Det är frågan!
Idag är det dags för den årliga Guldäggsgalan. I år har jag en nominering för Philips-kampanjen "Manlig sårbarhet". Det är kul. Som fan.
Därför tyckte jag att det var läge att prata ut lite om min egen sårbarhet. Så här mitt i mitt Alfapet-marathon och allt:
Lycka till Mikael!
Tack så väldans.
torsdag, april 15, 2010
onsdag, april 14, 2010
Prästgeggan
Vilket skönt rövgäng de är i Vatikanen alltså. En radda gubbjävlar som kliar varandra på ryggen in i döden. Precis när en snuskhärva, som får de belgiska pedofilringarna att verka oskyldiga, håller på att rullas upp inom den katolska kyrkan. Då går en av de högst uppsatta kardinalasen ut och presenterar den verkliga syndabocken. Den djävulska homosexualiteten. Det är alltså svaret på frågan varför deras heliga ledare massförgriper sig på småpojkar. Utan den hade det inte funnits någon pedofili. Snacka om att rundsparka hela katolicismen och deras människosyn tillbaka till istiden.
Skönt att kunna göra det så lätt för sig. När en dröse prästvigda pervosvin avslöjats med nävarna nerkörda i korgossars kallingar, som om de grävde runt i en påse lösgodis, då är det inte pedofilin som är problemet. Det är homosexualiteten. Det är den som gör dem så sjuka.
Skönt att kunna göra det så lätt för sig. När en dröse prästvigda pervosvin avslöjats med nävarna nerkörda i korgossars kallingar, som om de grävde runt i en påse lösgodis, då är det inte pedofilin som är problemet. Det är homosexualiteten. Det är den som gör dem så sjuka.
måndag, april 12, 2010
Alfapet-pundare
Helvete vad jobbigt. Jag har 39 matcher igång. Kan inte starta fler nu. Och vill inte heller. Jag har ätit sovit och skitit alfapet den här helgen. Pundat det. Har vunnit några och förlorat två (med bud på fler).
Den största förnedringen är mot 30+ som brukar kommentera här. Han tog hjälp av frugan och gruppspöade mig. Det var smärtsamt. När jag avklarat de som är igång ska jag ta mig an honom och straffa honom.
Största YEAH-faktorn var att jag spöade Snellie i första matchen. Det var godt!
Den största förnedringen är mot 30+ som brukar kommentera här. Han tog hjälp av frugan och gruppspöade mig. Det var smärtsamt. När jag avklarat de som är igång ska jag ta mig an honom och straffa honom.
Största YEAH-faktorn var att jag spöade Snellie i första matchen. Det var godt!
fredag, april 09, 2010
Du är utmanad!
Om du har en iPhone och gillar Alfapet.
Så här går det till:
1. Skaffa appen Words with friends (gratisversionen funkar).
2. Klicka på "Create game" och välj "User name.
3. Fyll i mikebike76 och kör igång.
När du lagt första ordet skickas ett meddelande till mig och jag är med i matchen. Då gör vi upp i Alfapet. Jag utfärdar en varning. Detta är inget för lipsillar. Jag är en dålig förlorare men en jävligt mycket sämre vinnare. Trashtalk är mitt mellannamn.
Det fina är att man kan spela när man får tid och lust. Man måste inte vara aktiv. Spelet pågår hela tiden. Just nu har jag två matcher igång med kollegor. Jag respekterar dem båda men de är så jävla långsamma. Jag behöver vettigt motstånd.
Så här går det till:
1. Skaffa appen Words with friends (gratisversionen funkar).
2. Klicka på "Create game" och välj "User name.
3. Fyll i mikebike76 och kör igång.
När du lagt första ordet skickas ett meddelande till mig och jag är med i matchen. Då gör vi upp i Alfapet. Jag utfärdar en varning. Detta är inget för lipsillar. Jag är en dålig förlorare men en jävligt mycket sämre vinnare. Trashtalk är mitt mellannamn.
Det fina är att man kan spela när man får tid och lust. Man måste inte vara aktiv. Spelet pågår hela tiden. Just nu har jag två matcher igång med kollegor. Jag respekterar dem båda men de är så jävla långsamma. Jag behöver vettigt motstånd.
torsdag, april 08, 2010
Anders S Nilsson
S står alltså för "svinet". Anders "Svinet" Nilsson. Det visste jag inte.
Häromdagen intervjuade han Lina Thomsgård – grundare av Rättviseförmedlingen. Ett nätverk som syftar till att motverka snedfördelning baserat på kön, etnicitet etc på arbetsmarknaden. Och jävlar vad äcklad jag blev av att höra hans nedsättande ton mot henne. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Lyssna själva här. Jag får lust att ge honom ett rejält gruppstryk.
Jag visste sedan tidigare att han är en råtråkig programledare för det sjukt utnötta gubbhumorformatet "Parlamentet" – programmet dit komiker kommer för att dö. Att han är ett riktigt svin var däremot nytt. För mig. Men det är han uppenbarligen. En sån där liten skräpgris som egentligen inte duger någonting till. Men som man inte blir av med utan en restriktiv nödslakt. Han har samma äckliga skimmer som Robert Gustafsson. Som slemmigt gobbaronk. Det borde fanimej vara strängt olagligt för såna jävla as att jobba inom någon form av media. Det är ungefär lika lämpligt att sätta Anders S Nilsson i tv-rutan, som det är att ge en katolsk präst med bultande stånd ett vick som lågstadielärare.
Nä, såna som Anders S Nilsson är inte bra för samhället. De är svin ända in i märgen och såna går liksom inte att ändra på.
Häromdagen intervjuade han Lina Thomsgård – grundare av Rättviseförmedlingen. Ett nätverk som syftar till att motverka snedfördelning baserat på kön, etnicitet etc på arbetsmarknaden. Och jävlar vad äcklad jag blev av att höra hans nedsättande ton mot henne. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Lyssna själva här. Jag får lust att ge honom ett rejält gruppstryk.
Jag visste sedan tidigare att han är en råtråkig programledare för det sjukt utnötta gubbhumorformatet "Parlamentet" – programmet dit komiker kommer för att dö. Att han är ett riktigt svin var däremot nytt. För mig. Men det är han uppenbarligen. En sån där liten skräpgris som egentligen inte duger någonting till. Men som man inte blir av med utan en restriktiv nödslakt. Han har samma äckliga skimmer som Robert Gustafsson. Som slemmigt gobbaronk. Det borde fanimej vara strängt olagligt för såna jävla as att jobba inom någon form av media. Det är ungefär lika lämpligt att sätta Anders S Nilsson i tv-rutan, som det är att ge en katolsk präst med bultande stånd ett vick som lågstadielärare.
