göteborgs gator, via sin facebooksida. Temat var att gå till botten med gatuprostitutionen i Göteborg. På absolut ingens begäran. Vi snackar lågvattenmärke av guds nåde.


Jag vaknade på lördagmorgonen och såg att debatten var i full gång. Jag låg kvar länge i sängen och tittade självskademässigt på hans video och häpnades av vad jag såg. Det är svårt att beskriva obehaget jag kände, men i förrgår publicerade Johan Hilton en både rolig och hemsk skildring av det hela i DN. Rolig för att han sammanfattar Lamottes värv med att det var som att se Pellefant dra på sig murvelhatten *asgarv på den träffsäkerheten*. Hemsk för att han drar en parallell till Stampenkrisen och hintar om att det här kanske bara är en försmak av framtidens journalistik. En dystopi på steroider alltså. Blir det sanning är allt hopp om en bra framtid ute. Då är det kanske lika bra att börja kamma sig med ett hagelgevär.

Jag kan fan inte tänka mig något värre än en avprofessionaliserad jounralistkår känner jag. Mardrömsbilderna jag får i mitt huvud hämtar sin inspiration från den stora nedmonteringen av psykvården kring millennieskiftet. I takt med att mediahusen klappar ihop kommer vilsna kvällskursjournalister och glada amatörer som Lamotte slussas ut från sina redaktionella uppdrag och börja löpa amok längs gator och torg i jakt på en göttigt populistisk story. Och då snackar vi nog inte en eller två skrupellösa individer. Marken kommer bli alldeles slipprig av alla pressleg som kasserats och vanligt folk kommer inte kunna röra sig fritt på stan utan att bli stoppade av en ivrigt jagande swishtorsk. Vi kommer nog att tigga om den gamla goda tiden och önska att fler hyperaktiva mobilabonnemangsförsäljare ska ockupera stadens allmäna utrymmen igen. Låt dem härja fritt. Bara vi slipper titta upp från en kall uteserveringsöl och riskera att möta Lamottes tomma blick. Den är som att oskyddat glo rätt in i solen och även om man har svetsglasögon kommer det inte hjälpa, för inga brillor i världen har ett uv-skydd som skyddar mot dubbel solkraft. Fytti faen!

Jag är nästan beredd att börja volontärjobba för att uppbringa ekonomiska medel till en låtsasredaktion som kan skicka ut Lamotte på kontrollerade och betalda gig, så att han slutar roama gatorna fram på det sätt han gör. Hade jag fått välja hade jag gärna erbjudit honom exakt så mycket han vill ha för att i en matig reportageserie, verkligen fördjupa sig i irländsk torvbrytning, eller nåt annat intressant. Bara han slutar med sina facebooksända spontanräder.  

Redan innan helgens påhitt  hade jag svårt att få grepp om hur Lamotte är funtad egentligen. Men jag är rätt tveksam till om han besitter större konsekvensanalytisk förmåga än våt papp. På riktigt. Killen hör att det rapporteras om att prostitutionen i Göteborg breder ut sig, och vips så har ryggradsreflexen krängt på honom en stålmannendräkt i form av ett stycke gråmelerad munkjacka. Han fattar sin smartphone som ett svärd och kastar sig ut i skydd av mörkret. Lamotte tänker kolla hur det egentligen ligger till med sexhandeln i Göteborg. Och det bästa sättet journalisten i honom kan komma på att göra det är att krogragga beyond after work-lulliga snubbar på uteserveringar. På en fredag. "Ska det vara lagligt eller olagligt att köpa sex?", frågar han. Och plötsligt består den manliga delen av befolkningen av 100% ultraliberaler. "Alltså, om ingen far illa så...", "Öh, om tjejerna gör det av fri vilja tycker inte jag att det..." och här skulle jag kunna fylla på med fler av de briljanta svaren. Lamotte fnissar nervöst och bekräftande omvartannat.

Av de personer Lamotte träffade så var det i princip bara kvinnor som hade nåt vettigt att komma med, men dem orkade han inte ens lyssna färdigt på. Det var som en ond fars.

