Dagens Outfit

Överallt ser man dagens outfit-bilder vilket säkert är kul om man är lagd åt det hållet. Jag undrar bara när första dagens outfit kommer där blogginnehavaren bär Chuck Norris "Action Jeans". Då ska jag jubla.

Fick ett tips via en kommentar från "Nocereus" att de heta roundhousekickar-byxorna finns till rimligt pris på marknaden så att säga. Äntligen. En dröm har blivit sann.

Med kuk-kittlande köpargument som "Wont bind your legs" och "Developed by Chuck Norris for stunt fighting in action movies" är det bra svårt att låta bli att upprepade gånger spontanklicka på köpknappen. Det är ju så frustrerande att känna hur det stela jeanstyget hindrar en från att på ett avslappnat sätt hoppsparka någon i ansiktet. Och säg mig, vem vill INTE ha ett par jeans som garanterat inte spricker när man parerar ett ninjaanfall med att gå ner i en skön split.

Som jag har väntat på detta.

Extra fint är det att om de nu mot förmodan skulle gå sönder. Ja, då träder livstidsgarantin in. Då kan man skicka in sitt trasiga par och för endast halva priset får man ett par sprillans nya, fortare än Chuck kan sjunga "In the eyes of a ranger..."

Jag älskar hur Chuck på bilden visar hur smidigt det är att krossa struphuvudet på någon med sina boots i stillastående läge.

Jag riktigt hör hur köplusten antar abnorma proportioner. Kidsen kommer inte längre önska sig tv-spel och datagrejer. De kommer önska sig äkta våldsjeans. Som gjorda för att spöa skiten ur folk.

Klart grabben ska ha ett par Action Jeans.

Etiketter: chuck norris

Bröderna bad

Idag fredags var jag med om nåt märkligt.

Brorsan ringde i torsdags. Han led i värmen. Jag med. Jag svettades som en alkis och kände mig allmänt äcklig. Vi bestämde att han skulle hämta upp mig vid halv tio dagen därpå och att vi skulle ta 11:an ut till Saltholmen.

Jag började redan på kvällen förbereda mig mentalt. 11:an mot Saltholmen är som en het djurtransport, fast värre. Killar i bar överkropp och tjejer i bikinitopp, med svettpärlor över hela ryggen knuffas och trängs. Gnider av sig på sin omgivning och luktar as. Det vankas badfest. Efter halva vägen brukar jag vara redo att hoppa av i vredesmod men är oftast så fastkilad det bara går. Då dör jag en bit inombords. Det blir ett ärr.

Jag brukar aldrig gå i shorts. Av två enkla anledningar.

För det första har jag kycklingben. En lång kille med stighelmerhållning ser för jävla fånig ut i kortbrallor.

För det andra så har jag ett par och de är inte gå-ut-bland-folk-dugliga shorts. Problemet med dem är att de ser ut att ha onormalt mycket utrymme för skrevet. Jag köpte dem utan att prova och märkte det inte först själv. Fatta hur ball det är att få en sådan sak påpekad. Jag sa bara att de kändes konstiga och fick till svar att "ja, de ser ut att ha väldigt mycket skrev". Min fru är för ärlig ibland. Grejen med kortisar som har för mycket skrev är att man lätt ser lite förståndshandikappad ut. Jag har väldigt sällan lust att åka djurtransport och se förståndshandikappad ut.

Min bror har ALDRIG kortbyxor av samma anledning som min första. Dessutom har han nog inga ens. Min plan var att folk skulle glo på honom istället, för hur mycket skrev jag än har på shorsen så verkar den allmänna uppfattningen vara att det alltid är sjukare att åka och bada iförd jeans. Det ska vara bermuda och flipflops annars jävlar.

Givetvis var det grått när vi åkte. Inte kallt det minsta men inte heller lika hett som i hades, vilket det var på torsdagen. Så vi peppar oss med kaffe och foccacia på 7-11. Hållplatsen står tom.

När vagnen kommer är den tom. Alltså verkligen TOM. först flera hållplatser senare är det lite mer folk. Vi kommer ut till saltis och döm om min förvåning. Man brukar fan inte få ståplats därute. Vi var ensamma så när som på en ung kvinna och hennes mamma samt två boys som satt på klipporna och snicksnackade. Mycket udda upplevelse.

För en stund tänkte jag att hettan tagit kål på ett par tusen dan innan och att det var därför det var så tomt. Jag trodde inte på det själv egentligen men för säkerhets skull såg jag till att inte få någon kallsup. Onödigt att riska liksom.

Samtidigt som det är skönt att inte ha för mycket människor omkring sig när man ska bada så känner man sig aldrig ensammare än på en tom strand. Vi åkte tillbaks till mina hoods och drog i oss ett par dubbla espresso på min lokala kaffebar "Capone". Mycket trevligt.

Dagen hade knappt börjat men det kändes att det skulle bli en märklig dag...

Stugsemester

Nä, nu säger jag det. Jag föraktar värmen. Den förgör mig. Sitter i en het biljävel med en pipande hund. Vi lider. Kan inte åskfarbrorn åska på utav bara... Sätta hettan på plats. Jag börjar bli tokig. Ska tillbringa en natt i päronens stuga. Är tillbaka imorgon. Ska catcha upp då.

