Fick ett tips om att slutspurtenpå en väldigt otäck auktion på tradera pågår i detta nu. Imorgon kväll är den över. Auktionen är nummer fyra i en svit som går under namnet: "En världsstjärna kan bli din", där vinnaren får planera en dag och tillbringa den med personen i fråga. Den här gången är det Stefan Holm som står på spel. Det är rubbat på så många sätt.
Pengarna går till ungdomsidrotten i Sverige. Det roliga är att mindre än ett dygn kvar har budgivningen stannat av och högsta budet är nu hela 2650 kr. Fatta vilken besvikelse. Inte ens tre tusen spänn att dela på för idrottskidsen blir det tack vare Steffe. Han borde få böta för att intresset är så lågt. Först ryggade jag i och för sig till, eftersom det av naturen skulle vara så otroligt främmande för mig att betala för att få hänga med Holm under en dag. Men sedan tänkte jag lite till...
Ponera att jag skulle lägga ett bud imorgon. Jag har lätt råd att följa med en bit om budgivningen skulle komma igång. Ok, det skulle vara semesterkassan som gick åt och jag misstänker att det inte skulle falla i så god jord hos min muffin. Jag skulle troligen hamna på hennes skitlista året ut. Men vilken dag det skulle kunna bli.
Upplägg – En dag med Holm:
07.00-09.00: Stefan anländer och får värma upp med lite spackling och hushållsnära tjänster medan jag och J tittar på morgon-tv.
09.00-12.00: Stefan skjutsar ner oss till Mellbystrand och bjuder oss på en lätt lunch.
12.00-12.15: Stefan smörjer in min rygg med solkräm
12.15-15.00: Jag och J badar och myser. Stefan vaktar handdukarna, ser till att vi har skugga när vi så önksar, hämtar läsk och läser högt med inlevelse ur sin egen bok.
15.00-16.00: Stefan tänder grillen och berättar hur det var att vara med i På spåret. Jag och J sitter inne tar en tupplur.
16.00-17.00: Stefan klipper gräset.
17.00-17.15: Vi eldar gemensamt upp Stefans egenhändigt gjorda "guldtröja" i trädgården. Vi skrattar tillsammans.
17.15-18.00: Vi lånar ut Stefan till någon sugen granntant (eller gubbe).
18.00-19.00: Stefan får tvätta upp och hänga badkläderna samt fixa kvällsmat.
19.00-19.15: Stefan får busringa till Staffan Strand och "erkänna" att han legat med Staffans pappa på ett träningsläger.
19.15-19.30: Stefan får busringa till Patrik Sjöberg, kalla honom homofil och säga att han ska få så jävla mycket stryk nästa gång de ses.
19.30-20.00: Vi tackar av Stefan för dagens insatser med ett rungande dra åt helvete. Stefan ger sig av till fots.
Säg, skulle inte det vara värt några tusingar? Jag funderar seriöst.
måndag, juni 29, 2009
Just nu...
...är det 29,9 grader på min arbetsplats. Det firar jag med att jobba över lunch. Hjärnan kokar och jag håller seriöst på att mula... kommer sakna er...
Förresten!
Ett hett tips till alla andra som jobbar under omänskliga förhållanden: Om man dricker riktigt jävla svinvarmt kaffe så kan man (i alla fall för några sekunder) dämpa hallisarna och lura sin kropp att den 30-gradiga luften svalkar.
Update 15.00:
Tempen är uppe i 30,6. Jag har inte lämnat min plats idag. Jag känner huvudvärken komma. Jag hatar allt just nu.
Update 2:
Tempen toppade på 31,4 idag. Sedan gick det ner igen till svala 30,5. Sitter hemma och är yr. Ser fram emot en dag till på jobbet imorgon. Fy fan vad jag längtar.
Förresten!
Ett hett tips till alla andra som jobbar under omänskliga förhållanden: Om man dricker riktigt jävla svinvarmt kaffe så kan man (i alla fall för några sekunder) dämpa hallisarna och lura sin kropp att den 30-gradiga luften svalkar.
Update 15.00:
Tempen är uppe i 30,6. Jag har inte lämnat min plats idag. Jag känner huvudvärken komma. Jag hatar allt just nu.
Update 2:
Tempen toppade på 31,4 idag. Sedan gick det ner igen till svala 30,5. Sitter hemma och är yr. Ser fram emot en dag till på jobbet imorgon. Fy fan vad jag längtar.
lördag, juni 27, 2009
Ledsen i ögat

Nä, jag kan fan inte släppa det.
Se så ledsen han är Anton Glanzelius. Vilket lidande. Han är i sorg. Det är hjärtskärande. Hans bästa vän har just gått bort. De var så jävla tajta. Som bröder. Jag menar, de har ju till och med varit på Liseberg ihop och allt.
Herregud! Vilken satans ego-massage han ägnar sig åt nu. Anton. Killen är känd för två saker. För sin roll i "Mitt liv som hund" (1985) och för att han lyckats slå någon form av rekord i hur många gånger en person lyckas få tjata ut i media om när Michael Jackson ringde upp och ville träffas. Hur de träffades och åkte bergbana en hel dag och sedan kollade på video på kvällen. Fy fan säger jag bara. Jag orkar verkligen inte höra det en gång till. Men han vill så gärna berätta.
Det är en jättefräck historia att berätta för sina barn och barnbarn men jag skulle så gärna vilja upplysa Anton om att alla andra i hela världen skiter totalt i hans och Michaels "fina vänskap". Det osar förresten lite sociopati att kalla någon nära vän för att man träffats och hängt två gånger. Nu räcker det fanimej Anton. Inte en gång till. Det säger jag bara.
fredag, juni 26, 2009
Jacko has left the building
Michael Jackson är död. Det är tragiskt, sorgligt och konstigt på många sätt och vis. Javisst. Gott så. Borde vi inte bara lämna det där? Uppenbarligen inte. Jag kan riktigt känna lukten av en skitvåg blåsa in med full tsunamikraft. Nu ska det minnas, hyllas, älskas och saknas. Kungen av pop. Fy fan vad ovärdigt.
Hysterin kring honom slår nog fan alla rekord i boken. Han har varit superstjärna, freak, peddo, kung, messias, wierdo på löpande band. Hans epitet har avlöst varandra och som han har hatats och älskats och chockat i regnskogsvis av artiklar genom åren. Att ens försöka lista en promille av all skit som fött nyhets- och skvallerbranschen på hans bekostnda skulle nog ta mig resten av veckan. För människor har verkligen levt på och frossat i hans jävligt konstiga liv och leverne.
Ska man se på det jävligt krasst var han en snubbe på 50 bast som hade en megakarriär för längesedan och som gjort ett makalöst avtryck i musikbranschen, men som helt ärligt inte gjort ett vettigt skit på typ 20 år. Media har inte gjort en positiv grej om honom på exakt lika länge och det finns knappt en handfull som velat förknippas med honom sedan sista gången han stod inför rätta för barnkalas. Sedan dog han helt plötsligt.
Nu kommer hyllningskörerna och vittnesmålen om hur fin och go han var. Plötsligt var alla bästis med honom. Alla är chockade. Alla sörjer. ALLA vill ha sin bit av kakan. Svenska artister ställer sig upp och och säger att det banne mig är lika stort som när Elvis dog. Journalister som tidigare förfasat sig över missfostret skriver nu gråtmilt och nostalgiskt om den störste. Det här vill ingen missa. Det är fan öppet hus för varenda jävel att tala ut och berätta att Michael Jackson minsann har betytt så mycket. Jag menar Corey Feldman och MC Hammer. Hallå? Vart fan höll de hus för ett par år sedan? Och Uri Geller, gå och böj en sked eller nåt för helvete. Och håll käft.
Och detta är bara dag ett. Så håll i hatten för snart kommer vansinnet igång också. Jag skulle våga betta rätt mycket på att första ryktet om en scam, att Jacko lever och bara har fejkat sin död. Idioter kommer hävda att de är hans okände son och det kommer säljas historier och bilder "never before seen".
Värst hittills är nog fan Anton jävla Glanzelius ändå. Idag berättar han, ledsen som en hund, för hela svenska folket om hur han sörjer sin vän. Som han träffade två gånger innan han var byxmyndig och sedan aldrig mer. Ärligt talat Anton. Skärp dig nu för fan!
Hysterin kring honom slår nog fan alla rekord i boken. Han har varit superstjärna, freak, peddo, kung, messias, wierdo på löpande band. Hans epitet har avlöst varandra och som han har hatats och älskats och chockat i regnskogsvis av artiklar genom åren. Att ens försöka lista en promille av all skit som fött nyhets- och skvallerbranschen på hans bekostnda skulle nog ta mig resten av veckan. För människor har verkligen levt på och frossat i hans jävligt konstiga liv och leverne.