Nä, såna som Anders S Nilsson är inte bra för samhället. De är svin ända in i märgen och såna går liksom inte att ändra på.
Dubbla signaler
När jag åkte till jobbet idag hade jag ynnesten att få dela turen med ännu en räv jag aldrig sett innan. Det är märkligt egentligen, men det är inte ofta jag ser samma bänkfyllo två gånger. Några återkommande är det såklart men det poppar ständigt upp nya förmågor.
Idag var det en riktigt rivig gubbe på vagnen. Slim fit. Med vit tv-predikant-frilla, jeansjacka, blanka träningsbyxor och Gore-Tex-dojjor. En ganska splittrad look. Han var full som en kastrull och luktade soprum. Han stod och spanade lite och började sedan röra sig i min riktning. Inga konstigheter. Det brukar de göra.
Sedan hände något ovanligt. Han hittade en Marimekko-plånbok på golvet, men istället för att tokmuddra den så började han ropa ut på vagnen för att se om den tillhörde någon. När ingen gav sig till känna gick han fram till chauffören och knackar på. "Ursäkta mig men någon verkar ha tappat den här". Och så gick han och satte sig igen. Jag bara gapade och greps av ett sting dåligt samvete för att jag fördomsfullt räknade med att han skulle vara en jobbig jävel.
Men när vi hade åkt ett par hållplatser så reste han sig plötsligt upp för att hämta en Metro och på väg tillbaka passade han på att push-kicka stämpelautomaten samt örfila tidtabellstället så att tidtabellerna yrde. Ordning återställd. Men samtidigt väldigt förvirrande.
Idag var det en riktigt rivig gubbe på vagnen. Slim fit. Med vit tv-predikant-frilla, jeansjacka, blanka träningsbyxor och Gore-Tex-dojjor. En ganska splittrad look. Han var full som en kastrull och luktade soprum. Han stod och spanade lite och började sedan röra sig i min riktning. Inga konstigheter. Det brukar de göra.
Sedan hände något ovanligt. Han hittade en Marimekko-plånbok på golvet, men istället för att tokmuddra den så började han ropa ut på vagnen för att se om den tillhörde någon. När ingen gav sig till känna gick han fram till chauffören och knackar på. "Ursäkta mig men någon verkar ha tappat den här". Och så gick han och satte sig igen. Jag bara gapade och greps av ett sting dåligt samvete för att jag fördomsfullt räknade med att han skulle vara en jobbig jävel.
Men när vi hade åkt ett par hållplatser så reste han sig plötsligt upp för att hämta en Metro och på väg tillbaka passade han på att push-kicka stämpelautomaten samt örfila tidtabellstället så att tidtabellerna yrde. Ordning återställd. Men samtidigt väldigt förvirrande.
tisdag, april 06, 2010
Hej då Klovn, gamle vän
Nu har vi sett klart alla sex säsonger av Klovn. Det känns vemodigt. Som att säga upp bekantskapen med en gammal vän. Fan. Jag vet att jag har sagt det innan men se nu till att inte missa det här guldkornet. Det är så jävla bra.
Jag kommer inte ihåg vem det var som tipsade mig här på bloggen men om du läser det här så är jag och J dig evigt tacksam.
Komikerparet Frank Hvam och Casper Christensen tänjer på alla gränser och utforskar minst sagt hur långt man kan gå under parollen humor. Fan. Det är så jävla skönt med lite sann dansk idioti som kontrast till den svenska mellanmjölkshumorn. Hur ofta hör man inte svenska komiker prata om att man måste våga skämta om allt och sedan försöka bevisa det genom att dra ett skönt kurdskämt eller säga något oväntat vulgoskämt? Och de få gånger de faktiskt tänjer lite på gränsen så blir det bara plumpt och osmakligt. Finesslöst.
Jag tänker inte ens lista vilka ämnen/situationer som avhandlas i Klovn. Det skulle låta alldeles för sjukt. Men de löser det. På nåt jävla sätt lyckas de så fort de får en filmkamera i sina händer. Det är som magi. Film och tv visste vi redan, men humor var nytt för mig. Mycket kudos till danskarna.
Jag kommer inte ihåg vem det var som tipsade mig här på bloggen men om du läser det här så är jag och J dig evigt tacksam.
Komikerparet Frank Hvam och Casper Christensen tänjer på alla gränser och utforskar minst sagt hur långt man kan gå under parollen humor. Fan. Det är så jävla skönt med lite sann dansk idioti som kontrast till den svenska mellanmjölkshumorn. Hur ofta hör man inte svenska komiker prata om att man måste våga skämta om allt och sedan försöka bevisa det genom att dra ett skönt kurdskämt eller säga något oväntat vulgoskämt? Och de få gånger de faktiskt tänjer lite på gränsen så blir det bara plumpt och osmakligt. Finesslöst.
Jag tänker inte ens lista vilka ämnen/situationer som avhandlas i Klovn. Det skulle låta alldeles för sjukt. Men de löser det. På nåt jävla sätt lyckas de så fort de får en filmkamera i sina händer. Det är som magi. Film och tv visste vi redan, men humor var nytt för mig. Mycket kudos till danskarna.
Impotensens posterboy
Tidigare idag såg jag den här annonsen för potenslinjen.se. Fyndigt.
Jag undrar hur mycket John Locke-kopian fick för att ge den slappa kuken ett ansikte. Troligen inte så jättemycket. Och det ska han ha kredd för tycker jag.
Mr. Mjuk-kuk
Jag undrar hur mycket John Locke-kopian fick för att ge den slappa kuken ett ansikte. Troligen inte så jättemycket. Och det ska han ha kredd för tycker jag.
Mr. Mjuk-kuksöndag, april 04, 2010
Lurigt påsklur
Igår genomförde jag och J i maskopi ett synnerligen lyckat lur riktat mot Juniorette.
Juniorette har inför Påsk haft två fokus. Ett är fenomenet aprilskämt (varför heter det inte aprillur?) som hon precis fått förklarat för sig vad det innebär. Med stor förtjusning har hon försökt klura ut hur man behärskar konsten till fullo. Det har gått sådär. Fokus nummer två har varit påskharen. Hon vet mycket väl att påskharen kommer på natten till påskafton men det har inte hindrat henne från att kontrollera sin porslinshöna runt fem hundra gånger per dag, både torsdag och fredag. Varje gång med en besviken suck och ett mummel för sig själv om varför den där haren aldrig dyker upp. Så, när det var dags att fylla hennes höna med påskgodis var det upplagt för smash. Jag kom på den briljanta idén att byta ut godsakerna mot något mindre kul och istället gömma godiset på ett annat ställe i hennes rum.