The Octagon

Härom dagen såg jag till min förtjusning att jag inte öppnat plasten på en dvd-film jag köpte i vintras. "The Octagon" med karatekungen Chuck Norris - den man i världen som tagit rundspark i jeans och gjort till sitt eget signum.

Den var legendarisk redan när den kom 1980. Jag minns att den stod och lockade på videohyllan. Den skulle besanna våra hetaste drömmar om ninjavåld. Jag minns att jag älskade den.

Så när jag var på Movieline för ett halvår sedan stod den plötsligt där och glänste med sin prislapp på 19.50:-. Jag var bara tvungen. Ville uppleva samma känsla igen. Dock visade min hjärna ha utvecklats något sedan jag var tio år, så när en film marknadsför sig med fraser som "Actonfilmernas Actionfilm" blir jag per automatik lite avvaktande these days.

Det hade jag anledning att vara.

Jag satt med öppen mun och kollade igenom hela rullen. Fascinerad, men inte av samma anledning som förr. Jag skämdes först för Chuckans skull. En vuxen man som på allvar spelar in en film som endast har kapacitet att tända en publik bestående av mellanstadieglin. Det är lite deppigt och smutsigt på något vis. Lite som Markoolio. Man måste fan hata sig själv om man håller på så, tänkte jag.

Fast å andra sidan är det Chuck som sitter i ett mindre palats med pool och dygnetruntservice i Beverly Hills och läppjar sina pinacoladas. Inte jag. Tro fan att jag också hade kunnat förndera mig genom att låtsasbråka med vuxna män i pyjamas på film, om belöningen kom i sexsiffriga dollarsbelopp. Jag hade kunnat göra bra mycket sjukare grejer än så.

Iallafall. Filmen börjar rätt pang på med att Scott James (Chuck Norris) en föredetting till martial arts-mästare blir vädjad att hjälpa en dam i nöd. Hennes pappa har blivit mördad av ett gäng hänsynslösa ninjor. Hon behöver helt klart beskydd. Men hur kan det stämma tänker Scott James - ett släkte av världens farligaste krigare - de har ju varit utdöda i 300 år. Dessutom är han den enda levande personen som känner till den hemliga ninjatekniken (bara det en fantastisk ekvation) och har kunskap om hur man tränar upp livsfarliga ninjor. Ja förutom hans onde halvbror Seikura då. Världsklass.

Det visar sig snart att en mäktig organisation lokaliserad i sydamerika (så fort det var fuffens på gång i 80-talsaction var det i sydamerika) utbildar ninjas för världsomspännande terrrordåd. Vem ligger bakom detta jävelskap tro. Det visar sig vara Scott James halvbror (och numera dödsfiende). Det hade man nästan kunnat ana eftersom de trycker ganska mycket på att det bara är de två som har kunskaper att bemästra och utbilda ninjor.

Som det står på baksidan av dvd-fodralet: "En konfrontation är oundviklig" och alla som sett chuckfilmer vet att det borgar för partivis med rundsparkar i på gränsen till vulgärt uppdragna jeans. Men inte bara det. Efter som de kryddat det hela med tokigt många ninjor så förekommer alla tillhyggen som i finare våldskretsar kallas martial arts-vapen. Slutscenen håller på i goda 25 minuter. Scott James finner till slut det hemliga träningslägret, åttakantigt och därför kallat THE OCTAGON.

Lee van Cleef är med i filmen. som ett slags dragplåster skulle jag tro. Jag fattade dock aldrig riktigt vad hans roll fyllde för funktion. En minnesvärd scen är dock när Scott James (fan vilket fränt namn förresten jag hade lätt kunnat tänka mig att heta Scott James) alldeles i början av filmen kommer hem till Lee van Cleefs hus och man ser dennes bumper sticker: "Have you hugged your rifle today?". Då förstår man vart hän det barkar så att säga. Så republikanskt på något vis

Det jobbigaste med filmen är att de inte haft någon ambition att berätta något och föra fram handlingen med hjälp av filmen. Det känns som att de resonerat som så att det skulle vara slöseri med actiontid. De har valt att istället servera ALLT genom en inre dialog där Scott James viskar lite jedi-mannamässigt till sig själv. De har lagt på det i de scener (ca 5%) som är "transportscener".

"How could there be ninjas... youre the ony one who knows... you and Seikura" klipp till den händelse som fick dem att gå skiljda vägar för all framtid. En riktigt skitsak. Jag har aldrig fattat det där med japansk heder. Det är så skitnödigt på nåt vis.

När de ville hinta om att nu jävlar blir det karatevåld i ton. Ja då kunde man ge sig fan på att "rösten" kom in igen. "They're here. You must be prepared". Så raffinerat. Hur kunde oscarsjuryn missa att kasta guldstatyetter över The Octagon. Det undrar jag.

När filmen äntligen tog slut så började jag fundera över hur man kunde älska sådana här filmer så mycket när man var liten. Eller iallafall jag. Jag vet att jag på riktigt tyckte att det var skitbra. Barn är överskattade skulle jag vilja påstå.

Idag tycker jag att det enda som fortfarande är riktigt underhållande med Chuck är att han helt utan ironi klär sig i ärmlös jeansskjorta, nedtuckad i sina högt skurna blåjeans med boots och stryparhandskar som extra topping.

