Helgens titta-för-helvete-tips!

Att verkligheten ibland överträffar dikten kan tyckas vara ett ganska slitet uttryck. Men ibland stämmer det verkligen. Fyre: The greatest party that never happened, på Netflix är en sådan story. Det är en extremt underhållande sensationsberättelse där den dramatiska kurvan spänner bågen i en kroniskt stegrande haktapparkurva, ända tills strängen äntligen brister och allting kulminerar i någon slags fondue av haveri och poetisk rättvisa.

Mer konkret handlar den om hur det gick till när Billy McFarland, en riktig bajsmacksentreprenör med munläder som världens samlade telemarketingsstyrka, köper nån slags besittningsrätt till en karibisk ö i Bahamas och kommer på den briljanta idén att anordna en exklusiv festival (Fyre) där för att mjölka några tusen rich kids på ordentligt med deg och låta den fria världens yttersta avskum (influencers) åka räkmacka i utbyte mot några hashtags. Allt för ett högre syfte. Att finansiera och marknadsföra arbetet med en artistbokningsplattform med samma namn (Fyre).

Billy McFarland teamar upp i en ohelig allians med rap-mogulen Ja Rule och trycker plattan i botten. Allt går enligt planen. En go gäng bestående av toppmodeller och ryggdunkare åker ner för att reka och skapa lite hype. De åker Jetski, super och dokumenterar allt. Billy McFarland får tydliga instruktioner av den befintlige ägaren att de absolut INTE får dra upp öns historik. Så det första Billy Mcfarland gör är givetvis att börja kabla ut slowmotionbilder på en massa halvnakna supermodeller som har det rätta suget i blicken, samtidigt som han i text basunerar ut att världens drömmigaste festival kommer äga rum på den gamle knarkbaronen Pablo Escobars gamla hideout. Inte nog med att historieskrivningen är helt fel (något som till och med verkar ha gått Netflix förbi) eftersom det i själva verket var Carlos Lehder som huserade där. Alltså en av grundarna till självaste Medellin-kartellen som Escobar senare skulle basa över. Escobar själv däremot hade aldrig ens satt sin fot där. Men spelar roll. Ägaren lackar såklart ur fullständigt och kastar ut hela rövgänget från sin ö. Ett bakslag skulle de flesta säga, men Billy McFarland diggar inte motgångar. Så han fixar plats på en ny ö och fortsätter som om ingenting har hänt. Han anställer hundratals med folk, bygger festivalområdet, bokar band, förpackar skit som inte ens existerar och kränger det för helt sinnessjuka summor. Hela tiden uppfinner Billy och hans inre krets nya kreativa sätt att suga in några nya krispiga miljoner för att finansiera sitt episka luftslott.





Utan att spoila mer så kan jag säga att storyn är trollbindande från början till slut. Den innehåller berättelser som får fantasierna i bibeln att framstå helt trovärdiga. Just när man tror att det inte kan bli värre så blir det precis just det. En true crime comedy skulle man kunna kalla det. För man tycker inte det minsta synd om offren. Eller jo, de som jobbat åt honom och då särskilt alla arbetare på Bahamas. I vanliga fall är den här typen av historier bara jobbiga att se för Billy McFarlandtyper är sådana ärkesvin som alltid landar på fötterna. Men den gången har han typ alla mot sig. Han har liksom tutat varenda jävel som kommit hans väg. Ändå verkar nästan ingen hata honom med passion. Bara vilja straffa honom lite.

Som sagt. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade tagit en hel livstid att hitta på den här storyn om man skulle få med alla sjuka detaljer och vändningar. Se den. Mycket nöje.