En tjej sitter med ett riktigt rövgäng utanför en e-sportbar. Killarna har lyckats dricka ner sin intelligenskvot med uppskattningsvis 70%. Tjejen är skärpt och pratar med Lamotte. Plötsligt flabbar killarna bredvid till över nån fyndighet och vips så sveper Lamottes kamera bort från tjejen som är mitt i sitt resonemang. Hon tystnar. Lamotte drar vidare mot nästa party-posse. På vägen hinner han både tigga swishpengar för att ha råd att fortsätta med sina supergräv, och drabbas av den briljanta idén att han själv ska testa att cruisa runt med sin herrgårdsvagn och låtsas leta efter sexförsäljare i Rosenlundsområdet lite senare. Bara som ett experiment. För att känna hur det känns. "Lite osoft" kan han tänka sig att det kommer kännas säger han efter en stunds eftertanke. Epic. Fingertoppskänslan som Lamotte verkar begåvad med känns nästan fridlyst och kan nog helt ärligt bara uppstå som frukten av en ohelig allians mellan Malou von Sivers och Marcus Birro. Jag anar ugglor.

Alltså jag vet knappt vart jag är påväg med den här texten. Hur jag än försöker boxa intrycken så är de där två timmarna något jag aldrig mer vill uppleva en enda sekund av. Lite osoft räcker ingensatans. Särkskilt inte efter att Lamotte blivit bortschasad av kvinnorna från Rosenlundsstödet, som gör något på riktigt för att hjälpa kvinnorna som prostituerar sig vid gatorna, men ändå ställer sig och filmar dem på håll. Mot deras vilja och trots att han fått det tydligt förklarat för sig att det enda han gör när han håller på och håller på är att utsätta de redan utsatta kvinnorna för ännu större fara. Det är rätt så jävla bold att då ändå ställa sig på andra sidan gatan om marknadsföra den exakta geografiska positionen där de står. Givetvis stärkt av hejaropen från sin debila och/eller moralisk förruttnade tittarskara. Men ändå.

Det är inget fel på ämnet. Han hade troligen kunnat göra ett jättebra jobb om han faktiskt ville göra seriös journalistik. Han kunde bokat tid och pratat med representater från Rosenlundsstödet och andra initierade personer för att lyfta ämnet och uppmärksamma hela situationen. Men det skiter han rätt uppenbart i. Han bidrar på inget sätt till någonting positivt med de här spekulativa och ofräscha livesändningarna. Han kommer inte fram till någonting av värde överhuvudtaget. Han kommer inte med någonting nytt överhuvudtaget. Istället för att växla ut kraften i sin plattform och uppmana sina tittare att bidra med några slantar till en organisation som faktiskt gör skillnad för tjejerna som går på gatan, väljer Joakim Lamotte att vädja om bidrag för att kunna fortsätta sin hobbyjournalistiska karriär via facebook. Och det funkar säkert, vilket känns ännu mer hopplöst.

Det skulle vara intressant att titta närmre på om Lamotte ens betalar skatt för sina mecenat-pengar.



tisdag, maj 31, 2016

David & Kakan

Ok, nu blir det lite mer jobb...


Förra inlägget var en liten push för mina kollegors fina arbete. Nu vill jag lyfta det senaste projektet jag själv jobbat med på sistone. En webb-tv-serie i fyra delar som heter Typiskt Göteborg. Det är en ny sommarserie, där David Sundin och Kakan Hermansson besöker Göteborg för att försöka komma fram till vad som egentligen är grejen med västkustens huvudstad. Kolla trailern.



Första avsnittet finns nu att se på goteborg.com/typisktgoteborg. Ba' gört!

