Uppdatering av Sveriges äckligaste ord

I ett inlägg 2005 korade jag analläckage som det äckligaste ordet vårt språk har att erbjuda. Sedan dess har jag inte funderat så mycket mer över den saken. Tycker nog att det står sig ganska bra fortfarande.

På senare tid har det dok dykt upp ett nytt ord som får det att vända sig i magen på mig, varje gång jag hör eller ser det. Och läser man vad det innebär så blir det inte bättre. Köttklister. Känn på det. Ganska svårtoppat.

Vaffan. Vävnad och smet i ett och samma ord. Köttklister.

Medborgarpass på Hisingen

Jag har sett mycket dumt i mina dagar (har alltid velat säga så) men Hisingspasset alltså. Några snillen har för BK Häckens räkning kommit på och tagit fram ett så kallat medborgarpass för Hisingsbor. Vilken måste-ha-grej va. Tanken med medborgarpasset är tydligen att det ska stärka lokalpatriotismen på Hisingen (och fungera som en pipeline för sexiga reklamerbjudanden såklart). Det kan vara det dummaste jag hört på... Nä, det ÄR det dummaste jag har hört. Punkt.

"Passet är kostnadsfritt för den som är mantalsskriven i någon av Hisingens församlingar, men även fastlandsbor kan ansöka om hedersmedborgarskap och på så sätt få ett pass utfärdat."

För att vara en sådan där skön idé, med inspiration hämtad från grejer som brukar komma med Kalle Anka-tidningen, känns det synnerligen cyniskt. Som om det inte är stigmatiserande nog att tvingas bo på den där ö-jäveln. Nu förväntas stackarna frivilligt skaffa sig ett pass också. För att riktigt få det ingnidet.

Personligen tycker jag det låter råattraktivt att ansöka om att få bli hedersmedborgare på Hisingen. Den stadsdel i Göteborg som mest påminner om en dålig dag i Srebrenica och har en högre koncentration av våld, fulknark och social misär, än vårens totala pollenhalt. Jag kan fan knappt bärga mig att få lägga vantarna på ett sådant. En riktig en-gång-i-livet-chans.

Frågan är bara vad som krävs för att bli beviljad? Säkert ett inträdesprov av något slag. Typ sticka ner någon med en rostig syl, eller annat fängelseinspirerat.

Busfångare

En nära förnedringsdödenupplevelse

Man brukar ju säga att livet passerar revy när man är nära att dö i en olycka. Nu har jag upplevt det. Inte att dö i en olycka, utan revygrejen. Och det är för jävligt.

Det hela började med en trevlig ölfika efter lunch igår. När jag efter en stund skulle gå på toa för att bajsa så var det upptaget på den första så jag gick tog nästa istället, där en kille med yrvaken frisyr, skabbskägg och gröna kollektivboendebyxor i manchestertyg precis kom ut.

När jag kom in såg jag genast att något inte stod rätt till. Det var piss på ringen. Inte så lite piss heller. Killen före mig hade verkligen gjort ett grundligt jobb. Han måste verkligen ha ansträngt sig för att pissa ner den så totalt, hela vägen runt om, med sitt vätskebristgula urin.

Alltså, såna grejer borde ligga högst upp på straffskalan. Enda anledningen att man inte kan bli åtalad och dömd till livstid för ett sånt skitbeteende, är att vår feta lagbok tyvärr inte behandlar så grova brott, som folkmord och nedpissning av offentliga faciliteter. Vi svenskar är så naiva. Det-händer-inte-oss-tänket. Men det gör det och det rimliga hade varit tvångsförlamning eller döden.

I alla fall. Min hjärna arbetade för högtryck för att lyckas sortera upp informationen från katastrofområdet. Medan jag stod där och stirrade glosögt på pissdropparna hörde jag hur någon ryckte i handtaget. Någon ville in. Efter mig. Jag greppade handfatet, svalde hårt och kände mörkret komma.

