Förra veckan ringde det plötsligt på dörren. Det var vår granne Gösta. Han sa att han hade sett mina tröstlösa försök att klippa gräsmattan med handgräsklipparen och frågade om jag ville ha en motorgräsklippare. Bördigt. Han berättade för andra gången hela historien hur han tidigare haft den utlånad till hon som bodde här innan men inte hade haft hjärta att ta tillbaka den, så han hade köpt en ny och nu när hon hade flyttat så stod han plötsligt där med två. Och då kunde jag lika gärna få den. Bjussigt värre.
Nu var han ivrig och ville att jag skulle komma upp och kolla. Antingen direkt eller kanske på lördagen. För att inte behöve göra det till en heldag förklarade jag att vi hade mat i ugnen men att jag kunde följa med snabbt och kika på den. Något inom mig sa att jag skulle tacka nej, men något annat i mig tänkte att vaffan, klart jag ska ta emot den. Han ville ju verkligen ge mig den. Han hade till och med målat om den, slipat knivarna, bytt olja, smörjt upp den och fixat småskavanker. Så jag följde med upp till honom och hämtade den. Det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.
Gösta pratade på hela tiden. Han ville ha en genomgång och lära mig att manövrera maskinen. Ge tips och tricks och sånt. Hur jag skulle hantera choken etc. Sedan kånkade vi ner den till min trädgård och Gösta fortsatte att mala på. Jag mötte Josefines blick från insidan av köksfönstret. Jag förstod att Lasagnen var klar och det var dags att äta men där stod jag och pratade med Gösta. Eller pratade och pratade. Lyssnade kanske man kan säga. Jag brukar inte ha svårt att få sagt grejer men i samtal med Gösta är det en som pratar och en som lyssnar och därmed basta. Vem som gör vad förstår ni nog. Jag har gjort några tappra försök att samtala men det är fan helt omöjligt att få en syl i vädret. På riktigt. Även om jag då och då hinner slänga in en replik så är det som med träd som faller i skogen när ingen är där. Frågan är om det verkligen har hänt? Han har inte frågat mig en enda grej och han behöver knappast något glidmedel i form av dialog för att kunna bränna av en timmes snack om höftoperationer, fruktträdsbeskärning, grannkuriosa, invandrarskepsis och info om vårt hus (han vet precis allt om vårt hus). Jag kände mig aningen stressad och började tappa hoppet om att få äta varm lasagne när han plötsligt skulle försöka hjälpa mig att hitta hålet till tvättvindan som brukade stå nånstans i mitten av gräsmattan. Och sådär fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte.
Gösta gillar att prata. Men han är kanske inte vad man skulle kalla för en god lyssnare. När man ser honom komma gående målmedvetet mot staketet har man redan förlorat. Minst en timme av sitt liv. Jag känner mig väldigt kluven. Han är ju jäkligt sjysst. Han verkar gilla mig och vill nog verkligen att jag ska gilla honom. Vid ett flertal tillfällen har han erbjudit sig att se efter huset, hämta posten, passa katten. Sådan grannsamverkan kan ju vara rätt trevlig. Han har i förbifarten föreslagit att vi ska byta telefonnummer och ge honom en extranyckel för smidighetens skull, något som han sedan förtöjde genom att berätta om en mardrömssituation när granntanten hade tappat sin nyckel på sjukhuset och det hade varit sent och slutat med övernattning hemma hos Gösta. Och där stod jag med min nyfådda gräsklippare och blev tvungen att ducka hela byta-nyckel-diskussionen genom att som en riktig jubelidiot fråga var choken sitter, trots att jag två minuter tidigare fått en väldigt grundlig genomgång. Det räddade mig (den gången) till priset av ytterligare en kvarts tech-talk.
Sedan föreslog Gösta att han skulle komma över och lära mig klippa dagen därpå. Jag mumlade något om att jag hade mycket att tå i på lördagen men att vi kunde se (dagen efter väntade jag ivrigt in att Gösta och hans fru tog bilen och fräste iväg innan jag gick ut och powerklippte alla gräsytor som en jävla dåre, så att han kunde se hur prydligt det var när han kom hem, och förhoppningsvis därmed också eliminera framtida klipplektioner). Jag kände riktigt hur en snara drogs åt runt halsen. Genom att ta emot gräsklipparen hade jag liksom givit honom inte bara en anledning att övervaka mig utan även min tillåtelse, medgivande och underförstått även en djup önskan om dito. Jag försökte som ett sista desperat försök fråga hur mycket han skulle ha för maskinen men ekonomiska medel ville han inte veta av. Däremot föreslog han att jag kanske kunde hjälpa honom med något istället vilket jag således blev tvungen att bekräfta. Det innebär med andra ord att han har ett odefinierat antal tjänster innestående på mig som jag inte kan neka till utan att bli grannskapets största svin. Så nu är det bara att vänta på att en rhododendronbuske behöver grävas upp, ett fruktträd beskäras, att vindskivor behöver skrapas och målas, hängrännor rensas, altantrall oljas och så vidare och så vidare.
Kontentan är att Gösta har spelat mig som en marionettdocka och med äldsta tricket i boken gjort mig till sin officiella bitch. Så jävla slipat.
