torsdag, mars 02, 2006

Hårdast i stan

Idag smäller det. Första boxningspasset på tolv år. Nu snackar vi inte nån fjösig boxercise på nåt flashigt gym utan the real deal. Fan vad tufft.

Jag har ju i perioder och med ganska misslyckat resultat försökt manipulera min kropp och kondition i balans för att motverka det mest djävulska handikapp hos otränade - den beryktade kroppslösheten.

Det känns som att kroppen gett upp när man är smal men otajt som fan. Musklerna existerar tekniskt sett men verkr tagit ledigt och är hemma och kollar på video. Deppigt, men inget som inte lite hård träning kan fixa... det gäller liksom bara att faktiskt utföra den där träningen också.

Varenda gång jag kommit igång med något nytt har jag varit ruggigt motiverad. I en vecka. De som följt bloggen en längre tid vet att jag sprang tappert. Sedan kom det en fulhöst och sabbade upp löpsuget och dessutom är det en högriskaktivitet att ge sig ut på isbanan utan broddar nu. Sedan är löpning skittråkigt och bara för kärringar. Inget för så råbarkade och genomhårda MÄN som jag såklart.

Men idag gäller det alltså. Idag ska jag damma av min vänster-höger och känna säck. Ringde klubben i tisdags och tränaren verkade sådär lagom intresserad och ganska sur. Perfa. Jag hatar gym-käcka människor. Man ska inte vara glad när man tränar boxning... fokuserad, visst, men fan inte glad.

Det tragiska i samtalet var att jag undrade hur det går till när man vill börja. Då frågade han hur gammal jag var och jag svarade att vi var tre personer mellan tjugosex och trettio år. Han suckade djupt eftersom det är försent att ens hoppas på en karriär ändå och sa att det var tisdagar och torsdagar som gällde då. Andrahandssorteringen. Motionsboxare är ett svärord. Det kommer jag ihåg sedan jag faktiskt satsade för längesedan. Man hatade de asen som kom dit för att hålla sig i form och idag är jag ett av dem. Man måste ha hjärtat med annars är det ingen idé. Därför kommer jag satsa som att jag tror att jag är femton bast fortfarande...

Hoppas bara det håller i sig den här gången.

onsdag, mars 01, 2006

En form av ordvitseri

Direktöversätt (till engelska) och upprepa följande högt för dig själv:

Köpa-Se-Stol-Tio


...Mohahahahahaha, moget värre.

tisdag, februari 28, 2006

ADHD de Luxe

Fick en länk skickad till mig idag till en film

Filmen visar en tysk ungjävel som lyckas piska upp ett helt galet vansinne för att hans dator inte startar. Vi har sett det förr. Tokroliga hemvideos där folk går beserk över nån liten skitgrej men det här är inte ens lite kul. Det är skrämmande. Det är den stora skillnaden. Jag blir provocerad när jag ser det lilla svinet sitta fram för sin dator och gallskrika på pre-målbrottstyska och gå in i någon form av otäck psykos.

Det som slår mig är hur detta filmats. Webbkamera antar jag men vem filmar. Det brukar kännas rätt snabbt om nåt är fejk eller äkta. Sånt här raseri kan man inte spela. De hade fått lägga ner oscarsgalan om detta var spel för galleriet. Han kan knappast ha velat att detta skulle komma ut. Är det hans föräldrar som smygfilmar för att de förstått att deras son inte har alla läsk i backen? Jag vet inte men det känns som att man är en fluga på väggen hos det här lilla problembarnet.

Filmen börjar med att datorn inte startar ett spel eller hänger sig eller nåt liknande. Direkt får han ett psykbryt som får världens mest ökända kannibal-nekrofil-sadist-seriemördare att verka sympatiska. Jag hade lätt valt att dela rum med Jeffrey Dahmer framför den här killen.

Jag sitter bara tyst och gapar, förbluffad och känner avsmaken växa, slutar inte förvånas. För varje sekund som går blir killen allt mer otäck. Han dunkar sönder tangentbordet och börjar tokskratta som en hårt medicinerad mentalpatient. Extra spice blir det när han skriker att escapeknappen är trasig upprepade gånger. Han frustar och skakar sin lilla datanördskalle. dräglar över resterna av sitt tangentbort. I rummet råder kaos och grejer ramlar omkull men ionget får killen att lugna sig och reflektera över sitt utbrott. Det är inte över på fem sekunder utan är en brain meltdown av mått.

Låt dem aldrig få ha en armé igen, tänker jag. De är ju redan herren på täppan över mänsklighetens sjukaste företeelser. Bara tanken på att låta dem gå i led med skarpladdade automatkarbiner och gapa och skrika ger nackhåren en viagraboost. Dock sitter jag hela tiden och väntar på att en insats styrka ska komma in och sätta kolven i nacken på vettvillingen. Spärra in honom och smält ner nyckeln säger jag bara.

Det är när man ser sån här skit man säger hand upp för kemisk lobotomi.

En liten uppdatering...

Till gårdagens hisingendrama.

Hade nyss en liten chatkonversation med R om gårdagens händelese. Han befann sig i en form av adrenalinrus. Levde på kicken att han klarat sig helskinnad från sin lilla walkabout på Hisingen igår eftermiddag.

Jag skrev ju att jag förutsatte att han klätt ner sig och lämnat alla sina hi-techprylar hemma, men icke.

Som en jävla amatör var han dressad i rikemansdunjacka, sitt schweiziska ur, en två dagars ipod och ett flådigt bossfodral till bredden fyllt med "göttiga kreditkort" (hans egna ord), samt en fetingmobil. Det är nästan så att han förtjänade att bli strippad på rubbet. Såna idiotgrejer täcker ingen drulleförsäkring i världen.

Jag säger så här. Enda anledningen till att han inte kom tillbaka till Linné i bara kallingarna är troligen att han verkade vara ett lite för lätt byte. Småfifflarna måste trott att han var ett decoy-äpple till snut.

Det var ren flax att de tyngre killarna inte såg honom. De som skiter i om det är en gristurné eller inte. Såna som inte drar sig för att wejsta en snut för lite frasiga kontanter. Då vågar jag lova att min gode vän R hade vaknat naken och uppgaffad på väggen i nån fuktig källare. Skalad som en jävla banan.