Inte nog med att toaletten var helt obrukbar. Det gick upp för mig att jag inte bara skulle kunna lämna brottsplatsen. Då skulle jag bli den skyldige. Herr pissenisse. Det bultade i mina tinningar. Jag hade just blivit utsatt för den ultimata förnedringen. Förvägrad att uträtta mina behov men förpliktigad att städa upp någon annans.

Det ryckte i handtaget igen. Samma miffo som knappast hade missat ifall jag hade lämnat toaletten ville markera att den ville in. Fel dag. Jag lovar, suget efter att äga en el-pistol har aldrig varit större. Jag kunde riktigt se hur snyggt 10 000 volt skulle förvandla personens iver till ånger. Men jag sansade mig. Det var ju inte personen efter mig som försatt mig i den prekära situationen. Om det nu inte var skäggflummet, som kommit tillbaka för att slutföra vad han påbörjat, med en kabel i handfatet.

Min analys ledde till endast två möjliga utvägar:

1. Tvätta av ringen med vatten och tvål och låtsas som inget.

2. Öppna dörren och försöka förklara läget för näste besökare.

Inget av alternativen kändes särskilt attraktivt. Alternativ två medförde dessutom en överhängande risk för ett så kallat akward moment. Och jag är nog sämst i världen på att hantera just akward moments. Därför slutade det med en kompromiss. Jag rafsade till mig ungefär ett kilo toapapper, höll andan, gjorde svepet och torrtorkade upp pisket. Sedan slängde jag pappret i tona och försökte glömma alltsammans. Det gick bra. Ända tills jag förstod att mängden papper hade ställt till det för rören och stammarna och jag fick bevittna hur vattenytan i porslinsholken steg med en rasande fart.

De där kritiska sekunderna vill jag aldrig mer uppleva. Jag kände hur en hjärnblödning vara nära att utlösas. Jag ångrade att jag inte bara tagit den där satans kulan och gått ut från toan som om ingen hade hänt. Det skulle knappast vara värre än att behöva stå där, upp till anklarna i en massablandning av dasspapper och toalettvatten, och försöka sig på en tillräckligt skamsanerande bortförklaring.

Men så hände något. Ett mirakel. Precis när ytspänningen var på bristningsgränsen och allt skulle till att gå åt helvete så stannade det av och vände. Jag som aldrig har tur hade just blivit skonad. på tre sekunder var toan som ny. Jag har svårt att beskriva den tacksamheten. I samma sekund jag förstod att jag var räddad så hade vreden inom mig pulvriserats. Jag skulle nästan kunnat bjuda självaste gärningsmannen på en öl.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så det känns när man nästan dött. Den tacksamheten över att leva.

Återkomsten

I måndags fick jag ett upphetsat mail med subjectraden "HE'S BACK", följt av inte mindre än nio utropstecken i min inkorg. Det var min pappalediga arbetskamrat R som ville meddela att Jimmy Nordin gör comeback. R har en mycket osund förkärlek för Jimmy Nordin och sa tillfälligt upp bekantskapen med mig efter att jag "dissat" Jimmy lite fult här på bloggen.



R tvingade mig även för inte så länge sedan, att lyssna på en SR-dokumentär om Jimmy-kulpops uppgång och fall. Den berörde mig. På riktigt. Det var hjärtskärande att höra Jimmy berätta med sin spröda stämma, hur han blivit utesluten ur friidrottslandslaget, efter sin lilla spritbackanal på EM för snart fyra år sedan. Han berättade om den tunga tiden efteråt och att han grävt ner en betongbalkong (fråga mig inte varför) på en fotbollsplan i sin hemstad, där han börjat öva dagligen med ett mål i sikte. Att ta sig till OS 2012. Att komma tillbaka och "visa dom". Vilket fantastiskt underdog-upplägg. PAX för att sälja filmrättigheterna till Hallmark, tänkte jag. Och samtidigt var jag tämligen säker på att den där comebacken skulle stanna exakt vid kulnedslaget. Ända tills idag.