...och så det faktum att han har ett så tätt och fint skägg såklart. Rött.

Etiketter: chuck norris

Öga mot öga

Igår kväll satt jag och sex andra nere på Röda Sten och drog i oss några kalla. Det var fint. Det är nästan det bästa skulle jag säga. Industri och hård betong. Sitta precis under Älvsborgsbron på deras stora terass, se båtarna passera och låta timmarna gå, låta solen lämna in för att se raffen tändas. Lysa upp. Betongmörkret.

Jag älskar Röda Sten.

I alla fall kom vi ganska snart in på det högaktuella ämnet "vika eller skrynkla". Det är alldeles fantastiskt att det engagerar så. Det var inte ens jag som tog upp det. Öga mot öga frågar jag var och en vad de håller på för lag. Jag hoppas på iallafall en skrynklare. Jag skulle kunna göra han eller henne till min bästa vän for life kände jag. Bara för det.

En efter en outtar sig som vikare. Där sitter jag som ensam skrynklare. Jag har aldrig känt mig mer utanför.

Jag måste se över min vänskapskrets. Om alla jag tycker om viker så får vi antingen bryta... eller så får jag se över mina egna vanor.

Det är stora ord för att komma en dasspappers-narcissist. En som ser skrynklingen som det enda och allsmäktiga alternativet.

Bulldozer-mamman

Jag hade varit på Bengans. Fyndat lite skivor. Juniorette var med och hon gillade det till min stora förtjusning. Hon fick hålla en av skivorna och suga på den till konvolutet blev lättare fuktskadat. Det räckte för att hålla henne kool. Sedan tog jag en dubbel espresso och så läste vi varsin "Groove". Det var helt enkelt en jävligt sweet eftermiddag.

På hemvägen skulle jag stödköpa lite smör och hamburgerbröd. När jag kom till kassan så fick jag, precis som alla andra som vill ingå i den gemenskap vi kallar samhälle, ställa mig i kön.

När det bara var en före mig (ingen bakom) kom en för mig helt främmande kvinna i, en vild gissning, 35-årsåldern fram. Hon hade "fritidskläder" och var avsminkad. Hon såg tött ut. Hon hade två barn - en bäbbe som sov och en tjej på kanske fyra. Allt hon skulle ha var en burk pesto.

"Du det är ok att jag går före va", säger hon och påbörjar omkörning utan att vänta på svar.

Först blev jag paff, men samlade mig snabbt p.g.a. en händelse som retade upp mig som fan förra veckan. Vaffan håller hon på med tänkte jag. Så trist attityd.

"Ehh... nej jag vill inte att du går före", sa jag helt lugnt.

Då vänder hon sig mot mig med en blick som får "Damien" i nya Omen (Satans son) att se helmysig ut. Hon kunde inte förstå. Ingen hade någonsin sagt nej till henne innan. Hon tittade oförstående på mig i en hundradels sekund innan hon nästan frustade fram sitt skitdåliga argument.

"Men jag har ju bara EN vara och TVÅ barn som börjar bli gnälliga här"
"Ok, men jag har bara TVÅ varor och ETT barn... så det jämnar nog ut sig ska du se"
"Amehh..."

Jag säger inget mer. Med extremt övertydlig missnöjsamhet backar hon vagnen och ställer sig bakom mig. Jag kunde verkligen känna hennes hat bränna i ryggen. Man jiddrar inte ostraffat med bulldozer-mammor. De kör sitt race och den som står i vägen kör de över utan vidare. Precis som små bulldozrar.

Jag har väldigt svårt för den attityden. Den är dock vanlig. Jag brukade kalla dem "mammormedvagn" innan, men ändrade mig eftersom det inte handlar om alla mammor med barnvagn. Bara de som ställer sig över alla sociala lagar för att de råkat klämma ut en eller flera ungar. De kör sin stil, sitt race. Jag föraktar dem. De nästan luktar surt om dem.

Vad skulle rättfärdiga ett knököp? Att hon hade ett barn mer än mig och en vara mindre? Don't think so.

Förra veckan när jag åkte hem från stan så sitter en riktigt gammal kärring på sätet närmast barnvagnsplatsen. Vid masthugget kommer en klassisk Bulldozer-mamma på. En fet BRIO-vagn och två kiddos varav en i magsele. Hon är stressad och svettas ymnigt. Helt ohämmat säger hon till den gamla damen att det vore bäst om hon flyttar på sig för hon behöver sitta... och hon har ju faktiskt barn.

Alltså, jag brukar inte resa mig och erbjuda platsen bara för att nån jävla "pensio" kommer in på vagnen. Inte om det inte finns uppenbara själ. Däremot skull jag heller ALDRIG be en 80-åring att maka på sig för att jag har kids. Det är snudd på makabert.

Det verkar som att vissa helt tappar perspektivet på vad som är beteendemässigt gångbart så fort de lyckats avla fram en arvinge. Främst har jag upplevt detta fenomen hos kvinnor. Jag kan inte komma på att jag träffat en enda bulldozer-farsa... eller jo fan... en snubbe för ett tag sedan som kom gående i jägarbyxor, flanellskjorta, grova kängor, Kånkenrygga och cowboyhatt i ljust läder och med haksnöre (få saker får en att se så efterbliven ut som haksnöre). Hela han var sådär redig och käck. Klädd för ur och skur.