När morgonen kom låg vi och hörde när Juniorette vaknade och hur det första hon gör är att tassa till sin höna. Förväntan låg tjock i hela lägenheten. Porslinsljudet när locket lyftes klingade ut i en lång tystnad, följt av kommentaren tråååååkigt! Jag och J låg och bet oss i knytnävarna för att inte brisera i ett riktigt dårflabb. Juniorette kom inspringande med mord i blicken för att fronta oss med varför det bara låg två rödlök i hennes höna (Juniorette hatar rödlök) och då går det inte längre. Vi lipar nästan av skratt när vi förklarar sanningen. Att vi kom ner när påskharen som bäst stod och fyllde hönan med godis, och att vi då ville passa på att skoja lite med henne. Ett aprilskämt liksom.
Juniorette lyssnade noga och såg på mig med iskyla i blicken. Sedan förklarade hon torrt att aprilskämt bara gäller den första april, en regel som förvisso är helt korrekt, men som hon själv tummat rätt bra på dagen före.
Juniorette har inför Påsk haft två fokus. Ett är fenomenet aprilskämt (varför heter det inte aprillur?) som hon precis fått förklarat för sig vad det innebär. Med stor förtjusning har hon försökt klura ut hur man behärskar konsten till fullo. Det har gått sådär. Fokus nummer två har varit påskharen. Hon vet mycket väl att påskharen kommer på natten till påskafton men det har inte hindrat henne från att kontrollera sin porslinshöna runt fem hundra gånger per dag, både torsdag och fredag. Varje gång med en besviken suck och ett mummel för sig själv om varför den där haren aldrig dyker upp. Så, när det var dags att fylla hennes höna med påskgodis var det upplagt för smash. Jag kom på den briljanta idén att byta ut godsakerna mot något mindre kul och istället gömma godiset på ett annat ställe i hennes rum.
När morgonen kom låg vi och hörde när Juniorette vaknade och hur det första hon gör är att tassa till sin höna. Förväntan låg tjock i hela lägenheten. Porslinsljudet när locket lyftes klingade ut i en lång tystnad, följt av kommentaren tråååååkigt! Jag och J låg och bet oss i knytnävarna för att inte brisera i ett riktigt dårflabb. Juniorette kom inspringande med mord i blicken för att fronta oss med varför det bara låg två rödlök i hennes höna (Juniorette hatar rödlök) och då går det inte längre. Vi lipar nästan av skratt när vi förklarar sanningen. Att vi kom ner när påskharen som bäst stod och fyllde hönan med godis, och att vi då ville passa på att skoja lite med henne. Ett aprilskämt liksom.
Juniorette lyssnade noga och såg på mig med iskyla i blicken. Sedan förklarade hon torrt att aprilskämt bara gäller den första april, en regel som förvisso är helt korrekt, men som hon själv tummat rätt bra på dagen före.
Veckan i korthet
Veckan som gått har varit en hård vecka med såväl mörka stunder som ljusa. En magsjuka som heter duga har stått för det mörka men vi hann tillfriskna i tid för att inte behöva ställa in Tintins namnkalas i fredags. Det var en liten men väldigt fin tillställning. Men jävlar vad trötta vi var igår. Vi var ute i vårsolen från nio till halv fyra. Promenerade, lekte på Plikta och välkomnade våren på Bel Parcs uteservering med varsin kall. Sedan gick vi hem igen. Sedan låg jag däckad i sängen. Kände feber, yrsel, kroppsvärk och annat. Ett jävla helvete.
J verkade inte hysa något större medlidande med mig. Hon tycker bara att jag är sjåpig. Vilket rymmer ett visst mått sanning. Jag berättar gärna upprepade gånger om vart jag har ont, hur det känns och hur jävla jobbigt det är. Det är mitt sätt att läka ut. Men det imponerar som sagt inte på henne. Har man transporterat en hel liten människa genom sin vagina så har en kille som gnäller över värk i sin kropp inte mycket att komma med.
Men nu är jag bättre. Tror jag.
J verkade inte hysa något större medlidande med mig. Hon tycker bara att jag är sjåpig. Vilket rymmer ett visst mått sanning. Jag berättar gärna upprepade gånger om vart jag har ont, hur det känns och hur jävla jobbigt det är. Det är mitt sätt att läka ut. Men det imponerar som sagt inte på henne. Har man transporterat en hel liten människa genom sin vagina så har en kille som gnäller över värk i sin kropp inte mycket att komma med.
Men nu är jag bättre. Tror jag.
måndag, mars 29, 2010
Eva Sternberg
Jag hade egentligen tänkt skriva ett utbroderande och fint litet inlägg om senaste dagarnas snackis. Eva Sternberg. Men jag orkar fan inte. Har huvudvärk och känner mig febrig. Så det får bli en kortis istället.
Det handlar såklart om Eva Sternbergs artikel i Expressen i torsdags, där hon hävdade att pappor är direkt livsfarliga för sina barn under första året. Vi är odugliga till att ta hand om små barn. Hon hänvisar till tidernas begynnelse, vilket är fullständigt rimligt, med tanke på att det var då någonstans hon själv var liten.
Självklart ville jag spontant ge henne aktiv dödshjälp när jag läste hennes artikel och såg henne grina in med sitt satansgrin i pressfotografens kamera. Jävligt aktiv. Offensiv rent av. Men sedan insåg jag hur jävla ball det här lilla russintårtan faktiskt är. En total skrattfest. Som på sin höjd förtjänar att mulas med bajs.
Eva Sternberg sitter i Tv4:s morgonprogram, helt seriös och snackar en massa senilsladder och ser sådär skitnöjd ut. Som man bara gör när hjärnans nedbrytninsgprocess nått såpass långt att man själv inte längre är medveten om att man tappat det. Något som i vanliga fall är djupt tragiskt blir här till fet underhållning. Extra kul är det att hon kallar sig familjerådgivare (här tar jag mig friheten att faktisk formulera gapflabbet: Mohahahahaaa hahahahaa.... haha hahaha hahaha haaaaaa X ca 1000 ggr). Fatta den. Familje. Råd. Givare. Av ordsammansättningen att döma tyder det på att hon verkar ha någon sorts funktion där hon ger familjer "råd". Det är bara det att själva bilden av hur en dinosaurjävel sitter och ger råd till familjer känns rätt psykedeliskt. Vad är det för råd tro (jag skulle betala mycket för att få sparra mot henne under en session)?