Om han hade vaknat alls.

Historier från Hisingen - del 3

Igår strax efter klockan 17 plingade det i min mobil. Min vän R skrev lite malligt att han satt på 10:an mot Hising Island. Han poängterade att han skulle fynda fiskegrejer i en pro-shop vid vågmästarplatsen och inte gjorde det för att stilla någon bisarr fantasi. Han hade fått ett hett men givetvis mycket omdömeslöst tips av en s.k. arbetskamrat som hävdade att det var helt safe att ta sig över till helvetesön.

Hur kan man leda en kollega rätt in i det brinnande helvetet undrar jag. Personligen skulle jag råda honom att se över sina vänskapsband med den jäveln och kanske bjuda på den gamla kontorsklassikern - fem hekto brie i datorlådan - som tack för skämtet.

Jag hann inte ens skicka mitt sms där jag frågade vad fan han höll på med och sa att jag förutsatte att han klätt ner sig och förstod att han inte skulle drälla omkring i området kring Kvillebäcken och vädra sin feta Nokia de Luxe. Det ringde och jag svarade. På andra änden hörde jag en uppenbart skakad R förklara att han just varit med om det sjukaste han upplevt.

R hade skickat sitt sms till mig innan han kommit till hållplatsen "Nordstan". Jag har tidigare beskrivit att det är ungefär där man kan skönja stora skillnader i vår kära medborgarskara och mycket riktigt hoppar en blandmissbrukare på vagnen just där. Han har en täckjacka från 80-talet och begynnande flint, ser härjad ut som fan. Han är i sitt esse och börjar föra ett jävla liv så fort vagnen börjat åka. Han konfronterar människor till höger och vänster enligt klassiskt narkomanmanér och skriker att han ska ge någon jävel bonk - så enkelt är det bara. R berättade att han blev stel och svettig. Pundarjäveln börjar gapa "heja blåvitt" och R fruktar att han ska börja jiddra med honom. R har en utpräglad stockholmsdialekt och tror inte att han som AIK:are skulle impa nämnvärt på det fladdriga miffot längre bak i vagnen.

R överväger i huvudet om han ska hoppa av på nästa hållplats men kommer snabbt fram till att nackdelarna med att hoppa av vid Frihamnen vid skymning väger över. Det är trots allt den plats det refereras till i det klassiska uttrycket: "Där ingen kan höra dig skrika". R gamblar högt och sitter kvar.

När vagnen svänger in på Hjalmar-Brantingsplatsen stövlar tre eller fyra skitförbannade tändargasstollar in med sina hetsiga Schäferhundar. Jackpot! Det visar sig att de är ute efter att mula den andre och börjar högljutt käfta om att de ska döda honom. Tumult utbryter. R svettas som en gris och börjar laborera med "trolighet kontra risk", ifall det plötsligt skulle plockas fram skjutjärn och ett par niomillimetare börjar flyga omkring och rikoschettera i vagnen. R sitter fastmonterad på sin plats och vågar inte ens tänka. Resten är ett svart hål, tills dörrarna plötsligt öppnas och han kliver av på Vågmästarplatsen.

En tydligt skärrad och anfådd R ringer och säger att han befinner sig på en folktom och ultratrashig gata som kantas av fyndmarknader, bazarer, garageutförsäljningar, lågbudgetporr, rivningstomter, taggtrådsstängsel och ställen som säljer "rims".

Grattis, killen befinner sig på Göteborgs motsvarighet till Detroits 8 mile rd. och jag frågar om han verkligen känner sig bekväm med att stila med mobilen på just den gatan. Det gör han inte och vill lägga på genast.

Jag påminner honom att han bara är ett stenkast ifrån den plats där jag, brorsan och H blev hotade till livet för att vi råkade spatsera i fel territorium en lördag förmiddag för inte särskilt längesedan. R säger med en tydligt missnöjd ton att han inte är intresserad av mer djuplodande info i den frågan och lägger på.

Senare på kvällen snackar vi på tele igen och det är en betydligt mer avslappnad R som ger en detaljerad utläggning om sin minitour i västkustens alldeles eget hades. Han säger att han trodde att jag överdrev en smula i mina tidigare historier från Hisingen men nu snarare vill påstå att jag verkar ha hållit igen.

Jag frågar hur det egentligen kommer sig att han aldrig varit där innan och får det rappa svaret: "Vaffan skulle jag ha där att göra?"

...och han har så rätt.

För vad fan skulle han eller någon för den delen ha där att göra - egentligen.

måndag, februari 27, 2006

SSU formtoppar (igen) inför valet

Vissa partier verkar tolka det gamla ordspråket "I krig och kärlek..." lite för bokstavligt.

Jag hade egentligen tänkt låta bli att slänga mig in i åsiktsmaskineriet när det kom till sossarnas smutskastningskampanjer, så många andra skriver redan om det och jag bryr mig egentligen inte så mycket. Men i och med att den högt uppsatta SSU-ombudsmannen Tobias Gerdås visat på en sådan anmärkningsvärd obegåvning så känner jag att det finns plats för en till.

Det är nog bråda dagar på de olika partihögkvarteren nu i valtider och allt. Särskilt på sossarnas HQ kan man tänka. Mats Lindström hinner knappt ställa sig i skamvrån och skriva förlåt-mig-Reinfeldt-meddelandet på den officiella hemsidan innan massmedia blossar upp en ny och ännu mer pinsam historia.

Det visar sig att regionombudsmannen "Tobbe" gått och startat en liten blogg där han roar sig friskt med att skriva ganska kränkande och provocerande inlägg om Moderaterna, både som parti men även ner på personnivå. Han jämför Reinfeldt med ett odjur och illusterar med en bild av en snubbe med bockhorn och hela kittet. Tidigare har han även lagt en bild på Reinfeldt och gjort en form av valaffisch och smakfullt valt texten "Rösta på din pedofil".

Killen har alltså ett ganska viktigt uppdrag för SSU:s räkning men ser inga som helst hinder i att hänga ut moderaternas ledare som peddosvin. Ironiskt nog har den gode Tobbe Gerdås dessutom valt att namnge sin blogg "Rättvis och balanserad". Jag kan inte låta bli att gapskratta. Det är häpnadsväckande hur sinnessvag man kan vara och ändå komma rätt långt i politiken.