Han knödde sig på på vagnen och tilltalade alla omkring som om de vore hans barn. Jag minns att jag höll på att klökas. Då var han ändå inget emot gårdagens bulldozer-mamma.

Bulldozer-mammor gör världen lite mer pestig.

Feminin... what the fuck?

Ibland blir man besviken.

Var precis inne hos "bird gerhl" och såg att hon hade gjort ett tv-spelstest för att kolla vilken tv-spelshjälte hon har personligheten för att vara. Hon fick svaret Rygar med motiveringen "eftersom du är tuff, modig och väldigt mystisk".

Vem vill inte vara det?

Så jag kunde inte låta bli att göra testet och ni ser ju. Vilket värdelöst test. Skulle gissa att det är en slumpgenerator som nån femåring har gjort och inte alls så vetenskapligt som jag trodde.

Jag funderar på hur personen som gjorde testet har för världsbild egentligen. Jag svarade bland annat att mitt favoritvapen är revolver, att jag gillar hämnd, och att frukt är för mesar.

Hur i helvete får man det till att jag skulle vara feminin och duktig på att hoppa långt?

Att vara "mystisk och tuff" är att vara som Lee van Cleef i den gode, den onde och den fule. "Mystisk och feminin" är däremot själva definitionen av ett skogsrå.

Inte alls lika koolt.

Lika bra att inse fakta. Världen är emot mig. Igår fick jag betala för "påtår" medan Chris Cooper-lookien fick sin gratis och idag "Mystisk och feminin".

Mohahahahaaaaa...

"Boten Anna" stulen... det kan han fanimej ha, det aset.

Minst.

Gratis påtår

Idag när jag satt på Columbus och skrev så kom en kille in. Han såg exakt ut som en ung Chris Cooper. Lagom mycket hillbilly, omåttligt mycket hård.

Han hade långt hår en mexikansk banditstasche och lagom koppärrig hy. Pondus - written all over him. Han frågade om påtår och fick det gratis. Själv fick jag betala en femma, strax innan. Det kan jag ta. Är man charles-bronson-tuff utan att göra sig till så ska man fan bli bjuden på påtår. Är man en mes får man betala. Störst går först - sån är lagen.

Fan, jag vill också vara störst nån gång.

Aldrig sett en kille i hawaiimönstrat och trällor (träskor) se så tuff ut innan. Inte ens på film och absolut aldrig i verkligheten.

Vikare vs. Skrynklare

Jag har i några dagar varit inne hos Åsiktstorpeden och tagit del av en form av forskning han påbörjat. Livsviktig sådan. Den handlar om huruvida man är vikare eller skrynklare i dasspapperssammanhang.

Enkelt förklarat. När man varit på besök i trisseboda och gjort numero dos (i kvinnors fall även vid numero uno) och det är dags att torka sig. Då kommer det kritiska momentet hur man väljer att handha den pappersmängd man har för avsikt att begagna sig av på "nedre plan".

Det finns två olika huvudvägar att gå - "vika" eller "skrynkla". Det finns även en mindre vanlig variant som går under namnet "linda", men resultatet är snarlikt det vikaren är ute efter (skulle tro att det bara är de med lösa rullar som lindar, verkar bökigt annars). Så för att hålla det här så enkelt som möjligt gäller bara två val här på bloggfrossa. De som utvecklat en egen metod eller moddat en redan befintlig får snällt välja att sortera under antingen vika eller skrynkla.

Eftersom jag tidigare belyst ämnet toapapper här så känner jag det som närmast min plikt att bidraga till hans forskning och inte minst för mitt egetintresse ta reda på vilka mina läsare är. Egentligen. Jag misstänker att det ränner runt en massa vikare och stökar till det på bloggfrossa..

...eller: "I may know you by name, but i dont know you by the way you wipe"

Själv är jag en stolt skrynklare och är högst subjektiv i min bedömning av vilken metod som är mest raffinerad. Jag har redan fluktat på Åsiktstorpedens poll och sett den bittra sanningen i vitögat. Hans bloggutrymme domineras av av den värsta sorten. Manliga vikare strax följt av kvinnliga vikare.

Tamejfan om jag inte hade det på känn. Vi skrynklare är en minoritet. Precis om kväll-/nattmänniskors liv styrs av morgonmänniskors. Det går en röd tråd i alla led. Ända ned till det förtryck som manliga sittkissare får utstå från ståkissarna.

Ska man se det ur ett nyktert perspektiv så förstår jag verkligen inte varför man väljer att vika. Pappersytan blir så när som friktionsfri vilket lättare måste medföra att man upplever "smöra-mackan-syndromet" än den rejäla och effektiva avrivning man får med skrynkelmetoden. Dessutom är det risky business att vika om man inte har full kontroll på sitt pappers hållfasthet. Alla har inte den fingertoppskänsla att fördela kraften rätt utan gör nybörjarmisstaget "genombrytning", vilket i sin tur med största sannolikhet resulterar i det ack så förhatliga "bajsfingret".