Många bloggare har rasat. Men jag känner att en människa som 2010, fortfarande seriöst hävdar att mäns hjärnor främst är utvecklade för att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt, är rätt svår att ta på allvar. Och till hennes försvar måste jag ändå säga. Att med tanke på att karaktären Ayla i "Grottbjörnens folk" är baserad på Eva Sternbergs egen uppväxt, är det väl ändå inte så konstigt att hon är så jävla skadad i pallet.
Nä, jag tycker inte att man ska vara arg på Eva Sternberg bara för att hon är som hon är. Det här är Sverige. Här får man vara hur dum i huvudet som helst. Så give her a break för tusan. Nåt kul ska hon väl ändå kunna få ha så här i livets slutskede.
Det handlar såklart om Eva Sternbergs artikel i Expressen i torsdags, där hon hävdade att pappor är direkt livsfarliga för sina barn under första året. Vi är odugliga till att ta hand om små barn. Hon hänvisar till tidernas begynnelse, vilket är fullständigt rimligt, med tanke på att det var då någonstans hon själv var liten.
Självklart ville jag spontant ge henne aktiv dödshjälp när jag läste hennes artikel och såg henne grina in med sitt satansgrin i pressfotografens kamera. Jävligt aktiv. Offensiv rent av. Men sedan insåg jag hur jävla ball det här lilla russintårtan faktiskt är. En total skrattfest. Som på sin höjd förtjänar att mulas med bajs.
Eva Sternberg sitter i Tv4:s morgonprogram, helt seriös och snackar en massa senilsladder och ser sådär skitnöjd ut. Som man bara gör när hjärnans nedbrytninsgprocess nått såpass långt att man själv inte längre är medveten om att man tappat det. Något som i vanliga fall är djupt tragiskt blir här till fet underhållning. Extra kul är det att hon kallar sig familjerådgivare (här tar jag mig friheten att faktisk formulera gapflabbet: Mohahahahaaa hahahahaa.... haha hahaha hahaha haaaaaa X ca 1000 ggr). Fatta den. Familje. Råd. Givare. Av ordsammansättningen att döma tyder det på att hon verkar ha någon sorts funktion där hon ger familjer "råd". Det är bara det att själva bilden av hur en dinosaurjävel sitter och ger råd till familjer känns rätt psykedeliskt. Vad är det för råd tro (jag skulle betala mycket för att få sparra mot henne under en session)?
Många bloggare har rasat. Men jag känner att en människa som 2010, fortfarande seriöst hävdar att mäns hjärnor främst är utvecklade för att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt, är rätt svår att ta på allvar. Och till hennes försvar måste jag ändå säga. Att med tanke på att karaktären Ayla i "Grottbjörnens folk" är baserad på Eva Sternbergs egen uppväxt, är det väl ändå inte så konstigt att hon är så jävla skadad i pallet.
Nä, jag tycker inte att man ska vara arg på Eva Sternberg bara för att hon är som hon är. Det här är Sverige. Här får man vara hur dum i huvudet som helst. Så give her a break för tusan. Nåt kul ska hon väl ändå kunna få ha så här i livets slutskede.
fredag, mars 26, 2010
Danska betalningsrutiner
Jag har vid ett flertal tillfällen råkat ut för en mycket obehaglig företeelse när jag varit i färd med att betala min lunch. Samtliga har varit på restauranger som utrustat sin serveringspersonal med mobila handenheter för visakortsbetalning. Jensens Böfhus för att vara extra specifik.
De tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan du får knappa in din kod så ombeds du att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för lunchen och sedan ber de dig, ansikte mot ansikte, att dricksa duktigt genom att be dig själv skriva in summan. Det är så jävla fult. Att försöka snika till sig extra deg för ett mediokert genomfört lunchjobb. Det kräver en gedigen snålröv eller svinhård attityd för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed nolla dricksen.
Där står den tandställningsbepansrade servitrisen och fräter hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Jag ryser fan av obehag. En sån jävla skitstil. Att ens ha mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider 119 spänn ur din plånbok, för en simpel lunchböff. Det är en bedrift i sig.
Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det inte frågan om danskt ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång.
De tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan du får knappa in din kod så ombeds du att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för lunchen och sedan ber de dig, ansikte mot ansikte, att dricksa duktigt genom att be dig själv skriva in summan. Det är så jävla fult. Att försöka snika till sig extra deg för ett mediokert genomfört lunchjobb. Det kräver en gedigen snålröv eller svinhård attityd för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed nolla dricksen.
Där står den tandställningsbepansrade servitrisen och fräter hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Jag ryser fan av obehag. En sån jävla skitstil. Att ens ha mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider 119 spänn ur din plånbok, för en simpel lunchböff. Det är en bedrift i sig.
Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det inte frågan om danskt ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång.
tisdag, mars 23, 2010
Helt i min smak
Kollade just på Kobra. Idag handlade det om faran med positivt tänkande. De använde begrepp som den positiva terrorn och författaren Barbara Ehrenreich framhöll den konstruktiva kraften i klagandet.
Behöver jag säga att Barbara Ehrenreich numera är min nya idol?
Behöver jag säga att Barbara Ehrenreich numera är min nya idol?
måndag, mars 22, 2010
Lush
Idag har jag funderat på vad det är för människor som arbetar på Lush egentligen. Det är en sån där butik som säljer badbomber, bubbelbad och sån skit. Problemet är att man inte kan gå förbi en butik inom en radie på 50 meter utan att drabbas av ett astmaanfall. Även om man som jag inte ens har astma. Det stinker så jävla starkt att det bränner i flimmerhåren bara man går förbi. När jag var jag inne för att köpa en badbomb till J en gång höll jag på att få permanenta näthinneskador men klarade mig undan med en kraftfull migrän och minnesförlust. Typ.
Idag när jag passerade butiken på Fredsgatan så kisade jag in i butiken för att försöka få ett begrepp om hur personalen ser ut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Någon form av bottar kanske. Men det var helt vanliga tjejer. I alla fall om man bara ska göra en bedömning baserad på det yttre. Jag kunde åtminstone inte se några uppenbara defekter, vilket faktiskt är en aning förvånande. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan klara av att jobba i en sådan miljö överhuvudtaget. På riktigt kan jag inte förstå hur det ens med träning är möjligt att vistas mitt i en sådan stank längre än fem minuter. Det måste ju fräta duktigt på alla inre organ.
