På gränsen

Gick till gymmet efter klockan 21 igår. Sprang en halvtimma på bandet och led som fan hela tiden. Jag ska inte påstå att jag gillar att gå dit senare på kvällen, men föredrar det eftersom det är lite färre andra svetton där då än när man går direkt efter jobbet. Jag har aldrig varit ett fan av människor i träningskläder. Det är nåt med tajta plagg i funktionsmaterial som jag finner väldigt olustigt. Känner mig inte helt bekväm med det. Dessutom hade jag ätit pasta till middag och kände mig lite bubblig i magen. Ett mycket förrädiskt tillstånd som ibland kan gå vägen och ibland inte. Det vet man aldrig i förväg. Idag var en typisk intedag skulle det snart visa sig.

Det började som en skakning på nedre däck...

Efter exakt 3.46 på bandet. Magen krampade sig och jag fattade direkt vad det handlade om. Något hade gått snett i matsmältningen och nu hade mitt tarmsysten blivit överbelastat och risken för en gasläcka ökade dramatiskt  för varje steg. Svettningen som inte hade kommit igång ännu fick en rejäl skjuts och en knapp minut senare rann svetten längs mina tinningar och ner över mina spända käkar. Jag visste att jag medvetet hade balanserat på en väldigt tunn gränslinje och nu skulle jag få betala.

Jag hade tagit plats på ett band mellan en riktig friskuskille och en lite lufsigare typ och började springa. Framför mig på en trappmaskin stod en fitnesstjej som såg ut att inte ha några vidare intressen utanför gymlokalen men för övrigt var det rätt glest på folk i lokalen. Alltid något.

Min löpstil måste sett rolig ut. Det faller sig väl nästan så antar jag, när all kroppsmuskulatur fokuserar på att pressa ihop skinkorna – som om jag befann mig i en amerikansk fängelsedusch – istället för att försöka hålla ett spänstigt löpsteg och jämn rytm. Jag kände hur en liten liten fisbubbla långt där  inne började leta sig fram genom systemet. Jag kunde inte stoppa den. Ville den ge sig till känna så skulle den göra det, den hade mig i sitt våld och det gjorde mig lätt panikslagen. Fisa på gymmet är bara snäppet bättre än att fisa i en hiss.

Till slut kom den. Pytteliten. Läckte fram tyst och försmädligt och var över på ett ljudlöst "plopp". Jag hoppades så in i helvete att den skulle vara godartad och således luktfri. Det är väl det minsta man kan begära? Men det var precis tvärtom. Sällan kan så lite ha luktat så mycket. Jag såg i ögonvrån hur mina löpbandsgrannar reagerade på stanken. De vred på sig och jag tyckte mig se ett ogillande i deras spända anleten. För att det inte skulle vara uppenbart var själva epicentrum var började jag också skruva på mig och titta mig äcklat och lite förebrående omkring. Det funkade sådär. Inom loppet av två minuter var jag helt ensam. Bortsett från tjejen framför, som även om hon hade känt lukten troligen aldrig skulle ha kapitulerat. Jag hade troligen kunnat lägga en kabel på bandet och låtit den dra runt i den jet stream av luft som uppstår när maskineriet snurrar utan att hon hade duckat. Inget skulle kunna knäcka henne mentalt. Jag antar att det är skillnaden på vinnare och förlorare inom löpning. Psyket. Själv tillhör jag den ytterst svaga skaran. Det krävs nästan ingenting för att få mig ur balans och vilja ge upp.

Hursomhelst så är det en väldigt oangenäm känsla, när ens tarmkontroll tas i besittning av okända krafter och försätter en i prekära situationer sådär. Flera gånger intalade jag mig själv att jag måste hålla bättre koll på vad jag stoppar i mig före och efter träning för att undvika sådana här missöden. Ändå hände det här när jag kom hem:

Utan att tänka knäckte jag upp en Gainomax och bälgade i mig den girigt. Jag tyckte att den hade en lite syrlig bismak men antog att det var den artificiella hallonsmaken. Efter en stund när jag fortfarande satt kvar vid bordet och pustade ut såg jag plötsligt att jag bara hade en dags marginal tills dess att bäst före-datumet skulle vara passerat. Jag försökte minnas när jag hade köpt den och kom fram till att det måste ha varit någon gång i slutet av augusti förra året. Jag hade alltså hällt i mig en mjölkdryck som stått i kylen och dragit i över ett halvår. Även om datumet inte riktigt var passerat så började min hjärna direkt skicka hetsiga Morse-signaler till min slutmuskel. S.O.S, S.O.S, S.O.S...

Jag kände hur något började mullra av oro djupt inom mig och jag började ångerfullt förbereda mig på en lång natts sittning. Om magen var skör innan så skulle en multen Gainomax knappast hjälpa till att återfå balansen. Tänk vad illa det skulle kunna gå. Men inget hände. Som tur var. Jag hade ännu en gång utmanat ödet och balanserat på gränsen, låt vara att det var helt omedvetet, men ändå.  Tack gode gud för konserveringsmedel. Den som uppfann det borde banne mig ha fått Nobelpris.