Det bli många begrepp här känner jag men det hade kunnat undvikas om alla människor kunde enas om att använda en och samma metod. Alltså skrynklingen.

Så hand upp och bekänn färg. Vilka av er viker och vilka skrynklar egentligen?

Tidsresan

Var alldeles nyss på Coop.

I kassan stod en tant och en farbror framför mig. Mannen hade en mustasch som tog mig med på en tidsresa. Han tittade konstigt på mig men jag sket i det. Det var som med de knarkiga 3d-bilderna som brukade vara med kvällstidningarnas söndagsbilaga. Man visste att det dolde sig nåt där och man skulle få se, bara man tittade tillräckligt noga och länge. Fäste blicken.

Jag fäste min blick på mannens överläpp och kastades plötsligt tillbaks till barndomen. Jag hade rätt.

Hos mormor hade vi ett par nummer av serietidningen "Knoll och Tott", än i dag världens äldsta serie om jag inte missminner mig. Den handlade om två jävelungar. Varje förälders mardröm. Jag älskade den.

Med i serien fanns det en gubbe med extremt rak mustasch. Jag minnas att jag tyckte det såg stört ut i serien redan då. Gubben i kön hade en en sådan. Har aldrig sett nåt liknande i verkligheten. Jag var alldeles fascinerad. Precis som en piasavakvast. Tänk att ansiktshår kan vara så rakt. Det trodde jag inte. Nu vet jag.

Jag hade helt glömt bort familjen Katzenjammer men de fanns där.

Plötsligt var jag tio år igen.

Bloggfrossa presenterar: Tronguy

När man äntligen tror att världen nått någon form av peak när det gäller idioti och galenskap. Då kommer det alltid en ny kandidat och slamdunkar verkligheten i ansiktet på en.

Jag minns när jag var liten och såg stålmannen för första gången. Det verkade sjukt fräckt att kunna flyga, lyfta tunga grejer, ha übersyn och inte minst sådan där slick dräkt i starka kulörer.

Inte lika impad blir jag av att den 45-årige Jay Maynard, dataprogrammerare från Fairmont, Minnesota blev formligen besatt av tanken att skapa sig en alldeles egen superhjältedräkt. Han berättar i en intervju hos Jimmy Kimmel (någon amerikansk showhost av dussinkvalité) 2004 att han blev helt betagen när han såg filmen "Tron" i början av 80-talet. Då väcktes drömmen och nu är den sann. Det hela ter sig lite extra bisarrt eftersom resultatet inte är särskilt imponerande heller. Ser mest ut som ett jävligt misslyckat hemmabygge, sniklösning, vilket är precis just vad det är.

Det absolut mest rubbade är att killen i fråga faktiskt tagit sig för att köpa en naturfärgad kroppsstrumpa i spandexmaterial som han sedan dekorerat med scifi-mönster i blå textilfärg. Han har därtill spraymålat ett par Vans-dojjor kritvita för att få den där cleana Startrek-looken (eller i detta specifika fallet, Tron-looken). Han kittar upp med en hockeyutrustning (inkl. hjälm) och ett stycke frisbee i vilka han monterar in batteridrivna ljusslingor som avger blått framtidsljus. odlar upp en fet mustasch och till sist pressar han ner sin lönnfeta kropp i kreationen. Utan skam bör tilläggas.

På hans hemsida www.tronguy.net kan vi följa spektaklet steg för steg. Det är nog bland det mest störda jag sett på nätet. Det är snudd på perverst att bjuda sina ögon på det smörgåsbord av smaklöshet man får ta del av i hans "fotogalleri". Ändå är det inte pervofaktorn som som gör att man tappar andan. Det är att killen är helt seriös.

Först tänkte jag att här har vi USA:s nästa stora seriemördare. Han gör liksom ingenting för att dölja det heller. Han ser ut som en hybrid mellan nidbilden av en systemprogrammerare och Dennis Rader a.k.a. "BTK" (Bind Torture Kill) som greps för något år sedan. Hade jag varit han hade jag åtminstone sett över mitt val av glasögon. Seriemördarpilot är fan inte superhjälte någonstans. Det är bara galet. I synnerhet när man kör den kombon.

Jag var givetvis tvungen att kolla in videoklippen från Jimmy Kimmel och här någonstans började jag känna sympati istället. Killen blev 2004 den värdelösa talkshowens privata freakshow. Ett stående gapflabb och utlopp för förnedring. När alla skrattar åt honom. Då gråter med honom.

Sedan tittar jag på hemsidan en gång till och då börjar jag skratta igen, så tårar rinner. Det går inte att låta bli. Herregud, det är en vuxen man vi talar om. Han får faktiskt ta lite ansvar själv. Hela hemsidan bjuder på så mycket rubbat material att jag satt helt betagen och gapade, skrattade och grät omvartannat - en hel kväll.



Han blev en undergroundsuccé på nolltid men nu verkar erbjudandena dugga lite glesare. En kroppsstrumpa är bara kul så länge den inte luktar brukar det ju heta. Han marknadsför sig istället som datakonsult i första rummet, men då och då kränger han allt på sig sin kreation och blir Tron. Det är så bra.

