Av alla sätt att dö på

En del säger att brinna ihjäl är det mest plågsamma sättet att dö på. Jag är inte så säker på det. Det gör säkert pissont. Alla gånger. Men jag ändå på något sjukt sätt föreställa mig det. Det är mycket läskigare med död där det är höljt i dunkel hur själva döden uppstår tycker jag. Som i det här fallet...

Händerna på täcket ungdomar!

Oklart exakt hur en runkningsdöd förlöper men klart är att det har med någon form av runkning att göra. Fatal självbefläckelse typ? Obehagligt på fler än ett sätt i alla fall och just därför låter det som det allra värsta sättet kan jag tycka. Utan att vara insatt i några detaljer.

Minns att jag läste om Richard-Francois Damiens, ett riktigt klantarsel som år 1757 misslyckades kniva Kung Ludwig XV pga för slö kniv och omedelbart dömdes till döden. Strängt kan man tycka (för något som med den tidens mått kan jämföras med en misslyckad tårtning). Men döden var inte ens nog. Det skulle statueras exempel också. 

Tänker mig att dåtidens eventbyråer var ungefär lika blaserade inför att styra upp offentliga avrättningar som dagens byråer är när de får i uppdrag täcka av en ny laddhybrid på nån tysk bilmässa. Eller grisjobbet det innebär att styra upp en kickoff för ett gäng svårimponerande konsultglin med helhybris och allmänt orimliga förväntningar. Ett satans roddande med att blåsa upp värsta bagatellen till något som ska lyckas behaga en allmänt avtrubbad och oengagerad pöbel.

I alla fall. På den gamla goda tiden skulle det byggas scen, hyras in premium-bödlar och skaffas fram hästar. Kanske en konferencier. Helst känd såklart men inte nödvändigtvis från a-listan. För att inte tala om allt som skulle preppas inför själva jippot. Kniptänger behövde glödgas, olja skulle kokas, bly  smältas och den brinnande tjäran då – icke att förglömma. Inget fick gå fel. Man har bara en chans på sig i show business. Antagligen rätt gedigna körscheman som krävde var sak på sin plats i perfekt symbios. En mise en place av guds nåde kan man tänka. Och sedan en fyratimmars avrättningsceremoni på det, med utdragen tortyrextravaganza och en slags grande final där fyra hästar var fastbundna (en i varje lem) för att på given signal och i en gudomligt synkroniserad dressyr, slita den stackars Damiens i stycken . Bokstavligt talat.

Påkostat och välproddat.

Tydligen lär hästarna ha haft ett jäkla sjå med själva isärslitningen, vilket fick några hovdamer att börja gråta av medkänsla. För hästarnas skull alltså. Kundgnäll togs precis som nuförtiden på största allvar och därför kände bödlarna troligen viss stress och började påskynda processen genom att ta sina knivar och sonika börja skära av senor på den otroligt sege ogärningsmannen. För att hjälpa till lite på traven så att det inte skulle bli för tradigt att se på. Så var det hela överstökat på en förmiddag.

DET tycker jag låter för jävla smärtsamt faktiskt. 

Då ska man ändå ha i åtanke att denna lilla episod utspelade sig en bra bit in i Upplysningstidens epok, när folk i allmänhet börjat bli lite mer sjåpiga av sig, och troligen skulle klassas som en riktig vanilj-avrättning jämfört med de lite mer hårdföra medeltida klassikerna "Huvudkrossaren", "Judasstolen" och "Hjulet". Tänker inte gå in på detaljer men den typen av läsning får ju gamla kölhalningar att framstå som rena nöjestrippen. Så där har utvecklingen faktiskt gått bakåt på nåt sätt. Och tur är väl det. Nu för tiden känns ju blotta tanken på en enklare hängning fruktansvärt ångestladdad.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur Richard-Francois Damiens hade ställt sig inför valet mellan att dö genom långköraren han fick eller ett så oprövat kort som runkningsdöden. Om han hade fått välja då alltså.