Tobbe blir ställd mot väggen och säger att han inte vill koppla samman innehållet på sin blogg med sin arbetsgivare, ändå så skriver han saker i stil med här är "vår" tio i topplista över moderatskandaler. Låter som att han luftar lunchrumssnacket om någon frågar mig. Han påstår också att SSU nog inte tycker att hans blogg är särskilt kontroversiell. Det får en att undra över vad som krävs för att kicka ut ett sånt svin ur politiken. Dock skulle jag tro att Tobbe faktiskt gör en alldeles riktig bedömning, för med SSU:s senaste år i beaktning så verkar inget ta riktigt skruv, trots att skandalerna har duggat tätare än Chuck Norris skägg.

De falska medlemslistorna, ordföranden Anna Sjödins fylleslagsmål och deras dagishot om att hämta bodström och nu en skön hatblogg. Nä, det verkar vara ok att svina loss så mycket det går. Det skulle inte förvåna mig det minsta ifall det visade sig att Karl Serung är deras managementkonsult som lär dem hur de ska skita och pissa i munnen på sin omgivning.

Det är inte så att jag är allergisk mot hårda ord och tänjande av gränser i allmänhet. Jag tycker man kan vara slå ner med full kraft om man kan stå för det - men det finns alltid gränser.

När ett parti och deras ungdomsfalang utåt sett pratar om välfärd och värnar om det svenska folkhemmet för att så fort de stämplat ut för dagen gå under parollen "livet är en runkfest" och se sina opponenter som intet bättre värda än tyska gloryholes, då börjar jag fundera på om de verkligen kommer att få styra en gång till. Eller kommer deras skit att spruta tillbaka på dem med full kraft? Troligen inte. De värsta svinen landar alltid på fötterna.

Jag är som jag tidigare sagt ganska politiskt neutral. Varken fågel, fisk eller mitt emellan känner jag förtjänar min röst. Jag tror inte att de andra partierna har mycket mindre smuts under naglarna men det är rent äckligt att se hur det ljugs och mörkas i maktens korridorer. SSU får Sverigedemokraterna att kännas rätt hygglo i jämförelse. Då är gränsen nådd kan man tycka.

SSU verkar vara svårt infekterat och inte ens mina värsta mardrömmar kan uppbåda den otäcka känslan som det faktum att killar som Tobbe the man och tjejer som den barfajtande ordföranden, fostrats i den socialdemokratiska drivbänken och kanske en dag kommer att leda Sverige.

Jaja, det får bli som det blir. Jag överlever nog vilket som. Nu ska jag nana och hoppas på söta drömmar...

I dem blir du korsfäst Tobbe och dragen i smutsen. Det förtjänar du verkligen.

söndag, februari 26, 2006

Hockeyskägg

Vad ska man säga. OS-guld i hockey med H! Det enda guldet som VERKLIGEN räknades, men som ingen trodde skulle bli av. Sweet som fan.

Nu åker mitt tvåveckors hockeyskägg av. Vågade inte imorse.

Artur Rolén a.k.a Klabbarparn

Det roligaste jag har lärt mig denna vecka är att Artur Rolén a.k.a "Klabbarparn" föddes i Majorna (Göteborg) den 5:e maj 1894.

Det känns gött att trampa samma mark som denna legend en gång gjorde.

Killen medverkade i c:a 120 filmer varav 18 som Åsa-Nisses vapendragare. Tragiskt är att det är för just de filmerna han är känd. Åsa-Nissefilmerna tillhör de mest hatade i filmkritikerkretsar och en av filmerna påstås ha fått filmhistoriens kortaste recension. Den lydde: "Far i frid".

Mäktigt är ändå att den rackarns filuren kommer från Majorna.

lördag, februari 25, 2006

Första inlägget

Är bara tvungen att markera.

Jag sitter från och med nu och bloggar på min nya lilla älskling, en 12" Mac PowerBook. Jag känner på mig att den kommer att göra mig till en lite bättre bloggare... what the hell... en lite bättre människa. Äntligen medlem i "klubben".

Jag har inte fattat hur det faktiskt påverkar vänskap att äga en mac. Jag har alltid tyckt att det verkar fånigt när mac-entusiaster sitter och dunkar varandra i ryggen och säger saker som: "Fan vad vackert" och "Klart att jag hjälper dig med det där, vill du låna en tusing? Nåt annat?" Men nu vet jag bättre.

Min kollega P är en notorisk mac-hatare och för ständigt en form av heligt krig mot D & M på vårt kontor. Datorvärldens Jihad. Igår tittade han surt mot min nya mac som orsakade s.k. skärmsvärm. Jag har aldrig känt mig närmre D & M och plötsligt fick jag känna på hur en äkta mac-gemenskap känns. P tyckte att det var äckligt att se och höra. Han påstod att det är som när någon vinner en mille. Plötsligt vill alla vara vän med en. Falsk vänskap. D hävdade att det var först nu jag förtjänar fullvärdig vänskap. Först nu kan vi bli bröder.

Senare på dagen droppade Marko Mustalainen in på kontoret för att kitta upp mig med det senaste i mjukvaruväg. Sweet. Upskattades mycket och som tack lovade jag att han ska få ett par av mina seriemördarbrillor.

Jaja, nog om detta. Men bara så att ni vet. Nu är jag på banan och det kommer dundra in blogginlägg från min nya lilla vän.

torsdag, februari 23, 2006

Den stora bluffen äntligen avslöjad

Idag står det äntligen i nyheterna (DN). Det jag vetat så länge länge men inte haft statistiskt stöd för. Den stora bluffen är punkterad.

Varje arbetsförmedlare i snitt lyckades fixa ETT jobb per skalle till arbetslösa förra året. Gött jobbat. Då var jag alltså inte så fel ute när jag för många år sedan fick ett vansinnesutbrott på Arbetsförmedlingen i Kungälv.

Jag hade för andra gången lyckats fixa en praktikplats på en reklambyrå i Göteborg och det enda som behövdes var en liten signatur för att det skulle vara en tajt deal. Den gråsprängde arbetsförmedlaren var en exakt kopia av borgmästaren i Spin City, med den skillnaden att han alltid gick runt i ballongchinos och väl ingångna birkenstocksandaler och inte hade tillstymmelse till rolighet över sig. Kanske blir man sån när ens makt inte sträcker sig längre än till att förstöra vardagen för dagdrivare.