Jag måste erkänna att jag faktiskt hade kunnat tänka mig att betala rätt bra timarvode om Jay Maynard lovade att fixa mitt datorstrul - iförd dräkten. Fan, det hade nästan varit värt att själv plantera ett ont virus för att få uppleva spektaklet i sitt eget vardagsrum.

Samtidigt som jag blir smått nervös av det faktum att världen är full av idioter så känns det rätt kul. De förgyller ju ändå ens vardag med sitt normavvikande beteende. Allt som är skönt är ju bra, säger de som vet.

Greasemonkey'n

Så var ännu en dag ur led.

Det slår fanimej aldrig fel. Dessutom slår det alltid till som hårdast på semestern. Finns det nån däruppe... ja då hatar han mig.

Är det inte lite väl typiskt att man lämnar in bilen på service och när man får tillbaka den. Ja då tjuter biljävlen som den blivit sodomerad. Den låter som en flaska.

Så det var bara att åka tillbaka (jag satte ett stycke grinig fru på det). Det kan de ha. De där jävla asen på Nissan. Först skinnar de oss på nära fem kak i lådan, för att byta lite oljor och checka bromsarna etc. Det gick kvickt som fan så att det kostar så mycket är fanimej en förädlad form av OCKER. Sedan så kommer man tillbaka och frpågar vaffan de har pysslat med eftersom bilen låter så missnöjd helt plötsligt.

Japp grattis Mikael... det är inte din dag idag heller!

Bränslepumpen är slut. Kostnad 3000 och då får vi tusen spänn i rabatt säger de. Jävla skitsnack. Jag är fan säker på att den där jävla greasemonkeyn har gjort nån skit med bilen. Jag menar samma dag som servicen. Är det inte lite too much? Tydligen inte för då är inte arbetskostnaden inräknad.

Detta har hänt oss förr. En biljävel knäckte hela vår ekonomien sommar och ledde till inställd Parissemester och kulstopp (no more fun). Den gången lipade jag. Det gör jag inte nu.

Jag håller käft, sväljer hårt, stänger in... och dör en liten bit inombords. Som så många gånger förr. Blir trött.

Ja, nu är pappa trött igen. Resten av sommaren känns som en svart tunnel. Än ser jag inte ljuset.

Jag ska nog hyra "Falling Down" ikväll. Sedan får vi se vad som händer. Den där Greasemonkey'n på Nissan står högt på listan vill jag lova. Creepy? Njae, någonstans måste man ju dra gränsen.

När nog blivit nog.

En daybreaker

Att vakna för sent. Behöva lämna in bilen på service hos en märkesverkstad vars starka ekonomi bygger på en ockerbaserad verksamhet och äter upp sparkontot totalt. Bara för att få den där förbannade jävla stämpeln i boken. Att samma verkstad sedan ligger utanför stan, utanför taxegränsen. Att vädret får tropikerna att kännas som ett svalkande alternativ.

Jag köper det. Jag böjer mig för verkligheten, hur sjuk den än är. Hur twistad nomen blivit för vilken nivå av rumpkörning som är ok så köper jag det.

Vad jag inte köper är alla Gothiacup-svin som ockuperar varenda kvadratmillimeter på spårvagnarna. före och efter match. Högljudda och svettiga små kroppar. Det får mig att fantisera hett om hur fint det skulle vara med ett litet kuvert cyanidkapslar i bröstfickan (ja nu hade jag ju ingen bröstfick men ändå).

Fan, jag kan inte acceptera tre byten med Göteborgs lokaltrafik som i vanliga fall är hyfsat dysfunktionell som den är. Inte när den plötsligt transormerats till nån indisk industrilinje. Det är fanimig tokigt. Det kan göra den fridfullaste person till en livsfarlig och snabbt tickande bomb.

Att gothia Cup är bra för Göteborg. Bah! Det kostar dyrt för stadens invånare. Överpris. Det är en typ av ocker jag känner vämjelse inför.

Gothia Cup is getting on my tits så att säga.

Familjeutflykt

Det kändes fint att vi valde en dag med tropisk värme att åka till Borås för att gå på djurpark. Helt galet. Jag orkade gå hälften sedan var jag grinfärdig av trötthet.

Jag väntade med förtjusning på hur Juniorette skulle reagera när hon såg elefanterna. Visst det var småkul men damn vad mycket ballare det var att jaga duvor. Jag kände viss missnöjsamhet med hennes prio. Vi kollade in en massa andra djur. Geparder, lejon, tiger, giraff... svalt intresse. Först aporna var roliga tyckte hon. Det fanns alltså hopp.

Det roligaste av allt visade sig dock vara en ugglejävel i keramik. En staty som stod lite malplacerad i ett hörn inne i aphuset. Pang. Blixtförälskelse. Hon ställde sig framför och böjde på knäna samtidigt som hon upprepar "hohoo, hohoo" upprepade gånger och med vild entusiasm. Hade en vuxen gjort samma sak hade män i vita rockar kommit rusande per omgående.

Tur hon än knappt två.

Kul. Vi har gjort en utflykt som tar kål på oss närapå för att hon skulle få se en massa roliga djur. Och så väljer hon ut en sketen porslinsuggla som dagens höjdarevent.

Men annars var det bra.