Jag måste erkänna att hur jag än kämpar med att gilla Jimmy så är det något hos honom som slår an en väldigt olustig sträng inom mig. Men det är inte det som media hängt upp sig på. Att han gick ut och våldssöp sig själv till medvetslöshet, iklädd sin landslagsdräkt, efter kulfiaskot den där sorgliga dagen 2006. Tvärtom. Den gjorde honom mänsklig i mina ögon. Det fick mig att respektera honom som idrottsman.

Jag har alltid hatat det där idrottspräktiga. De där klanderfria, föredömliga och rekorderliga konfirmanderna som vi tvingas dras med som idrottsförebilder i det här landet. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på hur mycket mes det är. Klyftan och hennes stavhoppande råmes Patte. Jag skulle vilja se dem supa till det efter en förlust. Nä, de spelar skitgubbe istället. Det är osunt på så många plan att det borde gå att väcka åtal mot dem. Och Stefan Holm. Hur brukar den killen hantera krossade drömmar egentligen? Gå hem och surläsa en bok, bygga en legotavla i vredesmod, eller smälla ihop en avancerad excel med lite skön höjdhoppsstatistik från historiska mästerskap. Jag ryser. Fattar ingen hur stört det är. Det är precis sån där känslomässig återhållsamhet jag är livrädd för. Svenska friidrottsförbundet är som en drivbänk för psykopati, där den får växa sig starkare än Ernst Kirchsteigers sparrsiodling.

Jag tror att jag började hata idrottare när Patrik Sjöberg la höjdhoppsshortsen till handlingarna. Han var en riktig stjärna och människa på samma gång. Han är för övrigt fortfarande den absolut koolaste idrottshjälten vi har.

Det som väcker ett obehag med personen Jimmy Nordin är det extremt splittrade helhetsintryck han utstrålar. Ok, man blir inte rik på att stöta kula. Det fattar jag med. Det är för att det är en helt meningslös sport. Man måste hitta på nåt annat också. Men jag tror det är den bisarra blandningen av hans ännu mer bisarra "musikkarriär", dildo-shop, hemfabrikation av virkade mössor och försäljning av såväl kosttillskott som den privata skivsamlingen, som gör honom så kuslig. Att dessutom ge sig in i politiken, satsa på ett författarskap och ha ett webbproduktionsbolag vid sidan om stärker inte hans aktier direkt.

Men hey, vem är jag att döma? Innan han har gått från hus till hus hemma på bygden, utrustad med en slaktmask, är han bara en helt vanlig kille. Med den samlade rastlösheten av en hel ADHD-klass.

När jag läser om Jimmys väg tillbaka så är det en fråga som studsar omkring som en flipperkula i huvudet på mig. Varför gör han sig besväret? Kulstötning liksom. Jag hade fattat golf. Jag hade fattat tennis. Men att bli bäst på att skjuta en kula i järn så långt ut på en gräsmatta man kan. Vad kan det generera i bästa fall? Gratis korv & mos efter tävlingen? Kanske. Dessutom är det en rätt vissen hämnd. Så långt ifrån episk filmhämnd man kan komma skulle jag säga. Men jag antar att det handlar om självkänsla. Och om Jimmy vill stöta kula då tycker jag fanimej att han ska stöta kula också.

Med det sagt så tror jag inte det finns någon som hoppas att han lyckas, med vad det nu är han vill lyckas med, än jag. Möjligtvis R då, som under årens lopp stöttat Jimmy genom att köpa både skivor och merch. R gick så långt att han köpte en virkad mössa i "present" till en annan arbetskamrat. Men efter R kommer fan jag. Jag menar allvar.

Heja Jimmy!

Krämkillen

Det finns alla typer av folk. Jag gillar't. I teorin. I verkligheten blir det däremot ofta väldigt påfrestande. Mer är än sällan (underdrift) tvingas jag dela färdmedel med jobbiga typer. Sjukt jobbiga rent av. Oftast har de mest påfrestande personerna missbrukat bort alla sociala regler eller så är de missanpasade på något annat sätt. Och så lukten. Alltid denna lukt. Jag blir fullkomligt rubbad bara av att tänka på den vilda floran av luktpartiklar som har trängt in via mina näsborrar och skrubbats mot mitt inre – som en jävla flaskborste.