De stackars Lush-tjejerna lär knappast ha minsta tillstymmelse till luktsinne kvar. De måste gå runt och känna lukten av hårdparfymerade badprodukter twentyfourseven. Till och med spårvagnsalkisarna med den mest eftersatta hygienen luktar nog badbomb i deras näsa. Skrämmande och imponerande på samma gång. Vilken jävla ultraresistens. Som en slags superhjälteförmåga. Jag tänker mig att de inte ens skulle känna av om någon fick för sig att pumpa in Sarin med brandslang i butikslokalen.
Idag när jag passerade butiken på Fredsgatan så kisade jag in i butiken för att försöka få ett begrepp om hur personalen ser ut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Någon form av bottar kanske. Men det var helt vanliga tjejer. I alla fall om man bara ska göra en bedömning baserad på det yttre. Jag kunde åtminstone inte se några uppenbara defekter, vilket faktiskt är en aning förvånande. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan klara av att jobba i en sådan miljö överhuvudtaget. På riktigt kan jag inte förstå hur det ens med träning är möjligt att vistas mitt i en sådan stank längre än fem minuter. Det måste ju fräta duktigt på alla inre organ.
De stackars Lush-tjejerna lär knappast ha minsta tillstymmelse till luktsinne kvar. De måste gå runt och känna lukten av hårdparfymerade badprodukter twentyfourseven. Till och med spårvagnsalkisarna med den mest eftersatta hygienen luktar nog badbomb i deras näsa. Skrämmande och imponerande på samma gång. Vilken jävla ultraresistens. Som en slags superhjälteförmåga. Jag tänker mig att de inte ens skulle känna av om någon fick för sig att pumpa in Sarin med brandslang i butikslokalen.
lördag, mars 20, 2010
Förfallet (signerat sexrehabilitering)
Sist skrev jag om meningslösheten. Idag tänkte jag ta förfallet.
I veckan såg jag "Sex rehab with Dr Drew". På kanal 5 såklart. Jag tycker mig ha hittat ett mönster här. Till fyran zappar man för att få sig en dos meningslöshet, och femman för förfall.
Ja, jag vet att jag kan låta bli att titta, och det kommer jag göra i fortsättningen också. Men det är väl den där självplågaren i mig som vill att jag ska förfäras, äcklas och rasa lite. Så jag bestämde mig för att se ett avsnitt och precis som väntat infann sig den där välbekanta känslan. Förakt. Programmet är av det extremt ruggslitna formatet dokusåpa och går ut på att ett gäng förtappade och överstajlade Hollywood-ynglingar, ska läggas in på rehab för att bli av med sitt fruktansvärda sexmissbruk. Stackars stackars dem.
Det hugger riktigt till i hjärteroten när man får följa den råblonderade surfarkillen James Lovett vars största problem (tror han) i livet är att han knullar ohälsosamt mycket. Herregud. Vilket helvete han måste ha. Han missbrukar sex. Han har gått ner sig totalt i sexträsket. Killen ser helt efterbliven ut. Tom blick som en strokepatient, och fan till och med blonderade läppar. Det är skrämmande att se hur det kan gå om man ligger för mycket. Uppenbarligen kan sex ha en lobotomerande effekt på hjärnan... eller om det kanske kan vara så att killen borde dra ner på haschet en aning. Det kanske trots allt är ett större problem än att han bara måste stoppa sin alfabetsgruvedrule i varenda vagina som kommer hans väg. Så skulle det kunna vara.
Nästan samma sak gäller den gamla Skid Row-trummisen Phil Varone. Tårarna börjar rulla ner för mina kinder när Phil berättar om sitt upprivande livsöde. Hur han har knullat med c:a 4000 groupies. Han känner sig uppgiven. Efter varje spelning så måste han tvångsmässigt få sig en fitt-fix. Två tre tjejer per gig. Stackarn. Klart pöjka ska ha hjälp. Han hårdpundar ju fitta. Om han inte får hjälp snabbt så är det ute med honom. Att han drar i sig ett kilo kokain om dagen och tömmer ett helrör vodka snabbareän en femåring halsar i sig en sockerdricka är ett mindre problem.
Sedan kan jag inte låta bli att lida med programmets svarta får, den avdankade skönhetsdrottningen Kari Ann Peniche. Hon är bösig och käftig, men hey, vem kan klandra henne? Hennes tuffa uppväxt och hennes skönhetsturnerande har gjort att hon har dragit på sin en fruktansvärd cock-craving. Hon äter pick morgon, middag, kväll. Hon måste ha hjälp och det nu flickstackarn. Att hon har en container med attittydproblem hemma på uppfarten och saknar grundskoleutbildning är småpotatis i sammanhanget. En sak i taget.
Det är verkligen en skara uppgivna människor vi får följa. De vill inget hellre än att sluta dansa köttvals så högfrekvent. Det håller ju för tusan på att ta kål på dem. Läget är minst sagt kritiskt. De måste rehabiliteras och det bästa är nog om det sker i national tv. Det är nog enda sättet. Annars kommer de knulla ihjäl sig.
Alltså, jag förstår att man kan missbruka sexuella relationer precis som alkohol. Det som stör mig så långt in i helvetet är att det görs så oskön tv på det. Det skulle vara jävligt äcklig tv även om det hade handlat om alkohol- eller heroinmissbruk. Att slå mynt av ett fruktansvärd sjukdom är över gränsen på så många ställen. Men att av all problem då välja sexmissbruk, och låta en kändisdoktor sitta på "kliniken" och dra paraleller till Hank Moody i Californication, för sina patienter. Det träffar kräkreflexen som en välriktad uppercut. Det är bara jobbigt att se en hög strategiskt castade "snyggon", som troligen står för lika omfattande aids-spridning som hela Afrika, sitta med krokodiltårar på kinderna och skryta om sina samlags-cv:n. Uppenbart jävligt nöjda med uppmärksamheten dessutom. Fy fan.
I veckan såg jag "Sex rehab with Dr Drew". På kanal 5 såklart. Jag tycker mig ha hittat ett mönster här. Till fyran zappar man för att få sig en dos meningslöshet, och femman för förfall.