Hade jag vetat det hade jag nog propagerat för att begränsa utflykten till "Atlantic Möbler" här nere på gatan. För de som inte är bekanta med den butiken genom tidigare blogginlägg så är det en möbelaffär som satsar på att sälja vulgomöbler. Rumänsk Porrlyx.

Sovrumsmöbler i högblank plast och formade i de mest obskyra former. Snäckform, sammet, silke och pastellfärgat. Speglar, guld och grekiska kolonner, guldmålad gips verkar gå hem i vissa hem.

De har även en massa sjuka gipsstatyer och annat smaklöst i inredningsväg. Keruberna i mänsklig storlek hade kunnat bli en hit. Eller en sån där kul grisman som vissa restauranger (oftast rörelser som serverar knappt ätbar förda och som absolut borde förbjudas att använda just ordet restaurang) har som välkommenskylt. Eller nåt annat helt sinnessjukt.

Nästa utflykt blir nog fan dit.

Så blir det när man är otacksam.

Badpojkar, öldrickning och spottande lamor

Badet gick bra. badade vid amundön. var i fyra gånger. Det var skönt. Kommer göra det igen. Thats it.

Kom precis hem. Var och drack öl med L. Det var skittrevligt. Innan vi skiljdes åt stod vi på busshållplatsen och snicksnackade lite. Hon berättade om en hypokondrisk vän, hon hade fått ett spel på denne för nåt inbillat sjukdomstillstånd. Jag led med vännen.

Där stod vi och var sådär skönt omuntra tillsammans. Det är bra med människor man inte behöver vara lattjo inför precis hela tiden utan att få frågan om man tänker ta livet av sig. Vi är pessimister båda två kan man säga. Så fint med någon som VERKLIGEN förstår. Det är ju inget deppigt. Det är skönt.

Det är optimister som skapat nidbilden av pessimister.

En kille hoppade ur en taxi. Han var pruttfull. Han sökte ögonkontakt med mig och skriker högt "Cheer up!" varpå L snabbt replikerar att det är fan det värsta hon vet. Killen hör och blir putt. Säger nåt i stil med "Det värsta jag vet... svennjävel".

Udda.

Sedan gick han och hans glada polare in på "Stars n Bars".

Stackars personalen där.

Imorgon ska jag till Borås djurpark med la familia. Det ska bli kul. Jag har bara varit där en gång innan, med skolan, lågstadiet. Jag var nio år då. Mitt enda och starkaste minne var att klassens översittare, en tjock kille med hett temprament stod vid lamorna och retade dem. Gjorde grimaser. Plötsligt lackade en lama ur och spottade en tjockisen mitt i ansiktet. Från ett rätt respektabelt avstånd också ska tilläggas. Sedan började en show utan dess like.

Tjockisen började skrika som en stucken gris (konstigt uttryck, för vaffan syftar man på. vem sticker en gris, med vad och varför?). Han sprang runt runt medan resten av barnen i vår grupp tittade fascinerat på hur snabbt han kunde förmå att röra på sig. Samtidigt skrek han utan motstycke: "det brinner, det brinner det brinner... det brinner i mit ansikte". Som vi skrattade.

Han storbölade. Var skitförbannad.

Plötsligt fick han en märkbar lust att hämnas och började ladda fickorna duktigt med sten av kastvänlig storlek. Då fick lärarinnan gå in och bryta. Hon försökte förklara för klassens tjockistyrann att man inte får kasta sten på lamorna. "Håll käften din jävla hora" och "Släpp mina stenar din jävla fitta", svarade den tjocke med häpnadsväckande arrogans. Han var skicklig i användandet av sånt vokabulär. Lärarinnan var inte imponerad alls.

Jag minns det än idag som en av de roligaste utflykterna.

Då var det dags...

för årets första dopp.

Ja jag vet det är fan strykvarning på att inte ha varit vid havet än i år. I synnerhet när man bor i en stad vid havet. Men jag har bara inte kommit mig för.

Jag älskar att bada och vet att detta kommer starta nåt. Jag kommer bli besatt. Jag är nästan lite nervös... men nu bär det av.

Skriver mer sedan.

Idrottar du nåt då...

En vän skickade ett sms igår. Helt appropå ingenting. Han frågade mig vad jag tycker om Staffan Strand. Han kom att undra eftersom SM gick nu i dagarna och han vet vad jag tycker om Holm.

Det var lustigt att han frågade eftersom jag dagen innan sett en intervju med svinet på tv.

Staffan "den värdelöse" Strand lyckades kvala in till en EM-vecka i Göteborg nu i augusti. Det är bara att beklaga.

Jag tänkte efter en nanosekund innan jag, för att ge ett perspektiv av hur mycket jag ogillar Strand, svarade jag att jag ÄLSKAR Holm i jämförelse. Jag får för mig att Staffan är produkten av en komplex inavelstradition någonstans i landet. Jag tänker hävda att det är sanning och att han borde doneras till genskadeforskning ända till motsatsen är bevisad. Och så sättet han pratar på... fryntligt. Ser jag honom på stan under EM kan det mycket väl hända att jag spontandisciplinerar honom med en väldigt brysk handrygg. Tycker nästan det kan vara värt att ta en volta för det eminenta nöjet.