Ska man se på det jävligt krasst var han en snubbe på 50 bast som hade en megakarriär för längesedan och som gjort ett makalöst avtryck i musikbranschen, men som helt ärligt inte gjort ett vettigt skit på typ 20 år. Media har inte gjort en positiv grej om honom på exakt lika länge och det finns knappt en handfull som velat förknippas med honom sedan sista gången han stod inför rätta för barnkalas. Sedan dog han helt plötsligt.
Nu kommer hyllningskörerna och vittnesmålen om hur fin och go han var. Plötsligt var alla bästis med honom. Alla är chockade. Alla sörjer. ALLA vill ha sin bit av kakan. Svenska artister ställer sig upp och och säger att det banne mig är lika stort som när Elvis dog. Journalister som tidigare förfasat sig över missfostret skriver nu gråtmilt och nostalgiskt om den störste. Det här vill ingen missa. Det är fan öppet hus för varenda jävel att tala ut och berätta att Michael Jackson minsann har betytt så mycket. Jag menar Corey Feldman och MC Hammer. Hallå? Vart fan höll de hus för ett par år sedan? Och Uri Geller, gå och böj en sked eller nåt för helvete. Och håll käft.
Och detta är bara dag ett. Så håll i hatten för snart kommer vansinnet igång också. Jag skulle våga betta rätt mycket på att första ryktet om en scam, att Jacko lever och bara har fejkat sin död. Idioter kommer hävda att de är hans okände son och det kommer säljas historier och bilder "never before seen".
Värst hittills är nog fan Anton jävla Glanzelius ändå. Idag berättar han, ledsen som en hund, för hela svenska folket om hur han sörjer sin vän. Som han träffade två gånger innan han var byxmyndig och sedan aldrig mer. Ärligt talat Anton. Skärp dig nu för fan!
torsdag, juni 25, 2009
Tysk pensionärsvrede
Läste just en rysligt skrämmande artikel. Ett gäng tyska pensionärer teamade upp och kidnappade sin ekonomiska rådgivare, låste in honom i en källare och torterade skiten ur honom i fyra dagar.

Alltså vad fan är det med tysktalande människor och deras källare?
Rådgivaren verkade i och för sig vara en riktig fulfifflare som hade spekulerat bort runt 24 miljoner av deras deg, så man fattar ju att de var rätt lack. Men ändå. Jag citerrar: "De hotade att döda honom, skicka den ryska maffian på honom och brände honom med cigaretter. Efter ett misslyckat rymningsförsök slog de också honom med ett stolsben så att han bröt två revben."
Jag har ändå närt en viss skepsis mot pensionärer sedan tidigare. Klart man inte kan lita på människor med så mycket fritid, men det här låter som en ren jävla mardröm. Det klår Stephen Kings Lida med hästlängder. Man ska nog tänka sig för både en och två gånger innan man börjar messa med folk som var med och styrde upp tredje riket. Och kom fan inte och tro att svenska panschisar bara fikar mandelkubb och spelar bingo på sina PRO-möten. No way in hell. De planerar nog fan ett och annat våldsbrott ska ni se.

Pensionärerna på bilden har inget med tortyren i artikeln att göra
Alltså vad fan är det med tysktalande människor och deras källare?
Rådgivaren verkade i och för sig vara en riktig fulfifflare som hade spekulerat bort runt 24 miljoner av deras deg, så man fattar ju att de var rätt lack. Men ändå. Jag citerrar: "De hotade att döda honom, skicka den ryska maffian på honom och brände honom med cigaretter. Efter ett misslyckat rymningsförsök slog de också honom med ett stolsben så att han bröt två revben."
Jag har ändå närt en viss skepsis mot pensionärer sedan tidigare. Klart man inte kan lita på människor med så mycket fritid, men det här låter som en ren jävla mardröm. Det klår Stephen Kings Lida med hästlängder. Man ska nog tänka sig för både en och två gånger innan man börjar messa med folk som var med och styrde upp tredje riket. Och kom fan inte och tro att svenska panschisar bara fikar mandelkubb och spelar bingo på sina PRO-möten. No way in hell. De planerar nog fan ett och annat våldsbrott ska ni se.
Hostgubben
Det var längesedan jag ville skjuta alla andra på spårvagnen. Varenda en. Riktigt längesedan. Jag har blivit så lugn och harmonisk sedan jag började läsa eller spela patiens på vagnen, att jag lyckats stänga ute det mesta av vardagens vansinne som tvingar sig på och kladdar sig fast när man åker spårvagn. Men nu är sommaren här. Då går det inte att värja sig längre.
Idag var det osedvanligt trångt på vagenen. Barnvagnsarmador trängdes med tyskar och deras överdimensionerade resväskor vid varje utgång. Barnskrik och tyska är ingen sexig kombo. Tjejer i grå mysbrallor med smutsig hängröv och deras jämnåriga gelikar av motsatta könet som sitter och grupplyssnar på råtechno i sina mobiler gör inte heller jobbet för sinnesfrid. Men idag gicks det "all in" när en gammal gubbe, helt klädd i kritvitt (som pryddes vackert av bruna skvättfläckar från ospecifierad substans) satt och delade med sig av sin vedervärdiga urhosta från järntorget till kungsportsplatsen. Min hjärna började koka på två sekunder. Hostljud väcker monstret i mig. Min hjärna illustrerade slempariklarna som spreds i vagnen på ett mycket obehagligt och verkligt sätt. Jag tittade på honom och riktigt hårdhatade honom med min blick.
Hostgubben måste ha känt hur min blick brände på hans vänstra kind, plötsligt gjorde han en paus, vände sig om och glodde senildement på mig med sur min. Sedan återupptog han sitt hostanfall. I min riktning. Det var ingen dålig uppvisning heller. Han riktigt tömde sina lungor, oblygt åt mitt håll. Salivet flög ur hans fruktansvärda munhåla som på en jävla sprinkler. En del stannade till och fuktade hans feta och lilatonade underläpp men resten släpptes lös bland resenärena på helvetesvagnen från Högsbo. Jag höll desperat andan och kunde känna hur min ansiktsfärg skiftade.
Då hände det. Igen.
Jag drabbades av en klassisk brain melt down. Jag hatade alla. Ville gå beserk. Riva upp helvetet. Hade en dåre stigit på vagnen just då i det ögonblicket och börjat öppna eld, då hade jag jublande tackat och tagit emot, erbjudit mig att ladda om och tiggt om att få sista kulan. Så. Illa. Var. Det.
Sedan vaknade jag till och vräkte mig paniskt fram genom trängseln och kastade mig av vagnen. Jag fick stanna på hållplatsen och bara andas en lång stund innan jag kunde samla mig och påbörja ännu en het arbetsdag.
Idag var det osedvanligt trångt på vagenen. Barnvagnsarmador trängdes med tyskar och deras överdimensionerade resväskor vid varje utgång. Barnskrik och tyska är ingen sexig kombo. Tjejer i grå mysbrallor med smutsig hängröv och deras jämnåriga gelikar av motsatta könet som sitter och grupplyssnar på råtechno i sina mobiler gör inte heller jobbet för sinnesfrid. Men idag gicks det "all in" när en gammal gubbe, helt klädd i kritvitt (som pryddes vackert av bruna skvättfläckar från ospecifierad substans) satt och delade med sig av sin vedervärdiga urhosta från järntorget till kungsportsplatsen. Min hjärna började koka på två sekunder. Hostljud väcker monstret i mig. Min hjärna illustrerade slempariklarna som spreds i vagnen på ett mycket obehagligt och verkligt sätt. Jag tittade på honom och riktigt hårdhatade honom med min blick.
Hostgubben måste ha känt hur min blick brände på hans vänstra kind, plötsligt gjorde han en paus, vände sig om och glodde senildement på mig med sur min. Sedan återupptog han sitt hostanfall. I min riktning. Det var ingen dålig uppvisning heller. Han riktigt tömde sina lungor, oblygt åt mitt håll. Salivet flög ur hans fruktansvärda munhåla som på en jävla sprinkler. En del stannade till och fuktade hans feta och lilatonade underläpp men resten släpptes lös bland resenärena på helvetesvagnen från Högsbo. Jag höll desperat andan och kunde känna hur min ansiktsfärg skiftade.
Då hände det. Igen.
Jag drabbades av en klassisk brain melt down. Jag hatade alla. Ville gå beserk. Riva upp helvetet. Hade en dåre stigit på vagnen just då i det ögonblicket och börjat öppna eld, då hade jag jublande tackat och tagit emot, erbjudit mig att ladda om och tiggt om att få sista kulan. Så. Illa. Var. Det.