Serien spelades in under fyra intensiva dagar tillsammans med Nexiko. Både David Sundin och Kakan Hermansson är bland de minst jobbiga personer jag någonsin jobbat med. Helt otroligt positiva och spontana rakt igenom. Och roliga. Trots svinlånga arbetsdagar. Jag tror att det märks genom skärmen att de hade kul på riktigt. Genom serien kommer de dyka ner i ett antal klassiska Göteborgsföreteelser och med det som utgångspunkt arbeta sig fram genom staden. På vägen kommer den som tittar få se allt ifrån nervösa ståupp-debuter, spontantatueringar och total nybörjardominans på fiskeauktionen, till en slags Carpool Karaoke med Niklas Strömstedt, skärgårdsyoga med Glenn Hysén. Vi får också se hur duon utmanar sina djupa rädslor för höjder i sin jakt på Göteborgs och göteborgarnas sanna väsen.

En extra rolig grej var att David och Kakan knappt hade träffats före inspelningen, så att de skulle få kemi var lite av en chansning. Men det visade sig att de var "matchningen från gudarnas rike", för att använda Kakans egna ord. Kom ihåg var ni såg det här radarparet först.

fredag, maj 20, 2016

En energisymfoni

Bråda tider. Lite bloggande på sistone. Ska ändra på det men sitter med näsan precis ovanför vattenytan. I väntan på lanseringen av kampanjen jag själv jobbar med för fullt just nu, måste jag passa på att dela mina kollegors senaste projekt, där de har låtit tonsätta Göteborgs energiförbrukning.

onsdag, maj 04, 2016

2016, vaffan är det med dig?

Hörru, vad är du för ett jävla grisår egentligen? Har du nåt problem med musikalisk talang här i världen eller vad fan är det med dig? Lägg ner att skörda dina offer nu. Please.



Hej då Olle. Du var en av de bra.

tisdag, april 26, 2016

Kent lever.

Trist med Prince. Själv möttes jag av beskedet under ganska odramatiska former i torsdags, när jag befann mig på en after work och precis stod och pratade med ett par kollegor om Kent. Eller rättare sagt om ett litet videoklipp som en av dem hade lyckats snoka fram, där man ser bandmedlemmarna stå bredvid Jocke Berg, som försöker tala lite "lätt och ledigt" till fansen. Det rör sig tydligen om en video som verkar ha spelats in för några år sedan, i nåt slags luddigt promotionsyfte vad det verkar, för en turné som gick under den blygsamt ödmjuka parollen #Kentfest. Jag hade vid det laget inte ens sett klippet men njöt fullskaligt av obehaget som kollegan lyckades måla upp med sin flagranta beskrivning. Som jag njöt. Och när mina ögonlober väl träffades och jag fick det till livs var jag fast. Så fast som jag tänker mig att man bara kan bli om man suger i sig en liter crack ungefär. Wow!

I helgen har jag och Josefine turats om här hemma med att be varandra om att se det tillsammans en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Så har vi tittat på det förhållandevis korta men ultraintensiva klippet, vikt oss kvidande som vid magknip, och försökt skaka av oss smutsen igen. Vilket är lite svårt eftersom den klibbar sig fast som på ett flugpapper. Ja, jävlar vad sjukt det är. Jag vet inte varför jag utsätter mig för sånt men missbruk är sällan rationellt betingat. Självskadebeteende by proxy skulle man kanske kunna kalla det. Kolla själva får ni se.

  

Har ni sett nåt så finskt? Jag får sådan sjuk ångest. Främst för att jag egentligen gillar Kent och för att det känns som att jag har kommit på dem med något riktigt dirty. Helt ärligt hade det känts ungefär en miljon gånger lindrigare om det var en av deras privata runkvideor jag lyckats lägga vantarna på. Det här känns egentligen inte ens som att det är tänkt för allmänheten för så mycket stelhet har jag nog aldrig tidigare skådat i så komprimerad form. Ändå har jag svårt att beskriva vad jag tycker är allra allra värst. Spontant är det väl framförandet och innehållet i Jocke Bergs sjukt oavslappnade lilla tal. Gåshuden straffar mig. Men när man tittar lite till och ser hur satans obekväma resten av bandet ser ut så grips man nästan av en impuls att skala av sig skinnet med en potatisskalare och rulla naken genom hela Jozo-salt-fabriken. Bara för lyckas att skingra de mörka tankarna litet.