Han tyckte inte det var någon bra idé att hålla på och trixa utanför kommungränsen och tyckte att jag skulle försöka med någon byrå i Kungälv istället. Vilket jävla skämt. Det finns ingen byrå i kungälv - bara ett par glada amatörer. Jag bad honom snällt att skriva på. Han sa nej. Jag försökte motivera och bad snällt igen. Han sa nej och tittade nervöst på sin klocka, han kanske skulle missa dagens tårtfika om vi inte knöt ihop påsen och hävde ur sig att jag varit arbetslös för kort tid (två veckor) för att ställa krav. att det fanns andra som satt i väntrummet som gått flera år som måste få förtur. Då hände något som jag inte riktigt kan förklara idag. Vissa saker skäms jag för, andra gör mig stolt - det var min första falling downreaktion.

Jag reste mig upp så stolen välte och hårdrockspekade ut över den sorgliga skaran arbetslösa som satt på tur att få dagens björnstjänst och förnedring upptryckt i stolgången. Jag höjde rösten och skrek att jag inte ville bli en av de där jävlarna och att anledningen till att de sitter där år efter år är för att de helt förlitar sig på såna värdelösa typer som honom själv. Mr arbetsförmedlare satt helt tyst gapstirrade på mig. Detta var andra gången han höll på att fucka upp en möjlighet för mig och jag kände verkligen hur jag ville låta min hårt knutna fist täppa igen det där eländiga pajhålet i hans ansikte.

Jag höjde tonen ytterligare och fullkomligt vrålade att alla arbetsförmedlare var ena värdelösa stackare och att arbestförmedlingen startades som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för den lilla skara oduglingar som inte kunde få något annat jobb. Att de inte har en aning om vad fan de gör utan bara går till sin lilla jävla dagverksamhet och fikar bulle.

"Jag har aldrig träffat eller ens hört talas om EN enda person som fått hjälp av er", sa jag.
"Det där stämmer inte", svarade den värdelöse utan att utveckla sin ståndpunkt.

Jag böjde mig fram emot honom och sa att nu ger du mig OK på det här, annars jävlar skulle jag se till att hans vardag blev ett rent helvete.

Då vaknade han. Där gick gränsen för AMS-amöban och han högg av med en plötslig bryskhet jag inte trodde kunde uppbådas hos en kemiskt lobotomerad person. "Är det där ett hot?" Jag svarade att det minsann inte var ett hot utan att jag kunde lova honom heligt och dyrt att jag skulle hänga på låset varje dag och att vi tillsammans skulle fila på min profil och leta igenom de nya jobben. Jag skulle göra arbetsförmedlingen till mitt andra hem om han inte såg till att godkänna min ekonomiskt sponsrade praktikplats.

Han försvann ut i en korridor och jag lugnade ner mig. Jag såg hur alla i väntrummet fick hålla tillbaka för att inte deras ögon skulle falla ur. En snubbe gjorde tummen upp och flinade. Jag kände mig som en hjälte och världens största asshole på samma gång. Fem minuter senare skakade vi hand och jag gick hemåt med en stämpel på mitt papper. Det lönar sig att riva upp helvetet ibland tänkte jag.

Efter det skulle det dröja länge innan jag hade med AMS att göra. Sist var för tre år sedan när jag skulle ansöka om startaegetbidrag. Altså en sån samling menlösa får man fan leta efter. De har en sådan statisk organisation att de behöver tio man för att fylla på papper i kopiatorn. Man blir mäkta förvånad att de bara får hålla på och jag har vid upprepade tillfällen funderat över hur det kommer sig att jag aldrig träffat på någon som faktiskt fått hjälp av Arbtsförmedlingen.

Och så idag kom bekräftelsen via en rapport från riksdagens utredningstjänst (Rut). Ett jobb per år och skalle i snitt. Det betyder att det finns ett stort jävla "köttberg" (för att citera en modern klassiker) av svin som inte gör ett skit. Hur många av alla de tusentals människorna fixar noll jobb per år. Det är säker en hel del skulle jag tro.

Samuel Engblom, analytiker på Ams, påpekar i en intervju att arbetsförmedlingens roll är att på olika sätt "uppmuntra" de arbetssökande att hitta nya jobb. De ska vara ett stöd och har inte bara till uppgift att leta fram jobb utan även "motivera" den arbetssökande.

Jag håller på att vika mig dubbel av flabb när jag läser det. Bilden av en arbetsförmedlare som arbetar med motivation är en filmsekvens som får "Requiem for a dream" att kännas som ett lättsmält lyckopiller. Helt ärligt, det är bra underligt att inte fler människor tar livet av sig om de tvingas ha terapisamtal med arbetsförmedlarsvin. Människan är bra uthärdig ändå.

Troligen kommer det komma klagomål och påtryckningar om att avveckla vår nations mest defekta organ. Men tänk er för. Om de avvecklar skiten kommer skiten ut och blandar upp sig med vanligt arbetslösa människor. Det skulle inte vara bra för någon. Behåll arbetsförmedlingen för allt i världen. På så vis kan vi ha full kontroll på vart alla värdelösa människor håller hus om dagarna.

Förtroende är bra men kontroll är bättre, brukade en gammal löjtnant säga.

onsdag, februari 22, 2006

Tema förkovring

Jag tänkte starta med att lära mig något nytt varje vecka. En eller flera grejer som jag sedan redovisar här på bloggfrossa. På så vis kan jag även dela med mig av min nyfunna kunskap och som topping på korven låta Bloggfrossa bli en form av fortbildningscentral.

Först tänkte jag en grej varje dag men det vet jag att jag inte skulle kunna hålla i längden. Vissa dagar vill jag bara vara en lobotomerad tv-zombie. Däremot en gång per vecka och gärna lite udda saker/händelser/fenomen kanske. Det skulle nog räcka. Iallafall till en början.

Det kan vara allt möjligt och omöjligt. Vad som helst. Världsomvälvande eller alldeles meningslöst. Poängen ligger inte i avancerade fakta och hög smartnessnivå - jag vill bara fylla upp lite ledigt utrymme i min hjärna med en massa skit som jag aldrig hade bemödat mig att lära mig annars.