Sedan vaknade jag till och vräkte mig paniskt fram genom trängseln och kastade mig av vagnen. Jag fick stanna på hållplatsen och bara andas en lång stund innan jag kunde samla mig och påbörja ännu en het arbetsdag.
onsdag, juni 24, 2009
Bortglömt lur
Fan, jag kom just på att jag helt glömt berätta om ett skönt lur.
Det har blivit väldigt svårt för mig att lura i J skit nuförtiden. Hon brukar utgå från att all overifierad "fakta" som jag levererar är bullshit. Det är en skada som uppstått efter förnedringen av den räcka proffslur som jag tidigare berättat om här på bloggen.
För ett litet tag sedan lyckades jag dock lura i J att det var Johnny Cash som uppfann den internationellt gångbara och välanvända frasen "Fuck you", med tillhörande tecken. Att han på riktigt var självaste fuck-fingrets fader.
Jag vill inte slå mig på bröstet men... jo förresten, det vill jag. Hon svalde hela storyn. Jag levererade ännu ett fetinglur kan man säga. Swiiiisch!
Det har blivit väldigt svårt för mig att lura i J skit nuförtiden. Hon brukar utgå från att all overifierad "fakta" som jag levererar är bullshit. Det är en skada som uppstått efter förnedringen av den räcka proffslur som jag tidigare berättat om här på bloggen.
För ett litet tag sedan lyckades jag dock lura i J att det var Johnny Cash som uppfann den internationellt gångbara och välanvända frasen "Fuck you", med tillhörande tecken. Att han på riktigt var självaste fuck-fingrets fader.
Jag vill inte slå mig på bröstet men... jo förresten, det vill jag. Hon svalde hela storyn. Jag levererade ännu ett fetinglur kan man säga. Swiiiisch!
Semestersugen
Var just ute på lunch med J. Ritz. Fan vad bra. Bästa lunchen i centrum just nu.
Det är hett som i helvetet ute idag. Högsommarvärme. Vad fan gör jag på jobbet, har slagit mig ungefär tusen gånger idag. Jag måste ha semester med stort NU. Kommer fan bli helt rubbad i hjärnan annars.
Det är hett som i helvetet ute idag. Högsommarvärme. Vad fan gör jag på jobbet, har slagit mig ungefär tusen gånger idag. Jag måste ha semester med stort NU. Kommer fan bli helt rubbad i hjärnan annars.
tisdag, juni 23, 2009
Barnmorskan goes digital
Var hos barnmorskan idag och kollade så att allt stod rätt till med den växande magen. J:s alltså. Min står det allt annat än rätt till med men det skiter jag i nu när semestern står för dörren med all grilla och chilla det innebär.
I alla fall. Jag har börjar gilla barnmorskan. Första gången jag träffade henne gjorde hon mig helt stirrig. Hon var så konstig. Jag satt helt stel i besöksstolen med jackan på och kragen uppdragen en bit upp i ansiktet. Hon är en s.k. lowtalker och hon tittade jobbigt på mig hela tiden. Som att jag inte fattade vad som föranledde besöket. Andra gången frågade hon ganska detaljerat ut mig om min träning. Hur ofta jag tränade, när jag brukade träna, vilken typ av träning, hur länge och vart jag ägnade mig åt min träning. Hon verkade imponerad och jag njöt lite av uppmärksamheten men minns att J satt som i chock. Det var inte helt obefogat att undra vem det var som var gravid egentligen. Sedan pratade hon tyst och verkade allmänt bekymrad, vilket gjorde att J freakade lite. Det är svårt att gilla någon som får ens flickvän att freaka ut. Gången efter var jag inte ens välkommen att delta. Då skulle barnmorskan prata med J om det förekommer misshandel och andra tråkigheter i vårt hem. Om jag förminskar henne och så. Kändes kul. Men tanken är väl bra och situationen något bättre än inför Juniorettes födelse då barnmorskan körde det snacket med mig närvarande. Den finska stämningen har aldrig varit mer fysisk.
Den här gången var allt annorlunda. Jag hade visserligen accepterat henne som vår barnmorska men jag har inte aktivt börjat gilla henne förrän idag. Hon är fortfarande en lowtalker men hon kändes mycket trevligare. Jag misstänker att det har gjort henne gott med lite solbränna och semester innanför rocken. Barnmorskan plockade fram en liten apparat som såg ut som en gammal freestyle med en mikrofon kopplad till sig. Men den gjorde sitt jobb och det var härligt att höra bebisens hjärtat slå. Det slog snabbt. Det enda som verkade gå i raskt tempo faktiskt. Allt annat gick i ultra rapid. Barnmosrkan förklarade att hon just höll på att lämna papper och pärmar till förmån för den "digitala världen". Jag tittade klentroget på hennes dator och funderade om den gick att klassa in under digital teknik. Om den var vad hon hade att tillgå, var det ens någon idé att byta bort det analoga? Jag tänkte att det kanske vore en god idé om Reinfeld skulle ta och lägga på ett par spänn på skatten så att alla institutionsmänniskor kan byta upp sig från sina lessna 386:or med DOS.
Varje besök på en inrättning i statlig, landstings eller kommunal regi är en resa långt tillbaka i tiden. Innan den häringa internetflugan. Det är lite som att gå på museum. Jag misstänker att de beryktade reservsjukhusen som upprättades i skyddsrum här och var under kalla krigets paranoida dagar är minst lika up to date. Bara en sån sak som när man gör sitt första besök på MVC och de ska ta fram ett beräknat förlossningsdatum. Då sitter barnmorskorna med sina jävla papperssnurror och trixar. Och för att lyssna på magen så har de seriöst fortfarande gamla trätrattar. Sånt blir jag som internetbög jävligt stressad av.
Men det är väl bara att acceptera att det inte är särkilt high tech att skaffa barn. Just det har inte utvecklats särskilt mycket om man ser till djupet. Och det är väl tur det egentligen.
I alla fall. Jag har börjar gilla barnmorskan. Första gången jag träffade henne gjorde hon mig helt stirrig. Hon var så konstig. Jag satt helt stel i besöksstolen med jackan på och kragen uppdragen en bit upp i ansiktet. Hon är en s.k. lowtalker och hon tittade jobbigt på mig hela tiden. Som att jag inte fattade vad som föranledde besöket. Andra gången frågade hon ganska detaljerat ut mig om min träning. Hur ofta jag tränade, när jag brukade träna, vilken typ av träning, hur länge och vart jag ägnade mig åt min träning. Hon verkade imponerad och jag njöt lite av uppmärksamheten men minns att J satt som i chock. Det var inte helt obefogat att undra vem det var som var gravid egentligen. Sedan pratade hon tyst och verkade allmänt bekymrad, vilket gjorde att J freakade lite. Det är svårt att gilla någon som får ens flickvän att freaka ut. Gången efter var jag inte ens välkommen att delta. Då skulle barnmorskan prata med J om det förekommer misshandel och andra tråkigheter i vårt hem. Om jag förminskar henne och så. Kändes kul. Men tanken är väl bra och situationen något bättre än inför Juniorettes födelse då barnmorskan körde det snacket med mig närvarande. Den finska stämningen har aldrig varit mer fysisk.
Den här gången var allt annorlunda. Jag hade visserligen accepterat henne som vår barnmorska men jag har inte aktivt börjat gilla henne förrän idag. Hon är fortfarande en lowtalker men hon kändes mycket trevligare. Jag misstänker att det har gjort henne gott med lite solbränna och semester innanför rocken. Barnmorskan plockade fram en liten apparat som såg ut som en gammal freestyle med en mikrofon kopplad till sig. Men den gjorde sitt jobb och det var härligt att höra bebisens hjärtat slå. Det slog snabbt. Det enda som verkade gå i raskt tempo faktiskt. Allt annat gick i ultra rapid. Barnmosrkan förklarade att hon just höll på att lämna papper och pärmar till förmån för den "digitala världen". Jag tittade klentroget på hennes dator och funderade om den gick att klassa in under digital teknik. Om den var vad hon hade att tillgå, var det ens någon idé att byta bort det analoga? Jag tänkte att det kanske vore en god idé om Reinfeld skulle ta och lägga på ett par spänn på skatten så att alla institutionsmänniskor kan byta upp sig från sina lessna 386:or med DOS.
Varje besök på en inrättning i statlig, landstings eller kommunal regi är en resa långt tillbaka i tiden. Innan den häringa internetflugan. Det är lite som att gå på museum. Jag misstänker att de beryktade reservsjukhusen som upprättades i skyddsrum här och var under kalla krigets paranoida dagar är minst lika up to date. Bara en sån sak som när man gör sitt första besök på MVC och de ska ta fram ett beräknat förlossningsdatum. Då sitter barnmorskorna med sina jävla papperssnurror och trixar. Och för att lyssna på magen så har de seriöst fortfarande gamla trätrattar. Sånt blir jag som internetbög jävligt stressad av.