De står där lika levande som vaxdockor och bara lider. Jag förstår dem. På ett djupare plan. Varenda sekund måste ha varit som ett brinnande helvete. Och när det väl hamnat på tuben finns det ingen återvändå. Inget slut på den eviga eldens vassa tungor. Det kan inte vara så lite förnedrande att ha blivit tvingade att backa upp bandets frontman när han står och halvimproviserar sådär rigor mortis-igt i deras studio, med ett konstant smackljud och det matiga gnisslet från hans flång nya skinnpaj som för övrigt får mig att tänka på den gamla klassiska läderbyx-scenen i Benny Hill. Maj gadd! Men när man tittat ett par gånger börjar man störa sig på dem istället. De är ju inga barn. De har ju faktiskt ett visst ansvar och borde ha satt ner foten när de kände att de blev utsatta för ett sådant övergrepp. Istället står de där helt passivt med händerna i fickorna som en samling trumpna pop-hjon. Det har inget med image att göra. Vad skulle det vara för jävla ledsen image i så fall? Nä, den förklaringen duger inte.

När jag ser han i brillorna till vänster om JB får jag lust att spontanblocka de biljetter jag lyckats komma över till deras stundande avskedsturné nu i höst. Lägga ut dem till nice price bara för att bli av med dem snabbt som satan, även om jag betalade ett riktigt grisapris för dem. Och han till höger. Inte en min förrän mot slutet, när det plötsligt ser ut som att han fått en fluga i pannan som han försöker parera lite diskret med sitt ena ögonbryn. Men det kan såklart lika gärna vara smärtan som gör sig påmind. Fe-ruktans-värt!

Har ni sett nåt så tomt? Ljug inte. Den trotsar alla naturens lagar och skulle mycket väl bli nästa års nobelpris i fysik – från the band formerly known as Kent. Alltid gött att ha nåt sånt att falla tillbaka på i och för sig.

lördag, april 16, 2016

Fittriddarnas Rolls Royce

Vilken vecka va. Både torsdagen och fredagen dansade jag ömsom nynnandes, ömsom visslandes, in på jobbet. Det hör inte direkt till vanligheterna att jag har den energinivån vid den tiden på morgonen. Men nu hade jag det och det tackar jag Joakim Lamotte för. Det är inte så lite ironiskt, för jag har tidigare alltid blivit så himla trött när jag ser hans bild-byline och tillhörande ickenyhet i rubrikform. Vet inte riktigt vad det är med honom men han kan väl beskrivas lite som en av sällan skådat slag narcissistisk mallgroda med viss mytomanaura.

Egentligen vet jag inte ens vem han är. Mer än att han tillhör en av den nykonservativa vågens rekryteringar på GP. Bildgooglar man honom blir resultatet en overload av skär hud. Som att stirra in i en kontaktkarta med dassiga ollon. Men orkar man göra sig lite större ansträngning så hittar man snabbt ungefär ett ton videoklipp där han som en rabulist i munkjacka sitter och talar till bönner på bönners vis så att säga. Han är arg. Han är gnällig som fan. Och han dunkar sig själv så hårt i ryggen att den tunna fina linjen mellan vad som är sanning och ljug (troligen helt omedvetet) suddas ut och går upp i atomer. Ingen annan man i Sverige har lyckats hamna i så många situationer som kräver ett civilkurage som skulle få Chuck Norris att pissa på sig. Varenda video är likadan i sin uppbyggnad. Fantastiskt.

1. Joakim Lamotte ondgör sig över något (oftast gränslösa män av något slag) med en retorik som är fucking skräddarsydd för människor som konsumerar sina nyheter via avpixlat, fria tider och andra sköna platser där begåvningsreserven samlas för att allmänbilda sig.
2. Han säger att det är för jävligt och att vi killar får ta och skärpa oss.
3. Och så berättar han om hur han just varit med om en helt sjuk grej där han räddat en kvinna i nöd från att bli sexuellt trakasserad på öppen gata.

Typ.