20 kommentarer:
Efter att ha läst ditt inlägg blir jag återigen påmind om varför jag var så kortvarig som radhusägare... All lycka i kampen...eller i din nya roll som grannluder
Det är nästan rörande att du kallar det för "dina försök" att klippa gräsmattan när det i själva verket är jag, och bara jag, som klippt något gräs på den här tomten. Tycker även att det är spännande hur din gräsallergi ("gräsallergi") försvann i samma stund som du fick en motordriven gräsklippare ... Men lycka till med Gösta!
Nemo: haha tack du. din gamle cityräv.
Josefine: Ehh va skämtar du nu eller. bara du som klippt gräs. angående gräsallergin så klippen denna maskin så jävla fint att den tillochmed strimlar det allergena ämnet i gräset. Sån flax. Och du vet mycket väl att Gösta är lika mycket din börda. Det är bara det att jag stannar och tar kulan så att säga. Din tappre hjälte.
Rakt i fällan.
Caroline: Ja och sicken fälla sen. Förrädisk som kvicksilver.
Fråga honom om jaggor?
Åh nej, ni har fått villaägarnas motsvarighet till Kjell som jag tampas med! Han ringer hem om kvällarna och avslutar med "puss och kram". Har varit tvungen att ta bort den fasta telefonen. Han lämnar suspekta "meddelanden" i form av växter på bilen. Han vill komma hem och smörja dörren mm. Det började med att han ville hjälpa till med att ta hand om katten. Vilken lät som en bra deal...
Så mitt råd: det där uttrycket "there's no such thing as a free lunch" stämmer. Det enda rätta är att gå tillbaka med gräsklipparen och säga att den klipper för dåligt. Han kommer bli så sårad och besviken att han aldrig mer vill prata med er. Det finns ingen annan utväg. Josefine hade fattat att klippa honom direkt. Du är för mjuk. Och han såg din svaghet.
och snart vill han bli vän med dig på FB (och du kan inte med att neka honom) och så kommer han på att du har en riktigt rolig blogg som han gärna läser.
gahh! det är jobbigt med grannar!
anique: haha nä det finns sannerligen inga gratisluncher. ja jag är för vek. josefine har inga problem att vända på klacken och bara gå raka vägen därifrån när han kommer. jag är både vek och väluppfostrad - sämsta kombon.
Lotta: haha har han facebook så ska jag äta upp mina shorts!
Anique har rätt. Det är bara att slå honom i veka livet och gå tillbaka med gräsklipparen. Med kommentaren att den/han inte duger samtidigt som du påpekar mögelpåväxt på hans vindskivor och säger att hans häck ser lite vildvuxen ut.
Du får ju nu när du provat klipparen en gång, lämna tillbaka den och säga att det där med motorklippare inte var din grej. Så är ju problemet ur världen. Om ni sen inte vill klippa med handjagare får ni väl köpa en elklippare eller ngt som skiljer lite mot den modellen ni nu "lånat".
Jag tror Niklas är nåt på spåren här. Skyll på miljömedvetande, det kan nog stämma med vad han förväntar sig av en sån där reklamare från Majorna. :)
Det här var som ett avsnitt ur Solsidan. Ni har fått er alldeles egna Ove, fast ännu slugare.
Men grattis vetja!
Han är er motsvarighet rill våran Bajamaja. En sommarstugegranne i Småland. Jävlar vad hon kan mala på om inget alls, hur länge som helst på renaste småländskan.
Markattan bor inte där längre...
HAHA! Uppskattar nu vår enda samtalsavstånds-granne som är i Sverige ungefär 2 ggr om året nu! Kämpa på!
Förnedra gobben genom att skaffa en robotgräsklippare! Annars skall han hjälpa dig med årlig rundsmörjning, vajer justering, knivslipning och fan och hans mormor. Du kommer att vara ägd förevigt! Mike Von Bitchhausen!mvh/exilväschötten
Jag har en liknande granne och vill bara komma med ett tips: Bara för att man är en ivrig pratare så behöver man inte vara en dålig lyssnare. Hur tror du det kommer sig att Gösta vet allt om ert hus? Du kommer märka att minsta information du ger honom sparas, processas och används mot dig vid ett senare tillfälle.
- Ska jag komma över på lördag och hjälpa dig starta gräsklipparen?
- Nej tyvärr på lördag har min dotter fotbollscup.
En vecka senare:
- Du jag tänkte på att din dotter spelar fotboll, jag har ju faktiskt en gammal läderkula som jag hade tänkt slänga, jag kommer över med den i morgon förmiddag*.
*)Kommer över och drar storys från sin egen tid i div. 5 på 60-talet.
Hualigen! Och man anar ju, att det här bara är början va. Uj uj uj...
@Karin: Ja, precis!
Så klart du inte ska stöta dig med honom, Mike, det här kan ju bli väldigt många bra inlägg på bloggen. :D
Vill inte tänka på hur historien utvecklat sig om det varit en motorsåg!
Håller med Adde stöt dig för fan inte med Gösta. Han känns som en helskön källa till härliga inlägg. Du kanske t.o.m skulle göra en särskild bloggkategori som du döper till Mike och Gösta.
Skicka en kommentar