Men det är väl bara att acceptera att det inte är särkilt high tech att skaffa barn. Just det har inte utvecklats särskilt mycket om man ser till djupet. Och det är väl tur det egentligen.
måndag, juni 22, 2009
Nordisk film
Igår hyrde vi film jag och J. Vi gick på nordiskt tema. En svensk ångestfilm (De ofrivilliga), en norsk skräckis (Rovdyr) och en dansk thriller (Det som ingen ved). Vi valde bort svensk ångest och gick direkt på norsk skräck. Den var snygg och rå och ganska läskig. Det var något som saknades för att den skulle vara riktigt bra men så är det ju i 99% av alla skräckfilmer. Den var ändå bättre än de flesta skräckfilmer jag har sett de senaste 10 åren.
När vi redan var i stämning knäppte vi på den danska thrillern också. Vad är det danska regissörerna gör som de svenska inte lyckas komma i närheten av? En påkostad svensk thriller består av en timma och tjugo minuter taffligt skådespeleri på en story som någon jävla prao-elev från manuslinjen har snott ihop på en fikarast, samt tio minuters besvikelse till upplösning som efterlämnar en känsla hos åskådaren som är allt annat än behaglig. Sedan stänger man av sin tv och skäms en stund. Så är inte fallet med dansk film. Vilket stör mig något enormt.
"Det som ingen ved" var en perfekt thriller. En nagelbitare i ordets rätta betydelse. Allt var bra och jag satt på helspänn i min soffa rätt igenom. Sett utifrån skulle den kunna vara svensk, men hade den gjorts i Sverige hade den pissats ner av Kjell äktchion Sundvall eller någon annan skitregissörs värdelösa fingertoppskänsla. Dessutom hade vi tvingats se någon trött jävel från dramaten göra en pliktroll med samma entusiasm som en genomsnittlig parkeringsvakt gissningsvis känner inför sitt jobb. Nu var det en helt annan femma. Trots att vissa detaljer kändes "lite väl" så höll filmen sig på rätt sida hela tiden. Det enda som var lite kass i filmen var de korta inspelen från svenska skådisar. Såklart.
Nä, vi borde strikt hålla oss till socialrealism och ångest på film. Där är Sverige bra som fan.
När vi redan var i stämning knäppte vi på den danska thrillern också. Vad är det danska regissörerna gör som de svenska inte lyckas komma i närheten av? En påkostad svensk thriller består av en timma och tjugo minuter taffligt skådespeleri på en story som någon jävla prao-elev från manuslinjen har snott ihop på en fikarast, samt tio minuters besvikelse till upplösning som efterlämnar en känsla hos åskådaren som är allt annat än behaglig. Sedan stänger man av sin tv och skäms en stund. Så är inte fallet med dansk film. Vilket stör mig något enormt.
"Det som ingen ved" var en perfekt thriller. En nagelbitare i ordets rätta betydelse. Allt var bra och jag satt på helspänn i min soffa rätt igenom. Sett utifrån skulle den kunna vara svensk, men hade den gjorts i Sverige hade den pissats ner av Kjell äktchion Sundvall eller någon annan skitregissörs värdelösa fingertoppskänsla. Dessutom hade vi tvingats se någon trött jävel från dramaten göra en pliktroll med samma entusiasm som en genomsnittlig parkeringsvakt gissningsvis känner inför sitt jobb. Nu var det en helt annan femma. Trots att vissa detaljer kändes "lite väl" så höll filmen sig på rätt sida hela tiden. Det enda som var lite kass i filmen var de korta inspelen från svenska skådisar. Såklart.
Nä, vi borde strikt hålla oss till socialrealism och ångest på film. Där är Sverige bra som fan.
lördag, juni 20, 2009
I efterskott
Glad midsommar på er allihopa. I efterskott. Orkade inte skriva igår. Jag har gått och blivit en riktigt lat bloggarjävel. Antar att jag haft för mycket annat omkring mig på sistone för att överhuvudtaget orka reflektera över saker. Så ock igår.
Vi var med några vänner i deras kolonistuga. Det var mysigt. På området finns också den gemensamma toaletten och i direkt anslutning ligger även den gemensamma paviljongen. För varje gång man var tvungen att pinka var man också tvungen att bevittna den medelålders förödelse som pågick på dansgolvet. Det var inte lika mysigt. Ett tvåmannadansband uppträdde och spelade gamla godingar från 20 till midnatt. Sista gången jag var på toa stod en stadigt berusad man i de närmare sextio, helt draperad i denim, och blev förförd av en riktig sprithagga i samma ålder. De dansade i slowmotion till en svängig bit. Det såg lustigt och otäckt ut på samma gång. J tyckte att det såg ut som någon experimentell födslodans. Jag fattade inte vad födsel hade med det hela att göra överhuvudtaget. Det såg snarare ut som en slags bisarr parningslek där de stod och krängde och ålade sig i alla möjliga och omöjliga ställningar. Som ett avancerat gymnastikprogram för reumatiker med stark sexuell underton. Eller underton är fan att censurera. Det fanns knappast någon mystik i deras kroppspråk. Runt omkring satt par i olika åldrar och beskådade spektaklet. Alla fattade att det bara var en fråga innan skulle komma att idkas en synnerligen skabrös samlagsrit i en av kolonistugorna. Fy fan!
Jag blev klar före J eftersom det var kö på damernas och tvingades således stå och vänta utanför och följa det otäcka som utspelades bara några meter bort. Det var tydligt att de inte kände varandra sedan innan men fattat tycke och nu utövade sin helt egna raggningsteknik. Jag funderade på hur analysen hade sett ut om Magdalena Ribbing och Neil Strauss fått slå sina huvuden ihop. Det här var något helt nytt. Utomjordiskt.
Jag blev stressad av väntan för jag insåg snabbt att det troligen såg ut som jag stod och hängde. Det kändes som att varje person som passerade för att gå på toa tittade på mig och tänkte att jag tillhörde dansfolket. Jag skämdes och ville desperat deklarera att jag bara väntade, att jag inte hade något med det sjuka att göra men insåg att det skulle bli väldigt konstigt. Istället tittade jag ned i backen och undvek deras blickar. Det var inte bra, men det var det bästa jag kunde göra.
Vaknade utan bakfylla och idag firade med att boka in dubbla pass i tvättstugan. Sedan ska jag spackla och fixa det sista i vårt hem. Det tar emot något alldeles fruktansvärt. Skulle bara vilja läsa, spela tv-spel, kolla på film och softa men vi har dragit ut på den sista biten renovering alldeles för länge och kan inte ens försvara uteblivet fix med bakfylla eftersom varken J eller jag har någon. Jag skulle inte tro att någon av parterna i det dansanta paret kan säga samma sak idag.
Vi var med några vänner i deras kolonistuga. Det var mysigt. På området finns också den gemensamma toaletten och i direkt anslutning ligger även den gemensamma paviljongen. För varje gång man var tvungen att pinka var man också tvungen att bevittna den medelålders förödelse som pågick på dansgolvet. Det var inte lika mysigt. Ett tvåmannadansband uppträdde och spelade gamla godingar från 20 till midnatt. Sista gången jag var på toa stod en stadigt berusad man i de närmare sextio, helt draperad i denim, och blev förförd av en riktig sprithagga i samma ålder. De dansade i slowmotion till en svängig bit. Det såg lustigt och otäckt ut på samma gång. J tyckte att det såg ut som någon experimentell födslodans. Jag fattade inte vad födsel hade med det hela att göra överhuvudtaget. Det såg snarare ut som en slags bisarr parningslek där de stod och krängde och ålade sig i alla möjliga och omöjliga ställningar. Som ett avancerat gymnastikprogram för reumatiker med stark sexuell underton. Eller underton är fan att censurera. Det fanns knappast någon mystik i deras kroppspråk. Runt omkring satt par i olika åldrar och beskådade spektaklet. Alla fattade att det bara var en fråga innan skulle komma att idkas en synnerligen skabrös samlagsrit i en av kolonistugorna. Fy fan!
Jag blev klar före J eftersom det var kö på damernas och tvingades således stå och vänta utanför och följa det otäcka som utspelades bara några meter bort. Det var tydligt att de inte kände varandra sedan innan men fattat tycke och nu utövade sin helt egna raggningsteknik. Jag funderade på hur analysen hade sett ut om Magdalena Ribbing och Neil Strauss fått slå sina huvuden ihop. Det här var något helt nytt. Utomjordiskt.