Själv är jag snart 40. Vid ett enda tillfälle i mitt liv har jag befunnit mig i en situation som med en god portion fantasi (och ett tjog Lamotte-videos innanför västen) ens skulle kunna påminna om en sådan hjältestory. Joakim Lamotte gör det varje gång han går utanför dörren. Det är fan magiskt ändå. Man undrar var bor han någonstans. Sextrackarnas Rio Bravo? Bara att gratulera isåfall, för det verkar ju minst sagt lönsamt att jobba som fittriddare på heltid (mer om det strax).

Nä, jag ska inte vara taskig i onödan. Men alltså. Joakim Lamottes taktlösa självgodhet får mig att vilja spontanskära av mig lemmen och kasta den till räven. Så var det sagt. Bara av att möta den trötta blicken via en av hans miljontals gnällvideos eller debattartiklar får vanligtvis min energi att försvinna lika kvickt som en bingohagga slukar en King Size Blend. Men inte den här gången.




Få lär väl vid det här laget ha missat hur twitter och andra sociala kanaler fattade eld i veckan. Gnistan var en ganska harmlös tweet som förvisso kapslar in Joakim Lamottes, vid det här laget, nästan mönsterskyddade distanslöshet. Oblygheten han på riktigt verkar känna inför att likställa sin egen föreläsningsturné om sexuella trakasserier med välgörenhet kan väl knappast beskrivas som annat än vidunderlig?



Finns det ens ett exempel som scorar i närheten av det här? Jag vet fan inte. Men det är fucking epic! Det fick i alla fall mig på riktigt jävla bra humör. Fantastisk känsla. Som att titta när grejer går sönder i highspeed-format. Magnetiskt. Och helt enligt skrävlarnas dogmbok krävs det heller inte mer än ett enda mothugg för att tonläget ska trappas upp. Det brukar ju i regel vara så. Att människor med jesuskomplex är ganska sköra i köttet.

En person frågar om han verkligen tog betalt. En rimlig fråga med tanke på det otroliga patos han utger sig för att ha. Joakim Lamotte svarar att det gjorde han och att annars kunde pengarna gått till någon oseriös. Ha! Ha! Ha! Eller vänta... var det inte ett skämt? Tydligen inte.

Han får några fler tråkningar och då kan han bara inte hålla sig längre. Den känslan... ni vet:


Boom!! Och där landade tändstickan i bensinpölen. Twitter exploderade. Det verkade inte riktigt falla folk på läppen att han, killen med munkjackan, decimerade väldigt många människors ganska långa kamp för jämställdhet, samtidigt som han höjde sin egen insats i dito till skyarna. Bold. Ingen liten kostym att fylla men man får verkligen ge honom att han inte skäms för sig. Joakim Lamotte har fattat galoppen. Killen har två döttrar och fick sin feministiska uppenbarelse när han var på bio och såg Alfons Åberg – mer hardcore medveten feminist än så blir man väl inte. Det var i alla fall rimligt nog för att han skulle identifiera den ymniga föreläsningsguldådern, teckna en fet inmutning och börja vaska loss.

Killen är en tour de force i taktlöshet och spontant känner jag bara: Marcus Birro. Kom tillbaka. Allt är förlåtet. Men samtidigt är det ganska matig underhållning han bjussar på.

Sen kan han ju försöka tuta i någon att det är hans fina ideal som tvingar ut honom på sin högstadiekryssning, där han mjölkar staten på deg genom att på killars vis snacka med killar om att inte tafsa på skolans brudar. Men jag tror snarare att sanningen är den att det är en skön mix av att hans överdrivet självupphöjda ego och att det kliar så gött i plånkan, som gör att han så målmedvetet kan med att positionera sig som fittriddarnas Rolls Royce.  


tisdag, mars 22, 2016

Ingen raketforskning

I lördags morse när jag låg på sängen och bredde ut mig lite oblygt kom min fru plötsligt ut ur badrummet och äntrade sovrummet. Lika omedvetet som obrytt kikade delar av pung fram ur min halvsladdriga kalsong. Ingen syn för gudarna kanske. Om gudarna nu inte skulle råka uppskatta synen av ett morgontrött och lite sängvarmt skrotum.