Ja, jag vet att jag kan låta bli att titta, och det kommer jag göra i fortsättningen också. Men det är väl den där självplågaren i mig som vill att jag ska förfäras, äcklas och rasa lite. Så jag bestämde mig för att se ett avsnitt och precis som väntat infann sig den där välbekanta känslan. Förakt. Programmet är av det extremt ruggslitna formatet dokusåpa och går ut på att ett gäng förtappade och överstajlade Hollywood-ynglingar, ska läggas in på rehab för att bli av med sitt fruktansvärda sexmissbruk. Stackars stackars dem.
Det hugger riktigt till i hjärteroten när man får följa den råblonderade surfarkillen James Lovett vars största problem (tror han) i livet är att han knullar ohälsosamt mycket. Herregud. Vilket helvete han måste ha. Han missbrukar sex. Han har gått ner sig totalt i sexträsket. Killen ser helt efterbliven ut. Tom blick som en strokepatient, och fan till och med blonderade läppar. Det är skrämmande att se hur det kan gå om man ligger för mycket. Uppenbarligen kan sex ha en lobotomerande effekt på hjärnan... eller om det kanske kan vara så att killen borde dra ner på haschet en aning. Det kanske trots allt är ett större problem än att han bara måste stoppa sin alfabetsgruvedrule i varenda vagina som kommer hans väg. Så skulle det kunna vara.
Nästan samma sak gäller den gamla Skid Row-trummisen Phil Varone. Tårarna börjar rulla ner för mina kinder när Phil berättar om sitt upprivande livsöde. Hur han har knullat med c:a 4000 groupies. Han känner sig uppgiven. Efter varje spelning så måste han tvångsmässigt få sig en fitt-fix. Två tre tjejer per gig. Stackarn. Klart pöjka ska ha hjälp. Han hårdpundar ju fitta. Om han inte får hjälp snabbt så är det ute med honom. Att han drar i sig ett kilo kokain om dagen och tömmer ett helrör vodka snabbareän en femåring halsar i sig en sockerdricka är ett mindre problem.
Sedan kan jag inte låta bli att lida med programmets svarta får, den avdankade skönhetsdrottningen Kari Ann Peniche. Hon är bösig och käftig, men hey, vem kan klandra henne? Hennes tuffa uppväxt och hennes skönhetsturnerande har gjort att hon har dragit på sin en fruktansvärd cock-craving. Hon äter pick morgon, middag, kväll. Hon måste ha hjälp och det nu flickstackarn. Att hon har en container med attittydproblem hemma på uppfarten och saknar grundskoleutbildning är småpotatis i sammanhanget. En sak i taget.
Det är verkligen en skara uppgivna människor vi får följa. De vill inget hellre än att sluta dansa köttvals så högfrekvent. Det håller ju för tusan på att ta kål på dem. Läget är minst sagt kritiskt. De måste rehabiliteras och det bästa är nog om det sker i national tv. Det är nog enda sättet. Annars kommer de knulla ihjäl sig.
Alltså, jag förstår att man kan missbruka sexuella relationer precis som alkohol. Det som stör mig så långt in i helvetet är att det görs så oskön tv på det. Det skulle vara jävligt äcklig tv även om det hade handlat om alkohol- eller heroinmissbruk. Att slå mynt av ett fruktansvärd sjukdom är över gränsen på så många ställen. Men att av all problem då välja sexmissbruk, och låta en kändisdoktor sitta på "kliniken" och dra paraleller till Hank Moody i Californication, för sina patienter. Det träffar kräkreflexen som en välriktad uppercut. Det är bara jobbigt att se en hög strategiskt castade "snyggon", som troligen står för lika omfattande aids-spridning som hela Afrika, sitta med krokodiltårar på kinderna och skryta om sina samlags-cv:n. Uppenbart jävligt nöjda med uppmärksamheten dessutom. Fy fan.
tisdag, mars 16, 2010
Meningslösheten
Sitter slentrianzappar medan jag matar Tintin. Stannar till på Förkväll i fyran. Idag har de de mest fantastiska inslag. Vi får lära oss hur man bäddar en säng extra lyxigt, höra Agneta Sjödin och Let's Dance-Tobias berätta om sin fina vänskap (det är nästan parodiskt bara det faktum att en tv-redaktion faktiskt suttit och uppskattat att det nog finns en atom av allmänintresse i det), hur man inreder trendigt och personligt med bokstäver och så har de bjudit in "baristan" Emma Andersson att visa upp lite sköna skills i företeelsen "Latte Art" (i Italien tar det typ 40 år att bli en duktig barista, i Sverige räcker det att jobba en vecka på Espresso House ). Och självklart får vi vara med när glammhaggan Lulu jävla Carter rumsterar om och inreder nån stackares lya med sin signummärkta "tacky shit style"
Så mycket meningslöshet i ett och samma program. Så mycket meningslösa människor. Så mycket skit. Jag blir alldeles jävla levnadsmätt. Vem tittar på sånt här? Det borde vara förbjudet. Jag riktigt känner hur jag ruttnar inifrån medan jag tittar. Mitt människovärde devalveras med ljusets hastighet.
Så mycket meningslöshet i ett och samma program. Så mycket meningslösa människor. Så mycket skit. Jag blir alldeles jävla levnadsmätt. Vem tittar på sånt här? Det borde vara förbjudet. Jag riktigt känner hur jag ruttnar inifrån medan jag tittar. Mitt människovärde devalveras med ljusets hastighet.
torsdag, mars 11, 2010
Soundtrack of my life
Jag har tänkt på det här med åldersnojan. Jag tror att jag tar och skiter i den. Från och med nu ska jag välkomna ålderdomen.
Jag har till och med letat fram ett soundtrack till varenda födelsedag framöver. Kanske att jag går så långt att jag börjar spela den varje dag. Börja dagen så. Kanske lägga in hela som väckarklocksmelodi. Superpepp!
Jag fick ett rätt svalt bemötande från J, när jag imorse rusade in och berättade om min fantastiska idé med viss upphetsning i rösten. Trist. Men samtidigt, hon är ju bara 27. Hon kommer fatta om några år. Då kan vi skråla ikapp med kenta.
Så jävla bra.
Jag har till och med letat fram ett soundtrack till varenda födelsedag framöver. Kanske att jag går så långt att jag börjar spela den varje dag. Börja dagen så. Kanske lägga in hela som väckarklocksmelodi. Superpepp!
Jag fick ett rätt svalt bemötande från J, när jag imorse rusade in och berättade om min fantastiska idé med viss upphetsning i rösten. Trist. Men samtidigt, hon är ju bara 27. Hon kommer fatta om några år. Då kan vi skråla ikapp med kenta.
Så jävla bra.
onsdag, mars 10, 2010
Hej, jag heter Mikael och jag är 33 år.