Jag blev stressad av väntan för jag insåg snabbt att det troligen såg ut som jag stod och hängde. Det kändes som att varje person som passerade för att gå på toa tittade på mig och tänkte att jag tillhörde dansfolket. Jag skämdes och ville desperat deklarera att jag bara väntade, att jag inte hade något med det sjuka att göra men insåg att det skulle bli väldigt konstigt. Istället tittade jag ned i backen och undvek deras blickar. Det var inte bra, men det var det bästa jag kunde göra.
Vaknade utan bakfylla och idag firade med att boka in dubbla pass i tvättstugan. Sedan ska jag spackla och fixa det sista i vårt hem. Det tar emot något alldeles fruktansvärt. Skulle bara vilja läsa, spela tv-spel, kolla på film och softa men vi har dragit ut på den sista biten renovering alldeles för länge och kan inte ens försvara uteblivet fix med bakfylla eftersom varken J eller jag har någon. Jag skulle inte tro att någon av parterna i det dansanta paret kan säga samma sak idag.
torsdag, juni 18, 2009
Dagens hat
Idag hatar jag IFPI. Mycket. Jag tycker att deras ökande krav på internetcensur är helt jävla bananas. Det är ett stort jävla skämt att skivbolagsbranschen fått för sig att de faktiskt har mandat att inskränka det grundlagsfästa censurförbudet. Ett sånt där riktigt astråkigt Robert Gustavsson-skämt som bara gamla stjärtkepsar flabbar åt.
Det kommer inte gå att stoppa dagens digitala mediakonsumtion hur mycket de än försöker. Alla vet det. Saker och ting förändras i en demokrati. Det bara är så och har alltid varit. Jag tror säkert att det fanns några som var riktigt sura och motsatte sig avvecklingen av att stena folk till döds för diverse moralbrott. Varför ändra på något som funkat så länge liksom. Samma typ av rövgäng.
Nu har jag köpt min sista skiva. Ta. Mig. Fan.
Det kommer inte gå att stoppa dagens digitala mediakonsumtion hur mycket de än försöker. Alla vet det. Saker och ting förändras i en demokrati. Det bara är så och har alltid varit. Jag tror säkert att det fanns några som var riktigt sura och motsatte sig avvecklingen av att stena folk till döds för diverse moralbrott. Varför ändra på något som funkat så länge liksom. Samma typ av rövgäng.
Nu har jag köpt min sista skiva. Ta. Mig. Fan.
tisdag, juni 16, 2009
Rea på Dregen månne?
Var på NetOnNet i söndags för att köpa en hårddisk. På väg in i butiken möts jag av Dregen. På en av annonstavlorna står han och signerar rubriken "Lite sämre lägen, mycket bättre priser". Jag ryckte till av obehag. Jag trodde att jag hade gått in i någon form av hynotiserat läge och utan att märka det kört mot Kungsbacka och hamnat på Freeport (Dregens andra outlet-gig).
Vad fan är grejen med Dregen och lågprisbutiker? När blev han den varje affärsrörelse ska ha för att vidimera att de kränger busbilliga svenneprylar? Det kanske var rea i Dregenbutiken.
Jag vet inte riktigt hur han tänker. Det kanske går lite knackigt med riffen, jag vet inte, men en sak är säkert. Det är INTE en rock 'n' roll-rebell jag tänker på när jag ser Dregen intyga att det är sjukt bra priser på Peak-slipovers, Henri Lloydjackor eller trekvartsbyxor. Och det kvittar hur mycket piercingskrot och tatueringar han fyller sin snyggt knarksmala turnékropp med, när han dessutom tar på sig rollen som en hemelekronikens fyndpastor. Det är helt enkelt inte särskilt fränt alls när Backyarad Babies frontman plötsligt ska låtsas spela på samma planhalva som alla vita medelsvenssons som vallfärdat från sina radhuslängor med sina herrgårdsvagnar för att göra ett andrasorteringsklipp på ett par G-Star-jeans från 2007. Eller för att få några hundringar bättre pris på en gasolgrill. Det blir bara pinsamt. Det är kanppast någon som tror på honom. De flesta fattar nog att han bara försöker sig på en Dogge. Chinos på köpet.

Samtidigt kanske Dregen gör ett smart drag. Jag menar om han verkligen vill maxa och satsa på det här spåret ligger världen öppen och redo att ta emot honom som talesman. Next stop Netto, Lidl och Gekås. Nu kan han lika gärna gå all in och bli vad Bert Karlsson blivit för dansbandssverige.
Vad fan är grejen med Dregen och lågprisbutiker? När blev han den varje affärsrörelse ska ha för att vidimera att de kränger busbilliga svenneprylar? Det kanske var rea i Dregenbutiken.
Jag vet inte riktigt hur han tänker. Det kanske går lite knackigt med riffen, jag vet inte, men en sak är säkert. Det är INTE en rock 'n' roll-rebell jag tänker på när jag ser Dregen intyga att det är sjukt bra priser på Peak-slipovers, Henri Lloydjackor eller trekvartsbyxor. Och det kvittar hur mycket piercingskrot och tatueringar han fyller sin snyggt knarksmala turnékropp med, när han dessutom tar på sig rollen som en hemelekronikens fyndpastor. Det är helt enkelt inte särskilt fränt alls när Backyarad Babies frontman plötsligt ska låtsas spela på samma planhalva som alla vita medelsvenssons som vallfärdat från sina radhuslängor med sina herrgårdsvagnar för att göra ett andrasorteringsklipp på ett par G-Star-jeans från 2007. Eller för att få några hundringar bättre pris på en gasolgrill. Det blir bara pinsamt. Det är kanppast någon som tror på honom. De flesta fattar nog att han bara försöker sig på en Dogge. Chinos på köpet.

Samtidigt kanske Dregen gör ett smart drag. Jag menar om han verkligen vill maxa och satsa på det här spåret ligger världen öppen och redo att ta emot honom som talesman. Next stop Netto, Lidl och Gekås. Nu kan han lika gärna gå all in och bli vad Bert Karlsson blivit för dansbandssverige.
lördag, juni 13, 2009
Att frigöra sig från en hotbild
Ända sedan J blev gravid har hon haft en hållhake på mig. Hon vet att jag är fullkomligt livrädd för att något ska brinna till i huvudet på henne som gör att hon tappar all sans och vett. Och smak. Min största skräck skulle vara att tvingas gå runt bredvid henne offentligt ifall hon hade hängslebrallor på sig. Jag har seriöst drömt mardrömmar om det och vaknat med ryck. Jag hade hellre gått naken till jobbet än att behöva förknippas med någon som bär ett par sådana vansinnesbrallor utan att vara byggnadsarbetare. Jeans med hängslen liksom. Eller i manchester. Brrr... Idioten som uppfann dem borde få(tt) så jävla mycket stryk.
Hängslebyxor är så gräsligt fult att jag får dödsyrsel bara av att tänka på det. Det är utan konkurrens det mest smaklösa plagget en tjej kan välja att pryda sin kropp med. Inte bara för att det utplånar all sexuell dragningskraft, utan för att det osar så jävla mycket dum-i-huvudet att det spiller över på sin omgivning. I vanliga fall kommer ingen undan med en sådan outfit, men när man är gravid, då kommer man undan med allt. Man kan inte klandra någon som med sin egen kropp odlar upp en miniatyrmänniska. När en gravid kvinna i hängslebrallor kommer gående bredvid sin kille faller ingen skugga över henne. Nej, det är HAN som är bonnläppen. Detta vet J. Mycket väl.
Därför har J just nu ett konstant överläge. Inga diskussioner är nödvändiga. Inga kompromisser. Ingen manipulation. Hon har en atomisk vetorätt som hon utan vidare kan lägga upp på bordet när hon tycker att jag trögar mig med något. När hon Vill ha igenom något räcker det att hon nämner att hon kanske skulle ta och prova ett par hängslebyxor i alla fall. Då darrar jag som världens ledare darrar inför Kim Jong Ils nyckfulla provsprängningar. Ondskefullt javisst, effektivt o du milde.
Hängslebrallshotet är lite som "tranans teknik" i Karate kid. Det finns inget försvar mot det. Men alla som sett tvåan vet att det nesligt nog visade sig finnas ett försvar i alla fall. Trummans teknik. Och jag har den i min ägo. Jag har hittat den svaga punkten och har numera ett vapen som, om inte överskuggar så åtminstone neutraliserar, det övertag J en längre tid har haft patent på. Det stavas h-a-r-e-m-s-b-y-x-o-r.

Jag har sagt att om J ens skulle överväga att försöka sig på något tricks skulle jag skaffa ett par haremsbyxor fortare än fan. Åh, den skammen går nästan att ta på. Då skulle hon bli idioten i hängslebyxor som går runt med en dåre med plats nog att stasha en elefantpung i sina brallor. Detta vet J. Mycket väl.