I alla fall. När hennes norra öga skådade hela härligheten utbrast hon: "Varje gång jag ser den där tänker jag, fan vad lätt det skulle vara att göra om det där till en fitta".

Jag blev alldeles paff. Å ena sidan kändes det som en jävligt konstig grej att säga vid åsynen av en pung. Å andra sidan kanske könskorrigering är en bra definition av det gamla begreppet ingen raktetforskning. Vad vet jag.

  

måndag, mars 07, 2016

Bandana på köpet!

Jag hoppas verkligen att ingen av er har missat pangdealen alla pratar om just nu. Billy's Pan Pizza goes fashion. Köp en säck transfett och få *trumvirvel* EN BANDANA PÅ KÖPET! Den ligger i direkt i påsen så det är bara att rippa upp påsen och kränga på sig plagget som förvandlar dig från vanlig tråkig svenneröv till funky street wizard snabbare än du hinner säga smältost. Ett unixexplagg som passar allt och alla. I skolan. På kontoret. På resan. När. Som. Helst. 


Stan är tapetserad, det är kaos i butikerna, folk slåss. Alla vill såklart ha sig en fräsch bandana. Om den här killen som jag såg stå och vråla ut sin förtjusning i morgontrafiken inte är bevis nog vet jag inte. Bandaaaaaana! Ett fucking genidrag av reklambyrån skulle jag säga. Att bundla fryspizza med ett plagg vars tydligaste konnotationer för tankarna till tunga meth-burkare och Axl Rose före OCH efter succéplattan Chinese Democracy. Hur kan ingen ha kommit på det innan? Tro fan att min yrkeskår präglas av ett halvironiskt självhat.

Skämt åsido. Nu har alltså Billy's Pan Pizza inte bara tagit ägandeskap över barn- och ungdomsfetman här i landet. De tar också aktivt på sig ansvaret för att kitta upp kidsen med en accessoar som man med en stor portion fantasi och lite god vilja skulle kunna härleda till de fräcka killarna i Crips and Bloods, men som handen på hjärtat ändå bara verkar trenda konstant bland övervintrade vinylsamlare och andra som gillar att röka mycket hasch. Personligen minns jag hur en liten grupp utvecklingsstörda killar drog runt längs gatorna i Kungälv när jag växte upp där. De var uppkäftigt dressade i blandad fan merchandise som täckte in både Iron Maiden tischor och ballongformade vindjackor med Arvingarna-loggan på ryggen. En hade Ray-Ban Wayfarer och skinnpaj med mycket nitar. Alla hade bandana. Frågar man bandanashop.com (jo, den finns på riktigt) eller the go-to destination for bandanas som de faktiskt använder som tuff slogan, så är bandanas både roliga och moderiktiga att bära samtidigt som de är billiga nog för att ha en hel drös av i sin garderob. Frågar ni mig så är det nog bara en cellgiftsbehandling som skulle kunna få mig att överväga ett inköp av sådan art. Det säger jag inte för att raljera.

Mig veterligen finns det typ en enda person i modern tid som lyckats bära upp en bandana utan att helt tappa sin värdighet. Men hej, man måste våga för att vinna. Och alla kan ju inte vara Tupac.


Ameh, lägg av! Sluta spela allanballan ditt jävla bloggmongo, det finns väl jättemånga rockstjärnor som har tillräckligt mycket swagger för att komma undan med en bandana eller två, tänker du kanske nu. Jo, det är klart. Utöver Axl Rose som jag tidigare nämnde som top dog i bandana-sammanhang...


...så ska vi inte glömma tunga lirare som Keith Richards...


...och riktiga badass-killar som Lil' Steve.


De levererar ju såklart på ett högre plan. I övrigt finns det bara ett fåtal modemässiga förebilder som får en bandana att kännas som ett motiverat och rentav självklart inköp. Enligt mitt tycke är Unabombaren (Ted Kaczynski) den som kanske allra bäst på hela jorden skulle passa i en bandana. Han sätter prickar av alla punkter på listan. Och då ska man ha i åtanke att han trots sina både fysiskt och psykiskt perfekta förutsättningar ändå hade den goda smaken att avstå. 