Senast i raden av mina ofrivilliga möten med folk, var en välgroomad kille. Han satt bredbent i mitten av ett av de nya vagnarnas trippelsäten, med sin tjej på vänster sida och mig nedklämd på höger sida. Från Majorna till Vasastan satt han och smörjde in händerna med nån äcklig salva/kräm som luktade modellera. Han missade inte en por. Inte en cell. Han gned med handflatorna, runt runt och finger för finger, gnuggade nagelbanden. Han tog mer salva och upprepade proceduren hela tiden. Man kan lugnt säga att killen smörjde skiten ur sina nävar. Och hela tiden höll han dem framför sig i luften, och de glänsande som en prispokal.

Jag tror inte jag har varit med om något värre hittills. Piss, bajs, svett och kön och gärna allt på en gång. Inga problem. Jag är van. Men fan alltså, den där dandyn som satt och smörjde bredvid mig. Han fick min hjärna att koka. Jag fick lust att bruka våld. Jag önskade att någon annan skulle reagera. Jag såg att tjejen som satt mitt emot honom tittade på honom med frågande blick. Jag ville ställa mig upp, dra nödbromsen och bara idiotvråla rakt ut, att det inte finns något som är så torrt i hela universum.

Det var längesedan jag var nära att bli pushad över gränsen. Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre. Inte ens inombords. Jag är för trött antar jag. Men den här jävlen. Det är bland det jävligaste jag varit med om.

Rövrygg

Det här med träning alltså. Jag ska vara helt ärlig. Jag tycker inte det är kul. Jag kan komma på minst tusen saker jag hellre skulle lägga min tid på än att svettas med en massa andra as. Men jag har inget val. När det blir trendigt att vara fet är jag först med att klippa gymkortet. Men nu handlar det om överlevnad. Och att rädda den lilla gnutta värdighet jag fortfarande faktiskt har.

Idag har jag haft en sådan träningsvärka att jag inte har kunnat sträcka ut armen ordentligt. Jag har kvidit och lidit. Hela jävla dagen. Och även om jag hade svårt att glädja mig åt det faktum att träningen alltså hade gett resultat så kändes det bra på nåt sätt. Jag kände mig duktig. Värd. Och så föll det sig återigen så att mina hjärnhalvor höll en våldsam debatt här på kvällskvisten, vilket i vanlig ordning slutade med att mitt dålig-karaktär-centra utmanövrerade mitt vanligt-jävla-bondförnuft-centra. Det hela resulterade i att jag blev ilurad två kanelbullar och en kopp fulkaffe. Bara någon timma före spöktimman. Om inte det är att cementera bukfetma så vet jag inte.

Häromdagen skrev jag att det är det min träning handlar om nu för tiden. Jag när inget hopp om att få en knarkarkropp igen. Jag drömmer inte om att komma i mina slimmade Cheap Monday-jeans igen. Jag behöver inte ens bli fast och fin igen. Det räcker gott om min midja lovar att stanna där den var avsedd att bo. Men livet är inte snällt. Alls. Tidigare har jag ondgjort mig över ölryggens lömska expansion. Löjligt. Hit med en ölrygg nu. För om det bara kunde stanna där så... men det gör det såklart inte.

Jag har börjat drömma mardrömmar ölryggens fula kusin. Rövryggen. Jag har skojat rått om att den skulle krypa upp och bita mig i nacken en vacker dag, om jag inte börjar späka mig på gymmet. Jag har ju inte på riktigt trott att det faktisk skulle kunna hända mig. Inte andra heller för den delen.

Så var jag inne på poorlydressed.com häromdagen, för att flabba lite överlägset och osympatiskt åt människor med seriöst tveksamma utstyrslar. Jag scrollade och fnissade och så PANG. Plötsligt var det en bild som örfilade mina näthinnor med femmans sandpapper. "Jävlar ända in i helvetet", tänkte jag. Sedan sparade jag bilden som motivationsbild till söndagar när pizzasuget är som allra värst. Ett statuerat exempel.