Slutet gott, allting gott.
Hängslebyxor är så gräsligt fult att jag får dödsyrsel bara av att tänka på det. Det är utan konkurrens det mest smaklösa plagget en tjej kan välja att pryda sin kropp med. Inte bara för att det utplånar all sexuell dragningskraft, utan för att det osar så jävla mycket dum-i-huvudet att det spiller över på sin omgivning. I vanliga fall kommer ingen undan med en sådan outfit, men när man är gravid, då kommer man undan med allt. Man kan inte klandra någon som med sin egen kropp odlar upp en miniatyrmänniska. När en gravid kvinna i hängslebrallor kommer gående bredvid sin kille faller ingen skugga över henne. Nej, det är HAN som är bonnläppen. Detta vet J. Mycket väl.
Därför har J just nu ett konstant överläge. Inga diskussioner är nödvändiga. Inga kompromisser. Ingen manipulation. Hon har en atomisk vetorätt som hon utan vidare kan lägga upp på bordet när hon tycker att jag trögar mig med något. När hon Vill ha igenom något räcker det att hon nämner att hon kanske skulle ta och prova ett par hängslebyxor i alla fall. Då darrar jag som världens ledare darrar inför Kim Jong Ils nyckfulla provsprängningar. Ondskefullt javisst, effektivt o du milde.
Hängslebrallshotet är lite som "tranans teknik" i Karate kid. Det finns inget försvar mot det. Men alla som sett tvåan vet att det nesligt nog visade sig finnas ett försvar i alla fall. Trummans teknik. Och jag har den i min ägo. Jag har hittat den svaga punkten och har numera ett vapen som, om inte överskuggar så åtminstone neutraliserar, det övertag J en längre tid har haft patent på. Det stavas h-a-r-e-m-s-b-y-x-o-r.

Jag har sagt att om J ens skulle överväga att försöka sig på något tricks skulle jag skaffa ett par haremsbyxor fortare än fan. Åh, den skammen går nästan att ta på. Då skulle hon bli idioten i hängslebyxor som går runt med en dåre med plats nog att stasha en elefantpung i sina brallor. Detta vet J. Mycket väl.
Slutet gott, allting gott.
torsdag, juni 11, 2009
Sammanfattning
Well, man kan väl sammanfatta dagen så här:
Glasvegas: Daddy's Gone
och:
The All New Adventures of Us: St Crispin's got our backs
Jag har bytt jobb... men ändå inte. Typ.
Glasvegas: Daddy's Gone
och:
The All New Adventures of Us: St Crispin's got our backs
Jag har bytt jobb... men ändå inte. Typ.
Reflektion
Igår var det uvecklingssamtal på Juniorettes dagis. Hon är 4,5 år som sagt och mötet tog femtio minuter. En halvtimma längre än mitt eget utvecklingssamtal på jobbet. Hmmm...
onsdag, juni 10, 2009
Offentlig dubbelförnedring
Igår när jag hämtade Juniorette på dagis var jag tvungen att gå hårt på en glassmuta för att få med henne hem överhuvudtaget. Hon gillar att gunga. Länge. Som. Fan. Glassmutan funkar dock alltid. På tio sekunder hade gungan stannat.
Väl i affären passade jag på att plocka på mig lite sallad och grönsaker också. Och plötsligt från ingen stans kom den (med högt oblygt röstläge): Pappa varför dansar du när du är kissenödig?
Det var mycket folk i butiken och alla på frukt och grönt butiken stannade upp synkront och en istystnad uppstod. Det här ville de inte missa. Jag stod öga mot öga med en tjej och hennes kille och jag greps av idiotpanik. Hjärnstillestånd. Jag böjde ner min blick. Jag hann tänka ungefär tusen tankar men inte en enda var till hjälp. Jag visste att det handlade om tusendelar innan exakt samma fråga skulle upprepas i dubbelt så hög volym, vilket utlöste ett tillstånd av stark negativ stress. Utan att kunna styra min egen handlingsförmåga klämde jag ur mig ett bortviftande "va?" som i den vuxna världen signalerar att man just fått en fråga så ointressant att man inte ids svara på den vilket mottagaren i 95% av fallen uppfattar och håller käft. Men inte när man är 4,5 år. Då uppfattas det självklart som en invit till att upprepa samma fråga. Vilket hon gjorde. Varför dansar du när du är kissenödig?
Utan att titta upp kunde jag uppfatta att paret mittemot fnisade. Längre bort vid chilifrukterna stod en kvinna och gapskrattade och flera till gjorde sitt bästa för att inte knäcka sig och börja peka och gapflabba. Jag ville spontant öva slagserier bland körsbärstomaterna men bet ihop och gick därifrån i rask takt. PAPPA, VARFÖR DANSAR... Tyst med dig, vi pratar inte om det nu, var allt jag lyckades få fram. Då höre jag det. Gapflabbet. Juniorette fattade vinken och jag misstänker att hon av min blick att döma förtod att den utlovade glassen låg sjukt illa till, så hon knep.
Grejen är att Juniorette har bevittnat mitt rörelsemönster när jag kommer hem och är väldigt kissnödig. Sådär på gränsen som man kan vara när man prioriterat spårvagnstabellen. Tänkt att det är lugnt, jag håller mig, men i stillasittande läge missbedömt hur nödig man egentligen är och på grund av rörelse och förseningar blir smärtsamt påmind. Det händer mig ofta och ju närmre hemmet jag kommer desto mer desperata rörelser få jag ta till, som en slags avledningsmanöver. När jag väl kommit in i hallen får jag mer eller mindre hoppa runt för att inte tvingas låta det ske. Detta har Juniorett misstolkat som en slags dans som hon tycker ser knasig ut och brukar skratta högt åt. Varför det kom upp när vi handlade grönsaker är helt omöjligt att veta. Det hade kunnat hända precis när som helst, var som helst. Det är det som gör barn så obehagligt oberäkneliga. Det är som små bomber som när som helst kan brisera.
Men det skulle inte vara över än. När vi kom till kassan så valde jag instinktivt den kassa där min favoritkassörska satt och huserade. Hon är en ruggigt vresig och androgyn varelse i slutet på de femtio skulle jag tro. Hon heter Unni (men går under benämningen "hon med rösten") och verkar vara en slags envåldshärskare på Hemköp, Stigberget. Hennes dialekt är ett koncemntrat framställt på två göteborska extremer. Jag förmodar att hennes far var grov hamnarbetare och hennes mor en fläktrökande hemmafru från Frölunda. Rösten är desutom högt pitchad och samtidigt helt avskalad på melodi, vilket jag gissar beror på en hörselskada. Unni verkar ha två lägen som hon kan pendla blixtsnabbt mellan. Hon kan vara nästan munter, prata högljutt och skoja med en kund för att avrätta nästa med blicken och bara utbyta det allra nödvändigaste i ord. Hon har en rutin som alltid återkommer och från den viker hon inte en tum oavsett om hon känner hat eller är vänligt sinnad (Viktig anm. Föreställ er göteborska i samma ton som när man blåser luft i en halvtom ölflaska):
1. Hälsningsfras: Hej.
2. Bekräftan (efter inslagna varor): På beloppet?
3. Twist: Tack ska det va.
Man måste uppleva Unni för att fatta det stora. Det går liksom inte komma i närheten med bara fantasi. Själv är jag trollbunden. Jag väljer kategoriskt hennes kassa. Suger in och lär mig. Jag har nu lyckats jobba fram en nästintill perfekt imitation (till J:s stora förfäran) som alltid väcks till liv efter ett butiksbesök och kan fortgå i timmar. Så dock ej igår.
Juniorette verkar ha snappat upp att det är något speciellt med Unni. När vi ställde oss i kön zoomade jag in och fokuserade. Jag vill inte missa ett skit. Plötsligt var det bara en kund före oss och då väljer min kära dotter att bryta tystnaden. Jag hör det olycksbådande anförandet, hinner snabbt växla en blick och vet i samma sekund att det inte finns någon återvändo hon tänker förgöra mig.
– Pappa...
– (åh nej, åh nej, åh nej)
– Du tycker att hon har en rolig röst va?
Jag dog, men samlade mig snabbt. Det fanns fortfarande en chans intalade jag mig själv och halvskrek hest: Håll tyst med dig nu annars kan du glömma glasen. Touché. Alla tittade. Inklusive Unni. Jag fick hatproceduren på tre punkter och en karg blick. Jag vet inte om hon hade hört allt, lite eller inte ett skit och bara körde sin random diss.
Det kommer kännas motigt som fan att välja Unnis kassa igen. Min dotter hade tagit ett av mina största nöjen ifrån mig. Sedan gick vi hem och åt glass i soffan och jag läste högt ur Lars & Urban. Den som säger att det är lätt att vara en bra förälder kan dra åt helvete.
