Sönderfall

Sverige. Vad är det för jävla land vi håller på att skapa oss själva egentligen? Det är en ganska rimlig fråga att ställa sig tycker jag. Ett land som dirigeras av en massa jävla Jimmies. Dels en partiledare (kanske vår nästa statsminister om det vill sig illa) från landets nu största parti, som åker på grabbresa till turkiska gränsen och skämmer ut landet i ett ovärdigt PR-spex, genom att dela ut flygblad med budskapet att hit men inte längre – till människor som har förlorat precis allting. Utan att det får några direkta konsekvenser. Visst, några röster höjs i tidningarnas krönikespalter. Men samtidigt satt ett helt land hemma helt obrydda som lyckliga idioter och peppade upp inför den sista kvällen av sex veckors skoningslös sondmatning med Christer Björkmansk nöjeskorruption. Ett underhållningsmonster där den glada buskillen Jimmy Jansson står för lejonparten av all "kultur" som kablas ut till fölket. Även det utan protester. Det är inte utan att man undrar vad Jimmy Jansson egentligen har för sjuk hållhake på papi Björkman.

JimmieJimmy-festivalen 2020.

Ja! Jag vet att mellognäll är tradigt, gammalt och gjort. Bla bla bla... "Titta inte på det då om du tycker att det är så himla dåligt". Jo tjena. Som att be en person som befinner sig under vatten att ta ett djupt andetag och slappna av. För alla som har barn i förskoleålder och uppåt vet att Mello är det mest obligatoriska som finns. Det är inte valbart för fem öre. När jag på söndagen efter första veckans deltävling skrockade lite smålyckligt över att ha sluppit undan (vi hade haft middagsgäster då) så var det som att se barnen i ögonen medan jag sköt tomten. Så jodå, jag måste tyvärr bita ihop och lida mig igenom lavinen av lättuggad familjeunderhållning som varje år drar över landet likt en bestialisk våldtäktsskvadron beväpnad med paljetter, prål och uselt musikaliskt hantverk. Men inte nog med det. Jag tvingas också hålla god min medan barnen härjar jävel framför tv:n med sina små feta chipsfingrar och bara måste överrösta tv-ljudet med ett eget kreativt lager av sång och dans i den redan tjocka dimman av folkhemsopium och tungrök. Dessutom måste jag låtsas gilla hela konceptet. Annars blir det ytterligare en rättegång där barnen dömer ut stränga straff för oliktänkande när det kommer till den årliga Jimmy Jansson-festivalen.

Jag försöker se det gulliga. Det oskuldsfulla. Jag försöker intala mig att det ändå är en positiv kraft i andra änden av det fascistiska flygblads-spektrat. Att det svenskaste vi har faktiskt kan vara en myspysig latinobuse som gängtatuerat in en not under ena ögat, där tårar i den riktiga gängvärlden  brukar symbolisera tagna liv. Vad ska det betyda ens? Att Mendez är en musikmördare råder det inget tvivel om när man hör hans bidrag, men kanske skulle han ändå gått på tårar, för gud vet hur många riktiga liv han kommer att ha på sitt samvete när Vamos Amigos fått fullt fäste på landets alla förskolor.  Men skitsamma. När man ställer det mot hur tonläget inom den svenska politiken förflyttats de senaste fem åren och hur de verkligt mörka krafterna slagit rot på riktigt är det faktiskt lite rörande att se hur den svenska publiken råälskar de latinoinspirerande tonerna och glatt sjunger sig hesa till låtens två enda spanska ord.

"Jag ska göra kaos med Nils musiksmak."

Jag försöker tro att det riktiga Sverige faktiskt inte har några som helst problem med att rösta fram tre svarta soul mamas till att representera vår nation i Europa. Att vi kanske inte är så fixerade vid att identifiera likheter i allting ändå och att Mello kanske trots allt är en förbrödrande kraft på något sätt. Sedan påminns jag av att det bara är ett par veckor sedan en reklamfilm, vars retoriska grepp byggde på en hyllning till oss som bor och lever i Skandinavien, lyckades bli så misstolkad att det nästan startades upplopp. Inte bara av de förväntade faktaresistenta högertrollen och den skånska missnöjesmaffian som man är van vid att se caps lock-kriga i olika kommentarsfält. Nej nej. I tusental gjorde ett tvärsnitt av befolkningen sitt allra yttersta för att missförstå och få känna sig kränkta. Jag hade kunnat förstå om kritikstormen rörde det faktum att ett flygbolag såhär i flygskamstider försöker öka människors resande med hjälp av ett ganska vågat retoriskt grepp. Men icke sa nicke. Det hela lyckades istället vinklas till hur djupt islamiseringen måste ha nått i vårt samhälle när självaste SAS försöker ta ära och heder från alla skandinaver. Bojkotta SAS blev valspråket. Suck. Jag upprepar, vad är det som håller på att hända med Sverige? Håller vi på att bli ett riktigt jävla pissland?

Det är en högst rimlig fråga när debatten om Jimmy Åkessons flygbladsjippo handlar mer om att han tagit sig rätten att skriva sitt budskap å svenska folkets vägnar, än hur otäckt det han faktiskt gjorde var.  Det hela var ett regelrätt betatest för att se om han har nerverna som krävs för att bevittna små barns och deras föräldrars helvetiska lidande, på centimeteravstånd, och spotta dem i ansiktet utan att darra på manschetten. Nu vet vi.

Det är ganska slitet vid det här laget, att dra paralleller till den tyska samhällsutvecklingen på 1930-talet, men nu är det inte längre särskilt långsökt. Mekaniken på hur Sverigedemokraterna opererar upp i toppnivå är på många sätt identisk och det är äckligt att se hur väl så klassisk fascistretorik och propaganda fungerar. Ännu en gång.

Att syftet med resan skulle ha varit att försöka göra någon "nytta" för Sverige är väl inget ens de mest enfaldiga av partiets icketänkande anhängare tror. Frågan är vad de tror? Att Jimmy tog på sig redigbyxan och ryckte ut för att stjälpa flyktingarna på plats? Kanske det. Vad det verkligen handlar om är en klassisk avledningsmanöver. Sverigedemokraterna behövde skapa något nytt rabalder för att dra uppmärksamheten bort från Peter Kadhammars autentiska tittägg, där man kan se rakt in i vårt lands framtid, i en text om SD-styret i Hörby kommun – ytterligare ett sverigedemokratiskt och högaktuellt betatest. Men lite mindre PR-sticky så att säga. Där får man verkligen en liten försmak hur ett Sverige i Jimmys regi kommer att se ut. Not so nice. Not so nice at all. Den bakfyllan vill man nog inte vakna till, inte ens om det blir mellokväll varje kväll.

Men vem orkar bryr sig?

Med alla Coronarapporter på det så blir det alldeles för mycket dysterkvistar på nyhetsredaktionerna nu för tiden och då är det såklart bra mycket skönare att skråla med till glada men efterblivna dagisdängor: "Shu shu. Vem e som oss?". Det kan man verkligen fråga sig. Vem fan e som oss?