Så jag uppmanar härmed alla som vill att dunka in ett tips i "tipslådan". Antingen i kommentarsfältet eller per mail. Vilket som, bara det känns bra för er. Finns det något speciellt ni vill veta men inte orkar kolla upp. Vad som helst - inga garantier men massor av hopp.

Låt mig dra på blåstället och göra grovjobbet.

Ord av visdom


Kom ihåg att du aldrig bär med lögn så länge du själv tror på det.
"Okänd"

Kräng och bränn med Mr. Business

Fan vad gött. Nu i helgen har jag varit värsta langaren för alla blocketpundare och sålt ett vidvinkelobjektiv samt en bärbar dator. Åh vad smutt det är när man träffar RÄTT köpare. För gissa om det finns många värdelösa köpare och notoriska prutare.

De värdelösa köparna är de som inte fattat att blocket är en annonsmarknad där man antinen köper eller säljer. Ingen bytesmarknad. Det är likadant varje gång. När jag skulle sälja min gamla rövarcittra (Citroën BX14 -89) så blev jag fullkomligen nerringd av en massa avskum som ville byta mot alltifrån tv-apparater och mobiltelefoner till en estlandskryssning för två. En kille ringde dessutom och sa att han hade ett jäkligt sjysst globalknivset värt c:a femton tuss om jag var sugen på att laga käk.

Lägg av för fan, sa jag i tron att det bara var en kompis med dålig smak som ville skämta lite. Men han var allvarlig. Han hade det bara liggande ändå och han hade redan ett eget set. Hmmm... vet inte om jag är fördomsfull när jag säger att jag fick stöldgodskänningar (vilket iofs inte seplar mig ett skit roll, men ändå). Jag ville ändå inte ha ett knivset.

Denna gången har folk velat byta bort videokameror och vanliga digitala artefarkter. En kille mailade dock och erbjöd mig tre 15" lättmetallfälgar (ja han var allvarlig, var tvungen att fråga). Ehh... ursäkta mig men vad fan ska jag med TRE lm-fälgar till? Och var i helvete finns den fjärde? Troligen hade han inte hunnit få med sig det när han stod på långtidsparkeringen och skruvade sist.

Jag vet inte men personligen tycker inte jag att "Bärbar dator säljes, 3200:-" signalerar en öppning för byteshandel av någon form. Men det kanske bara är jag. Kanske var det bara ren tur att jag inte blev nedringd av folk som erbjod mig en kontainerlast med afrikansk kitsch.

Den värsta kategorin är ändå "bonnaprutare". Sådana som mailar: Du får 1400. Skicka adress så hämtar jag. Vad sägs?

Har man fräckheten att pruta bort nästan två tusen spänn på nåt som kostar strax över tre släta så har man inte fattat ett skit. Då förtjänar man en omgång byggbonk - värsta sortens stryk. Hur kommer det sig att man bemödar sig med att skriva ett sådant mail ens. Alltså, jag skulle heller knäcka min dator i två delar mot idiotens huvud och kamma noll, än att sälja den för så lite pengar. Så desperat är jag inte. Jag går inte på heroin. Bara nästan...

Anledningen till att jag kränger av hus och hem är för att jag har gått och kärat ner mig i en powerbook 12". Jag tror jag kommer skriva bättre på en sådan fin liten pryl. Jag kunde nästan känna lukten av mac idag men så när jag ringde macforum och kollade om de hade inne så var det slut. Stösta mac-hälaren i stan har inte en endaste vara inne. De har ett huvudkontor samt två showrooms i stan men inget lager. Fy fan vad värdelöst. Jag blev nästan sugen på en PC i alla fall. Det ska vara så jävla fancy med mac. Allt är så bra. Så bra att de alltid är slut. Vilket skitsnack...

Istället ringde jag Applestore Sverige och kollade. Visst, de kunde servera inom 24H men säljsvinet ville knappt låta mig köpa den utan att uppdatera ramminnet och för allt i världen ett treårigt garanti/supportavtal för fyra kakor i lådan. Han trodde att han fick det att låta billigt men jag genomskådade givetvis den gamle "bonushoran" och frågade om det var OK att beställa utan. Det slutade med att jag bara la på.

Imorgon ringer jag YFO. Fan ta dem om de inte heller har någon i lager. Då imploderar jag nog.

måndag, februari 20, 2006

Lägg ner Insider snälla farbror Aschberg

Kollade just på reprisen av Insider. Inte för att det är bra utan för att det sändes och för att jag råkade sitta framför tv:n. Idag handlade det om dörrvakters arrogans och deras kroniska böjelse för våld.

Maken till värdelöst debattprogram har jag aldrig skådat. För det första så får gästerna knappt komma till tals mellan all reklam och dokumenterande inslag. För det andra så verkar gästerna från angripspunktens fokus ofta vara handplockade med stor omsorg för att väcka aversion och på så vis bekräfta inslagens trovärdighetshalt. Denna vecka hade de bjudit in en krogägare till en av stureplanssyltorna, Café Operas mycket fnittriga restaurangchef och bäst av allt, en kille som äger ett av de bolag som håller restaurangbranschen med våldsamma dörrvakter.

Den sistnämnda visade en alldeles säregen förmåga att framstå som ett ärkesvin. Branschens ansikte utåt. Han menade på att man var tvungen att visa folk vem som bestämmer och måste gå på ganska hårt. Jag drog min alldeles egen och amatörmässiga slutsats att han själv varit dörrvakt länge och njutit i fulla drag av att disciplinera gäster både med händer, fötter och tillhyggen. Med hetsigt temprament lät han mig (bildligt talat) förstå att man måste slå först och slå hårt... Han hänvisade till ett inslag (om än löjeväckande) från skara där folkets parks två vakter var tokbundis med gästerna och hängde inne på stället istället för utanför dörren. De påminde mer om Kling & Klang än de klassiska sadisterna man tänker på när någon säger dörrvakt. Vaktbolagschefen menade på att ingen var rädd för dem och att de borde terra gästerna lite mer. Visa vem som bestämmer liksom. Gästen är alltid ett svin. Vad är det för jävla inställning egentligen?

Visst gör det ont än myter bevisas.