Ändå sitter jag här nu. Med två bullar i magen och påväg att lägga mig. Så jävla onödigt. Så jävla dumt. Och imorgon är det träning igen. Ett långt intervallpass på crosstrainern får det allt bli. Bara för att komma på noll.

Sportlife Exclusive – Mitt eget jävla ekorrhjul.

Splittrade känslor

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag hatar eller gillar den här killen. Så är det med vissa människor. Han har något, men ändå inte. Jag har tittat på klippet minst tjugo gånger. Kan inte sluta. Jag tror att hans föräldrar kände sig stolta när de fick se sin son på tv och allt.

Misstänkt spårvagnsfiffel

Idag tog jag elvan till jobbet. Linje elva består av 97% gamla vagnar. Inte gamla som i mellangamla utan som i rågamla. Den här jävla staden har köpt in tre generationer vagnar under min livstid men de envisas fortfarande att köra högintensivt med vagnar som byggdes samma år som Amerikat upptäcktes. Lustigt nog trafikerar de Långedrag allra hårdast.

Idag var det nåt fel på bromsarna. Surprise. De låste sig hela tiden vilket medförde att det ryckte utav bara fan. Jag kände hur en whiplashskada låg och lurade i faggorna hela tiden. Men det stannade vid kraftig irritation. Den här gången.

Jag funderade lite över det konstiga i att det området i stan med mest 20-miljonersvillor per capita är de som dras med majoriteten av de vagnar som får nazi-tågen att verka lite komfy. Sedan kom jag på att det självklart är så att de gillar det gamla och rustika med veteranvagnarna. Som-förr-känslan. Särskilt eftersom de aldrig själva åker utan bara behöver se dem passera när de sitter och grillar nåt dyrt på sin 200 kvadratmetersterass, eller från vindrutan i sin Bentley. Jag antar att de fungerar som en slags kolonial runkfantasi. Men vad vet jag.

En sak vet jag i alla fall och det är att de där vagnhelvetena håller på att rasa samman. Vilken dag som helst kommer det ske en olycka där en sådan gammelvagn spårar ur i nån nedförsbacke och köttar in i en folksamling, stannar upp och faller isär och har ihjäl några till. Bara för att nån liten mutkolv till tjänsemannamög sitter snikbeställer två vagnar per gång, för syns skull, och stoppar in resten av degen på sitt riviera-konto.

För visst är det märkligt att det hela tiden köps in en massa nya vagnar, men att man aldrig ser dem. Man kan undra varför Västtrafik envisas med att utsätta oss som redan är så långt ner i näringskedjan att vi måste färdas i andra människors kroppslukt varje dag. Bara för att man inte har hundra tusen i månadslön och har lust att lägga hälften på parkering.

En rutten stad

Det finns många svin i den här stan. Ingen nyhet direkt men det blev lite extra tydligt efter veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, där demokratins lieman Janne Josefsson, skördade lite av det kommunalanställda ruttna dödköttet som sitter och nöter stolar runt om på stadens bolag, förvaltningar och nämder med mera.

Det var en ren njutning att se de välgödda asen ställas upp mot väggen och det var en ynnest att se skräcken i deras ögon. Jag ville se dem straffas. Jag brukar tycka att slaktindustrin är jävligt obehaglig, men de här grisarna ville jag verkligen se slaktas. Och vem passar bättre för det uppdraget är Janne Josefsson och hans dödspatrull från SVT? Ingen skulle jag säga. Alltså när man öppnar dörren och Janne J står där. Då är man rökt. Det vet alla. Varför ens försöka slingra sig då kan man undra? Själv hade jag bara tokerkänt och tackat för kaffet. Rakt av. Man kommer ju ändå inte undan. Janne är döden som kommit för att casha in. Inte riktigt lönt att försöka sig på några billiga tricks. Men jag tackar de stackars satar, som ändå gör ett försök, för underhållningen. Bättre tv blir det nästan inte.