Så var det gjort. Till slut fick jag tummen ur och uppdaterade (det som några läsare så intensivt påpekat vid upprepade tillfällen) min ålder. Japp, 33 sura år ska det såklart vara. Jag har sett det som en bi-sak. Något oviktigt. Och i viss mån (läs: främst) ångestladdat. Jag hatar att bli äldre. det känns som livet försvinner lite fortare år för år.
Men så igår medan jag satt och jobbade som bäst, hörde jag plötsligt hur en kollega som precis fyllde 25, kom och gratulerade en annan kollega på sin 26-årsdag. Gott så. Men gratulationerna övergick i en närmast vulgär orgie av självömkan och beklagande över hur ålderns höst nalkades. Jag kände hur de här äckligt unga människornas åldersältande fick min gomspene att svälla tills jag nästan inte kunde hindra min kräkreflex från att självutlösa. Jag kunde inte sitta passiv längre utan protesterade högljutt. Jag förklarade att jag ville ge dem en stor säck med håll käften.
Så jävla respektlöst, att jag höll på att implodera. De har fan inte sett nåt tänkte jag. 26. Det är en jävla drömålder, fatta det era jävla livsnoviser. Juniorer. Det finns inga problem i den åldern. Dödsförakt och "I don't give a fuck" hör till vardagen. Vänta till ni fyller trettio. Då smäller fetman och ledan till som en blixtsnabb jävla örfil. Man hinner inte ens reagera innan man hamnar ur form och plötsligt antar skepnaden av en fet jävla muffin med nån vidrig glasyr på. Plötsligt får allting konsekvenser. Precis allt som är kul och tidigare inte påverkat dig alls gör dig plötsligt fet och miserabel. Ok, du vill dricka en öl. Grattis, du har just bytt upp dig en jeansstorlek. Ok, du vill ta en pizza – varsågod här har du hagelgeväret. Seså, stoppa pipan i munnen eller träna varje dag i en månad så kanske du blir förlåten.
Nej, det är ingen myt. Det är den yttersta sanningen. Det finns fan inget som är mer sant. DET KAN ALLA SOM FYLLT TRETTIO INTYGA. Varenda jävel. Samma dag som man fyller trettio borde man ha en tid bokad för att trimma skiten ur sköldkörteln.
Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag lämnat tjugoårsåldern bakom mig. Jag höll i den med näbbar och klor till min sista dag som 29-åring. Ända till igår har jag inte velat tänka på det faktum att min 40-årsdag kommer allt närmare. Men så när de här ynglingarna stod ocg vulgade sig om sin åldersångest kände jag hur något hände. Jag kände att nu får det fanimej vara nog. Nu ska jag börja omfamna medelåldern. Njuta av mina gubbkrämpor och dra nytta av dem. Jag tror fan att jag ska börja kräva min rättmätiga sittplats på vagnen. Jag tänker börja lösa in pensionärsrabatt hos frisören, gå billigare på bio och konserter och börja åtnjuta varenda liten åldersfördel jag kan hitta. Jag ska till och med börja unna mig att gnälla helt utan stil.
Och så ska jag börja beklaga mig mycket mer över dagens ungdomar. De små svinen.
Men så igår medan jag satt och jobbade som bäst, hörde jag plötsligt hur en kollega som precis fyllde 25, kom och gratulerade en annan kollega på sin 26-årsdag. Gott så. Men gratulationerna övergick i en närmast vulgär orgie av självömkan och beklagande över hur ålderns höst nalkades. Jag kände hur de här äckligt unga människornas åldersältande fick min gomspene att svälla tills jag nästan inte kunde hindra min kräkreflex från att självutlösa. Jag kunde inte sitta passiv längre utan protesterade högljutt. Jag förklarade att jag ville ge dem en stor säck med håll käften.
Så jävla respektlöst, att jag höll på att implodera. De har fan inte sett nåt tänkte jag. 26. Det är en jävla drömålder, fatta det era jävla livsnoviser. Juniorer. Det finns inga problem i den åldern. Dödsförakt och "I don't give a fuck" hör till vardagen. Vänta till ni fyller trettio. Då smäller fetman och ledan till som en blixtsnabb jävla örfil. Man hinner inte ens reagera innan man hamnar ur form och plötsligt antar skepnaden av en fet jävla muffin med nån vidrig glasyr på. Plötsligt får allting konsekvenser. Precis allt som är kul och tidigare inte påverkat dig alls gör dig plötsligt fet och miserabel. Ok, du vill dricka en öl. Grattis, du har just bytt upp dig en jeansstorlek. Ok, du vill ta en pizza – varsågod här har du hagelgeväret. Seså, stoppa pipan i munnen eller träna varje dag i en månad så kanske du blir förlåten.
Nej, det är ingen myt. Det är den yttersta sanningen. Det finns fan inget som är mer sant. DET KAN ALLA SOM FYLLT TRETTIO INTYGA. Varenda jävel. Samma dag som man fyller trettio borde man ha en tid bokad för att trimma skiten ur sköldkörteln.
Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag lämnat tjugoårsåldern bakom mig. Jag höll i den med näbbar och klor till min sista dag som 29-åring. Ända till igår har jag inte velat tänka på det faktum att min 40-årsdag kommer allt närmare. Men så när de här ynglingarna stod ocg vulgade sig om sin åldersångest kände jag hur något hände. Jag kände att nu får det fanimej vara nog. Nu ska jag börja omfamna medelåldern. Njuta av mina gubbkrämpor och dra nytta av dem. Jag tror fan att jag ska börja kräva min rättmätiga sittplats på vagnen. Jag tänker börja lösa in pensionärsrabatt hos frisören, gå billigare på bio och konserter och börja åtnjuta varenda liten åldersfördel jag kan hitta. Jag ska till och med börja unna mig att gnälla helt utan stil.
Och så ska jag börja beklaga mig mycket mer över dagens ungdomar. De små svinen.
tisdag, mars 09, 2010
Vill ni skratta?
Fick precis en lite jo-tjoob-film skickad till mig från min kollega RW. Han vet exakt vad som knäcker mig, på det bra sättet, även dåliga dagar.
Det är lågt, det är dåligt produktionsvärde. Egentligen finns det inget att gilla med den här videon. Ändå är det precis just en sådan som jag sparar i mitt bankvalv och plockar fram så fort jag vill skratta lite. Den kommer att funka lika bra som en adrenalininjektion i hjärtat, när jag fått en överdos av motgångar. Det går fan inte att INTE skrikflabba när man ser den – om man är som jag.