Jag måste tillstå att jag blev förvånad av att se honom. Trodde inte att han hoppade längre. Det hade inte jag gjort om jag var lika värdelös, men vissa lär sig visst aldrig.

Jag har ju ondgjort mig över Holms stil och hållning, för att inte tala om hans kortbyxor. Dock är han ju elegant som en manlig lyxhora i jämförelse. Staffan är en katastrof. Kör en "dagens outfit" på honom och jag vågar lova att ni har roddat hem årets humorpris i kategorin "lyteskomik". Högt uppdragna tubisar och ett par shorts som får hans överkropp att se onormalt kort ut. Vad är det för höjdhoppare vi har i detta land.

Staffan lyckades med stora problem komma över 2.25. Han blev lika glad som en förståndshandikappad på en Arvingarna-konsert. Det var nästan något vackert över det hela.

Snälla nån. Kan ingen förkorta pojkens (och framförallt vårat - vi som ser på) lidande med ett ljusår. Säga: "Nu räcker det Staffan. Du har inte här att göra." Juniorhöjder är väl fan inget att jubla över. Fattar ingen ansvarig att han kommer att skämma ut Sverige. Igen.

Holm vs. Strand - det är en dödsmatch jag skulle betala dyra pengar för att se.

Usch nu blir jag sådär arg igen.

De som följt bloggfrossa länge vet ju att jag plockade fram mr Needles (mitt lilla voodotroll) lagom till VM förra gången. Jag har personligen lovat Holm att låta honom vila. Spontant blir jag råsugen på att ta fram honom och låta den lille rackarn jobba nattskift nu men med lite eftertanke så inser jag att det knappast behövs. Att Staffan Strand skulle skrälla till är ungefär lika troligt som att USA skulle skriva på barnkonventionen.

Jag googlade den jäveln nu precis. Lille Staffan har också skaffat sig en egen hemsida. Precis som Holm. Klicka här för att kolla in den. Det är humor. Snudd på otäck sådan.

Där får vi ta del av diverse skoj. Bland annat Skriver han om sitt årsbästa 2.25 och hänvisar till det som ett "monsterhopp". Han kan fan inte mena allvar.

Till sist vill jag verkligen bjuda alla på ett "monsterflabb" - på Staffans bekostnad.

Klicka på menyalternativet "bilder" på hans hemsida. Först visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men snart började jag skratta så att jag grät. Vi bjuds på en smått bisarr odyssé av självförnedring. Jag försökte verkligen hitta signaler som indikerar att det hela är ett jävligt stört skämt. Antingen är Staffan väldigt subtil i sin ironi eller så har han verkligen "inte allt där". Varför gör han så mot sig själv. Det är så destruktivt.

En försmak av helvetet

Phew!

Jag är skittrött. Kom just hem från ett Lisebergsbesök med la familia. Vi hade tur. Vi var smarta som åkte dit idag. Dagen innan.

Det var lagom med folk. Inte den där hysteriträngseln som det gärna blir alla andra dagar när det är så soligt. Actionhalten begränsades för min del till en tur i "Sagoslottet" med Juniorette. Det var kul men lite för läskigt på slutet tyckte J.

När vi var på väg ut såg vi massorna. De började strömma till. Mobilisera.

Imorgon börjar det. Helvetesveckan. Gothia Cup.

Hela stan och alla stadsdelar kryllar av småungar som ska sparka boll och ställa till med jävelskap. De ockuperar varenda spårvagn och buss och rör sig i flock. Hela Göteborg går lite trögare när den där förbannade fotbollsveckan håller på. Jag kräks på allt vad Gothia Cup heter. Har alltid gjort.

Än så länge känner jag mig bara trött. Om ett par dagar kommer jag vara fly förbannad. Så är det alltid.

Beware!

Jag har en tes

Den bygger inte på empiri men jag har ändå en känsla av att jag träffar ganska rätt.

Jag har fått för mig att människor som åker iväg med hus på hjul (husvagn och husbil) till nån sunkig camping på semestern är överrepresenterade i swingerskretsar. De får ett socialt arv att förvalta. Kanske kommer det med vagnen. Pionjärsanda och frihet på alla plan. Den enda chansen att bryta sig loss från alla konventioner ett tag. Skum teori va?

Jag har inga faktabaserade uppgifter på detta och hart inte gjort några efterforskningar. Riktigt så viktigt är det inte för mig. Men jag tror att jag är nåt på spåren.

Jag ser framför mig hur många packar sin lilla "Polar" eller "Cabby" med familj, träningsoveraller, bensinmacksinköpta kastspön, snorkelutrustning och standard 1-A hundar för att bege sig till samma camping år efter år.

Väl framme går mannen omkring hela dagarna iklädd för korta shorts och bar överkropp - alfahannen (det tror de alla), frun solar i en baden-baden och läser en harleqin. Barnen driver vind för våg och ställer till med sattyg - no rules. Det ligger spännning i luften.

Campingplatser är microsamhällen som uppstår och faller under industrisemestern varje år.

På kvällarna dricks det stora mängder hemgjort vin i förtälten och kontakter knyts vid campingens vattenhål. Dansbanan.

Sedan swingas det utav bara fan. Jag är nästan säker.

Det måste vara där ur den gamla klassikern "Happy Campers" är sprungen.