Ehh... bandana? I say no.

Det vilar också något djupt beklämmande över vuxna människor som tagit till sig plagget och gjort det synonymt med sin persona. Som Bandana Frank till exempel. En tysk farbror som verkar livnära sig på diffus onlineverksamhet. Jag vet helt ärligt väldigt lite om honom men att han gillar bandanas kan vi nog fastslå utom allt rimligt tvivel. Utöver ett nickname som skvallrar om hans stilpreferenser så har Bandana Frank även släppt en rad instruktionsvideos på tuben där han till lite groovy muzak visar hur man knyter en bandana på rätt sätt. Och med rätt sätt verkar Bandana Frank syfta på den klassiska american-patriot-goes-fucking-nuts-looken. Alltså, Bandana Frank må vara precis hur skön som helst. Det är fullt möjligt att han är en pacifistisk filantrop med oändligt patos. Men det hjälper föga när han samtidigt levererar så stenhårt på alla attribut i stereotypen av en livsfarlig människa. Jag vill vara fördomsfri. Verkligen. Jag vill det. Men helt ärligt. Bandana Frank ser fanimej ut som en kille man inte vill festa med. Om hundra personer skulle vittna under ed om att han är en Greenpeace-aktivist som räddat livet på femtusen blåvalar, skulle jag ändå lita mer på den enda personen som sa att han samlar på knogjärnsknivar. Och det beror till stor del bandanan.



När det kommer till personer som faktiskt jobbar inom kriminell mc-verksamhet och andra våldsdrivna segment, skulle jag därmed aldrig ifrågasätta valet av huvudbodnad, även om det kanske främst beror på ett visst mått av självbevarelsedrift.  Samtidigt kan en bandana inom vissa yrkseskårer, tro det eller ej, vara det minst uppseendeväckande särdraget. Till exempel hos gamla wrestlare som Hulk Hogan, gör en bandana varken från eller till. Personligheten och hans vulgära form på ansiktsbehåringen en mycket tyngre ryggsäck. Där fungerar bandanan istället nästan som en slags lugnande medel, vilket är en bedrift i sig. Hade det inte varit för att Hulk hade bandana hade jag nästan kunnat tänka mig att investera mina tillgångar för att få åka över atlanten och slita lösmustaschen från käften på honom och lavettera upp honom med den (vilket såklart bara är en vacker önskedröm för personer med en fysik som undertecknad). Men så kan det alltså också fungera.


Skitsamma. Jag vet knappt vad jag är ute efter längre. Det var ju det här med Billy's Pan Pizza och deras lika smaklösa som plötsliga försök att prägla ungdomarnas klädstil med en klassisk trailerpark-accessoar. Något för både killar och tjejer. Jag vet faktiskt inte vad de är ute efter men det känns som att pizzagänget fiskar i grumliga vatten. Inte minst med tanke på att representationen i deras flång nya kampanj är så homogen att det knappt är kul att skämta om. Hur har de ens lyckats att få till en så vit uppsättning kids? Inte många har klarat det på den här sidan nittiotalet. Det finns ett antal bilder i omlopp och av de kidsen skulle möjligtvis en kunna ha lite valonblod i släkten. En åtta-tio generationer tillbaka.

Det är så himla himla konstigt alltihop, och jag känner på mig att det kommer fräta bra på hornhinnorna ifall jag tvingas se en massa kids springa runt med Billy-bandanas på huvudet och se ut som små prepubertala douchebags. Jag intalar mig att vårt samhälle faktisk inte är byggt för att en halvfabrikatsleverantör ska kunna komma in och glorifiera basplagget i den så kallade psycho rapist-looken hur som helst. Men när det ändå händer måste kanske resten av samhället organisera sig och anmäla familjen Dafgård för uppvigling och förargelseväckande beteende.

Waddayasay?