Pinsamt TV3! Insider framstår som en kidergarden för hobbyjournalister i jämförelse med Uppdrag Granskning och Kalla Fakta. Kan ni inte göra det rätt så gör det inte alls. Sensationsjournalismens gudfader är Otto Sjöberg på Expressen. Ring honom om ni också vill latja runt och leka Janne Josefsson. Då kommer ni inte att ha högre förväntningar på er än ni kan leva upp till. Det vågar jag lova.

Programledare är Robert Aschberg och trots att han pekar men hela handen så känns han inte alls lika övertygande som han gjorde när han slog igenom med Diskutabelt. Det känns surt att såga Aschberg för jag har alltid diggat honom och tyckt att han haft löjligt mycket pondus. Nu känns han mer trött. Hela programmet känns så otroligt talanglöst gjort.

Ett nästan skrattretande inslag är att speakerrösten är helt makalöst konstgjord. Det låter som att Hasse Aro knäcker extra och att en kreativ ljudtekniker sedan pitchar ner rösten i efterhand för att det låta så likt Bengt Magnusson som möjligt. Första gången jag hörde det flabbade jag bara i tron att det var ett skämt, en parodi, att de ville driva med såna där filmtrailerspeakers som alltid säger: "One man... filmklipp... One crime... ännu fler klipp... One...", och så vidare. Nu har jag förstått att de helt seriöst använder "rösten" men jag kan inte vänja mig. Istället kommer jag alltid på mig själv med att sitta och gapa som en hel jävla fågelholksfabrik. Varje gång. Tror inte att det är sant. Så först blir jag förbannad...

...Sedan börjar jag alltid gråta.

söndag, februari 19, 2006

Filmrecension: Brokeback Mountain

Så har jag sett filmen det snackats om så mycket. Filmen som fått högern i USA att skita blod och arga söderkillar att slå ihjäl en gayboy med ett fälgkors. Man messar tydligen inte med den amerikanska manlighetsmyten cowboys, inte ostraffat.

Jag hade förväntat mig ett hjärtskärande drama och ställde in mig på att det skulle bli lipa av i slutet. Men känslorna uteblev. Eller, lite tom och deppig blev man allt. Det var lite Mannheimersk socialrealism över hela filmen, fast i amerikansk vildmarksmiljö. Lågmält och med en dålig smak i munnen. Inget lyckopiller men likväl en välspelad och lagom stark flick. Inget jag skulle wejsta 90 spänn + popcorn på.

Jag har idag svårt att sammanfatta filmen på annat sätt än 95% ångest uppblandad med mysig homoerotik, samt 5% lycka och ETT skratt (återkommer till det i resumén nedan). Jag brukar alltid bli kritiserad för att berätta för mycket om filmer och som jag tidigare nämnt så har jag av mina kollegor belagts med yppandeförbud när det kommer till film. Så den som inte vill veta så mycket mer om filmen än jag sagt hittills kan sluta läsa NU!

Snabbresumé av filmen:

Två snygga killar i gränslandet mellan pojkar och män får sommarjobb som fåraherdar uppe i bergsområdet "Brokeback Mountain". Ett ganska ensamt och händelselöst jobb. De dricker sprit och provar på bögsex. Jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad av att deras kärlek inleds med att "Ennis del Mar" (Heath Ledger) våldsbögar "Jack Twist" (Jake Gyllenhaal) - no romance style liksom.

De fortsätter att plugga varandra och mysa sommaren ut och återvänder efter ett blodigt kärleksslagsmål till sina liv. Båda gifter sig och skaffar kiddos på varsitt håll och hörs inte av på fyra år. Men ingen av dem glömmer. Deras heterorelationer suger men de härdar ut (häri ligger det mannerheimska). Ångesten ligger tät.

Ennis och Jack återförenas under en weekend och återfinner sin förbjudna heta kärlek. De börjar åka upp till bergen under kodnamn "fiske-/jaktresa" ett gäng gånger per år och bögar utav bara fan. Ennis är dominant och tar rollen som giver. Jake är den mjuke och känslosamme killen, the taker, han förnekar inte sina behov och när en dröm om att öppna ranch tillsammans med sin älskare.

Äktenskapet går åt helvete för Ennis och slutar i skilsmässa. Ändå vågar han inte ta steget mot sin lycka. Istället undertrycker han sina känslor och gömmer sig bakom jobb, jobb och jobb. Man känner alltmer antipati för Ennis. Jake blir förtvivlad och säger att han inte klarar sig på några "höghöjdsknull" per år.

Höghöjdsknull är ett extremt roligt ord och faktiskt filmens enda gapflabb.

En dag får Ennis ett vykort. Jack har dött. När han ringer Jacks änka berättar hon ganska kyligt att dödsfallet var en olycka. Han hade fått punka på sin pickup och när han skulle byta däck hade reservdäcket exploderat i ansiktet på honom.

Samtidigt visas slowmotionbilder över det verkliga händelseförloppet. Några texasbusar som verkar ha fått nys om att Jack är stans fruktkaka no.1 jagar honom och slår ihjäl honom med ett fälgkors (verkar som att hillbillykillarna från verkligheten varit på en gaycowboyflick för att hämta inspiration).

Ennis åker till Jacks föräldrar som har askan. Hans dröm var att får spridas ut på Brokeback Mountain. Men pappan vägrar. Sedan tar den ganska snopet slut.

Efteråt har jag som sagt svårt att säga hur bra jag tyckte den var. Den berör. En bra film men jag blir förvirrad och har svårt att definiera syftet med den. Ville skaparna öka förståelse och acceptans för homosexualitet i det ultrakonservativa och homofientliga USA, eller ville de visa att det alltid går åt helvete för bögar?

Betyg: 3

Peppe Eng och illaluktande flytningar

Sitter och softar i soffan och är sådär skönt söndagstrött. Herrarna tog just brons i staffetten och Let's dance reprisen går på för fullt i fyran. Juryn hatar peppe men folker ropar: "Rädda Peppe, död eller levande - börjar bli lite tjatigt att läsa om deras fejd på löpsedlarna nu. Peppe själv tycker att han rört om i den svenska dansgrytan. På gott och ont men mest gott eftersom många kommer att tänka att fan gubben kan och våga sig ut på dansgolvet. Jag skulle säga tvärtom. Alla ser hur förbannat illa det ser ut och vill för inga blåbär i skogen riskera att jämföras med honom.