Väl i affären passade jag på att plocka på mig lite sallad och grönsaker också. Och plötsligt från ingen stans kom den (med högt oblygt röstläge): Pappa varför dansar du när du är kissenödig?
Det var mycket folk i butiken och alla på frukt och grönt butiken stannade upp synkront och en istystnad uppstod. Det här ville de inte missa. Jag stod öga mot öga med en tjej och hennes kille och jag greps av idiotpanik. Hjärnstillestånd. Jag böjde ner min blick. Jag hann tänka ungefär tusen tankar men inte en enda var till hjälp. Jag visste att det handlade om tusendelar innan exakt samma fråga skulle upprepas i dubbelt så hög volym, vilket utlöste ett tillstånd av stark negativ stress. Utan att kunna styra min egen handlingsförmåga klämde jag ur mig ett bortviftande "va?" som i den vuxna världen signalerar att man just fått en fråga så ointressant att man inte ids svara på den vilket mottagaren i 95% av fallen uppfattar och håller käft. Men inte när man är 4,5 år. Då uppfattas det självklart som en invit till att upprepa samma fråga. Vilket hon gjorde. Varför dansar du när du är kissenödig?
Utan att titta upp kunde jag uppfatta att paret mittemot fnisade. Längre bort vid chilifrukterna stod en kvinna och gapskrattade och flera till gjorde sitt bästa för att inte knäcka sig och börja peka och gapflabba. Jag ville spontant öva slagserier bland körsbärstomaterna men bet ihop och gick därifrån i rask takt. PAPPA, VARFÖR DANSAR... Tyst med dig, vi pratar inte om det nu, var allt jag lyckades få fram. Då höre jag det. Gapflabbet. Juniorette fattade vinken och jag misstänker att hon av min blick att döma förtod att den utlovade glassen låg sjukt illa till, så hon knep.
Grejen är att Juniorette har bevittnat mitt rörelsemönster när jag kommer hem och är väldigt kissnödig. Sådär på gränsen som man kan vara när man prioriterat spårvagnstabellen. Tänkt att det är lugnt, jag håller mig, men i stillasittande läge missbedömt hur nödig man egentligen är och på grund av rörelse och förseningar blir smärtsamt påmind. Det händer mig ofta och ju närmre hemmet jag kommer desto mer desperata rörelser få jag ta till, som en slags avledningsmanöver. När jag väl kommit in i hallen får jag mer eller mindre hoppa runt för att inte tvingas låta det ske. Detta har Juniorett misstolkat som en slags dans som hon tycker ser knasig ut och brukar skratta högt åt. Varför det kom upp när vi handlade grönsaker är helt omöjligt att veta. Det hade kunnat hända precis när som helst, var som helst. Det är det som gör barn så obehagligt oberäkneliga. Det är som små bomber som när som helst kan brisera.
Men det skulle inte vara över än. När vi kom till kassan så valde jag instinktivt den kassa där min favoritkassörska satt och huserade. Hon är en ruggigt vresig och androgyn varelse i slutet på de femtio skulle jag tro. Hon heter Unni (men går under benämningen "hon med rösten") och verkar vara en slags envåldshärskare på Hemköp, Stigberget. Hennes dialekt är ett koncemntrat framställt på två göteborska extremer. Jag förmodar att hennes far var grov hamnarbetare och hennes mor en fläktrökande hemmafru från Frölunda. Rösten är desutom högt pitchad och samtidigt helt avskalad på melodi, vilket jag gissar beror på en hörselskada. Unni verkar ha två lägen som hon kan pendla blixtsnabbt mellan. Hon kan vara nästan munter, prata högljutt och skoja med en kund för att avrätta nästa med blicken och bara utbyta det allra nödvändigaste i ord. Hon har en rutin som alltid återkommer och från den viker hon inte en tum oavsett om hon känner hat eller är vänligt sinnad (Viktig anm. Föreställ er göteborska i samma ton som när man blåser luft i en halvtom ölflaska):
1. Hälsningsfras: Hej.
2. Bekräftan (efter inslagna varor): På beloppet?
3. Twist: Tack ska det va.
Man måste uppleva Unni för att fatta det stora. Det går liksom inte komma i närheten med bara fantasi. Själv är jag trollbunden. Jag väljer kategoriskt hennes kassa. Suger in och lär mig. Jag har nu lyckats jobba fram en nästintill perfekt imitation (till J:s stora förfäran) som alltid väcks till liv efter ett butiksbesök och kan fortgå i timmar. Så dock ej igår.
Juniorette verkar ha snappat upp att det är något speciellt med Unni. När vi ställde oss i kön zoomade jag in och fokuserade. Jag vill inte missa ett skit. Plötsligt var det bara en kund före oss och då väljer min kära dotter att bryta tystnaden. Jag hör det olycksbådande anförandet, hinner snabbt växla en blick och vet i samma sekund att det inte finns någon återvändo hon tänker förgöra mig.
– Pappa...
– (åh nej, åh nej, åh nej)
– Du tycker att hon har en rolig röst va?
Jag dog, men samlade mig snabbt. Det fanns fortfarande en chans intalade jag mig själv och halvskrek hest: Håll tyst med dig nu annars kan du glömma glasen. Touché. Alla tittade. Inklusive Unni. Jag fick hatproceduren på tre punkter och en karg blick. Jag vet inte om hon hade hört allt, lite eller inte ett skit och bara körde sin random diss.
Det kommer kännas motigt som fan att välja Unnis kassa igen. Min dotter hade tagit ett av mina största nöjen ifrån mig. Sedan gick vi hem och åt glass i soffan och jag läste högt ur Lars & Urban. Den som säger att det är lätt att vara en bra förälder kan dra åt helvete.
tisdag, juni 09, 2009
Måsmaffian
Idag när jag kom hem och innanför dörren och såg till min förvåning att någon hade smashat ett paket gräddfil på fönsterrutan i vardagsrummet. Oh shit, gravidhormoner, hann jag tänka tills jag såg att fläcken satt på utsidan. Det var inte gräddfil. Det var måsskit – en masse. Trevligt. I lördags flög en annan mås (fet som en mindre gris) i jättehög hastighet rakt in i rutan och ramlade ner på backen. Tvärdöd. Det såg väldigt otäckt ut.
Det känns som att måsarna försöker säga någonting. Ge oss en signal. De verkar vara ute efter oss. Vi har fått våra varningar. Nu är det allvar.
Det känns som att måsarna försöker säga någonting. Ge oss en signal. De verkar vara ute efter oss. Vi har fått våra varningar. Nu är det allvar.
Henry hakmask

Titta på den här lille rackaren. Han heter Henry Hakmask och bor på i varma länder med paradisstränder och det där klimatet, alla som lever under den svenska permafrostens oxpiska, drömmer om att få uppleva ett par veckor om året. Han har en miljard systrar och bröder som längtar efter att träffas... och flytta in så att säga.
Jag fick länken (5 most horrific parasitic worms) av min kollega RW imorse som frukostpresent. Det fick bli svart kaffe. Tack som fan.
Plötsligt känns det bara rätt skönt att jag och J inte kommer kunna förflytta oss med flygplan i sommar. Jag hade hellre valt att sova i en hink med TBE-fästingar än att få en inneboende med den där fula nunan. Lätt.
måndag, juni 08, 2009
Irene Huss
Jag hade tänkt mörka. Eller jag hade inte tänkt säga ett skit. Bara tiga och försöka glömma, men det går inte. Jag måste lätta mitt hjärta. Jag har betett mig orättfärdigt mot mig själv. Kladdat ner mig själv på det mest förnedrande och ofördelaktiga sätt tänkas kan. Avsiktligt. Fråga mig inte varför. Det var den lille självspäkaren inom mig.
Vi hade haft en trevlig kväll med vänner och mat och hade bestämt att när vi blev ensamma skulle kvällen avrundas med en film. Jag vet inte hur det gick till men vi var båda trötta och hade knappt lust att titta på något så det kändes lite dumt att välja något riktigt bra. Något som kräver att man är med i matchen så att säga. Men fan, det måste finnas gränser på dålighet. Härmed förbjuderjag mig själv att välja film ironiskt igen. Ett infall av tillfällig och oförsvarbar sinnesförvirring gjorde att vi... eller fan jag öppnar upp och erkänner allt nu, det var jag som valde. J hade ingen skuld i valet. Hon gick avmätt med på det men hon hade gått med på allt för hon var nästan medvetslös när vi skulle börja kolla. Det fick bli Irene Huss – Tatuerad torso, som jag tidigare har sågat – hårt utan att ens ha sett den.