Tyvärr så slutar Uppdrag granskning efter en timma och vanligtvis brukar det med några få undantagsfall bara bli någon liten notis i tidningen dagen därpå. Sedan fortsätter svinen att svina i fullan sky och jävelskapet faller i glömska. Och kanske är det inte så konstigt. Hur ska man som privatperson egentligen tackla traffickinghärvor och systematiskt svartjobbande inom privata bolag. Det är ju sånt vi har politiker och myndigheter till. De handlingskraftiga farbröderna och tanterna som ska se vad de kan göra åt saken och efter en månadslång bullfika får sin lön (läs: bidrag) utbetald av skattemedel.

Men nu verkar det ha tagit skruv. Den här gången blev det kanske lite för personligt. Det blev liksom extra tydligt hur repsektlöst våra skattepengar hanteras. Som att kommunbudgeten är uppdelad i olika högar av Monopol-pengar.

I det här programmet kretsade allt kring girigbuken Stefan Allbäck. En riktig hal jävel med hårt belastat moralkonto. Korruption är illa var den än frodas, men när det handlar om skattepengar som skyfflas ner i ett byggäckels smutsiga fickor så är det riktigt jävla äckligt. Jag kände hur ilskan piskade mina hjärnceller. Personligen föredrar jag väpnade rånare framför manschett-brottslingar som fular till sig skattemiljoner. Det känns spontant mer värdigt att att bli muggad av någon som viftar med ett skjutjärn, än någon som viftar med avsmakningsmenyer och bjudsemester i Saint-Tropez. Bra mycket värdigare till och med.

Jag undrade en stund om hur Stefan Allbäck kände sig när den här mediala bajskorven flöt upp till ytan. Kanske blir det inte så mycket mer byggt för hans del. Jag hoppades att detta skulle förstöra hans liv. Men sedan kom jag på att det nog knappast går nöd på killen där han sitter nere vid medelhavet och dricker Mojitos till stormen har bedarrat. Med tanke på att alla miljoner han plockat hem på jobb som aldrig blivit gjorda så lär han nog klara sig rätt bra med lite dåligt rykte.

Men hur dålig smak i munnen jag än får i munnen av namnet Allbäck, så är det ändå de där lättköpta kommunanställda halvfigurerna som är de största grisarna. Det är illa nog att de låtit sig massmutas så att alla byggprojekt skickas åt samma håll. Men när en person vars uppgift är att se till att det finns fritidsgårdar och fotbollsplaner för stadens alla kids, helt medvetet låter fakturor saltas tiofalt och passera utan att ens få slutleverans så att budgeten töms, för att han själv ska få sig ett litet garage, en skön veranda eller något annat litet privat projekt utfört. Utan att behöva betala. Då har skiten stigit dem över öronen.

Jag kan riktigt känna hur förbannad jag hade varit om jag var hyresgäst hos Familjebostäder. Undermåliga renoveringsarbeten till ockerprislapp. Det är trist när hyran höjs och får man veta att det är för att det gått en pipeline från kommunen in på en byggherres feta bankkonto. Då hade jag sett rött. Tydligen hade Familjebostäder satt upp en lapp hos de berörda hyresgästerna dagen efter programmet. Om att projektledaren för renoveringsfiaskot hade fått "andra uppgifter". En rätt klen tröst skulle jag känna.

Jag brukar inte vara mycket för demonstrationer och den typen av protest. Men den här gången hoppas jag att de får känna att det blåser uppe på Familjebostäder. Och alla andra kommunala bostadsbolag. Anneli Hultén har tydligen utlovat en upprensning men snackepåsar finns det ju gott om i kommunen.

Jag hoppas verkligen att det händer nåt nu. Det måste det nästan. Det bästa vore en masslakt. Att göra rent hus och sparka varenda jävel och nyanställa på alla positioner. En total arbetskraftsväxling så att säga.

