Nyligen när jag kom gående från Centralstationen i Göteborg och skulle passera genom den legendariska pisskorridoren in mot Nordstan hörde jag plötsligt ett välbekant monotont brummande. Mitt ryggradsminne förstod genast att vi hade med en didgeridoo-artist in show att göra och nackhåren reste sig som på kommando. Svagt uttryckt kan man säga att jag har lite svårt för nästan allt som har med didgeridooer att göra. Det ger mig noll.
Bara det faktum att själva instrumentet (obs! sänkta kriterier för instrumentstatus) är ett trärör som endast kan framställa en slags bedrövligt enformig bordunton får mig att instinktivt döma ut det som totalt värdeöst. Det finns liksom ingenting imponerande eller begåvat som kan skapas med denna tingest. Att en didgeridoo dessutom lär ha kravet på sig att vara urholkad av termiter för att ens räknas som äkta i lite snobbigare didgeridookretsar gör ju att pannådran svullnar ytterligare några procent. Men för att använda lite utpräglad NRA-retorik kan man kanske hävda att det inte är didgeridooerna i sig som pestar ner det offentliga utrymmet, utan de som envisas med att sätta sig och tuta i såna där horribla trätrumpeter.
Mina fördomar säger mig att didgeridoospelande är mest populärt bland inrökta antroposoftyper och andra nyandliga Age of Aquarius-exemplar, dagdrivande narkotikakännare och annat löst folk som valt att göra mångkulturell appropriering till en livsstil. Alltså vita backpackerkillar med dreadlocks och pösiga kläder i multikolorerat lintyg som aktivt gjort valet att låta sitt enda bidrag till samhället stanna vid oprovocerade surrande didgeridoo-konserter.
Därför blev jag inte så lite förvånad när jag passerade killen som satt och blåste i sin stora pinne mitt i farleden mellan Centralstationen och Nordstan häromdagen. Han såg förvisso ut att befinna sig under någon slags påverkan av centralstimulerande och/eller syrebrist. Men han hade jeans och hoodie. Inte ett enda plagg som var gjort på vävstol. Han var så himla lik en gammal reklamarkollega och skötsam familjefader och framför sig hade han ändamålsenligt ställt upp en liten hatt för att samla in krispiga cash. Jag mötte hans blick och fick en liten nick. Attans. Min blick drogs motvilligt längs träröret ända till andra änden där det otroligt enerverande ljudet uppstår och då utsattes min näthinna av bilden av droppade vätska från röret som samlades i en ymnig salivpöl på marken nedanför. Geggigt. Jag kunde inte hålla tillbaka klökreflexen utan hulkade på volley till såpass kraftigt att jag trodde att jag skulle spontankräkas rakt ut. På något sätt lyckades jag ändå häva det förloppet men såg direkt i didgeridoomannens ögon att han var måttligt imponerad av min grafiska uppvisning i avoghet. Så jag greps motvilligt av dåligt samvete och började halvteatralt gräva lite i fickorna efter mynt jag redan visste att jag inte hade, trots att jag egentligen tycker att man inte kan göra en mycket sämre insats i utbyte mot ekonomiska medel än att stöta ut luft i ett rör. Som någon slags plåster på såren. Men ändå inte. Det är ju tanken som räknas tänkte jag och skakade lite ursäktande på axlarna. Som han hatade mig då. Han släppte mig inte med blicken men fortsatte "spela". Ganska speciell känsla kan jag säga. Att bli så aktivt hårdhatad av en person som sitter med hela flabben intryckt i en didgeridoo.
För att hänga kvar lite i det tänkte jag bjuda på en go' bit jag hittade på tuben. Tio timmars avslappnande didgeridoo-music, utan avbrott. Den har ändå fått 2,8 miljoner tittningar.
8 kommentarer:
Åh, jag gillar ju digderidoo! Har till och med läst på om cirkleandning osv. Och då är jag en helt nomrmal medelålders man i IT-branschen.
För övrigt har du fått till några fullständigt lysande formuleringar, igen!
För övrigt två: didgeridoo är uppe i de fina salongerna nu i och med ny kulsturminister!
https://www.svd.se/jag-ar-sa-lycklig-for-duon-som-blev-vart-nya-kulturministerpar
https://www.youtube.com/watch?v=V_L-f035zo8
Björn Ola Lind (kulturministerns make) kanske kan vara värd ett eget inlägg i denna EMINENTA blogg?
Ha en go helg!
//J
😂😬😂❤
Man kan också lägga till att diggeridoo får endast spelas av män traditionellt... Bara det får mig nästan att vilja tuta i ett sånt där rör!
Knäck skiten
"Spela".
/Henko
J: Haha ska kolla in länkarna. Berätta mer om björn ola lind.
Helenschki: :)
Krokofanten: haha ja det kan jag förstå.
Henko: haha ja
Ha ha, fan va du skriver bra! Det är också väldigt roligt att du gjorde research innan också, trots din avsky, så att du snappar upp detaljer som förgyller texten.
Ja, vad skall man säga. En klockren beskrivning av något som aldrig borde fått lämna Australien eller var den nu "uppfanns". Slås enbart av vuvuzelas. De som trakterar detta "instrument" är också väldigt stereotypa i sin uppsyn, inkl.vårt senaste bidrag till "Regeringen". Mvh/Exilväschötten
Skicka en kommentar