Förmiddagen känns rätt så bra och jag har just smällt i mig en stadig brecky.

Plötsligt är det reklam. En kvinnlig läkare med allvarsamt ansiktsuttryck frågar rätt ut om jag också är en av de kvinnor som lider av illaluktande flytningar och irritation i underlivet. Jag håller på att sätta min latte i halsen... Isåfall kan jag använda det receptfria läkemedlet Lactal, fortsätter hon och ritar upp ett diagram. Vaffan nu då?!?

Det varnas alltid i ganska god tid när det vankas skakande programinnehåll och våldsamma inslag... Hur kan detkomma sig att någon missat att varna för kräkselframkallande reklam. När blev "illaluktande flytningar" något att tala om kring middagsbordet?

Hursomhelst så framkallar ordet flytningar fanimej de värsta sinnesbilder. Jag vill inte veta att det ens förekommer även om det gör det - än mindre att det verkar vara vanligt. Vad är det för tid vi lever i egentligen, där allt är tillåtet.

Nu behöver jag hursomhelst inte fundera över vad vi ska göra till middag idag. Jag kommer ändå inte kunna äta på ett par dagar framöver.

Tack TV4. Tack så jävla mycket!

lördag, februari 18, 2006

Lars Danielsson - en kille med klass

Ska det va så ska det va. Så resonerar vår käre statssekreterare och riksgourmand Lars Danielsson och frossar loss nåt alldeles hejdlöst på skattebetalarnas bekostnad. Kvällspressen hetsar på. De vill allra helst blodet flyta från den fyrkantiga och totalt karismabefriade oduglingen. Och vem vill inte det egentligen...

Först går jag själv rätt i fällan. Jag känner hur en otyglad vrede rinner till, precis enligt Aftonbladets masterplan. Jag kag kan riktigt se hur Danielsson precis lika sinnessvagt som alltid försöker slingra sig. Låtsas oförstående till kritik. Sånt är prio ett och står på agendan redan första dagen när man ska jobba för regeringen.

Vaddå, alla måste ju äta.
Men kanske inte ostron och champagne till brecky, ditt gudlösa politikersvin!

Jag har aldrig brytt mig ett skit vad dirrar och annat löst pack gör med företagskortet så länge det varit privata bolag. För min del får de gärna säga upp tusen pers för att sponsra sina privata knark och porrfester. Men när det kommer till politiker har jag alltid känt en stark irritation över att de slösar med skattepengar. Skitsamma om det är en lyxjakt i St. Tropez eller ett packe hubbabubba från 7-eleven. Det är principen.

Hur ska allmänheten kunna förväntas följa alla lagar och regler, betala skatt och göra rätt för sig om varenda makthavare beter sig som Marquis de Sade efter kontorstid. Det håller inte i längden. Det är lågstadiematematik.

Om en företagare t.ex. avsiktiligt undanhåller skattemedel så läggs inga fingrar emellan. Men när en makthavare fubbar med notor och annan shit då ska det smusslas och mörkas. Det talas om mänsklighet och att alla kan göra fel. Det är så man blir spynödig bara av att tänka på det. Ett företag får enligt skattereglerna bara dra av 90kr per skalle och tillfälle i representation. Sätt det i relation till Danielssons gåslevernota på nästan tio papp i rena skattepengar.

Jag tror inte att det svenska folket i allmänhet är dummare än att vi fattar att det blir en del middagar i tjänsten. Reseräkningar, boende och taxiresor för all del. Vi fattar också att Lars Danielsson inte kan bo på vandrarhem när han är ute på sin skit. Ingen förväntar sig att statsmän ska leva enligt sin mall över existensminimum. Men det finns en gräns. Vidare blir det extra laddat när han därtill försöker fiffla med lyxnotorna. Det är sådant som sakta banar väg för total anarki.

Om de gör som de vill så gör vi det med. En ganska sund logik kan jag tycka och inser att nihilismen faktiskt är en allt mer tilltalande livsfilosofi än man kan tro. Varför anstränga sig när inte ens de som har betalt för att upprätthålla samhället verkar tro på saken. Särskilt inte som alla ändå bara försöker duka upp ett smörgåsbord med så mycket personliga fördelar som möjligt. Jag ser faktiskt inte riktigt poängen med att vara en lydig Svensson längre.

Det är här någonstans som Aftonbladets uppviglingsförsök börjar misslyckas trots allt. Jag känner tröttheten krypa på mig. Det är den, snäppet värre än vreden. Orkar inte kämpa mot likgiltigheten.

Jag känner att jag faktiskt inte bryr mig ett skit ifall Danielsson köper fnask och sprutar Cristal över dem för mina pengar. Rock on för fan. Killen ser så svinstram ut och lär nog inte ha ett så förbannat lajbans liv annars. Han beskrivs tillråga på allt som Göran Perssons högra hand och jag kan i mina bisarraste fantasier inte tänka mig en mer förnedrande arbetsuppgift. Det är så osexigt ett jobb bara kan bli. Inte konstigt att farbror Danielsson alltid ser ut att just ha blivit släpad femtio mil bakom en ångvält.

Låt honom dra kortet och bränna skattepengar som om vore det hans sista dag på jorden. Det är ganska befriande att inte känna sig så bunden till alla inarbetade regler och moralism längre.

Kan Larsa-D svina så kan jag det med och kanske är det hög tid att fucka upp systemet nu.

fredag, februari 17, 2006

I sann svensk vinnaranda...

Jag känner att det är dags att släppa fam Mannen som blev trött igen. Det är OS-tider och det är något med den svenska vinnarandan som stör mig nåt helt sanslöst.

Vad är det som är så jävla bra med att komma på sjätteplats i en OS-gren egentligen?

Maria Danielsson körde okull i varenda lopp typ och lyckades med "stordådet" att bli sexa. Det är tre platser ifrån pall plats och pallen är väl det enda som räknas. I alla länder utom Sverige tydligen.

Efteråt sa kommentatorn att det var roligt att se, att det var oväntat inte minst för henne själv och så tackade han Maria Danielsson för en fantastisk underhållning. Jag fattar inget. Det är en sådan jävla loserinställning. Om hon inte föväntas ha en chadde att hamna på pallen, vad är då poängen med att slösa med en OS-plats. Hallå hon kom sexa, ok det är inte en katastrof men bra är det defenitivt inte.