Problemlösning

Jag har hittat en lösning på problemet nu. Det här med att jag är så fruktansvärt efter när det kommer till fräna YouTube-klipp.

Jag har pratat med min kollega P och sagt att jag skulle vilja att han verifierar allt material jag tänker tipsa om. Hur gammalt det är, hur mycket social kredd jag kan uppnå eller hur stor den eventuella skadan kan bli om jag lägger ut något som jag vet att många sett före mig. Vi får se om han tar uppdraget. Han är perfekt för jobbet. Om P inte har sett det så finns det praktiskt taget inte. Typ.

Med risk för att få sparken...

Jag har just blivit häcklad av mina fräna early-adopter-kollegor, för att jag är en så kallad "slow starter" när det kommer till vad som "händer" på nätet. En nästan dödlig sjukdom när man jobbar som reklamarsvin. Det gäller att vara först med det senaste annars är man mongo. Att tipsa om något kul man hittat på nätet, bara en dag för sent kan leda till att man blir retad i intern-mailen... eller något ännu värre.

Men jag har bestämt mig för att göra en grej av det. Om jag ändå ska vara sist på bollen, kan jag lika gärna vara jävligt sist på bollen. Så var det löst.

Därför tänkte jag berätta att jag idag för första gången kom i kontakt med fenomenet "literal video version". Och som jag flabbade. Det är fullkomligt jävla briljant. Jag får inte nog. Jag frossar i det.

Men ändå... hur i helvete har jag lyckats missa dem?

Orimligt förhudskapital

Idag var det en kille på gymmet som gick runt och spände sig. Hans kropp såg ut som Brad Pitts i Fight Club. En sån jävel som man helst vill slippa se när man själv är där i hoppp om att åtminstone lyckas bli lite fittare än Grodan Boll.

Senare i duschen såg jag honom igen. Han ställde sig mittemot och hans magrutor var verkligen ett jävla hån mot alla oss som kämpar med med våra "fluffiga" kontorskroppar. Men så såg jag kuken. Hahahaha... Ok, killen kan äta en pizza eller fem med gott samvete. Men han sitter också inne på ett sjukt stort förhudskonto. Jag skojar inte. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Alltså det är inget fel med förhud. Tvärtom. Men killen skulle för fan kunna förse en fabrik, som gör iPhone-fodral i skinn, med material i ett helt år. Typ.

Jag vet inte med det var glädjande på nåt sjukt sätt. Skadeglädjande. Jag kände liksom att jag hatade honom lite mindre efter det.

Ego-boost

Jag tränar som bekant på gym. Men jag har gett upp den där drömmen om sexpack och slim fit. Jag ser träningen som en slags bromsmedicin. Den hjälper mig att hålla min kropps ekvator i shack, så att röven och midjan inte får krypa uppåt och dockar med armhålorna, som på riktigt gamla gubbar. Åtminstone inte i en så rasande takt.

Men idag när jag hade cyklat klart och det var dags att lämna över hojen till en annan snubbe, så började vi småprata lite. Han frågade vad jag hade kört och jag berättade. Jag nämde även att den ena cykeln är lite trögare än den andra. Eller ganska mycket trögare. Ett hett insidertips så att säga.

På väg bort hörde jag hur snubbens kompis frågade ifall de skulle köra samma program. Och här kommer det. Då svarade han: "Näe, han verkar väldigt vältränad". Moi. Inte bara vältränad, vilket bara det är en sådan överdrift att jag hör mina inre organ gapflabba åt mig), utan VÄLDIGT vältränad. Fy fan vad mallig jag blev. Gick runt och sprätte och kände mig som självaste Mister Fitness.

En helt vanlig dag i Västerås

Åhh, som det kliar i mig när jag ser det här. Oblandat obehag.

