Fyrbarnsfarsa to be

Nu är det bokstavligt talat dagar tills jag och Josefine blir fyrbarnsföräldrar. Nervositeten är uppskruvad och det är svårt att fokusera på något annat. Kan inte riktigt fatta att vi är framme vid målsnöret nu. Det var på nyårsdagen strax innan vi traditionsenligt skulle beställa kebabpizza som Josefine kom ner från toaletten och viftade med graviditetstestet framför näsan på mig utan att barnen såg. Två streck. Otroligt. Vi skrattade och fnissade över vår lilla stora hemlighet.  Vi hade ju bestämt oss för att försöka få ett barn till, men nu var det plötsligt verklighet. Det kändes helt galet. Som att ge sig ut på en båtfärd över atlanten. Visst vi har förkunskaper och har gjort det förut, men det är ändå ett skifte att gå från tre till fyra barn. Plötsligt blir man ett gäng.

Josefine mådde verkligen piss i början. Värre än de andra gångerna tror jag. Någon gång runt vecka åtta när hon låg och grät i sängen över hur värdelöst allt kändes försökte jag peppa henne med att det nog snart var över. Max tio veckor. Det landade sådär. Jag hade nog inte kunnat säga något förmildrande där och då men klart att det var idiotiskt. Som att upplysa någon som är riktigt brutalbakfull att det nog kommer att vara så i närmare ett kvartal. Det tog lite längre än tio veckor men en dag var illamåendet trots allt över. Hon har varit tapper, min vackra fru. Känner mig så stolt över henne och hur stark hon är som pallar. Efter illamåendet har det varit väldigt mysigt här hemma. 

Sommaren passerade med en lugn och härlig ledighet och allting har puttrat på i stilla mak. Sedan började verkligheten och vardagen igen och förra veckan var Josefine på MVC för en sista kontroll innan beräknad förlossning (som var i söndags). Då fick vi veta att bebisen lagt sig lite på sniskan och därför bokades tid för ett vändningsförsök. Det gick bra. Eller när vi kom in så undersökte en barnmosrska magen och bekräftade att bebisen låg på sidan. När läkarna väl kom och de precis skulle till att börja så hade den lille rackarn plötsligt lagt sig rätt och det var bara att åka hem igen.

Snopen limbo beskriver nog tillståndet hemma bäst just nu. Vi kollar tv-serier på kvällarna och väntar  och väntar och väntar. Jag längtar verkligen tills vi är på andra sidan med vår nya lilla familjemedlem. För det är verkligen på tiden nu.