Värre ändå ärdet med den enda svenska konståkaren. Christoffer Berndtsson. Han ramlar fanimej ALLTID när det väl gäller och klarar inte ens av de hopp som krävs för att hänga i toppskiktet. Alltså är han "bound to lose" och borde antingen lägga grillorna på hyllan eller sluta jiddra och börja träna ála ruskie style. Jag är så trött på att se en massa svenska fuckups kreddas av kommentatorerna och just konståkningen är skrattretande. Berndtsson ser så bra ut på träningen för då sätter han sina juniorhopp men så fort det vankas skarpt läge så ramlar han sig igenom hela programmet. Han placeras skitlångt ner i resultatlistan och ändå verkar alla svinnöjda och tycker att han utvecklats nåt helt fantastiskt. En sopig klåpare med rötna nerver och är vad han är.

Ärligt talat. Om han ändå har NOLL chans att hamna på pallen varför då ens låta honom delta? Han skämmer ut Sverige. På elitnivå är det viktiga inte att delta utan att prestera.

Samma sak med landslaget i längdskidor. De är med och kammar medaljer i världscupen men så fort det verkligen gäller. En dag var fjärde år - då slår det fan aldrig fel - då är de ur form.

Hockeylandslaget ska vi inte ens snacka om. Vad är det med Sverige och OS-hockey egentligen. Kul att du kom Foppa - "See ya next time", kanske...

Kaffetjuven - A new beginning

Att sno kaffe är kontorens dödssynd nummer ett. Kaffetjuven är den lägsta av livsformer och har ungefär samma sköna status som en tjallare på kåken.

Förra sommaren och en bit inpå finhösten hade vi problem med en kaffetjuv som härjade på kontoret. Trots ett ihärdigt spaningsarbete och olika setups så gäckade odydspåsen oss gång på gång och lyckades slinka undan vårt vakande öga. När snaran drogs åt försvann aset plötsligt under jord och har sedan dess inte gjort väsen av sig på ett halvår.

Vi misstänkte givetvis direkt kulturföreningen i samma lokal eftersom alla som jobbar med kultur verkar viktigpettriga och tror att de kan göra vaffan som helst. Den senaste veckan har vi dock förstått att det är något bra mycket sjukare i görningen. Kaffe försvinner utan att kultursvinen ens vistats i lokalen.

Varje morgon kommer jag in bland de första. Jag börjar med att ladda porschebryggaren med full kaffesats (8 koppar) och kollar mailen. När jag är klar häller jag upp en kopp och smuttar på den framför någon nättidning. När det är dags för refill så slår det fan aldrig fel. Kaffet är nästan slut och det räcker sällan till mer än en halv kopp till. Mina compadres blir alltså utan och processen måste göras om en gång till. Jag har försökt hålla koll på bryggaren men det är som att det går en osynlig pipeline från bryggaren och direkt ner i halsen på nån annan jävla kaffepundare. Tjuven måste smyga som en ninja för jag hör aldrig ett ljud - sedan är det slut.

Det är då ett jävla beteende. Kaffetjuven verkar ha återuppstått och antagit en helt abnorm fräckhetsnivå. Förra gången rörde det sig om organiserad pulverstöld. Den här gången snackar vi respektlöshet av rang. Kaffetjuven har gått och blivit bekväm. Den eller dom orkar inte ens rodda med att smussla undan vårt heliga bruna pulver utan verkar vara av inställningen att det skall serveras dessutom. Det är lite too much för mig och jag tar det som ett personligt riktat hån. Snudd på diabolisk förnedring.

Jag känner riktigt hur de sitter och flabbar i sig mitt kaffe och tänker att fan vad smutt att ha en egen liten kaffeslav som fixar deras morgondryck. Hur mycket psykterror förväntas en kontorskille egentligen mäkta med innan han får ett bryt och plockar fram sitt blocketköpta pumphagel och mejjar loss.

Nu har skiten börjat igen - satan vad trött jag blir.

Veckans kameltårapport

Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att en manlig kameltå kunde vara en form av kickstart för en lyckad karriär. Värsta motorvägen till The Lala-Land rent utav. Knappast troligt va. Men så fick jag nys om länken till en hemsida som i "kameltåkretsar" refereras till som visdomens källa och ganska snart blev jag varse. Jag hittade diverse intressanta bilder vill jag lova. Bland annat den där tjocka elviskopian jag skrev om nyligen. Men det slutar inte där...













Tänk att Arnold, självaste "gavvanaaa ov kalifoooniaaa" la grunden till sin omåttliga framgång genom att flexa upp en splittad bula. Det är helt galet. Först nu förstår jag vad han syftade på när han i sitt tal (efter att ha vunnit guvernörsvalet) sa att han var beviset på att vem som helst kan lyckas i USA. Med gråtmild stämma sa att han själv kommit till drömmarnas land en dag, som fattig invandrare, utan någonting. Fast det stämde ju inte riktigt - jag menar... han smugglade ju uppenbarligen med sig rätt mycket ballast i sina speedos.

Herr Hasslehoff räknas väl kanske inte till top tio av de självklara vinnarna. Han har förnedrat sig själv rätt bra mellan sina fasta jobb. Han har levt i något desillusionerat psykrus där han trott sig vara en entertainer som spänner över flera genrer. Skitsamma. Hasslehoff var ju killen med hår på bröstet som satt på andra sidan tvrutan och körde en svart sportbil som kunde snacka och göra en hel jävla massa andra trix. Dessutom är det få personer som får hänga halvnaken med tjejer som Pamela Anderson, Erika Eleniak och Carmen Electra hela dagarna och dessutom få betalt i miljoner dollars.

Vem bryr sig om att han inte fattade när det var dags att sluta dra upp brallorna. Jag vågar sätta en peng på att många killar skulle låta operera in en kameltåprotes bara för att få byta plats med honom för ett tag. Lätt.

Ingen förutom Bon Scott skulle klara konststycket att dra på sig ett par högt skurna (milt sagt) och sjukt tajta retrojeans, klyva skrevet och ändå se stenhård ut. Så är det bara.