Det började för ett och ett halvt år sedan. Min käre kollega (el guapo) som är omåttligt kåt på svensk krim i allmänhet och på Beck i synnerhet, hade sett allt som fanns att tillgå inom svensk snutfilm på marknaden och var mitt i en så kallad "high". Beck check, Wallander check, Van Veeteren check, Hassel check, Polisen i Strömstad, Anna Phil, Holt och you fucking name it CHECK! Där stod han en kall januarikväll och fingrade som en sugen tjackpundare på dvd-fodralet till Irene Huss – Taturerad Torso, trots att han visste att Lasse jävla Brandeby skulle spela kriminalkommisarie. Suget efter lite skön kriminalmassage försvagade hans motståndskraft rejält och han lät sig helt enkelt luras av ett betyg på fodralet, som desssutom hamnat där efter ganska olyckliga omständigheter. En tjej som arbetade som chefsredaktör på en gratistidning hade i ett svagt (gissningsvis under tung alkoholpåverkan) ögonblick och stundens ingivelse råkat nämna att den var helt jävla briljant (typ) på sin privata blogg, vilket det desperata filmbolaget såklart jublade över och snodde rätt av som vittnesbörd. Det räckte för min kollega.
Jag har aldrig sett honom så spak som efter Irene Huss-incidenten. Han var argare och bittrare än vanligt, men jag skrattade bara åt honom, tänkte att han överdrev en smula. Jag menar hur jävla kass kan svensk snutaction bli liksom? Ribban är ju redan så låg att den utan vidare spöar en dvärgtax i limbo. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ska se skiten och ge den en rejäl och extremt välunderbyggd sågning men har liksom inte blivit av. Det har aldrig riktigt blivit läge för en Irene Huss. Förrän igår.
Men nu när jag sett den kan jag inte förmå mig att recensera den. Det skulle inte bli vettigt. Jag kan bara stämma in med el guapo. Något så in i helvete dåligt har jag aldrig sett i filmväg. Alltså, storyn är tunnare än ett gelatinblad. Skådespelarinsatserna... hahaha... nä sorry, jag kan inte använda någon av stavelserna för att beskriva den pizzatallrik med ett lass skitkorv som serverades mina ögon. Det fanns varken spår av skådespelare och knappeligen något som ens med en god portion fantasi kan liknas vid insatser heller. J skonades nästan helt eftersom hon somnade mer eller mindre omgåpende (en slags självförsvarsmekanism troligen) vilket jag verkligen unnar henne. Tatuerad torso var verkligen så dålig att valfri Nore Norold-produktion seriöst framstår ha blivit skapad med självaste Ingmar Bergmans finger spitzen geful .
Det gick inte att förbereda sig på det fruktansvärda övergrepp man skulle bli utsatt för. Trots att jag innan var helt på det klara med att någon som troligen vill den svenska filmindustrin riktigt illa, hade castat Kurt Olsson till rollen som klasssiskt dekadent polismästare, var det terror för hjärnan att se helvetet hända. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men det skulle inte fylla någon funktion. Det går inte att bearbeta i text hur jävla värdelös den här filmen var. Sammantaget lämnade den efter sig en riktigt olustig känsla. Min själ var öm och dess värdighet bortsliten. Det finns inga ursäkter starka nog att gottgöra mig själv för det här. Jag får bara bita ihop och försöka glömma. Men hur glömmer man något som visuellt trängt sig på en, som en rövplugg av jubileumsmodell "stor som en trägårdstomte", för att citera en annan kollegas snillrika kusin? Nä, det går inte att forcera. Tiden får ta hand om det.
Tills dess kan jag bara höja ett varnande finger. Försök er inte på ironi när det kommer till filmval. Det kan sluta illa. Riktigt illa. Tänk på det när Göta Kanal 3 kommer upp på bio och alla blir varse att två tredjedelar av den samlade svenska filmbudgeten 2009 faktiskt gått till "Loffe", för ett projekt som från början bara presenterades som ett kul fylleskämt.
Vi hade haft en trevlig kväll med vänner och mat och hade bestämt att när vi blev ensamma skulle kvällen avrundas med en film. Jag vet inte hur det gick till men vi var båda trötta och hade knappt lust att titta på något så det kändes lite dumt att välja något riktigt bra. Något som kräver att man är med i matchen så att säga. Men fan, det måste finnas gränser på dålighet. Härmed förbjuderjag mig själv att välja film ironiskt igen. Ett infall av tillfällig och oförsvarbar sinnesförvirring gjorde att vi... eller fan jag öppnar upp och erkänner allt nu, det var jag som valde. J hade ingen skuld i valet. Hon gick avmätt med på det men hon hade gått med på allt för hon var nästan medvetslös när vi skulle börja kolla. Det fick bli Irene Huss – Tatuerad torso, som jag tidigare har sågat – hårt utan att ens ha sett den.
Det började för ett och ett halvt år sedan. Min käre kollega (el guapo) som är omåttligt kåt på svensk krim i allmänhet och på Beck i synnerhet, hade sett allt som fanns att tillgå inom svensk snutfilm på marknaden och var mitt i en så kallad "high". Beck check, Wallander check, Van Veeteren check, Hassel check, Polisen i Strömstad, Anna Phil, Holt och you fucking name it CHECK! Där stod han en kall januarikväll och fingrade som en sugen tjackpundare på dvd-fodralet till Irene Huss – Taturerad Torso, trots att han visste att Lasse jävla Brandeby skulle spela kriminalkommisarie. Suget efter lite skön kriminalmassage försvagade hans motståndskraft rejält och han lät sig helt enkelt luras av ett betyg på fodralet, som desssutom hamnat där efter ganska olyckliga omständigheter. En tjej som arbetade som chefsredaktör på en gratistidning hade i ett svagt (gissningsvis under tung alkoholpåverkan) ögonblick och stundens ingivelse råkat nämna att den var helt jävla briljant (typ) på sin privata blogg, vilket det desperata filmbolaget såklart jublade över och snodde rätt av som vittnesbörd. Det räckte för min kollega.
Jag har aldrig sett honom så spak som efter Irene Huss-incidenten. Han var argare och bittrare än vanligt, men jag skrattade bara åt honom, tänkte att han överdrev en smula. Jag menar hur jävla kass kan svensk snutaction bli liksom? Ribban är ju redan så låg att den utan vidare spöar en dvärgtax i limbo. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ska se skiten och ge den en rejäl och extremt välunderbyggd sågning men har liksom inte blivit av. Det har aldrig riktigt blivit läge för en Irene Huss. Förrän igår.
Men nu när jag sett den kan jag inte förmå mig att recensera den. Det skulle inte bli vettigt. Jag kan bara stämma in med el guapo. Något så in i helvete dåligt har jag aldrig sett i filmväg. Alltså, storyn är tunnare än ett gelatinblad. Skådespelarinsatserna... hahaha... nä sorry, jag kan inte använda någon av stavelserna för att beskriva den pizzatallrik med ett lass skitkorv som serverades mina ögon. Det fanns varken spår av skådespelare och knappeligen något som ens med en god portion fantasi kan liknas vid insatser heller. J skonades nästan helt eftersom hon somnade mer eller mindre omgåpende (en slags självförsvarsmekanism troligen) vilket jag verkligen unnar henne. Tatuerad torso var verkligen så dålig att valfri Nore Norold-produktion seriöst framstår ha blivit skapad med självaste Ingmar Bergmans finger spitzen geful .
Det gick inte att förbereda sig på det fruktansvärda övergrepp man skulle bli utsatt för. Trots att jag innan var helt på det klara med att någon som troligen vill den svenska filmindustrin riktigt illa, hade castat Kurt Olsson till rollen som klasssiskt dekadent polismästare, var det terror för hjärnan att se helvetet hända. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men det skulle inte fylla någon funktion. Det går inte att bearbeta i text hur jävla värdelös den här filmen var. Sammantaget lämnade den efter sig en riktigt olustig känsla. Min själ var öm och dess värdighet bortsliten. Det finns inga ursäkter starka nog att gottgöra mig själv för det här. Jag får bara bita ihop och försöka glömma. Men hur glömmer man något som visuellt trängt sig på en, som en rövplugg av jubileumsmodell "stor som en trägårdstomte", för att citera en annan kollegas snillrika kusin? Nä, det går inte att forcera. Tiden får ta hand om det.
Tills dess kan jag bara höja ett varnande finger. Försök er inte på ironi när det kommer till filmval. Det kan sluta illa. Riktigt illa. Tänk på det när Göta Kanal 3 kommer upp på bio och alla blir varse att två tredjedelar av den samlade svenska filmbudgeten 2009 faktiskt gått till "Loffe", för ett projekt som från början bara presenterades som ett kul fylleskämt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)