Det är lågt, det är dåligt produktionsvärde. Egentligen finns det inget att gilla med den här videon. Ändå är det precis just en sådan som jag sparar i mitt bankvalv och plockar fram så fort jag vill skratta lite. Den kommer att funka lika bra som en adrenalininjektion i hjärtat, när jag fått en överdos av motgångar. Det går fan inte att INTE skrikflabba när man ser den – om man är som jag.
måndag, mars 08, 2010
Att hitta en låda med guld!
Jag har under några dagar haft en hemlighet som jag inte hade för avsikt att berätta om. Eftersom jag skäms. Det är så att jag har kohandlat med djävulen. Nej, det är faktiskt ingen överdrift den här gången. På riktigt jag har slutit förbund med satan och hans hejdukar. Jag har börjat prenumerera på Tv4 anytime. Men bara för en månad. Och för att jag var tvungen.
Normalt sett vill jag ha så lite det bara går att göra med tv jävla fyra och allt de står för. Men så fick jag ett tips av min svärmor att alla sex säsonger av den alldeles ljuvligt överbriljanta (danska) tv-serien Klovn ligger och päser med svensk text och allt. På Tv4 Anytime. Jag kunde knappt ta in så goda nyheter. Trodde inte världen ville mig så väl. Det går inte ens att få tag i textat om man köper dvd-boxen. Men när det visade sig vara sant var det bara att slippa kortet i den ledes stjärtskåra och böja upp en månadsavgift. Utan tvekan den kanske mest välspenderade femtiolappen i hela mitt liv.
Alltså, det är svårt att förklara hur bra serien är. Det närmsta jag kan komma är den känslan det skulle vara om jag gick upp på vinden för att hämta nån skit, och råkade hitta en stor flyttkartong med guldtackor som bara låg och skräpade.
Jag tänker inte jämföra Klovn med Curb Your Enthusiasm (som känns som en närmast exakt förlaga), Extras eller någon annan fantastisk serie. Jag tänker heller inte länka till någon YouTube-film den här gången. Man måste helt enkelt bara uppleva det här. Det är bland det roligaste, sjukaste, pinsammaste, jobbiga, skruvade, gränsöverskridande jag sett i en tv-serie. Jag har hört komiker tusenfalt hävda att man måste kunna skämta om allt. Men ingen gör det. Att pajasar som Özz Nujen och resten av rövgänget från Sthlm Live skojar lite om kurder, eller att den svenska "humoreliten" försöker sig på lite "roasting" i Kanal 5, får de inte en jävel att tappa andan och vränga sig ur sitt skinn av kittlande obehag. Eller vänta, det är ju just vad de får. Men inte på det bra sättet, utan på det jävligt mellanmjölkssvenniga sättet.
På det bra sättet lyckas däremot Klovn rätt bra. För att inte säga mästerligt.
Jag har aldrig tidigare upplevt så tvära kast mellan ett gapflabb som som nästan kväver mig, till en uppskämd rodnad, som endast fem timmar i ett solarium med högintensiv ansiktskanon kan åstadkomma. För att inte tala om en gåshud som topograferar hela kroppen snabbare än en napalmbrand. Vi snackar gåshud ända in i anus och över resten av insidan, ända till det inte finns mer kroppsvävnad kvar att knottra till.
Vi snackar övergrepp på varenda social kod som existerar. Det skulle bara blir löjligt att försöka göra ett referat. Det är Klovn helt enkelt. Pur lycka. Pur angst. Förpackat i en till synes ganska oansenlig dansk tv-serie.
Fan, vad danskarna kan ibland.
Gör så här:
1. Klicka här
2. Klicka på "Bli kund" och knappa in ditt visakort-nummer.
4. Njut.
Normalt sett vill jag ha så lite det bara går att göra med tv jävla fyra och allt de står för. Men så fick jag ett tips av min svärmor att alla sex säsonger av den alldeles ljuvligt överbriljanta (danska) tv-serien Klovn ligger och päser med svensk text och allt. På Tv4 Anytime. Jag kunde knappt ta in så goda nyheter. Trodde inte världen ville mig så väl. Det går inte ens att få tag i textat om man köper dvd-boxen. Men när det visade sig vara sant var det bara att slippa kortet i den ledes stjärtskåra och böja upp en månadsavgift. Utan tvekan den kanske mest välspenderade femtiolappen i hela mitt liv.
Alltså, det är svårt att förklara hur bra serien är. Det närmsta jag kan komma är den känslan det skulle vara om jag gick upp på vinden för att hämta nån skit, och råkade hitta en stor flyttkartong med guldtackor som bara låg och skräpade.
Jag tänker inte jämföra Klovn med Curb Your Enthusiasm (som känns som en närmast exakt förlaga), Extras eller någon annan fantastisk serie. Jag tänker heller inte länka till någon YouTube-film den här gången. Man måste helt enkelt bara uppleva det här. Det är bland det roligaste, sjukaste, pinsammaste, jobbiga, skruvade, gränsöverskridande jag sett i en tv-serie. Jag har hört komiker tusenfalt hävda att man måste kunna skämta om allt. Men ingen gör det. Att pajasar som Özz Nujen och resten av rövgänget från Sthlm Live skojar lite om kurder, eller att den svenska "humoreliten" försöker sig på lite "roasting" i Kanal 5, får de inte en jävel att tappa andan och vränga sig ur sitt skinn av kittlande obehag. Eller vänta, det är ju just vad de får. Men inte på det bra sättet, utan på det jävligt mellanmjölkssvenniga sättet.
På det bra sättet lyckas däremot Klovn rätt bra. För att inte säga mästerligt.
Jag har aldrig tidigare upplevt så tvära kast mellan ett gapflabb som som nästan kväver mig, till en uppskämd rodnad, som endast fem timmar i ett solarium med högintensiv ansiktskanon kan åstadkomma. För att inte tala om en gåshud som topograferar hela kroppen snabbare än en napalmbrand. Vi snackar gåshud ända in i anus och över resten av insidan, ända till det inte finns mer kroppsvävnad kvar att knottra till.
Vi snackar övergrepp på varenda social kod som existerar. Det skulle bara blir löjligt att försöka göra ett referat. Det är Klovn helt enkelt. Pur lycka. Pur angst. Förpackat i en till synes ganska oansenlig dansk tv-serie.
Fan, vad danskarna kan ibland.
Gör så här:
1. Klicka här
2. Klicka på "Bli kund" och knappa in ditt visakort-nummer.
4. Njut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)