Svärdslagsmålet i Västerås

Det är inte ofta jag förvånas över människors idioti. Faktiskt inte. Av den enkla förklaringen att jag bor i samma stad som "Hisingen". Men ibland händer det. I helgen greps fem personer i nåt litet hål utanför Västerås, efter ett bråk med svärd och knivar. Vänta, jag tar det en gång till, i slowmotion: S...V...Ä...R...D. Hur är man stöpt i huvudet om man väljer att beväpna sig med ett svärd om man nu tvunget tänker ha ihjäl någon? Vem har ett svärd hemma? Det kan bara vara lajvare och svårt inavelsskadade människor (vilket förövrigt verkar vara en rätt sammanfallande faktor) som tror att det är socialt gångbart att ränna runt med ett tvåhandssvärd som nån jävla Conan Barbaren. Men jag har nyheter. DET ÄR DET INTE. Det är inte ens våldet jag upprörs av. Hade det stått att de greps efter ett bråk med basebollträn, pistoler elller vad som helst hade jag troligen inte ens höjt på ögonbrynen (som sagt, jag bor nära Hisingen). Motorsåg och lie hade varit mer acceptabelt. Men svärd. Det är fan allt annat än okej. Det utlöser dum-i-huvudet-alarmet med full styrka.

Jag kan riktigt föreställa mig hur ett gäng underutvecklade Västeråsare drar runt med tandröta och EU-moped i sin egen lilla fantasy-värld. Svärden är dragna och deras bombarjackor (som de låtsas är gjorda av mithril) pryds av fornnordiska emblem i tenn eller nåt annat modernt material, tillsammans med pins från Sverigedomkraterna.

Jag skulle rekommenndera stora psykundersökningen. Och en redig örfil.

Island Island Island

Det är inte mycket bevänt med den lilla ön i dessa dagar. Ekonomin är helt åt helvete. Det är kargt och jävligt. Allt de har är sina lavar, utvecklingsstörda hästar och en massa vulkanhelveten. Och så de där gejsrarna de är så jävla malliga för såklart. Verkligen jätteball att kunna bada i nåt svavelhål utomhus mitt i vintern. Hur i helvete kan jag ens ha lekt med tanken att det vore kul att se? Ett postapokalyptiskt Mad Max-landskap där språket inte har utvecklats ett skit sedan vikingatiden.

Och nu denna vulkanaska som väller ur Eyjafjallajökull (vad är det för omständligt jävla namn på en vulkan förresten?) och fuckar upp grejer för resten av världen. Jag undrar verkligen vad islänningarna har gjort för ont för att få samma behandling som Sodom och Gomorra, där gud straffade invånarna utan pjåsk bara för att de gillade att böga lite. Kan det vara deras perverterade tillagning av sin "delikatesss", där man pissar på hajkött och gräver ner det i marken tills det fått upp en duktig rötma och det är dags att avnjuta? Eller kan det vara för att deras största export (Björk) inte släppt nåt nytt och kreddigt på några år nu?

Nä, Island alltså. Vilket rövställe.

En bild säger mer än tusen ord...

Men den här håller käft!

Otur upphöjt till tio

Bussen har gått sönder. Nej, det är inget skämt. "Fast i Nyköping" låter tråkigt som det är, men att uppleva det... Det "kanske" kommer en buss sa chauffören. Och att det kan bli en lokalbuss. Har jag tur slipper jag stå. Fatta den. Livet knullar mig verligen nu. Jag är så förbannad att jag skrattar. Ett skratt med illa dolt vansinne.

Ståndsmässigt

Kom tillbaka till hotellet 03.30. Gick upp vid 07.00 för att åka till en studio och fota ett gäng dagisbarn till en annons. Fotografen höll uppe barnens humör genom att spela "Manboy" på repeat. Det är verkligen en go' bit. Fy fan vad jag våndades, men barnen var glada och det var ju bra.

Nu unnar jag mig en riktig mysresa hem igen. Med grisabussen (ja, jag har kollat alla andra alternativ). Åtta timmar på en buss som luktar kropp är precis vad jag behöver nu. Tack Island.

Och för att riktigt toppa så har jag hamnat framför en riktig böfa-kille som verkar tro att det är snark-vm. Han snarkar verkligen skiten ur mig. Det är så här det ska vara. Livet. Det känns ståndsmässigt.